Category: Politics

Intervy av Pascal Lottaz på Neutrality Studies igår:

“Washington has an unprecedented grip over Europe. When Washington says ‘jump’ the European’s will reply ‘how high?’ But that was not always the case. There once was a Europe of independent states, not US satellites. There was the Europe of Olof Palme, Willy Brandt, or Bruno Kreisky that had a decidedly different foreign policy from the USA. Where did that place go?

Today I’m talking to Kajsa Ekis Ekman, a Swedish journalist, activist and the author of 4 books on human trafficking, prostitution and the economy. She is currently the editor in chief of Parabol Press. Previously, Ms. Ekman worked for various Swedish outlets but was let go in 2022, after critically covering the unfolding Russo-Ukrainian War. More from Kajsa Ekis Ekman:

https://www.parabol.press” 

Norman Finkelstein har rätt i att Trump – och USA i allmänhet – inte behöver fascismen såtillvida som det där idag inte finns någon systemhotande vänster.

Historiskt definieras fascismen huvudsakligen av behovet av våldsam repression av en sådan vänster, av arbetarrörelsen: fascismen uppstår eller tillgrips först när den borgerliga parlamentariska demokratin inte räcker till för detta syfte (och i kombination med kriser för kapitalismen).

Men detta perspektiv är idag för snävt. Den generiska fascismen, i delvis nya och anpassade former, behövs, eller kan komma att behövas (och inte bara i USA utan i väst i allmänhet), därför att det i stället finns en framväxande systemhotande multipolaritet i världen, där socialismen, även den i nya och anpassade former, förblir ett starkt inslag. Och därför att denna multipolaritet redan äger och kommer få ökat stöd hos amerikanerna själva.

Givet även de inhemska problem befolkningsmajoriteten sänkts ned i (och den senaste tiden, efter förbudet av TikTok, i ny utsträckning genom Little Red Book/RedNote kunnat jämföra med den allmänna välståndsökningen i Kina), växer därför åter denna opposition även i USA, på ett sätt som Finkelstein tydligen inte uppmärksammat.

Den amerikanska imperialismens unipolära hegemoni måste förstås dekonstrueras inifrån USA, medels amerikanska krafter och utifrån alternativa amerikanska traditioner: en socialism med amerikanska särdrag.

Idag ser det ut att vara den enda vägen att där rädda en de överordnade värdenas konservatism. Och att rädda världsfreden.

Svante Nordin diskuterar med Adam Cwejman “den era som på sätt och vis började 1991, i och med Sovjetunionens fall”, och att, hur och varför den “sannolikt nu har nått sitt slut”.

Givetvis finns från mitt perspektiv en del att tillägga och även ett och annat – för den som läst mig förhoppningsvis lätt identifierbart – att sätta frågetecken inför. Men båda har viktiga poänger som i den svenska debatten markerar en klarsyn som förhoppningsvis kan bidra till en tillnyktring. Jag återkommer möjligen till samtalet och lägger till en utförligare kommentar och analys här.

Trump förklarar sig ha för avsikt att inte bara konsolidera utan vid behov med militära medel och direkt territoriell expansion stärka greppet om de amerikanska kontinenterna. Detta är vad även Europavasallerna fortfarande, t.o.m. efter folkmordet i Gaza, försöker kalla “demokratin” och, med den nya, av alla konformt-mekaniskt upprepade propagandatermen, den “regelbaserade ordningen”.

De mest närliggande Trumpplanerna gäller kanske Haiti, Mexico, Kuba, Panama, Nicaragua och Venezuela. Men talet om Grönland och Kanada tycks inte bara vara skämt eller eller något slags retorisk förhandlingsstrategi. Det handlar i denna region både om naturresurser och, inte minst, Norra Ishavet och Ryssland.

Ben Norton nämner i sin analys några gånger klimatfrågan, och jag vill försiktigtvis reservera mig på denna punkt eftersom jag inte anser mig kunna tillräckligt bedöma den. Men det är inte alls centralt för hans framställning, och det övriga är för mig okontroversiellt.

Före sin installation hävdade Trump att om Danmark har någon rätt till Grönland bör de ge upp den, eftersom USA behöver ön för sin nationella säkerhet. Han tillade att vad han talade om var försvaret av den “fria världen”.

Financial Times rapporterar nu att Trump i ett längre telefonsamtal med Mette Frederiksen insisterat på att han menar allvar i sin beslutsamhet att ta över Grönland. Tidningen förklarar att “Many European officials had hoped his comments about seeking control of Greenland for ‘national security’ reasons were a negotiating ploy to gain more influence over the Nato territory…But the call with Frederiksen has crushed such hopes, deepening the foreign policy crisis between the Nato allies.”

Europeiska högre tjänstemän hävdar att Trump varit “very firm”, “aggressive and confrontational”, att det hela var “horrendous”, “a cold shower”: “Before, it was hard to take it seriously. But I do think it is serious, and potentially very dangerous”; “The intent was very clear. They want it.” Trump “threatened specific measures against Denmark such as targeted tariffs”, och “declined to rule out using military force to take control of the island” (min kursiv).

Eftersom det tydligen inte räcker att Grönland och Kanada tillhör NATO kan man fråga sig om det inte borde anses lika strategiskt nödvändigt att införliva Island och norska Nordkalotten. Utifrån de nordiska och västeuropeiska vasall-ledarnas hittillsvarande agerande i NATO är det litet svårt att se att deras kvarstående personliga aversion mot Trump skulle vara tillräcklig för att hindra dem att logiskt tillmötesgå honom på denna punkt, och från att utmåla dem som ifrågasätter det som Putintroll som sprider dis- och missinformation. De kan ju inte förneka att det (Ryssland!) handlar om den “fria världen”? Atomvärldskriget kräver väl vissa rimliga anpassningar på västsuprematismens Goda Allians’ sida? Kristersson och Kaja Kallas kan säkert hjälpa till att övertyga våra nordiska grannländer om hur viktiga sådana är.

De flesta inom populistnationalismen och populisthögern, och även stora delar av den alltmer vulgariserade vanliga högern, måste ju rimligen vara med på allt detta, att döma av deras allmänna atlanticistiska nit och inte minst deras Trumppanegyrik som nu, efter hans andra presidentinstallation, gått långt över gränsen till det pinsamma och komiska. Det är en tragedi.

Fördelen med att hitta och ansluta sig till ett politiskt parti som i stort har rätt i de väsentliga frågorna är, som jag ofta betonade när jag började försvara SD, att det underlättar ens politiska kommunikation. Det räcker att hänvisa till partiet, eller att folk bara vet att man är medlem i det, för att ens uppfattning ska stå klar, och man slipper därmed tala och skriva så mycket om politik själv och kan ägna sig mer åt kulturen, filosofin och andligheten.

Nu blev ju inte SD vad jag trodde att det skulle bli, och inte heller AfS, så det kändes ändå nödvändigt att fortsätta tala och skriva mycket om politik. Men fortfarande gäller i alla fall att jag bara gör det när det är något viktigt jag finner att andra inte säger, eller inte säger tillräckligt bra, eller ibland bara inte tillräckligt mycket eller ofta. Även när jag nu sedan länge står utanför den akademiska, kulturella och politiska offentligheten och inte längre kan nå mer än enstaka läsare, är känslan fortfarande att det gäller att försöka få andra att säga det som måste sägas, så att man inte behöver göra det själv.

Sedan länge har jag inget parti. Men i Tyskland och USA har den konservativa socialismen börjat växa fram i organiserad form (mer än i Frankrike, där den bara finns som idéströmning). Därför har jag de senaste åren kunnat hänvisa mycket till dess analyser i dessa länder, utan att behöva publicera egna. Men vare sig i den tyska eller den amerikanska håller jag med om allt, eller finner jag allt tillräckligt, och det har därför varit nödvändigt att tillägga vissa reservationer i egna inlägg.

Så är fallet också i denna senaste av InfraHaz på X om Trump och fascismen:

“The United States has been on a trajectory toward open fascist dictatorship for many decades.

Under George W. Bush, Obama and Biden, this transition by far accelerated the most.

In 2016, Trump and the MAGA movement actually slightly disrupted this transition.

The oligarchical elites then made a genius move. Understanding the total failure of Biden and the Democrats, they appropriated Trump’s disruptive populist politics and now employ it to expedite the transition into fascist dictatorship.

In 2016, left-liberals falsely accused Trump and MAGA of ‘fascism’. So-called ‘antifa’ libtards turned ‘anti-fascism’ into a bizarre psycho-sexual and cultural phenomenon.

They discredited all resistance to fascism with their ridiculous attempts to smear all anti-hegemony voices as fascists, and characterize basic cultural norms as ‘fascism’.

They set the stage for real fascism to take hold without any resistance, by discrediting all anti-fascist politics.

To be clear:

‘Trump’ is not a fascist. MAGA is not fascist. The oligarchical elites are fascists, and fascist dictatorship is a tool by financial capitalists.

Fascism is not ‘strongman’ or ‘authoritarian’ politics. It is not about strong conservative values or anything like that.

It is the open terrorist dictatorship of financial capitalist elites, to rescue decaying capitalist societies through militarist aggression.

Trump is just a showman who is being used to fulfill an agenda that has been in place for decades.

Real anti-fascism is about defending popular sovereignty and resisting militarist aggression. It is about upholding principles of national self-determination, and fighting slavery.

It is about rejecting Silicon Valley’s planned caste system and neo-feudal agenda.

Remember, Silicon Valley elites are all defense contractors. They are now being given unprecedented control over the government infrastructure by controlling all the software.

Private sector oligarchs are being given direct backdoor access to the reins of power in both the military and government.

These same Silicon Valley oligarchs created the ‘woke left’. A bogeyman that was meant to be destroyed and discredited.

Now they facilitate transition into open fascist dictatorship. And conveniently all the symbols and language of resistance have been discredited – associated with mentally ill, bizarre antisocial freaks.

Militarist designs on Mexico, Panama, Cuba, and Venezuela are part of the agenda.

Everyone must understand that no one is defending ‘American democracy’. No one is claiming Trump is some threat to ‘democracy’.

But there is a difference between open dictatorship and shadow dictatorship.

When elites get so bold that they start making moves toward open fascist dictatorship, the next step is driving the country to war, destruction, madness, nihilism and ruin.

A downward spiral our country has been on for decades culminating in total carnage and devastation.

Should you fear Trump? No.

You should remain vigilant. The US is headed to constitutional crisis and reconstitution.

Do not so easily accept the slavery these twisted, dark elites will propose to you in the name of ‘freedom’.”

Här måste tilläggas att definitionen av fascismen är för kortfattad och sakligt begränsad. Den militära aggressionen har historiskt syftat inte bara till territoriell expansion (av det slag Trump i sitt nya installationstal uttryckligen säger att han ska verka för) utan också till att krossa systemhotande alternativa samhällsordningar, och som en del av det övergripande syftet att slå ned arbetarrörelsen i allmänhet, något som också åstadkoms med andra medel i det egna landet. Här föreligger givetvis inte något sakligt missförstånd hos Haz, det är bara nödvändigt att även uttrycka denna del av definitionen i detta sammanhang.

Men även denna mer fullständigt artikulerade, centrala och korrekta definition – Kominterns gamla – är något ensidig. Om man fokuserar litet mer på fascismens egna subjektiva innehåll, arten av dess nationalism, etnicism, rasism, dess kulturella och historiska romantik, dess mer allmänna attityder på andra områden, dess klassbetingade socialpsykologi, sådant allt detta tar sig uttryck i dessa rörelsers massföljarskap i sociala media, ser man tydligare än Haz här vill vidgå den utsträckning i vilken MAGA-rörelsen, liksom den europeiska populistnationalismen, i sig tillhör och uttrycker övergången till fascismen, är protofascistisk.

Den s.k. MAGA-kommunismen var ett försök att anknyta till och rädda den legitima populistiska oppositionen genom att extrahera och separera den från detta likaledes förefintliga innehåll, och koppla den till en annan, helhetlig ideologi eller politisk förståelse.

Att wokevänstern är en skapelse av Silicon Valley-oligarkerna i syfte att kompromettera motståndet mot den fascism de nu bereder vägen för är en teori Haz lagt fram först den senaste tiden (även i ett av de inlägg jag hänvisade till här). Även om det skulle ligga sanning i den är den givetvis högst ensidig.

Wokevänstern är en av många karaktäristiska produkter av västmarxismens allmänna utveckling (sådan Rockhill och Losurdo analyserat den) och av postmarxismen, en alltmer bisarr surrogat- och pseudoradikalism som intellektuellt svagt rustade yngre generationer omedvetet, objektivt, tvingats retirera till efter många årtionden av nyliberalism, eller helt enkelt p.g.a. den allmänna nyliberala ideologiska hegemonin faktiskt tror är den enda rätta eller viktigaste formen av revolt. Uttrycken har förvisso blivit mer extrema och kuriösa under den tid termen woke använts, men dynamiken och logiken i utvecklingen går långt tillbaka i tiden. Långt innan det blev nödvändigt att förbereda en fascistisk utveckling har det varit fråga om atlantkapitalismens instrument som på olika sätt tjänat dess syften.

Rätt paroll från tyskt TikTok-konto. Finns även på X. Postar just nu mycket från BSW:s partidag i Bonn (även jag delar mycket från den på X, som jag numera använder nästan enbart för att dela andras material som stöder, förklarar, utvecklar, specificerar och fördjupar den allmänna politiska linje jag försöker förespråka i de politiska inläggen här).

@demokratischersozialist

Vad SD kunde ha blivit, i stället för en del av Tidöjuntans atlanthöger. Socialistiskt i socialkonservatismens mening, eller vad jag kallade den nya, utvecklade socialkonservatismen. Inte bara upptagande marxismens delsanningar, utan även representerande alla de i sig konservativa och traditionella, allmänna konnotationer av samhällsgemenskap som själva ordet socialism äger, liksom även, och ännu mer, ordet kommunism.

SD:s principprograms två första stycken håller ännu, även om de är otillräckliga främst genom betoningen av nationalismen som grundsyn och föreställningen om återskapandet av ett folkhem med solidarisk välfärdsmodell i den mening detta begrepp ägt i Sverige:

“Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället. Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.

Sverigedemokraterna eftersträvar ett försiktigt framåtskridande som baseras på varsamhet, eftertanke och långsiktigt ansvarstagande. Partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna. Vi bejakar lag och ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen. Vi eftersträvar ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen. Ett samhälle där alla medborgare också garanteras en hög grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet. Vi inser att vi i likhet med alla andra människor har ofrånkomliga fel och brister och tror därför inte att ett perfekt, utopiskt samhälle är möjligt att uppnå. Genom att basera vår politik på ovan nämnda strävanden och genom att kombinera frihet och trygghet, individualism och gemenskap, hoppas vi dock kunna återskapa ett folkhem som i så hög grad som möjligt är präglat av trygghet, välstånd, demokrati och en stark inre solidaritet. Detta är den övergripande målsättningen med partiets verksamhet.”

Och även vad AfS, när det visade sig att SD inte förstod vad detta krävde (“försiktigheten” och “varsamheten” tycks ha möjliggjort att “elementen från de traditionella vänsterideologierna”, till vilka givetvis måste höra marxismens elementära analytiska delsanningar som helt enkelt tillhör den historiska och sociologiska wissenschaften, helt enkelt kastades överbord), kunde ha blivit. Och lättare än AfD, som till skillnad från SD ursprungligen bara var ett parti av vanliga EU-missnöjda borgerliga ekonomer, av Junilistans typ.

AfS kunde när det gamla “moderpartiet” svek ha bara tagit över och vidareutvecklat dess principprograms ideologi på det sätt jag försökt föreslå, i stället för att sjunka tillbaka ned i den gamla radikalnationalismen, med inslag av den nya fashalthögerns jargong. Och i stället för att dessutom lägga till ett starkt inslag av ekonomisk-libertariansk pophöger, genom vilket även de inordnade sig i det antikonservativa lägret, i betydelsen det läger som principiellt saknar tillräckliga medel att stoppa kapitalistborgerlighetens inherenta, lagbundna dekadens – på alla områden – i dess parasitära, monopolistiska, finansialiserade och globalistisk-imperialistiska stadium, och att mot den värna och förnya de överordnade värdena.

Och vad slutligen, och inte minst, den vänsterpopulistnationalism som visade några små svaga tecken på att formeras i Sverige, men som snabbt, hämtad från under den nyliberala eran formade generationer utan adekvata ideologiska resurser och historiska perspektiv, tycks ha försvunnit ned i och absorberats av den vanliga populistnationalismen och/eller radikalnationalismen och/eller althögern, kunde ha blivit.

BSW är hittills ideologiskt och politiskt otillräckligt, men de pekar, och börjar gå, i rätt riktning. Till skillnad från Musk-fjantande AfD, som nu visar alla tecken på att följa Melonis, Åkessons och Le Pens väg in i det atlanthögeretablissemang som alltmer uppenbart behöver dem. BSW är tills vidare det verkliga alternativet för Tyskland. De representerar vad som också måste bli alternativet för Sverige och för hela Europa. Den socialistiska, konservativa vändningen.

Den förenade västliga populistnationalistiska och “fashiga” – fascistiska – althögern eller f.d. althögern (här fortsättningsvis “popnatfashalthögern”) fortsätter med en vid det här laget nästan ofattbar blandning av ytlighet, enfald och i någon mån ond tro att sätta sin lit till och stödja trumpismen, numera förstärkt med Elon Musk som den ser som ett bevis för det atlantsionistiska ekonomisk-politiska västsystemets sundhet.

Det är vad de tror på. De ville ingenting mer än detta. De förstod inte mer. Detta är vad hela deras pubertala, melodramatiska nationella och historiska kulturromantik nu kokat ned till. Deras debattinlägg har till stor del reducerats till en ständig ström av oöverträffat patetiska pekoral, där Musk själv slår an tonen: “Had this election not been won by @realDonaldTrump, civilization would be lost.”

Musk intervenerar nu på spektakulärt mediaannonserat sätt även i europeisk politik. AfD, som hittills hållit en jämförelsevis (Åkesson, Meloni, Le Pen) bra kurs, jublar. Denna även den vettigare popnatfashalthögerns entusiasm visar tydligare än någonsin inte bara dess allmänna meningslöshet, utan dess skadlighet. Den är överförtjust att få tjäna “världens rikaste man” och hans syften, bara för att han välkalkylerat blir litet politiskt inkorrekt i några frågor. Han representerar enligt den en god och förnuftig och även av oss eftersträvansvärd samhällsordning, en ordning den vill verka för även i Europa.

Vad som kunnat finnas av eller kunnat bli en meningsfull konservatism, en europeisk post-paleokonservatism, fortsätter på detta sätt absorberas av den vanliga högern och krafterna bakom den, d.v.s. den borgerliga “liberala” kapitalismen i dess sedan länge fast etablerade, förenhetligat atlantimperialistiska stadium och form. Mer: den vill absorberas av den, strävar själv efter att bli en del av den. Och vice versa: etablissemangshögern, inseende sitt behov av den, bereder plats för den, stöder den, växer samman med den. Den reduceras till en falsk och obehaglig variant av den vanliga högern.

Detta är förstås, som under vid det här laget ganska många år kunnat konstateras, i en tills vidare mild form samma allmänna och banala fenomen, process, dynamik och mekanism som när fascismen kom till makten under första hälften av 1900-talet. Motståndaren ser delvis litet annorlunda ut i dag, vilket förklarar skillnaderna, den hittillsvarande relativa mildheten. Men den finns givetvis kvar, ja blir globalt sett starkare samtidigt som monopolfinanskapitalismens parasitära dekadens och urholkning accelererar.

Därmed kvarstår och förnyas också imperialismens nödvändiga uppgift att slå ned den. För detta behöver den, i sin tilltagande desperation, hjälp och förstärkning, och därför vill nu stora delar av systemetablissemanget avveckla wokeismen. I Sverige har Radio Svegot uttryckligen, helt i enlighet med Kominterns något ensidiga analys, förklarat att tillhandahållandet av denna hjälp är vad fascismen – och därmed de själva – handlar om.

The American Conservative publicerar en svag intervju med AfD:s Alice Weidel, där hon uttrycker sin “extrema tacksamhet” mot “geniet” Musk, som har en “brinnande kärlek till yttrandefrihet”. Inte ett ord sägs om AfD:s och Tysklands stöd till Israel i Gaza, Syrien o.s.v. – något som, vill man tro, knappast hade varit möjligt på Buchanans tid. Musks program för kraftigt ökad massinvandring av billig arbetskraft på bekostnad av den amerikanska får inte heller störa den nya amerikaniseringslyckan. Det blir tyvärr uppenbart varför Sahra Wagenknecht inte önskar någon allians med Weidel och hennes parti.

Verklige amerikanske patrioten Haz däremot, som representerar de nya former en de överordnade värdenas konservatism i det nuvarande läget har behövt ta sig, tolkar på mer adekvat sätt en del av det senaste skeendet i USA här, här, här, här, här och här. McKay gör för sin del den rätta värde- och moralkonservativa analysen av Musks intervention i brittisk politik.

Den alltmer frånstötande västliga popnatfashalthögern hyllar alltså det atlantsionistiska imperieetablissemangets strategiska omställning samtidigt som dess folkmord – i dess ultrajabotinskifierade form – i Gaza fortgår med oförminskad effektivitet, utstuderad grymhet och en ny, ostentativ perversion. Samtidigt som det våldsinstallerat al-Qaida vid makten i Syrien, som nu förföljer religiösa minoriteter och utan invändningar åser hur Israel i helt ny omfattning bombar sönder även det landet. Man “måste ha förståelse” för Israels agerande, sägs det. Det är ju den “västerländska civilisationen”, d.v.s. helt enkelt “Civilisationen”, som “försvarar sig”.

Även den del av denna höger som vänder sig mot Israels agerande och den nya intensifierade globaltotalitära insektionen av kritiker som “antisemiter”, såsom Daniel Fribergs s.k. “sanna” höger (Mussolini, Alfred Baeumler och hans Nietzsche o.s.v.), fortsätter stödja ultrasionisten Trump och Musk, de nödvändiga Musklerna bakom det hela. Att vara för Trump och Musk är, inte mindre än att rösta för Tidöhögern eller socialdemokratin och stödja EU, NATO och “väst” i allmänhet, att befrämja denna ordning. Gaza visar dess natur.

Viktige svenske skribenten Joakim Engs respons är långt mer adekvat och verklighetsförankrad:

“Vart är vi på väg? Under inflytande av Musk och Trump får högerpopulistiska partier under sionistiska ledare makten i Europa. Med europeiskt stöd bombar USA Gaza för att ‘frita gisslan’. Palestinierna utplånas helt och hållet eller flyr.

Snabbt kommer byggföretagen in och bygger lyxlägenheter med utsikt över Medelhavet på jorden där rester av palestinska barn fortfarande multnar. Miljardärer flyttar in och ordnar cocktailpartyn, utan en tanke på resterna av de tusentals barnen som de har under sina fötter.

Och jag? Fylld av äckel och förakt frånsäger jag mig min ‘västerländskhet’ helt och hållet och drar mig tillbaka till en isolerad hydda på en hemlig plats. Där ägnar jag resten av livet åt andliga övningar för att försäkra mig om att jag aldrig återvänder till ett liknande ställe igen.”

Den svenska etablissemangsvänstern intalar sig, och vill intala oss, att den står för något annat än Trump och Musk, men den – inklusive exempelvis en Daniel Suhonen – har varit avgörande för det slutliga, fullständiga inordnandet av Sverige bland de ondskans verkliga axelmakter som möjliggjort detta. Sveriges återstående frihet och självständighet har genom inte bara Tidöhögern utan även vänstern gått förlorad, liksom tidigare nästan hela det övriga Europas.

Antingen har våra nya generationer av ledande politiker en alltigenom blåögd syn på USA:s typiska, dominerande politiska och ideologiska personlighetstyper: de känner dem inte närmare, har aldrig haft med dem att göra på verkligt nära håll och under längre tid, vet inte vilka psykologiska och andra drivkrafter som styr dem på djupet, förstår inte att även liberala wokedemokrater ofta har närmast patologiska, primitiva nationalegon som kan förvandla dem till bindgalna bombdesperados så snart de uppfattar det som att USA:s ställning och prestige på allvar hotas, inser inte hur långt de är beredda att gå, och är inte ens medvetna om hur långt de redan har gått, den verkliga innebörden av deras historiska agerande. Eller, om några känner till allt detta, vittnar deras beteende om än mer allvarliga brister hos dem själva än denna naivitet.

De eklatanta interventionerna mot den verkliga oppositionen i Östeuropa fortsätter, senast i Rumänien, men regimförändringen, i den ukrainskas efterföljd, i syfte att få även Georgien att offra sig som vapen mot Ryssland misslyckades. Och de motsvarande kontrollprojekten, riktade även mot Kina – huvudsakligen, utöver de vanliga, avsiktligt felbenämnda NGO:ernas, i ekonomisk form – i de centralasiatiska länderna tycks inte heller längre gå så bra.

Popnatfashalthögern är slutligen fullt övertygad om att Musk (imperiets nya strategi under utprövning) verkligen hyser en “brinnande kärlek till yttrandefrihet” på X, när den verkliga oppositionens konton tvärtom stängs av i oförminskad och mer målmedvetet fokuserad utsträckning. Den ser inte den typ och nivå av manipulation som är involverad i det förstärkta skapandet av en massopinion som fritt yttrar det som Musk och etablissemanget nu vill ha yttrat. Den är fullt tillfredsställd med att spela sin alltmer välavlönade roll inom detta system som den aldrig kunnat förstå och som den inte vill förändra.

Kinesisk konservativ socialism.

Burkeanen Xi Jinping

29/12

Ävenledes se- eller hörvärt: McKays konservativa årskrönika, bl.a. om den bluff populistnationalismen visade sig vara. (Jag skriver “McKay” eftersom namnet skrivs så i beskrivningen här; tidigare har det varit “Mckay”.)