Category: Politics

Är det meningsfullt att längre använda ordet konservatism som ideologisk självbeteckning? Det finns, som jag försökt insistera, egentligen inget sådant som konservatismen i bestämd form singularis. När jag ändå med detta ord fortsätter att förenklat beskriva vad jag försvarar får folk helt andra associationer än dem jag avser. Motsatta associationer. Västhögern av idag. Atlanthögern. EU-högern. Friedrich Merz.

Anledningen till att jag – för länge sedan – började använda det var att det, efter att jag läst bl.a. Tage Lindbom, och i en tid där alla dominerande åskådningar och övriga politiska ideologier förnekade eller ignorerade dem, framstod som ett lämpligt sätt att sammanfatta de överordnade värdena och den andliga verklighet ur vilka de härflöt. Det alienerade omedelbart de flesta, men dess provokativitet underlättade i viss mån också kommunikationen av ett ovanligt och oundvikligen i mycket obekvämt budskap.

På exempelvis Heimdal i Uppsala pendlade sympatierna mellan vanlig nyliberalism eller libertarianism å ena sidan och former av konservatism å den andra, och de nyliberala systemskiftesinstituten upplät ibland en nisch för delvis ickeliberal konservatism. Men fortfarande sägs ofta att det överhuvudtaget inte funnits någon svensk konservatism i modern tid funnsch idag, när vi, framför allt genom SD:s anammande av termen, sedan några år ser en stor konservativ våg och ett starkt nytt intresse, även i borgerligheten utanför SD.

De konservativa tänkare jag läste var främst direkta företrädare för andlig tradition i vid mening, och de som inte var det uttryckte och gestaltade på ypperligt sätt avancerade kulturella och humanistiska insikter, hållningar och värderingar som åtminstone var uppenbart relaterade eller relaterbara till de allmänna andliga sanningarna.

Sedan tidigt väl alltför fången i det här med den humanistiska kulturen, förstådd som rent generellt axiomatiskt-absolut värdefull fastän jag inte riktigt erfor den som sådan och den inte var definierad medels tillräckliga kriterier, litteraturhistorien och allt sådant, romaner (innehållet i och gränserna för det mänskliga och det vanliga mänskliga livet förstår man ju ganska snabbt, och det finns dessutom åtskilligt i det som det finns goda skäl att uppfatta som alienum), fann jag särskilt Claes Ryns specifikt på den humanistisk-filosofiskt analyserade fantasi- och viljebestämda karaktärsformationen och den semihegelianska filosofisk-historiska reflektionen fokuserade tänkande relevant och kongenialt. Det bidrog till djup klarsyn ifråga om allt detta, till det nödvändiga greppet om och ordningen i den fenomenella erfarenhetens formlösa men repetitiva oändlighet. Den andliga kulturen kräver en etisk- och humanistisk-kulturell stödstruktur. Och liksom Lindbom på det andliga planet byggde Ryn på det humanistiska på flera viktiga tänkare som kommit att betecknas som konservativa.

Den internationella politiska, samhälleliga och kulturella utvecklingen sådan den, särskilt i USA och Britannien, under den nyliberala eran kommit att formas i hög grad även av sådana som kallar sig konservativa, skulle emellertid visa att ordet eller begreppet konservatism, som det förstods inom den västerländska högern, är otillräckligt.

Det system som konservativa mer eller mindre försvarar – även om det som i den traditionalistiska skolan är blott indirekt-partiellt, som bättre än den slutligt-värsta socialismen – är den vanliga borgerliga högerns, som de mer typiska företrädarna vid behov normalt låtsas och felaktigt påstår är förmögen att tillräckligt uppbära även den andliga verklighetens och de överordnade värdenas kultur. I mycket formad av mer eller mindre borgerliga miljöer under min uppväxt kan jag ha avsevärd respekt för deras människotyper med sina distinkta sätt att tänka och fungera. Men när all den religion och filosofi och kultur de nu även i Sverige i större grupperingar mobiliserar slutligen tenderar att primärt kretsa kring det krassa försvaret för den privata äganderätten och “marknadsekonomin”, blir det patetiskt, en sannskyldig ridiculus mus. Detta blir det avgörande kriteriet, ja det som rentav kan anses definiera en enhetlig Konservatismen och förena vad som reduceras till dennas av underordnade, tydligen mindre väsentliga differentia bestämda varianter.

Och i vad gäller religionen, den andliga verklighetens och de överordnade värdenas så förstådda och använda tänkande, begränsas det hela till den otillräckliga exoteriska kristendomen (de mer renodlade konservativa platonisterna har varit en liten öppning här, ett andningshål, och den idealistiska skolan i den svenska filosofin, med dess kända exempel på utmaningar av det statskyrkliga ortotvånget, blev för mig tidigt en nödvändig replipunkt). Detta är en i mina texter på olika sätt belyst central tematik, som för mig dominerar även den här aktualiserade frågeställningen om den politiska eller ideologiska självbeteckningen.

Även om borgarhögern inte förstår denna kristendom till övervägande del i omtolkande termer av postmarxistiskt vänsterpolitisk-korrekt aktivism, och inte i verkligheten bara brinner för sådana frågor, utmärks den i stället, när den – väl i relativt sällsynta fall – verkligen tar sin religion på allvar, av ändlös polemisk absorption i den som avgörande uppfattade dogmatikens gamla maktstrider och relaterade yttre form- och symbolfrågor. Men många tar den förstås inte på något större allvar som sådan, och när man kanske egentligen inte ens äger någon närmare förtrogenhet med den är det förstås lätt att bara läpp-kalla sig kristen eftersom det låter allmänvagt konservativt bra, och tillsammans med privategendomen och marknaden ingår i det konservativa paketet, det konservativa identitetskitet.

Många sanningar och värden ryms inom kristendomens ram, sanningar och värden som även jag ser som viktiga för konservatismen och har försökt försvara och integrera. Ja, jag har allvarligt försökt vara kristen i den utsträckning jag funnit det möjligt, genom att exempelvis säga att jag tror på kristendomen “så långt den räcker”, därmed förträngande behovet att påtala att i den också finns saker jag inte kan tror på (och många icke-konservativa kristna inte heller själva tror på). Inte sällan har jag talat i termer av kristen humanism.

Detta har varit tillräckligt för kyrkans företrädare. Men i grunden har jag samtidigt alltid förbluffats och förskräckts av det märkliga fenomen som den statsstyrda, kulturvida makt-, kontroll- och tvångsinstitution som kyrkan ända sedan antiken utgjort. Främst men inte enbart (även den rent formella strukturen är problematisk nog) p.g.a. den trots sanningarna och värdena otroligt snäva och icke-trobara läromässiga ram som kristendomen uppställer. När man i hela sitt liv p.g.a. modernitetens gradvis framkämpade religionsfrihet och globalkontakt vid sidan av alla modernitetsspecifika idéer haft den fulla tillgång även till alla världens andra religiösa och andliga traditioner som Voegelin skattade så högt, tycker jag det är svårt att förstå hur man kan undgå att helt enkelt känna sig kvävd och närmast beklämd vid studier av stora delar av västerlandets historia. Hur kan man förbli så ytsnäv om man på allvar tittat utanför den kristna läromässiga eller åskådningsmässiga ramen?

Det problematiska faktum är av allt att döma att många konservativa kristna otroligt nog egentligen aldrig gjort det. Den konservativa läggningen begränsar ofta de högerkristna till en ohållbar exklusivism (i den religionsfilosofiska meningen, definierad av exempelvis John Hick – den enda sanna religionen) och till en övertygelse att kristendomen varit, är och kommer förbli ensam tillräcklig som civilisationsgrundande, definierande och uppbärande, på det självklara sätt vi idag finner hos exempelvis en Viktor Orbán. Men det blir allt svårare att se att västvärldens nyare historiska erfarenhet bekräftar den generella riktigheten i denna övertygelse.

De frågor som här inställer sig måste tas upp, trots de sanningar och värden man bejakar hos och har gemensamma med sina kristna vänner. Den trångskränkta och ibland nästan psykotiska exklusivismen hos vissa härrör ju inte från det begränsade men givetvis även för mig inspirerande och auktoritativa verkliga andliga innehåll – det innehåll som p.g.a. den historiskt unika exodiktaturen kommit att förstås som “esoteriskt” – som återfinns bland de enkla folkfångande underberättelserna som stötte bort en Hedenius och bland de allmänna abrahamitiska egenheterna i evangelierna, ett innehåll som de inte kan urskilja, erkänna och efterleva. Och inte heller från någon överväldigande direkt erfarenhet av och kännedom om Jesus, som de ju knappt vet någonting om som historisk person.

Det krampfanatiska exklusivistiska försanthållandenitet beror i stället – t.o.m. i nästan antisemitiska förkonciliära katolikers fall, som väl visserligen kanske godtar hela kyrkans s.k. inklusivism, d.v.s. ser sig som representerande den enda fullständiga och slutliga gudomliga uppenbarelsen och sanningen fastän sådan finns även i “andra religioner”, insisterar att kristendomen är radikalt skild från judendomen – uteslutande på att all ortodox kristendom fundamental-dogmatiskt godtar den gammaltestamentliga, ursprungliga abrahamismens extrema anspråk som historisk sanning, som även för den själv frälsningshistoriskt nödvändig sanning, och oaktat nytolkningarna förstår Kristus i dess allmänna termer. Icke-judiska amerikanska konservativa evangelikaler tillhör ju idag de allra extremaste av alla extrema konservativa folkmordssionister. De kristkonservativas mentalitet har samma grund som Ben-Gvirs och Smotrichs.

Denna föreställningssfär, som är central i och oskiljbar från den konservativa huvudströmningen i väst, är i verkligheten helt otillräckligt relaterad till en levande tradition av verklig esoterisk andlig insikt och praktik, och redan av det skälet att sådana traditioner alltid endast ofullkomligt kunnat bryta igenom den ursprungliga, allmänna abrahamitiska världsåskådningen. Den senares blotta försanthållande, i dess kristna version och med hela dess exoreligiöst-literalistiska barnspråk, anses i sig, som bekänt i ett tillräckligt mått av deltagande i det konventionella kyrklivet, vara tillräckligt.

Och till detta kommer modernitetens specifika idéutveckling, som de kristkonservativa visserligen teoretiskt kan kritisera men inte praktiskt undandra sig. De torft-lever i mycket som alla andra. De kan vara väldigt fästa vid olika sorters korv, som de äter i enorma mängder. De kan ägna livsverk åt den vanliga, enbart världsliga kulturens principiellt snabbt genomskådbara lilla skuggvärld. De är regelbundet absorberade i underhållning, sport och vanligt socialt liv. De kan avslöja djup av psykofysisk nedsjunkenhet, illusion och mörker och därav följande lidande som deras tro och kyrkans sakramentsförmedlade nåd och Ande inte förmått lyfta dem ur. Ibland blir de alkoholister, eller bottenlöst deprimerade. Grova sexuella missbruk och övergrepp är ökänt vittutbredda bland de katolska prästerna. Och när de ger sig in i politiken, inte minst som – numera som konservativa uppfattade – kristdemokrater (bland vilka BlackRock- och Taurus-Merz just nu är den mest framträdande, och Ebba Busch tidigare i år poserade i en IDF-tröja i Israel), utmärker de sig sannerligen inte för någon högre kristen etik.

Men att det enda man ser är detta hopplösa Vanliga Mänskliga Liv beror inte bara på modernitetens sekularisering. Det beror också på att detta liv är vad exoabrahamismen lär och är utformad för, vad Människorna ska nöja sig med, om än uppiffat (rättfärdigt, syndfritt, helgat) genom tillvändhet till den försanthållne Guden. De kristna är ju enligt läran ingenting annat än Skapade Människor, Gudsbjudna att endast meka med materien, föröka sig, och tro. Det är detta kristendomens Unika Moraliska Kröppsmänskliga liv som kyrkans konservativa brösttonsmullrar om när de känner sig alltför utmanade av sina församlingsmedlemmars dragning till buddhismen och yoga och den andliga upplysning som på ett för västerlandet definierande sätt alltifrån de tidiga kyrkofäderna måst avfärdas som – och faktiskt uppfattats som – Ond Luciferism.

Det är tragiskt, och outhärdligt att se. Alla som “tillhör en religion” kan givetvis inte vara andligt avancerade, helgon, vismän. Men när man nästan aldrig träffat någon som visar tecken på att åtminstone vilja försöka bli det, eller ens på allvar kan förklara sin tro, fastän den uppenbarligen är något mer för dem än, som för de flesta högerkristianer, bara en kulturellt-identitär grej – då måste det vara något fel. Det måste få ett slut. I denna form saknar arvet från Jerusalem, Athen och Rom tillräcklig kraft. Ett västerland förstått i termer av en exklusivistisk exokristendoms nitvärnade dogmatism är ohållbart, och det gäller därför också om en så förstådd konservatism. T.o.m. den teologiskt och kyrkligt mest konservativa kristendomen är, som Evola noterade (och det är detta, och hans alternativa andliga vision, som trots hans fascistiska – och delvis kshatriska och ghibellinska – avvikelser gör honom till en viktig Europatänkare), idag huvudsakligen en religion för dem som åtminstone i det yttre bara vill ha det vanliga, genomsnittliga, ja småborgerliga mänskliga livet. Det räcker inte.

Jag gör inga som helst anspråk på att vara något slags andlig ledare eller lärare, som är bättre än andra. Men jag har tyckt mig åtminstone teoretiskt kunna förstå något av den verkliga andlighetens esoprocess, och den resulterande upplysningen eller det andliga “förverkligandet” utanför exoabrahamismens tungmörka mur, som det enda viktiga, det enda nödvändiga, ja ytterst just det enda verkliga. Det är egentligen bara dessa saker jag är intresserad av, och de går förstås långt utöver, ja är något helt annat än vad som idag förstås som konservatism. Ytterst är det närvaron av dem och den prioriska enhetsvaro de manifesterar som ligger till grund för varje i verkligheten själv snarare än i artificiellt-mekanisk yttre disciplin grundat ordningssamhälle såväl som för all sann högre kultur, alla överordnade värden.

Jag skulle vilja kunna tala enbart om detta, och är ofta besviken över, ja nästan chockad av min egen oförmåga att göra det, att få andra, inte minst konservativa, att uppfatta och ta till sig dessa sanningar, att leda dem in i det sanna verklighetslivet – åtminstone en praktiserbar esokristendom – och därmed ge deras konservatism ett sant intellektivt-substantiellt innehåll. Jag tycker mig ju ändå, om än sporadiskt, ha försökt under hela mitt vuxna liv. Ibland har jag litet svårt att förstå varför jag överhuvudtaget blivit så engagerad i politik. Det är, liksom f.ö. också all mänskligt-sekulär “kulturalism”, i Lindboms och Huxleys mening, som jag sitter fast i, ett otvetydigt bevis för hur föga framskriden jag själv är på den andliga vägen.

Konservatismen blir hursomhelst för kristkapitalisterna i alltför hög grad blott ett varumärke för dem i egenskap av vanliga högerpolitiker eller högerdebattörer, och en funktionell krasst-borgerlig identitets- och tillhörighetsmarkör. Hur många av de få i den svenska högern som gentemot högerliberalismens trivialmaterialistiska ynk-mediokritet i vissa fall ganska länge tydligt profilerat sig som konservativa, och exempelvis hört några av Ryns årliga föredrag på Heimdal, står idag konsekvent och offentligt fast vid en distinkt, självständig, högre konservatism, och står därmed också upp mot atlantimperialismens och nu även EU:s katastrofalt intensifierade krigshets på flera håll i världen?

Den nuvarande högerkonformistiska hållningen är inte vad jag avsett när jag talat om konservatism, och trots att det heller inte är vad mina favoriter bland de konservativa tänkarna kan reduceras till, de som verkligen format även min egen åskådning, borde jag därför kanske sluta beskriva mina politiska åsikter med hjälp av detta missförståndsalstrande ord. Jag ser inte heller längre något behov av det, i synnerhet som jag nu inte är – inte tycker mig kunna vara – verksam i något organiserat programmatisk-politiskt sammanhang.

Mercouris och Christoforou på The Duran:

Jeffrey Sachs

De trumpianer som sätter alltför stort hopp till Trumps eventuellt och rentav sannolikt uppriktiga fredssträvan och vilja till allmän omprövning av den amerikanska utrikespolitiken förbiser regelmässigt den större systemiska nödvändighet som ständigt står i vägen för dessa, ja omöjliggör atlanticismens inordning som sådan i en fredligare multipolär värld. Att den “djupa staten” till avgörande del bara är kapitalismens funktionssätt på ett visst utvecklingsstadium.

Det är en svaghet som de delar med hela den paleokonservativa och delar av den traditionellt-konservativa värld som motsätter sig neokonservatismen och även åtminstone större delen av USA:s äldre historia av imperialistisk interventionism – och likaledes med de delar av den nyare populistnationalismen som hittills anslutit sig till dessa typer av konservatism. Deras begränsade ideologiska och historiska perspektiv tillåter dem helt enkelt inte att ta in denna avgörande problemdimension, hur giltiga och viktiga deras analyser än är i andra avseenden, på andra nivåer.

Atlanticismen kan s.a.s. i sig inte vilja ha fred. Av de analytiker jag uppmärksammat har inte minst Mckay under senare år varit tydlig på denna punkt, både i samband med Ukrainakriget och Gazakriget. Boris Johnson har kallat det förra ett proxykrig mot Ryssland, och brittiska Tories’ senaste ledare Kemi Badenoch kallade härom dagen både detta krig och Israels krig i Gaza proxykrig för atlantväst.

Man måste förstå vad atlantväst verkligen vill idag liksom vid tiden för Maidan, för oranjerevolutionen, för Jeltsin, för kalla kriget – hela vägen tillbaka till 40-talet, ja mellankrigstiden. Allt annat är ytligt och vilseledande. Och det måste förstås i globalt perspektiv, med de oräkneliga aggressioner som exempelvis William Blum går igenom i sin kända bok Killing Hope: US Military and CIA Interventions since World War II, som först utgavs 1995 men som givetvis kunnat starkt och tragiskt utvidgas i senare upplagor.

Den nödvändiga fulla förståelse får inte involvera någon romantisk-utopisk idealisering av Ryssland/Sovjetunionen, Kina o.s.v. Rysslands smo i Urkaina är tragisk. Men den är dessvärre troligen, oavsett de fullständiga motiven, en oundviklig historisk, symbolisk markör med den allmänna innebörden av en värld som nu kan gå till motsvariga angrepp mot den atlantunipolarism som stått för ofantligt mycket större krigsaggressioner, förtryck och bringande av lidande. Samtidigt är den absolut inte oönskad av alla atlanthegemonins strateger.

Den västerländska demokratin, friheten och rättighetsideologin har historiskt verkligen inte bara varit tom retorik. Men man måste kunna se i hur stor utsträckning de faktiskt har blivit det, och idag alltmer är på väg att reducerats till falska propagandafraser – inte minst i ljuset av västs tilltagande och just nu särskilt i Tyskland extrema interna åsiktsrepression. Man måste realistiskt identifiera vad atlantväst ytterst är ute efter, varför det kräver de metoder vi ser, och framför allt varför det är vad det systemiskt behöver. Den nyliberala eran har effektivt förmörkat verklighetssynen på detta område hos hela generationer.

“These days”, säger Arnaud Bertrand, “feel like Greek mythology where no matter what increasingly desperate actions the main protagonist takes to avoid his prophesized fate, it becomes the very path to its fulfillment.” Om det är så att det irrationella ekonomisk-politiska systemet nu kommer försvaga och dra ned väst till ett troggleristiskt, dekadensslummat bakvatten som bara kan skrävla och hota på det sätt Trump nu gör, och det blir alltmer uppenbart för resten av världen att det inte längre finns någon motsvarande kraft bakom orden – då kan en meningsfull konservatism bara definieras av förmågan att slutligen ta in alla de obekväma fakta och ställa om i grunden. Visa att väst kan vara något annat. Något verkligt, konsekvent och helgjutet civiliserat och humant. Något som är med ombord på en anständig, gemensam mänsklig framtid.

Norton sammanfattar kort mycket av det större perspektivet i Haiphongs senaste sändning, och fokuserar i det senaste avsnittet av sin egen Geopolitical Economy Report på den fulla innebörden av J. D. Vances uppmärksammade tal till den amerikanska sjökrigsskolan nyligen, som kunnat inge fredstrumpianerna alltför stort hopp.

När jag upptäckte Evola tyckte jag mig inte behärska italienska tillräckligt bra för att läsa honom på originalspråket, och på den tiden fanns inte heller Edizioni Mediterranees nu sedan länge föreliggande, förnämliga utgåvor. Inte heller fanns ännu de nu lätt tillgängliga engelska översättningarna. Jag tog därför till mig Evola på franska, och så har det i hög grad förblivit.

En traditionalist kan, tror jag, inte komma förbi Evola, inte ens en “mjuk” traditionalist. Hon måste i stället s.a.s. komma igenom honom, för att komma ut på andra sidan. I texterna i denna volym finner vi ett ofullständigt och otillräckligt perspektiv på fascismen och nazismen, och det är avgörande att förstå vari dessa brister består.

Det är också ett perspektiv som, trots den sena kritik mot dessa riktningar som formuleras, fortfarande bär spår av samma skevhet i själva uppfattningen av den andliga traditionen i sig som var vad som gjorde att han tidigare drogs till och ville tro på dem. Ändå tillhör dessa texter det viktigaste han skrev.

Det är viktigt att förstå den fulla innebörden av Haz’ förklaring av ACP:s förhållningssätt till “kulturkriget” som jag nyligen diskuterade. Min förhoppning har förstås varit att partiet skulle omfatta de positioner Haz företrätt i Infrared.

I förklaringen bekräftade han visserligen anslutningen till Lenins linje mot Proletkult och försvar för det klasstranscenderande värdet även av äldre, icke-proletär kultur, av kulturarvet. Men formuleringarna kring kulturkriget svarade tyvärr inte alls mot denna förståelse. De kan säkert förklaras som taktik, nödvändiggjord av partiets för vänsterns tillstånd signifikativa kritiker, av behovet att visa att ACP är ett riktigt kommunistparti och inte fascister. Men behövs verkligen denna kompromisstaktik? Varför måste egentligen sådan hänsyn tas till den vanliga vänster de i så väsentliga avseenden avser att motarbeta politiskt? Maupin har helt riktigt släppt allt sådant.

Man måste titta närmare på Haz’ formuleringar:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture.”

Det här är en position jag föreslår att man fullständigt måste ta avstånd från. I vissa centrala avseenden, ifråga om de överordnade värdena, är det nödvändigt att ett visst slags kultur föreskrivs. Att förneka det är relativism eller nihilism. Föreskrivandets former kan diskuteras och variera, men det vissa slagets kultur är ytterst vad allt handlar om. Om ACP överhuvudtaget inte är intresserat av att föreskriva den, måste man ta avstånd från ACP.

“We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people.”

Detta är helt enkelt fullständigt fel. Vad vi uppfattar som den materiella verkligheten bidrar givetvis till att definiera kulturen, och även i enlighet med marxismens analys. Men vad är egentligen denna verklighet? Kan Haz filosofiskt försvara materialismen? Jag har inte ens hört honom försöka det. Den 1800-talsmaterialism som trots dess dialektiska och historiska sofistikation präglar marxismen är i sig en filosofiskt och sofiskt vederläggbar absurditet.

Och kulturen definieras primärt av en lång rad andra faktorer: historiska överföringar och kontinuiteter, insikter, förståelser, egenskaper, medvetandeinnehåll och andliga tillstånd och sanningar bortom och delvis oberoende av den materiella verkligheten i den mening Haz med marxismen avser.

“You cannot create that or prescribe that on an ideological level,”

Kulturen inte bara kan utan måste definieras och föreskrivas på ett sätt som går utöver Haz’ materiella verkligheter, på en i vid mening “ideologisk” nivå.

“so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it,”

Om så, bör ingen intressera sig för ACP. Kulturen måste alltid kämpas för.

“we are interested in waging the class struggle first and foremost.”

Haz har redan fått klasskampen att framstå som nihilism och potentiellt barbari. Historiskt har den, på det hela taget inte visat sig vara det eller leda till det, men det beror på att den har fungerat på ett helt annat sätt än det Haz beskriver.

“Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that,”

Givetvis kommer en framtida proletär kultur uppvisa sina egna, unika, organiskt framvuxna, sälvständiga drag, även om den ju enligt marxismen inte kommer förbli proletär utan, efter det de historiska, produktionsordningsdefinierade klassernas försvinnande, som omfattar även proletariatet, utvecklas till en gemensamt-mänsklig kultur. Och självklart kommer det vara fråga om kulturella element i positiv mening, som tillförs den framtida, universellt-mänskliga kulturen. Men det räcker inte med arbetarrörelse, arbetarpolitik och arbetarklasskamp som sådana, och det framstår som rent kuriöst att Haz talar om att dessa bara “troligen” kommer generera en proletär kultur i – får man förmåda – positiv mening. Vad händer om så inte sker?

“we’re not interested in putting the cart before the horse,”

Endast för en extrem vulgärmarxism kan arbetarrörelsen som förändrande folkets materiella realiteter genom klasskamp ses som en häst som drar kulturens vagn. Rätt “ideologiskt” definierad är kulturen den häst som drar alla vagnar.

“we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Hade jag hört Haz säga detta på Infraredkanalen 2021 hade jag knappast ägnat honom någon fortsatt uppmärksamhet.

Kulturen omfattar, fullständigt definierad, den andliga kulturen. Ingenting har mig veterligen hörts som tyder på att Haz närmare studerat den traditionalistiska skolan i sig. Men hans intresse för Dugin var tillräckligt för att han skulle förvärva åtminstone ett mått av förståelse av vad den handlar om. Som ledare för Infrared välkomnade han den, välkomnade han personer som anslutit sig till den men också var välvilligt inställda till Haz’ dåvarande politiska program. Detta omfattade en helt annan kultursyn än den Haz nu förklarar är ACP:s, en kultursyn som även kunde inkludera traditionalismens andlighet, ja t.o.m., kunde det tyckas det, i dess “hårda” form, den form jag själv som helhet avvisar.

Här fanns hursomhelst en lysande öppning för en ny amerikansk rörelse för marxismens nödvändiga revision på dess svagaste – rent ohållbara – punkter, eller, som jag skulle föredra, för att programmatiskt gå utöver hela marxismen och reducera den till delsanningar inom ramen för en ny konservativ socialism. Det vore tragiskt om vad som nu är Haz’ huvudprojekt, ACP, skulle stänga denna öppning och återfalla till den för mig oacceptabla, oavkortade marxism som kan tolkas på det sätt Haz gör i sina nya ord om kulturkriget.

Efter några dagar visar det sig emellertid att han skärpt sig och återigen låter som Infrared. D.v.s. han motsäger nu helt det citerade stycket i försvaret av partiet.

Vad han nu ånyo säger ska ses som en allmän vision; de historiska hänvisningarna till Trotskij, Stalin och västmarxismen är mycket förenklade och håller verkligen inte helt (Trotskijs litteraturkritik, exempelvis, görs inte rättvisa, inte heller alla västmarxister, och Stalins kulturkonservatism var förstås långtifrån tillräcklig p.g.a. hans materialistiska statsideologi). Men det är den helhetliga visionen, den allmänna historiska förståelsen, även av kulturen, som jag från början uppfattade som det viktiga med Infrared, och såg som lätt vidareutvecklingsbar till den socialistiska konservatism jag själv skulle vilja försvara. Jag citerar därför in extenso de nya formuleringarna:

“According to orthodox Marxism, the development of history is divided into discrete stages:

1) Primitive communism

2) Slave society

3) Feudalism

4) Capitalism

5) Socialism (lower and higher phases)

Following the 1917 October Revolution, Russian Marxists anticipated the beginning of transition into Socialism, a new stage of history.

However, there was uncertainty about how to make meaningful sense of the past.

According to certain trends associated with Trotsky, the arrival of Socialism meant the complete liquidation of the past.

Socialism was to be an abrupt change that totally eliminated everything before: Family, culture, art, nationality, etc. – in order to set about building a totally new society from scratch.

Everything from the past would be thrown away: All traditions, all wisdom, all culture – since these belonged to ‘lesser’ stages of history.

Many ‘Marxists’ in Western countries share this perspective.

Lenin fiercely rejected these trends. In a speech, he remarked:

‘[…] it would mean falling into a grave error for you to try to draw the conclusion that one can become a Communist without assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind. It would be mistaken to think it sufficient to learn communist slogans and the conclusions of communist science, without acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result. Marxism is an example which shows how communism arose out of the sum of human knowledge.’

‘We must bear this in mind when, for example, we talk about proletarian culture. We shall be unable to solve this problem unless we clearly realise that only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture. The latter is not clutched out of thin air; it is not an invention of those who call themselves experts in proletarian culture. That is all nonsense. Proletarian culture must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society.’ [ Båda styckena är hämtade från Lenins tal om ‘Ungdomsföreningarnas uppgifter’ vid Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds kongress 1920.]

Lenin’s interpretation of Marxism was clear, an interpretation that would be faithfully carried out by Stalin:

In addition to discrete stages of society, there is one, indivisible, integral whole of history irreducible to any specific mode of production.

Not everything that came from the past is eternally stamped by one specific economic system.

Communism can be understood not just as the common ownership of society’s economic wealth, but the common integration of all history:

The common thread that unites all world-history into one, continuous, rational and holistic development – what Marx called the ‘riddle of history solved.’

Across every stage of history, there is

1) A particular mode of production

2) The total accumulation and integration of history.

This second aspect is the context, background, and shadow that follows all stages of historical development. It is there, in the background, as the very context of class struggle – a fight for the entire accumulated historical existence of mankind.

In this sense, communism exists in every stage of history as a hidden context, a shadow, a spectre, or ‘riddle of history solved.’

Communism doesn’t annihilate all aspects of culture, family, tradition, or norms of present society.

For these are not just ‘capitalist structures’ but also the accumulated wisdom, experience and knowledge of generations of peoples across all world history.

Lenin’s ‘sum of knowledge’ interpretation was faithfully implemented under Stalin.

Throughout art, architecture and culture, the integrity of history was preserved, and inspirations were drawn from all epochs. Stalinist art incorporated styles from all eras of history.

Family life was not annihilated, but enriched and freed from the anti-human evils of capitalism.

Trotsky’s view was condemned as bourgeois. It found its home in the West only.”

Så långt alltså Haz’ senaste utläggning. Orden inger hopp, återger det hopp som var på väg att försvinna efter det grova avståndstagandet från kulturkriget. Men efter det senare inställer sig ju ändå oundvikligen frågan: är det nu ACP:s uppfattning som presenteras, eller är det bara Haz’ egen? Talar han även här som partiordförande, eller bara som sig själv, i linje med sitt första projekt, Infrared?

Lenins kultursyn är givetvis också otillräcklig p.g.a. hans materialism. Men om, som han säger, “assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind”, “acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result”, är nödvändigt; om “communism arose out of the sum of human knowledge”; om “only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture”; om denna kultur inte är “clutched out of thin air”, inte är “an invention of those who call themselves experts in proletarian culture”; om tron att så förhåller sig är “all nonsense”; om den proletära kulturen “must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society” – redan då är det ändå omöjligt eller åtminstone oriktigt att se kulturen som blott en kärra medsläpad av klasskampens av folkets materiella realiteter drivna häst.

Redan då måste i stället ett visst slags kultur “ideologiskt” föreskrivas. Och om så ska ske är kulturkriget nödvändigt. Inte minst kriget mot uppfattningen att det är “gibber” – och mot partier som hyser denna uppfattning.

Haz försvarar ACP mot kritikerna medels en rad förtydliganden, och etablerar en demarkationslinje mellan det nya partiet å ena sidan och såväl hans tidigare projekt Infrared som den memetiska MAGA-kommunismen å den andra.

Här är jag inte med längre. När han talar om kulturkriget förfaller Haz nu till total historiematerialistisk reduktionism av enklaste och grövsta kommunistiska slag, även ifråga om kulturen i sig, som helhet:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture. We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people. You can not create that or prescribe that on an ideological level, so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it, we are interested in waging the class struggle first and foremost. Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that, we’re not interested in putting the cart before the horse, we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Det finns mycket att säga om dessa extrema och absurda formuleringar (Haz kanske menar att det är en i Infrareds mening konservativ proletär kultur som “troligen” kommer uppstå, men att så kommer ske organiskt som bara en naturlig följd av framgångsrik klasskamp är närmast en paradoxal form av romantisk utopism). Men jag begränsar mig till att konstatera att med dem förlorar det från mitt perspektiv viktiga, nya och originella som Haz fört fram sin teoretiska grund, och börjar helt enkelt överhuvudtaget blekna bort.

Det utesluter de överordnade värdena, och strider mot de positioner Haz försvarade i Infrared när jag upptäckte honom hösten 2021 och, med användning av hans egna ord, försökte introducera honom som representerande en konservatism som kunde bringas till överensstämmelse med den sociala som jag tror på.

Det är både teoretisk-filosofiskt ohållbart och existentiellt idiotiskt, på samma sätt som Mckays – för en person på hans allmänna intellektuella nivå – idag nästan ofattbart primitiva, inskränkta och okunniga uppfattning om religionen. Detta är den marxism och kommunism som jag alltid försökt motsätta mig. Maupins CPI visar sig ligga långt framför ACP i den nödvändiga nya politiska idéutvecklingen.

De formuleringar Haz använder återfinns inte i partiprogrammet, men han talar här entydigt och uteslutande i egenskap av partiordförande. Vad han säger framstår dels som en följd av partiets anspråk på att vara den legitima fortsättningen av det gamla CPUSA, som sedan länge spårat ur och från vilket många medlemmar gått över till ACP. Så felfri som ACP tycks mena var inte vad jag kallat paleosocialismen.

Men det ser dels tyvärr i någon mån faktiskt också ut som svaga anpassningar och eftergifter från partiets sida till just de kritiker – inom den vanliga vänstern och de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska – som Haz bemöter.

I övrigt säger han förstås mycket bra, främst i de rent organisatoriska frågorna. Men att det är en bra, effektiv organisation som står för den kultursyn som Haz nu förklarar gör det ju knappast bättre. Förhoppningsvis finns möjlighet, genom den öppenhet för kritik, nya idéer och icke-marxistiska socialister och nationella befrielserörelser, för den nya syntes som Haz ändå fortfarande talar om, till omprövning på denna avgörande punkt.

Några uppdateringar om den globala post-atlantimperialistiska processen:

Mckay & Klarenberg: Victory Day Special

Mckay: The Fragility of Imperialism

Norton: Trump is Uniting the World Against the US

Sachs: Chinese Statecraft and a New World Order

Man kunde lyfta ut särskilt viktiga citat och återge dem i kort text tillsammans med dessa länkar. Det görs antagligen för litet.

Nortons avsnitt om krigsförberedelserna mot Kina som jag nämnde i föregående inlägg.

“The US military is preparing for war on China, and has missile systems in the Philippines aimed at major Chinese cities. Defense Secretary Pete Hegseth says the USA is making ‘Japan into a war-fighting headquarters’. Ben Norton discusses the extremely aggressive policies of Trump, Biden, and beyond.”

Vad de än tror att de håller på med, är detta vad även alla svenska riksdagspartier objektivt bidrar till.

Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.

Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.

Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.

Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.

Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.

Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.

Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.

Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.

Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.

Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.

Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.

Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.

Tage Lindboms Sancho Panzas väderkvarnar från 1962 föreligger nu i engelsk översättning under titeln The Windmills of Sancho Panza, ombesörjd av Lindboms son Tomas och verkställd av Oliver Fotros, som också översatte Encountering the Quran och har skrivit en bok om Ivan Aguélis inflytande på Guénon – d.v.s. den traditionalistiska skolans svenska ursprung.

Utgåvan är försedd med en längre inledning av Claes Ryn, liksom med anledning av Russell Kirks bortgång 1994 och som tack för hans utförliga omnämnande av och citat från Lindbom i förordet till sjunde, reviderade upplagan av The Conservative Mind (1986) dennes minne tillägnade The Myth of Democracy (1996). The Tares and the Good Grain, or the Kingdom of Man at the Hour of Reckoning (1983) däremot har en inledning av Roger Du Pasquier, som stod för den franska översättningen av den; Ryn skrev dock i Kirk-grundade University Bookman en recension, som man i ljuset av de nu två föreliggande senare inledningarna med säkerhet kan säga motsvarar den inledning han skulle ha skrivit om han även där fått det uppdraget.