Category: Language

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiokommentator i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Man hör nu hela tiden svenskar verkligen ta i för att få fram det specifika amerikanska uttalet av “matter” (“madder”, ungefär som “ladder”). Utan tvekan tror de att det är det enda rätta engelska uttalet. Stoppa amerikaniseringen.

Viktor Ström skrev för några år sedan i DI:s avdelning Digital om maskinöversättningens historia och problem under rubriken ‘Varför blir Google Translate inte bättre?’ Artikeln är kort: läs den så att jag slipper sammanfatta den.

Vi förs snabbt fram till en central illustration, ja den centrala illustrationen, av skillnaden mellan språk och humaniora å ena sidan och matematik och naturvetenskap å den andra.

Men när artikeln kommer fram till dagens situation, stöter vi på ett beklagligt förutsägbart problem. Det framstår som om vägen framåt, åtminstone, eller till att börja med, för inklusionen av fler språk, är att de – signifikativt nog med människors hjälp – görs mer översättbara till engelska.

Det innebär naturligtvis potentiellt en alldeles för långtgående standardisering, förenkling och utarmning. Lösningen kan inte vara endast fler och bättre möjligheter till engelsk översättning, översättning till och från engelska.

Det självklara skälet till det är förstås den allmänna nödvändigheten att exempelvis den nyinkluderade kazakiskan behöver översättas också till slovakiska och japanska och vice versa, att alla andra språk än engelska bör kunna översättas till alla andra språk än engelska.

Men det finns också ett annat skäl. När syftet med översättningen bara är den elementära förståelsen, inte den kommunikativa användningen, är ju ibland ett sätt att delvis komma förbi maskinöversättningens begränsningar att översätta till flera språk.

När översättning till ett språk blir mer eller mindre obegriplig, prövar man med ett annat, om man i tillräcklig utsträckning behärskar ett sådant. Man kan fortsätta pröva sig fram med flera. Genom sammanställning och jämförelse kommer man så åtminstone närmare den sannolika ursprungliga meningen.

Vid behov kan sedan den på detta sätt uppnådda förståelsen läggas till grund för en egen, mänsklig översättning för kommunikativt syfte.

Genom att mångfalden av språk bevaras i maskinöversättningen, och människor i möjligaste mån fortsätter att utöver modersmålet lära sig även andra språk än engelska, minimeras de tekniska begränsningarna och förbättras samspelet med den irreducibla mänskliga språkbehandlingen.

Detta mycket vanliga ord är för mig obegripligt. SAOB citerar en artikel från 2009: “De forna statliga verken har förvandlats till vinstdrivande bolag, i det närmaste frikopplade från politisk styrning och demokratisk kontroll.”

Vissa av de statliga verken var så kallade “affärsdrivande verk”. I denna sammanställning med “affärs” var “drivande” begriplig. Man driver affärer, med eller utan vinst, men naturligtvis med strävan efter vinst. Kanske har ordet “vinstdrivande” uppkommit genom inflytande från ordet “affärsdrivande”. Problemet är att man till skillnad från affärer inte kan sägas direkt “driva vinst”.

SAOL innehåller inte ordet, åtminstone inte min äldre upplaga. Wiktionary tillhandahåller dock en definition: “som drivs med syfte att skapa vinst”.

Detta är givetvis vad som avses. Men hur uttrycks detta av ordet “vinstdrivande“? “Vinstdrivet” skulle, trots att det inte är helt lyckat, åtminstone vara mer begripligt och motsvara både definitionen och den engelska översättningen “profit-driven”. En annan engelsk översättning som motsvarar Wiktionarys korrekta definition är “for profit”. Alltså, drivet av strävan efter vinst.

Inget av detta uttrycks av “vinstdrivande”. Vad detta ord utsäger är att bolaget själv driver vinst. Men vad skulle detta “driva vinst” betyda? Att bolaget faktiskt skapar vinst, drivs på ett sätt som faktiskt skapar vinst?

Det motsvarar inte definitionen och översättningarna. Även om bolaget går med förlust tillhör det ju kategorin “vinstdrivande”.

Jag hittar visserligen också en mindre vanlig engelsk översättning som faktiskt uttrycker denna märkliga mening: “profit-making”. Men det avslöjar bara absurditeten i det obegripliga svenska ordet.

Det skulle nästan kunna handla om en propagandistisk språklig manipulation från nyliberalernas sida, i syfte att befrämja förvandlingen av de forna statliga verken.

För trots att det för motståndarna är problematiskt med vinster på dessa verks områden, är det väl för nyliberalerna bättre med ett ord som, även om det egentligen är obegripligt, kan låta som om det betecknar något som faktiskt driver fram vinst, än ett ord som tydligare förklarar vad det handlar om: en ny krass och irrationell strävan efter vinst på dessa områden i de nya ägarnas intresse.

Men till ordets obegriplighet hör att det framför allt tycks vara kritikerna av denna de statliga verkens förvandling som använder det. Oavsett både illegitim vinststrävan och eventuell förlust är de nya bolagen för dem “vinstdrivande”.

De borde, tycker jag, snarast övergå till att använda åtminstone “vinstdrivna”, om deras timiditet förbjuder dem att säga “vinstsyftande”, “vinststrävande”, “drivna för profitens skull”.

Det engelska ordet “Tory” heter i plural “Tories”, enligt det vanliga böjningsmönstret för substantiv som slutar på “y” efter konsonant.

Pluralformen används om ett flertal medlemmar av Torypartiet (the Tory party) eller som kollektivbeteckning för hela partiet. Singularformen “Tory” kan inte användas som namn på partiet som helhet, utom i just sammanställningen “Torypartiet”, och i uttryck som “hon röstar Tory” och “han är Tory-väljare”.

Pluralformen “Torys” har förekommit historiskt, och det är därför oriktigt att helt enkelt avfärda den som felaktig. Men den är sedan länge ur bruk; när man fortfarande ser den i engelska texter är det snarast fråga om ett oavsiktligt skriv- eller stavfel.

På svenska ser man däremot ofta “Torys”, eller “torys”, med litet “t”. I tyskan tycks “Torys” vara accepterat, eftersom tyska Wiktionary anger två pluralformer, både “Tories” och “Torys”. Wiktionary är dock inte helt tillförlitlig. Duden anger endast “Tories”. En svensk Wiktionary-sida för formen “torys” kommer vid en sökning upp i listan med sökresultat. Den anger “torys” som pluralform for “tory”, men man omdirigeras efter några sekunder automatiskt till den svenska sidan för “tory”, där “torys” saknas.

Utöver den aktuella engelska pluralformen “Tories”, med litet “t”, anges i stället den groteska formen “toriesar”, en form med dubbla pluralformer, en svensk lagd till en engelsk. Det påminner om det gamla försvenskade “bebisar”, som dock, av oklar anledning, heter “bebis” i singular.

“S” är i svenskan en pluraländelse för lånord, och numera naturligtvis framför allt engelska sådana, eftersom vi idag mest lånar engelska ord. De flesta engelska lånord övertas numera också helt oförändrade, och så även denna ändelse.

Engelska ord som slutar på “y” efter konsonant ändrar dock alltså y:et till “ie” i plural: “parties”, “ladies”, “skies”, “dictionaries”. Finns det, när vi använder oförändrade ord i denna kategori i svenskan, någon anledning att ignorera denna förändring, och i stället bara lägga till den vanliga engelska pluraländelsen “s”?

Jag tycker inte det. Att försvenska ordet genom att använda en svensk pluraländelse, “Toryer”, är fullt rimligt. Men varför ändra den korrekta eller sedan länge normativa engelska pluralformens vokalförändring när man fortfarande använder den engelska “s”-ändelsen?

Allt oftare hör man folk säga “utan dess like” i stället för “utan like”. Vad beror det på? “Dess” är ju ett fullständigt onödigt, klumpigt tillägg. Även i skrift har det blivit vanligt – se exempelvis här i SvD, här på SvT, här i GP.

Man talar om något, som inget annat är likt, eller som har en egenskap eller en kvalitet eller kvantitet av en egenskap som inget annat har. Tidigare brukade man då, såvitt jag minns, säga, för att ta ett exempel: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like”.

Det fanns ingen som helst risk att detta kunde missförstås, så att någon kunde tro att konditoriet var utan något annats like. Det är rentav mycket svårt att förstå vad något sådant skulle betyda. “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Konditori Kungstornets like”? Det kan därför omöjligen vara anledningen till att “dess” nu läggs till.

Om någon obegripligen skulle inbilla sig att “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like” kunde missförstås, är det nu inskjutna possessiva pronomen, “dess”, ändå inte helt självklart förtydligande, eftersom även det, med den märkliga, ansträngda semantik vi här tycks ha att göra med, formellt kunde syfta på något annat, exempelvis Konditori Kungstornet, som skulle ha en like som Valand är utan.

Det tillagda “dess” kan givetvis endast, i mitt exempel, syfta på Valand. På Surbrunnsgatan. Innebörden är därför bara en helt meningslös upprepning, med betydelsen “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Valand på Surbrunnsgatans like”.

Obegripligheten i detta som jag uppfattar det nya (jag kan ha fel, men det gör i så fall inte saken bättre) språkbruk minskas inte av att konstruktionen saknas åtminstone i de motsvarigheter i andra europeiska språk som jag kommer på: “ohnegleichen”, “sans pareil” eller “sans égal”, “without equal”. De motsvarar helt det tidigare svenska “utan like”.

Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.

Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.

Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.

Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.

Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.

Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.

Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.

Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).

Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.

Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).

Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare. Danskan använder föredömligt nog de former jag föreslår, euroer och euroerne.

Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.

För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.

Alldeles oavsett vad vi i sak tycker i frågan om ett svenskt EU-utträde – borde ordet inte stavas så, med enkelt “v”, och inte med dubbel-v? Det finns knappast något självklart svar på den frågan. Å ena sidan används “exit” i de moderna språken såvitt jag vet endast – både som substantiv och verb – i engelskan (och i latin finns det bara som verbform, närmare bestämt tredje person singularis presens indikativ aktivum av “exire”; substantivet är “exitus”), varför alla sammanställningar med det kan räknas som anglicismer. Det är naturligt att man helt enkelt följer engelskan, engelskans “Brexit”, när man skriver “Swexit” med dubbel-v – att man då helt enkelt använder engelska även för det förled i sammanställningen som betecknar Sverige.

Håll i er nu, det här blir ett verkligt spetsfundigt språkinlägg. Den skillnad som ligger i att Sverige heter “Sweden” på engelska minskar av att bara de tre första bokstäverna används i denna kombination, och att likheten i dessa mellan det svenska och engelska namnet är så stor. Än mindre problematiska blir anglicismerna förstås i fallen “Frexit“, “Itexit” (även “Italexit“), “Portugexit“, “Maltexit“, “Nexit“, “Bexit“, “Romexit“, “Polexit” – även om alla inte låter lika bra – där ländernas namn på deras egna språk och engelska inte skiljer sig med avseende på de i de anglicistiska sammanställningarna ingående bokstäverna. “Slovexit” blir dock tvetydigt”. “Latvexit” och “E(e)stexit” har jag inte hittat, vilket väl torde vara signifikativt, men de skulle höra till denna grupp. I det sistnämnda fallet är skillnaden minimal gentemot början på det engelska namnet, liksom i fallen “Cyprexit” och “Bulgexit“. “Luxexit” tycks mycket ovanligt, vilket väl också är signifikativt, om än av andra skäl.

Mer problematiskt blir det väl däremot i länder vars namn på deras egna språk är så skilda från deras engelska namn att skillnaden mycket tydligt återfinns i de initiala bokstäverna. Där blir det inte lika naturligt med den helhetliga sammanställningen som anglicism eller helt enkelt som bara ett engelskt ord, där en del av det engelska namnet på landet i fråga används som sammanställningens första led. Eller snarare, det blir naturligt bara i även i övrigt engelskspråkiga sammanhang. I sådana har förvisso exempelvis “Grexit” och “Spexit” förekomit. De är rimliga anglicismer. Men är det naturligt för greker och spanjorer att själva använda dem när de talar och skriver sina egna språk – lika naturligt som för fransmän att använda “Frexit”, o.s.v. och även för svenskar att använda “Swexit”? Har “Hellexit” och “Espexit” förekommit? Jag hittar dem inte. “Finexit“/”Suomexit” och kanske ibland också “Irexit“/”Eirexit” är andra fall där denna fråga uppkommer. Ett annat exempel är “Czexit“, som, antar jag (men här går en gräns för min förmåga till språklig bedömning), kunde bli “Českexit”. Hit hör även ytterligare ett som det troligen är signifikativt att jag inte hittat, “Lithexit”/”Lietexit” (?), liksom “Croexit” (där jag inte ens vågar gissa vad det skulle heta med ett kroatiskt förled).

“Huexit” låter verkligen inte bra, men det gör inte heller “Magyexit“. Något klumpig är också anglicismen “Gerexit“. Men tyskarna har faktiskt skapat det ord som motsvarar “Svexit” med enkelt “v” o.s.v., nämligen “Dexit“. Och så har även danskarna gjort: deras “Daxit” är också desto mer nödvändig eftersom “Dexit“, som i engelskspråkiga sammanhang också använts, ju är samma ord som det tyska. Ett stort behov av det ovanliga “Österexit” tycks mig finnas, eftersom det vanliga “Austrexit” skapar kaos som hashtag på Twitter genom att också syfta på Australiens utträde ur Samväldet.

I dessa fall förenar man alltså de initiala bokstäverna från landets namn på det egna språket med det engelska “exit”. Det kan, generellt sett, tyckas mindre konsekvent, och onödigt eftersom alla dessa ord ändå så uppenbart är bildade efter och följer “Brexits” exempel. Men man kan nog ändå argumentera för att de är åtminstone lika försvarbara som de “fullständiga” anglicismerna. “Svexit” med enkelt “v” är också, såvitt jag kan se, lika vanligt som “Swexit” med dubbel-v i svenskspråkiga sammanhang. Och om det senare används, borde väl dubbel-v:et kanske uttalas på engelska?

I synnerhet om man i sak inte tror på alla dessa utträden, utan på intern reform av EU, framstår denna språkfråga inte som särskilt viktig. Men i viss mån kvarstår den väl ändå, så länge debatten om dem förs – litet rolig att titta närmare på är den i alla fall. Och skulle reformarbetet visa sig omöjligt, blir den förstås plötsligt mycket mer angelägen.