Archive for the 'Language' Category



Ordet chauvinism

Inte minst nationalister har ofta anledning att använda ordet “chauvinism”, i syfte – hoppas man – att markera att de inte accepterar det fenomen ordet betecknar. På grund av nationalisters ökade närvaro i debatten, inte minst i poddar och annan hörbar form på internätet, och deras motståndares därmed likaledes mer framträdande kritik, enligt vilken fenomenet inte undviks, kan nog användningen sägas ha ökat. Därmed blir det vanliga felaktiga svenska uttalet mer störande, och det finns större anledning för språkvården att påpeka det.

“Chauvinism” uttalas ofta fel på liknande sätt som “defaitism“, om än, möjligen p.g.a. likheten med “chaufför”, där jag har en känsla av att det korrekta uttalet ofta på något sätt dröjer kvar, och eftersom “au” naturligt uttalas “rätt” på engelska, inte med samma nästan undantagslösa regelmässighet. SAOL anger pedagogiskt uttalet som “sjåvinism'”; “sjaovinism” är fel.

Det skadar inte att känna till etymologin. Chauvinism är, skrev Ugglan i början av 1900-talet, “ett tämligen nytt ord, hvarmed fransmännen ursprungligen betecknade en blind beundran för Napoleon I och det första kejsardömets ‘gloire’. Därefter blef det en benämning på den öfverdrifna franska nationalkänsla, den själfbeundran och det svärmeri för den krigiska äran, hvilka en tid under det andra kejsardömet voro Napoleon III:s förnämsta stöd. Slutligen har det öfvergått till betydelsen af ensidig, skrytsam och utmanande patriotism i allmänhet. Ordet chauvinist (fr. chauvin) lär ursprungligen varit ett öknamn, erinrande om en soldat Nicolas Chauvin från Rochefort, hvilken på sin ålderdom med så naiv skrytsamhet berättade minnen från revolutionskrigen och så öfverdrifvet uttryckte sin beundran för Napoleon, att hans namn blef en populär benämning på andra hans gelikar, hvarefter teatern upptog typen och ytterligare bidrog att popularisera den (först lär typen under detta namn förekommit i bröderna Cogniards 1831 uppförda vådevill ‘La cocarde tricolore’).”

Man noterar den pedagogiskt försvenskade stavningen av “vaudeville”.

Vu de droite i engelsk översättning

Förlaget Arktos har startat en insamling för att kunna översätta till engelska Alain de Benoists tidiga, massiva kritiska översiktsverk Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines från 1977. Det är utmärkt, detta är ett både historiskt betydelsefullt och alltfort aktuellt verk, alldeles oaktat vilka invändningar man kan ha mot delar av författarens produktion. Det var den första bok av de Benoist jag tittade på, någon gång på 80-talet, och det är kanske också fortfarande hans mest kända – inte minst för att den vann ett av Franska Akademiens stora priser, Prix de l’Essai, året därpå, 1978.

Dock verkar arbetet med den engelska utgåvan redan ha framskridit ganska långt. Man återger nämligen redan en bild på vad som ser ut att vara en redan färdig “Volume I”, med omslag med bild och den tryckta titeln View from the Right. (Det förklaras att den engelska utgåvan ska uppdelas i inte mindre än tre volymer.) Denna titel nämns också i den ledsagande texten: “It’s time to translate the book that is widely considered to be Alain de Benoist’s magnum opus – Vu de droite, or View from the Right.” Någon översättning av undertiteln anges inte, och syns inte på bilden.

Eftersom de Benoist själv skriver på den av personerna bakom Arktos ävenledes drivna sidan Right On, måste man anta att han själv är involverad i det nya förtjänstfulla översättningsprojektet, och därmed har accepterat den av allt att döma redan fastställda engelska titeln.

Vissa kommer kanske ändå reagera mot att den inte motsvarar det franska originalets, som alltså har “vu” och inte “vue”. Presentationens omedelbara juxtaposition av den engelska och den franska titeln ser litet märklig ut. Det hade väl inte varit omöjligt att använda titeln Viewed from the Right, eller hellre, Seen from the Right? Även på franska är väl Vu de droite litet originellt? Författaren måste ha haft en särskild tanke med just denna titel, som motiverade dess ovanlighet. Det måste ha varit viktigt för honom att betona det i boken behandlade sedda som just sett (från höger), inte synen (från höger) som sådan.

Och då kunde man, hur subtil på gränsen till det meningslösa vissa kanske än skulle invända att skillnaden är, tycka att det borde ha uppfattats som viktigt med den fullt möjliga exakta engelska översättningen, som såvitt jag kan se knappast vore vare sig mer eller mindre uppseendeväckande än det franska originalet. Kanske kommer något litet förord att förklara varför de Benoist valde, eller godkände, den förändring som “view” innebär? Frågor av detta slag är inte helt oviktiga när det gäller verk av denna betydelse.

Seminarie eller seminarium?

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.

Latinska ord i svenskan

Om jag skulle skrivit en vanlig, trevlig kulturartikel eller språkspalt, eller en artikel för en till allmänheten riktad språktidskrift, skulle jag här med en rad intressanta exempel illustrerat hur svenskan i mindre utsträckning än andra europeiska språk anpassat latinska ord och namn. Här kan jag, hoppas jag, ta mig friheten att hoppa över detta och med tråkig, specialiserad begränsning enbart ställa frågan varför detta förhåller sig så. Vad säger språkvetarna om anledningen till denna frånvaro av försvenskning?

Jag kan tänka mig två förklaringar, men ingen av dem känns självklart riktig, och det finns säkert fler och bättre. Den första är att de latinska formerna i ovanlig grad känts kongeniala för det svenska örat, förenliga med det svenska språket i övrigt, och därför inte i behov av någon anpassning. Det är en förklaring som i sin tur ger upphov till nya frågor – både om svenskan och om de övriga europeiska språken, inte minst dem som direkt utvecklats ur latinet men som ändå anpassar de latinska orden och namnen (eller väl huvudsakligen namnen: de flesta latinska orden har väl i dessa fall redan fått distinkta folkspråkliga former).

Den andra förklaringen är att de latinska orden och namnen i Sverige historiskt huvudsakligen använts av personer som studerat latin i skolan, och för vilka de därför inte utgör något okänt, främmande element som behöver omformas i svenskan, under det att i övriga Europa även delar av befolkningen som inte läst latin i skolan av olika anledningar i större utsträckning måst använda de latinska orden och namnen, och en anpassning därför blivit naturlig. Även denna förklaring ger upphov till nya frågor, av mer allmänt kulturhistoriskt slag.

Den svenska genusindelningen och dess terminologi

För några årtionden sedan övergav grammatikerna indelningen av svenska genera i maskulinum, femininum, neutrum och s.k. “realgenus” eller “reale”, och övergick till att tala endast om “utrum” och “neutrum”. SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman tror (22/3 2012) att man ville “komma bort från den gamla beskrivningsmodellen” eftersom den “rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt”.

Det är med all säkerhet riktigt. Men eftersom jag inte hittat någon bra, kort framställning av vad, mer exakt, som var problemet med den gamla indelningen och vad som är fördelen med den nya, vill jag här försöka tillhandahålla en sådan. Jag föreslår att språkvetarna försöker kommunicera detta bättre. Ulf Telemans kapitel ‘Hur många genus finns det i svenskan?’, i den av honom redigerade boken Grammatik på villovägar (1987), är enligt mig ett exempel på en sådan otillräcklig framställning.

Förvisso kvarstod väl betydelsen av “animathet och semantiskt genus” (“animathet” syftar på det som är levande och personligt) som bestämmande för grammatiskt genus endast ifråga om ett fåtal (inte alla) ord för könsbestämda människor, och förvisso kunde detta framstå som ologiskt i det att dessa ords grammatiska egenskaper inte längre skilde sig från ord i “realgenus”/”reale”. Historiskt var väl dock (de ofta intressanta) uppfattningarna om semantiskt genus i mycket stor utsträckning det som bestämde grammatiskt genus, och kvarhållandet av maskulinum och femininum var bara den sista resten av detta, i de mest påtagligt begripliga fallen: de viktigaste orden för manliga och kvinnliga människor.

Ord var i fornsvenskan, liksom i tyskan och latinet, antingen maskulina, feminina, eller neutrala (d.v.s. varken maskulina eller feminina). Huvudsakligen inanimata ord som var obestämda ifråga om semantiskt genus var neutrala (flera vanliga undantag finns). Med tiden utvecklades dock i svenskan liksom i danskan och norskan ett särskilt pronomen för maskulina och feminina ord som inte var animata: “den”. Därmed bortföll den uppfattning av dessa ords semantiska genus som kvarstår i många andra språk. De nya “den”-orden kom att förstås som ett nytt, tredje grammatiskt genus, och detta kom att benämnas realgenus, reale.

Jag undrar om det inte är enbart detta som skapar svagheten i den gamla genusindelningen. Neutrum (icke utrum, d.v.s. icke ettdera av två, ingetdera av två) hade ju alltid omfattat huvudsakligen inanimata sakord och abstrakter med obestämt semantiskt genus. Men nu fick vi ännu ett grammatiskt genus som omfattade just detta samma: andra ord av just detta slag, men med samma grammatiska egenskaper som de som separata maskulina och feminina kvarhållna orden.

Det första problemet här var att det gjorde beteckningen neutrum förfelad: den är ju p.g.a. sin egen betydelse endast begriplig och motiverad när det finns två andra genera. Det andra problemet, som jag uppfattar det, är termen realgenus/reale. Jag förstår inte hur man tänkte när man valde den. Den markerar väl den semantiska bestämningen, nämligen att det är fråga om inanimata sakord, men därmed utsäger den ju ingenting distinkt som skiljer orden i denna kategori från de huvudsakliga neutrala.

Jag tycker det finns en viss skönhet och charm i grammatiska genera som bestäms av semantiska. Trots att jag förstår att det rent språkvetenskapligt kanske hade varit rent irrationellt i att kvarhålla maskulinum och femininum som genera i svenskan när det var så få ord som fortfarande räknades dit och dessa inte ens var formellt distinkta från vad som kom att benämnas reale, känns det ändå som om någonting här inte bör gå förlorat (på sina håll förekommer ju ett dialektalt kvarhållande av åtminstone några reale-ord som maskulina och feminina). En ofta fascinerande rikedom, ibland avslöjande något om skillnader i nationella och andra mentaliteter, har gått förlorad i svenskan (och danskan och norskan och engelskan) i förhållande till andra europeiska språk. Distinktionen mellan neutrum och reale äger inte samma intresse.

Dock skulle inte en återgång till tre genera vara möjlig. Men kanske skulle den gamla indelningen med fyra kunna räddas genom att man övergav termerna neutrum och reale, och fann bättre termer för dessa två genera? Men det vore tvivelsutan en svår uppgift.

I den nya genusindelningen har den formella identiteten mellan reale-orden och de maskulina och feminina ansetts viktigare än den semantiska skillnaden mellan det animata (och könsdifferentierade) och det inanimata, och dessa tre genera har sammanslagits till ett. En fördel med den nya “beskrivningsmodellen” är att därmed det andra av mig identifierade problemet med den gamla, termen realgenus/reale, försvunnit. Men den nya indelningen innebär också att man överhuvudtaget inte längre erkänner reale som ett distinkt genus.

Den term som valts för det “nya”, sammanslagna genus, “utrum”, måste tvärtom, trots att maskulinum och femininum avskaffas som separata genera och uppgår i detta “nya”, sägas innebära en förstärkt markering av maskulinums och femininums betydelse. Termen för detta genus kan ju inte betyda “ettdera av två” i betydelsen att alla ord som tillhör det är maskulina och inte feminina eller vice versa, utan endast i betydelsen att alla ord som tillhör det ursprungligen varit, historiskt är, ja kanske rentav egentligen fortfarande är antingen maskulina eller feminina, ettdera av maskulinum och femininum. Detta är alldeles utmärkt. Det är inte helt lätt att åstadkomma en entydig definitionsmässig avgränsning mellan grammatiska och semantiska genera.   

Vissa skulle kanske vara benägna att ifrågasätta om den nya indelningen eller “beskrivningsmodellen” löser det första problemet. Benämningen neutrum kvarstår, och kunde synas förbli problematisk av samma skäl som tidigare, d.v.s. såtillvida som det är begripligt och motiverat endast när det finns två andra genera, varken mer eller mindre. I den gamla indelningen fanns det mer: fyra genera; i den nya finns det mindre: två. I inget av fallen kan, skulle en del kunna tycka, ett ord som betyder “ingetdera av två” användas som beteckning för ett av de ingående genera.

Svaret på denna invändning är förstås att varken neutrum eller utrum syftar s.a.s. på varandra eller på den helhetliga indelningen, utan på de inte längre direkt terminologiskt synliggjorda men i verkligheten genom dessa termer för båda de kvarstående genera på sitt sätt erkända maskulinum och femininum. När reale bortfaller och ersätts av utrum blir neutrum åter legitimt, även när utrum terminologiskt också ersätter (den lilla återstoden av) maskulinum och femininum.

Undringar om undran

Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.

Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.

Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.

Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.

“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.

Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.

Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).

Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.

Ordet defaitism

Det råder närmast total oförståelse av ordet “defaitism” i Sverige. Jag har till och med hört svenskar med utmärkt behärskning av franska uttala det “defajtism”.

Det är fel. Och i vissa fall litet svårt att förstå. Språkkänsliga och litterära personer borde ju undra vad det är för konstigt ord. Det finns ju inget som heter “defait” på svenska och uttalas med “aj”. Men nästan alla väljer att inte bekymra sig om denna märklighet och säger helt enkelt snällt “aj” eftersom det stavas “ai”, utan att protestera.

Ordet är direkt övertaget från franskans défaitisme, av défaite, nederlag. Franskt uttal gäller därför för stavelsen “ai”. SAOL anger detta pedagogiskt med “[-fätism’]”.

Tyskarna har undvikit svårigheten, möjligheten till missförstånd, genom att helt enkelt ge ordet en form med “ä”: Defätismus. I anglosfären finns överhuvudtaget inte problemet eftersom de redan har det egna ordet defeat; formen blir defeatism.

Ordet haveri

Missförstånd av orden “rättshaveri” och “rättshaverist” har länge varit vanliga. Dels tolkas “haveri” som samma ord som det som används för skeppsbrott, maskinskador och liknande. Dels tolkas “rätts” alltför snävt som relaterat enbart till rättsväsendet eller till detta relaterad myndighetsutövning, som om rättshaveristen enbart vände sig mot dem, eller rentav som om ordet hade att göra med deras eget haveri, i skeppsbrottsmening, eller kanske ett försök att åstadkomma ett sådant.

Men nu har, på grundval av det första av dessa missförstånd, “haveri” lösgjorts från “rätts” i denna sammansättning. Därmed har antingen nya ord uppstått, eller så har det gamla ordet “haveri” (skeppsbrott) med avledningar upptagit en ny betydelsedimension från sammansättningen. Detta har på kort tid blivit mycket vanligt.

Resultatet blir, menar jag, märkligt. Några exempel efter en snabb googling:

“Sedan finns det en destruktiv och meningslös reaktion, nämligen haverism. En del ser världen som den är, men agerar hysteriskt, börjar vifta med armarna och letar efter syndabockar…Men verkligheten är att ingen hysteri, inga konspirationsteorier, inget viftande med armarna och inget fäktande mot väderkvarnar kommer förbättra haveristens situation eller världen.”

“Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten.”

“Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop.”

“Nej, men däremot är Allan en nej-sägare och tror att det är något positivt med att jämt och ständigt säga nej. Man kan välja en sådan ståndpunkt men det kallar jag för haverism och det gör att man inte heller kommer särskilt långt.”

Ordet “haveri” kan förstås användas metaforiskt. “Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå”, “Polisens organisatoriska haveri”, “Storregionerna – ett centralistiskt haveri” och “Miljöpartiets totala haveri”, som jag råkar hitta vid googlingen, är alla fullt rimliga formuleringar.

Men är “haverism” i de tidigare exemplen ovan acceptabelt? Ordet indikerar att de personer det är fråga om havererat, att de som sådana, i sig, är skeppsbrott. Det är ett av de gamla missförstånden av “rättshaverist”. “Haveri” kommer i denna sammansättning av “ha”, “hava”: en rättshaverist är en person som vill hava rätt, i abnorm utsträckning och på envist och påstridigt sätt.

Man kan inte vara en “havare” i största allmänhet. Betydelsen av denna vilja att hava rätt har genom frikopplingen från “rätts” i än högre grad förenats med betydelsen av det helt andra ordet, som härrör från franskans avarie och italienskans avaria (viss osäkerhet om deras ursprung råder dock enligt Hellquist, och flera tolkningar tycks förekomma).

Som jag tidigare förklarat är jag kritisk till språkliga innovationer som enbart bygger på missuppfattningar av och okunnighet om ords betydelse, historiska användning och etymologi. Med sådana innovationer riskerar värdefulla dimensioner, klangbottnar och associationer i språket att gå förlorade.

Det nya ordet “haveri” eller den nya betydelsen och användningen av det gamla ordet, liksom ofta tidigare av “rättshaveri”, beror utan tvekan på missuppfattning och okunnighet. Men det är tveksamt om de kan sägas bero enbart på detta, eftersom det ju också är uppenbart att de förklaras av att rättshaveristens beteende uppfattas som innebärande ett personligt haveri.

Det nya ordet är förvisso träffande i många fall, om än inte alla (makthavare och myndigheter har förstås också använt beteckningen för att bli av med kritiker som verkligen har rätt gentemot dem); “haveristen”, rättshaveristen, är en igenkännbar problematisk personlighetstyp som ofta verkligen är ett vrak.

Men är det tillräckligt för att acceptera de nya orden “haveri”, “haverist”, “haverism”, eller dessa gamla ords nya betydelse? Jag tycker inte det. Missförstånden av “rättshaverist” var illa nog. När “haveri” frigörs från “rätts” blir elementet av missförstånd och okunnighet än mer markant.

Jag är medveten om att denna invändning kan uppfattas som överdriven, och gränsen mellan den nödvändiga reglerande språkvården och det alltför rigida språkpedanteriet är verkligen inte alltid skarp. Men jag vill åtminstone i all anspråkslöshet föreslå att vissa språkvalörer hotas även i detta fall.

De som fortfarande känner till vad “haveri” betydde i sammanställningen “rättshaveri” kommer alltjämt störas av det nya ordet; det kommer låta som om det handlar om envisa “havare”, personer som på obehagligt och orimligt sätt alltid vill “hava” något i största allmänhet. Detta har rentav blivit en “ism”. Det låter löjligt.

Man vill uttrycka att det rättshaveristiska beteendet innebär ett haveri i den gamla meningen. I det rättshaveristiska haveriet är haveriet mer specifikt än i det allmänna metaforiska bruket av “haveri”, samtidigt som det dramatiseras genom det senares betydelsetillägg. Men begränsningen till enbart “haveri” gör att den specifika betydelsedimensionen inte längre representeras i det språkliga uttrycket på annat sätt än som eko av den ursprungliga sammansättningen – ett eko som för de flesta snabbt lär försvinna.

Det resulterande intrycket blir att det nya ordet uppkommit inte bara av okunnighet utan också genom ren språklig slapphet. Jag tycker inte detta intryck i tillräcklig utsträckning upphävs av att ordets användning och avsedda betydelse ofta är träffande.

Uttalet av det engelska ordet “national”

Ett av de äldsta och största mysterierna i den svenska inlärningen och användningen av engelska språket är utbredningen av det felaktiga uttalet av ordet “national” och dess avledningar och sammansättningar (“nationalism”, “nationalist”, “nationalistic”, “international”, “multinational” o.s.v.).

“National” uttalas [naeʃ(ə)n(ə)l], där [ʃ] motsvarar “sh” i “she” (och [ae] “a” i “hat”, och [ə] inom parentes “er” i “better” – “r” i “better” hörs inte alls – eller “a” i “ago”, och hörs endast svagt eller inte alls). Detta är entydigt och gäller i hela anglosfären. Men en överväldigande majoritet av de engelsktalande svenskarna, och långtifrån enbart lågutbildade, skjuter in ett engelskt och i detta ords fall också svenskt [t], som i “tea”, framför [ʃ], så att uttalet blir [naetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av ordet blir rätt).

Att detta är svårbegripligt beror dels på att ordet är så vanligt, dels, och framför allt, på att personerna som gör felet ofta i övrigt talar en fullt passabel och ibland t.o.m. utmärkt engelska. Hur har de kunnat missa detta?

Den åtminstone partiella förklaringen är att ordets uttal faktiskt är ovanligt. Det är ovanligt både på svenska och engelska, men på olika sätt. På svenska är [tʃ] i ord som slutar på “-ationell” (och “-itionell”, “-otionell” eller konsonant före “-tionell”) ovanligt. Det vanliga är [ʃ], som i “sensationell” (och “traditionell”, “emotionell”, “funktionell”). På engelska är uttalet [ae] för det första “a:et” i “-ational” ovanligt; det vanliga är [eɪ], som i “sensational”.

Det enda ord jag kommer på som uppvisar samma ovanlighet på både svenska och engelska, d.v.s. i båda dessa olika avseenden, är “rationell”, “rational” ([raʃ(ə)n(ə)l]): det har både [tʃ] på svenska och [ae] på engelska.

Båda dessa adjektiv är mycket vanliga. I övrigt finns bara massor av mer eller mindre vanliga adjektiv på svenska och engelska som (på engelska) slutar på “-ational”, -“itional”, “-otional”, eller har konsonant före “-tional”, och som uttalas med samma [ʃ] på båda språken. Dessa ord uttalas naturligt nog inte fel av svenskar. De har heller inga problem med uttalet av “nation” och “ratio” och att [eɪ] förändras till [ae] i både “national” och “rational”. Den fråga som inställer sig är om, eller i vilken utsträckning, de uttalar “rational” på samma felaktiga sätt som “national”, d.v.s. [raetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av orden blir rätt).

Om, som jag tror är sannolikt, de åtminstone inte gör det i samma utsträckning, kan det bero på att det dock finns en skillnad mellan “nationell” och “rationell” i svenskan. “Nationell” är en avledning av “nation” som också uttalas med [tʃ], medan “rationell” inte är en avledning av något svenskt ord utan endast av latinets “ratio”, som inte uttalas med [tʃ] utan oftast med [ts] (eller av vissa med svenskt [t] som i “te”). I engelskan finns inte denna skillnad: “nation” och “ratio” (som finns även som engelskt ord, om än med annan betydelse än det svenska ordets latinska) uttalas båda med [ʃ].

Mysteriet med det felaktiga uttalet av “national” blir väl åtminstone något mindre med dessa förklaringar: “national” framstår som ett i denna ordkategori unikt svåruttalat ord för svenskar. Men i beaktande av ordets – och, påminner jag, dess många avledningars och sammansättningars – oerhörda vanlighet förblir felet ändå i många fall svårbegripligt.

Orden nazist och nazism

Av språk jag har tillräcklig insikt i tror jag bara det är svenskan och italienskan som använder ordet “nazist”, “nazista”. Formen är märklig.

Tyskans “Nazi” är såvitt jag förstår egentligen en s.k. hypokorism, och en av de många tyska diminutivbildningarna, närmare bestämt ett smeknamn, i detta fall bildat genom en förkortning och avledning av namnet “Ignaz” (Ignatius). Den idag enda betydelsen (“Nationalsozialist”), tycks vara en analogibildning till “Sozi”, “Sozialist”. Först att introducera denna term som beteckning för NSDAP:s anhängare (efter någon enstaka användning som förkortning vid 1900-talets början – ordet “nationalsocialist” är som sådant betydligt äldre) sägs ha varit den i hög grad kritiske Kurt Tucholsky, och det är oklart i vilken utsträckningden den för andra verkligen var en hypokorism och användes smeksamt (“liten gullig nationalsocialist”); diminutivformer kan även ha en nedvärderande betydelse. Bayerska motståndare till NSDAP började tydligen använda “Nazi” därför att hypokorismbildningen av Ignaz (som var ett vanligt namn i Bayern och Österrike) blivit en nedsättande benämning på dåraktiga personer; det senare är en dunkel punkt i denna terminologiska historia. Att termen senare spreds av exiltyska motståndare till Hitlers regim förefaller rimligt.

Hypokorismer av typen “Nazi” för “Ignaz” är vanliga inte bara i tyskan (“Rudi”, “Toni” o.s.v.) utan ju även i engelskan (“Rudy”, “Tony”, “Jimmie”, “Tommy”). Men ord bildade på samma sätt av namn på eller ord för annat än personer är också vanliga i tyskan och inte minst i engelskan (“commie”, “junkie”, “smoothie”, “selfie”), varifrån de ofta övertagits av svenskan. Jag har här bara givit exempel som slutar på samma “i” som “Nazi” och “Sozi”, men på engelska slutar de lika ofta på “y”. Vissa är utpräglat smekartade (“Schnucki”), andra nedvärderande, några mer neutrala. “Commie” har såvitt jag vet uteslutande använts pejorativt, av antikommunister.

Ovanligare är kanske att samma ord använts smeksamt av vissa och nedvärderande av andra. Men i fallen med de tyska politiska formerna kan man kanske anta att så skedde, åtminstone innan NSDAP, som det förefaller efter viss initial tvekan (båda orden förekommer i titeln på Goebbels tidiga pamflett Der Nazi-Sozi från 1926), började undvika “Nazi”; “Sozis” kanske fortsatte acceptera sin beteckning som positiv?

Det finns en skillnad mellan “Nazi” och “Sozi” såtillvida som “Nationalsozialist” till skillnad från “Sozialist” är ett långt ord som med fördel förkortas i de olika språken. Formen “Nazi” inställde sig därför rimligen från början som lämpligt för detta syfte. Om “Nazi” bara hade varit en förkortning av “Nationalist” hade det varit onödigt, eller mer onödigt. Men det faktum att “Sozi” är mer onödigt indikerar kanske att inget av orden uppfattades som en nödvändig förkortning utan enbart var smek- eller skällsord. (Det är för mig något oklart om bokstaven “z” i “Nazi” återger “z” i “sozialist” eller uttalet av “t” i “national”.) På såväl formella som historiska (användningen enligt ovan) grunder kan det även ifrågasättas om “Nazi” är ett bra ord i de olika språken. Men det är i alla fall det vanliga.

Vad som definitivt är ovanligt är att bildningar av detta slag blir beteckningar på “ismer” och erhåller suffixen “-ism” och “-ist”. Svenskans och italienskans former är abnorma. Inga andra sådana har uppstått ur sådana ord: det finns inga libbies, consies, fascies, anarchies eller syndies som har kunnat ge namn till ismer och deras bärare. “Sozis” och “commies” finns, men har någon hört talas om en “socist” eller “kommist”?

Det är svårt att se varför italienskan har accepterat “nazista” när spanskan, franskan och engelskan bara har “nazi(e)”. Kan svårigheten ha legat i att få fram en italiensk feminin form? Det tycks i så fall bara ha varit ett historiskt problem, eftersom man senare, enligt min ordlista, godtagit “hippy” som både maskulint och feminint; detsamma kunde väl utan problem ske med “nazi”. Överhuvudtaget är ju separata femininformer långtifrån alltid nödvändiga i italienskan; “nazista” har ingen.

Det ohämmade sätt på vilket svenskan har lånat engelska, eller amerikanska, ord slutande på “-ie” eller “-y” är kanske ibland problematiskt. Men dessa kortformer, smeksamma eller ej, finns alltså också i andra europeiska språk. Och frekvensen av dessa ord i svenskan gör att det inte finns några som helst svårigheter att lösa vad jag uppfattar som problemet med formen “nazist”: vi övergår helt enkelt, föreslår jag, till att använda “nazie”, med vår invanda engelska stavning, trots att denna i just detta fall p.g.a. det direkta tyska ursprunget och inflytandet inte används i engelskan. Frekvensen av dessa ord i svenskan gör, tror jag, “nazist” idag även mer onaturligt i svenskan än “nazista” i italienskan.

Kvar står frågan vad vi ska göra med “ismen”. Detta är inte bara ett problem för förkortningsbehövare i svenskan och italienskan, utan även i tyskan, franskan, spanskan och engelskan. Även om det är i högre grad förklarligt eller försvarligt p.g.a. förkortningsbehovet är “nazism” egentligen formellt lika märkligt som “socism” och “kommism”. Inte heller ett ord som “hippie” (även, enligt ovan, stavat “hippy”), som mig veterligen inte bildats genom avledning från ett annat ord, har givit upphov till “hippism”.

En lösning kunde här vara att återuppliva den tidiga, icke som hypokorism eller diminutiv skapade, och, p.g.a. vad jag uppfattar som oklarheten rörande vad “z” i “Nazi” återger, bättre tyska förkortningen “Naso”, och tala om “nasoism”. Den som känner sig kunna godta detta kan väl då också antas vara beredd att använda “nasoist” i stället för “nazie”. Än bättre, under förutsättning av denna acceptans, är kanske att direkt ta över “naso”, även om det kan ge associationer till stornästheten i Ovidius’ familjenamn. Men för dem som inte godtar detta tycker jag, i den utsträckning förkortningarna överhuvudtaget är nödvändiga, att “nazie”, som ju förekommer i alla de här behandlade andra språken utom italienskan, är acceptabelt.

Lika litet som de överväganden jag framförde angående ordet “kristen” rör dessa om “nazist” och “nazism” några stora och viktiga språkfrågor. Men det är saker jag har undrat över, och jag känner mig i alla fall kunna ta mig friheten att kort ventilera dem här; kanske finns åtminstone någon läsare som tänkt i liknande banor eller kan ha någon förståelse för synpunkterna.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi