Category: Politics

Selected Essays

Arktos, 2015

Amazon.com

Förlagets beskrivning på baksidan:

This volume, a companion to Evola’s Fascism Viewed from the Right and Notes on the Third Reich, contains many of his occasional essays on the topic of fascism as understood from a traditionalist perspective which were written between 1930 and 1971, thus comprising both his contemporary and post-war assessments of the fascist phenomenon.

Here we find Evola’s views not only on Italian Fascism and German Nazism, but also his discussions of other movements such as the Spanish Falange and the Japanese Imperial ideal, as well as his commentary on such diverse subjects as Nazi esotericism, the idea of a new spiritual Order to lead Europe, and the reasons for his rejection of Nazi biological racism.

Also included are interviews Evola personally conducted with Corneliu Codreanu, the leader of the Iron Guard, and Count Coudenhove-Kalergi, the founder of the Pan-European Movement (the forerunner of the European Union), and the full text of ‘Orientations’, the famous essay Evola wrote in 1950 concerning the proper approach of the European Right in the post-war era which he further developed in Men Among the Ruins.

These essays show Evola to have been an unsparing critic of fascism, always urging traditionalists to aspire for something higher than the merely political.

Julius Evola (1898–1974) was Italy’s foremost traditionalist philosopher, as well as a metaphysician, social thinker, and activist. Evola was an authority on the world’s esoteric traditions and one of the greatest critics of modernity. He wrote extensively on the ancient civilisations of both East and West and the world of Tradition, and was also a critic of the political and spiritual movements of his own time from a traditional perspective. Arktos has also published his books Metaphysics of War (2007), The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography (2009), Fascism Viewed from the Right (2013), and Notes on the Third Reich (2013). [Subsequently they would also publish Recognitions (2017), The Bow and the Club (2018), The Mask and Face of Contemporary Spiritualism (2018), and Pagan Imperialism (2024).]

JOB:s kommentar:

I den här volymen från 2015 samlade och översatte Arktos många av Evolas till fascismen relateade artiklar från 30- och 40-talen (och även några senare) som är mindre kända än de likaledes av Arktos i engelsk översättning publicerade skrifterna Il fascismo visto dalla destra och Note sul Terzo Reich. Närmare bestämt just det urval som Edizioni Mediterranee i sin imponerande samlade opere-utgåva valt att komplettera sin utgåva 2001 av de två senare böckerna med (till skillnad från den franska översättningen av dem) under den gemensamma titeln Fascismo e Terzo Reich. Dock med undantag för försvarstalet vid rättegången 1951, eftersom det, som redaktören nämner i sitt förord, redan publicerats i engelsk översättning av Inner Traditions i Men Among the Ruins (som ett appendix); det har ersatts av en artikel om den vetenskapliga rasismens misstag från 1942. Till detta har, som framgår av baksidestexten ovan, lagts en översättning av första upplagan av den korta programmatiska skriften Orientamenti från 1950.

Kriterierna för detta urval, som alltså med de nämnda skillnaderna ursprungligen gjorts av Edizioni Mediterranee, framstår dock inte helt klara, såtillvida som det finns många fler artiklar i samma ämnen och från samma tid, men det måste ju ha bedömts omfatta de viktigaste och mest centrala. De många fler har dock också återpublicerats, även i översättning (åtminstone till franska); helt nyligen kom en ny volym i Edizioni Mediterranees utgåva, Dal Mediterraneo al Nord Olimpico: Articoli e conferenze (1920-1945) nella Mitteleuropa, med massor av dessa andra artiklar – och föredrag – av Evola, ursprungligen publicerade i Mitteleuropa (i den mening han accepterade) och på tyska, från 1920-45 som alltså inte medtogs i Fascismo e Terzo Reich och därmed inte heller återfinns i denna Arktos-samling.

Evola är ju, som jag alltid brukar påpeka, en problematisk hårdtraditionalistisk tänkare som, utöver allmänna hårdtraditionalistiska problematiskheter, dessutom avviker på problematiskt sätt i vissa av sina centrala utgångspunkter från andra hårdtraditionalister (och givetvis från alla mjuktraditionalister). Jag behöver inte upprepa mig om detta här.

I stället vill jag framhålla att det också finns en del viktiga distinktiva positioner hos honom som faktiskt fördelaktigt skiljer honom från den övriga hårdskolan. Till dessa hör framför allt hans långt mer exklusiva anslutning till vad som i väst uppfattas som den esoteriska andligheten, och därmed en frånvaro av det vanliga insisterandet på exoterismens nödvändighet i de olika “religionerna” och de för denna angivna skälen. Detta sammanhänger i sak med hans i jämförelse med huvudlinjen av hårdingar långt mer kritiska inställning till kristendomen eller, i stor utsträckning, abrahamismen i allmänhet. Och det är givetvis också av betydelse för hans politik.

Det här med försvaret av den historiskt existerande eller s.k. “realexisterande” socialismen är alltid en svår fråga, och detta försvar är ingenting jag generellt kan åta mig av det enkla skälet att från mina utgångspunkter marxismen som helhetlig filosofi, helhetlig historievetenskap, helhetlig ekonomi, helhetlig sociologi eller helhetlig någonting – helhetlig världs- och livsåskådning – måste avvisas.

Men om man däremot accepterar viktiga delsanningar i marxismen, är en kvalificerad, nyanserad, av kritisk urskillning präglad ny analys och diskussion av den historiska socialismen (som ju också fortlever på flera håll i världen) nödvändig. Denna socialism – från marxistiskt perspektiv endast ett stadium av socialismens förverkligande eller uppbyggande, givetvis aldrig en förverkligad kommunism – har existerat endast under en i jämförelse med kapitalismen mycket kort historisk period. I synnerhet från det perspektiv jag anlägger finns självklart centrala moment i dess under denna period framväxande verklighet som entydigt måste kritiseras och avvisas. Men när man diskuterar dess försvar måste man alltid hålla i minnet att den så mycket längre existerande borgerliga kapitalismen utifrån samma kriterier i själva verket i högre grad måste kritiseras och avvisas, att den såtillvida är i än större behov av samma typ av försvar.

Detta är emellertid naturligtvis något den inte, som fortsatt dominerande samhällssystem (eller “produktionssätt” o.s.v.), själv erkänner, något som dess företrädare inte själva erkänner. Någon ens tillnärmelsevis motsvarande diskussion om det förekommer därför inte.

I en ny rant av Mckay (från 38:45) med fokus på Ukraina och frågorna om fascismen och den postsovjetiska, restaurerade kapitalismen finns uppenbart mycket som kan problematiseras, många fakta och exempel som kan anföras som motargument på flera punkter. Men om några hundra år tror jag man även i väst ganska lätt och tydligt kommer börja kunna se att den stora, allmänna bild han får fram av förhållandet mellan även den högst ofullkomliga marxistiska socialismen i dess process av eller försök till historiskt förverkligande å ena sidan, och kapitalismen och fascismen å den andra, ändå i stora stycken äger en övervägande riktighet. Den kommer då antagligen ha rikligen bekräftats av den fortsatta historiska utvecklingen.

Mckays analys och argumentation är som vanligt av central betydelse för en ny, alternativ och i de överordnade värdenas mening konservativ socialism. En socialism som, bortom de historiska resultat Mckay gör anspråk på, uppger den helhetliga marxismen och dess åtföljande, av makten påtvingade existentiella idioti – vilka liv ska människorna leva, vilket innehåll ska fylla dem, vilken typ av människor ska de bli – som utan tvekan också ofta och i stor utsträckning präglade sovjetsystemet och folkdemokratierna.

Frigörelse från den borgerliga kapitalismens specifika människoformation innebar inte i sig att den historiskt existerande socialismens blev bättre. Få saker är mer horribla och deprimerande än kommunistregimernas himmelsskriande enfaldiga men totalitärt effektiva ansträngningar att tvinga sina befolkningar att begränsa sin uppmärksamhet och sina intressen till det förbiflimrande materiella livets nivå, med tvångs- och våldsmedel hålla deras medvetande kvar, hålla det nere, inom det vanliga världsliga livets hopplöst skränkta horisont.

Just detta var värre än vad som förekommer under den borgerliga kapitalismen, och det är tillräckligt för att man ska förbli antikommunist; det ytterst enda väsentliga är etablerandet och spridandet – långt utöver och i motsatsställning till den blotta profanhumansmen – av en ny, allmän, högre-kosmopolitisk esoandlig kultur anpassad till vår tid och framtiden.

Mckay förtiger allt detta i den historiska socialismen, och delvis kan han inte annat eftersom han själv är en helhetlig marxist eller marxist-leninist, eftersom han inte förstår marxismens gränser och felaktigheter som helhetlig åskådning. Flera gånger har han visat sin allmänna oförståelse i detta avseende, i synnerhet när han talat om religionen och andligheten, och inte bara den primitiva och från tsarregimen oskiljbara exoabrahamism som bolsjevikerna – med visst undantag för Stalin – motarbetade, utan även exempelvis buddhismen. Han svarade en gång en buddhist att han trodde att denne kunde finna allt han sökte på sin andliga väg i hans egen typ av engagemang för den kommunistiska revolutionen.

Men ändå har Mckay samtidigt, och som framgår inte minst i den nu aktuella ranten, ett föredömligt sensorium för vissa andra traditionella kulturella värden som marxister ofta nästan helt saknar, om än inte i samma grad som den av honom bekämpade, groteska postmarxistiska kapitalvänstern i väst idag, som tagit det destruktiva i den gamla kulturradikalismen till helt nya nivåer. Och att starka inslag av kulturellt bevarande och kulturell förnyelse i denna anda förekom i det “forna östblocket” står utom allt tvivel. Däri har Mckay entydigt rätt.

Och det var denna insikt jag gradvis tvingades fram till under 10-talet, en process som kulminerade när den svenska populistnationalismen, vars genuint kultur- och i ny mening socialkonservativa potential jag hoppats på, visade sitt rätta ansikte genom att ansluta sig till den vanliga atlanthögern och delvis fascismen.

Den realexisterande socialismen var trots allt i väsentliga avseenden mer konservativ i min mening än den samtida globalistiska och imperialistiska atlanticismens finansialiserade monopolkapitalism. De senaste åren har detta blivit bedövande övertydligt. Västs kapitalistiska system är åter på väg att avskaffa den demokrati från vilken den försökt låna det mesta av sin moraliska legitimitet. Den har reducerats till Trump, Merz, von der Leyen och Netanyahu. Och, i några länder, deras hjälplöst men av allt att döma ofta också villigt medsläpade socialdemokratiska stödtrupper.

–

“The ‘great Ukrainian nationalists’, these people who shout and scream about the glory of Ukraine: it is important to actually look at the record of these people since they came to unrestricted power. They have had power to one degree or another in Ukraine for a long time.

They had a degree of power under Yushchenko following the coup known as the Orange revolution in the west, that saw a third round in voting in the presidential election. Yushchenko was so completely useless that he lost the next one by a great majority, and, of course, although Yushchenko did make advances towards building the cult of Bandera, this was then taken further by the Maidan coup in 2014. So we’ve had Ukrainian so-called nationalists in influential positions in Ukraine for over 20 years.

Now, given all their babble about the glory of Ukraine, the Ukrainian language, preserving the Ukrainian culture that was stamped out by the cruel Soviet imperialists and the even more cruel Russian imperialists, what is the record of those great nationalists, because what is the nation if not its people? What is a nation if it doesn’t have the Ukrainian people within it? If it doesn’t have Ukrainian culture and language being valued in a serious way, what can these people claim to be nationalists of?

An abstract concept, and nothing else. Because in actual fact, since capitalism was restored in Ukraine 34 years ago, the population has collapsed, from close to 50 million down to 41 million before the war began, and now hovering at round about, some official estimates from the Ukrainian government say 28 to 29 million, some say its far fewer, some say it’s in the low 20s now. So they’ve presided over a collapse of at least 20 million in the terms of the Ukrainain population.

They’ve presided over the complete asset-stripping and de-industrialization of the country, they’ve presided over the reign of organized crime, they’ve presided over a birthrate collapse – now, according to a German government study, the maximum number of Ukrainians who would be prepared to return to Ukraine from their boltholes in Europe where they have very sensibly fled to, the maximum number that the German government found would be prepared to return in the event of peace breaking out in Ukraine is only 47%. So over half of the Ukrainian refugees who have fled aren’t going back. I think 47% would be a generous estimate, I would put it far lower, probably my guess would be only around a third, especially those who have raised children in the west, most of them won’t be going back.

So the Ukrainian population has collapsed, the birthrate has collapsed, Ukrainian industry has been destroyed, Ukrainian agriculture severely damaged or sold off to the western ‘partners’, Ukrainian mining operations bundled up and supposedly given to the Americans. So what on earth did these Ukrainian nationalists actually achieve? The answer is of course the very opposite of all the things they said they wanted to achieve.

And now Ukrainian government sources are saying that they need to secure waves of migration from sub-Saharan Africa and south-east Asia if they are to rebuild the country. They’re already talking about encouraging migration from the poorest African nations in order to make up the shortfall of workers. Because so many have fled and so many others have been recruited into the army and so many others have died. So the Nazis in Ukraine, these fascistic scumbags, have presided over the death of the Ukrainian nation. This is what they have done.

But then again, why should this be a surprise? This is what they’ve done everywhere. Everywhere where the socialist systems of the peoples’ democracies were destroyed, the nations that grew and thrived under them have been destroyed by the restoration of capitalism. The peoples that the nationalists claimed to want to thrive and were chafing under the horrors of Soviet control, well, the peoples have been destroyed. The cultures that these morons and these hypocrites babbled on endlessly about, the language, the traditional dress, the traditional religion – all of this was destroyed by the restoration of capitalism; all of this was destroyed by the unrestricted looting of the domestic oligarchy; all of this was destroyed by the very people who shouted and screamed and waved the flag the hardest and crossed themselves ten times before the holy vision of Christ on the cross etc., etc.

The truth be told, the Polish, Bulgarian, Czech, Yugoslav, Ukrainian nations, the Baltic nations, the ones which scream about the horrors of the Soviet period, they were far more nations in the Soviet period. Their language, their culture, their strength as nations was far greater when they were Soviet republics, or peoples’ democracies in the case of eastern Europe, than they are now under capitalism where all of these nations are withering away before our very eyes.

Ukraine is withering away before our very eyes. The nationalists – ‘nationalists’ – who came to power first in the late 1980s, then solidified their criminal rackets over the country with the fraudulent independence in 1991, and then again with the Orange revolution coup in 2004, and then again in 2014: at each stage that these people solidified their control they only murdered the Ukrainian nation ever more.

Far more people have perished in Ukraine as a result of the restoration of capitalism than ever perished in the Ukrainian crop failure of the early 1930s. These hypocrites and liars and fools who are in charge of Ukraine now, and their supporters who scream loudly about the glory of Ukraine from an academic ivory tower in the north-east of the United States, who cry about the crimes of Stalin: these are the people who have killed the Ukrainian nation, these are the people who have extirpated the Ukrainian people, these are the people who have mortgaged what is left of Ukraine to Wall Street and the City of London, these are the people who have killed infinitely more than ever died in the Russian revolution and in the crop failures of the 1930s.

The Ukrainian nation in the 1930s thrived, it grew, the Ukrainian language and culture were protected, Ukrainian society was stable and peaceful. And what has been brought by the fascists is only the criminal cartel-like control of the imperialists, and the destruction of all the things they said they actually value.

Because fundamentally, even if – this is a big if – even if a fascist is completely sincere in his beliefs, as we’ve been covering recently when we were talking about the dialectical materialist method of analysis, what does the dialectical materialist method of analysis tell us about even a fascist who is absolutely 100% sincere in what he wants?

Let’s assume that some of these Azov leaders are absolutely 100% sincere in what they want to do: well, for all your shouting and your screaming and your melodramatics and the mass killings and the tortures and the rapes and everything else that the Azov men like Biletsky have inflicted on other Ukrainians, they cannot escape their purpose. They cannot escape their material origin point. They can do a lot of damage and destruction, they can cause all kinds of horrendous things to happen – they can’t escape what they are. What they are, are the paid servants of a despotic, corrupt, corpulent Ukrainian oligarchy which just wants to export its wealth to the West and asset-strip the country.

Ukrainian fascism cannot escape its origins. It cannot escape its origins in terms of where it came from, way back in the days of the original Ukrainian Rada under the white armies, under the armies that were controlled initially by the German imperialists at the very end of World War I and at the beginning of the Russian civil war. The characters of those who were put in charge of Ukraine then by the Germans are absolutely no different to those who are in charge now. Those who are in charge now are of course the spiritual descendants of the Rada as formed in 1917 to 18, and this is the same result. Had those who were in charge in 1918 remained in charge in Ukraine then it would have been ground up and spat out by German imperialism. And had Hitler and his associates in the Ukrainian nationalist organizations, UPA etc., had they triumphed in the Great Patriotic War, Ukraine would have been reduced to a slave state.

You cannot escape your own origins. This is what always happens when these fascist types get into power. They cannot escape their origin point. And if their origin point is as servants of imperialism, that is exactly what they will always deliver in the end, no matter what bloodshed and melodramatics that they engage in.

It’s the same all over the place. The servants of imperialism always deliver the same things. It doesn’t have to be Ukraine. You can extend this analysis to many other places. Extend the analysis to Syria. Look at the clown fascists in charge there, all of course swearing by the great prophet Muhammad that they will strike vengeance upon the invader, the Israeli invader – at some point in the future maybe, but we’ve got to kill all these ethnic minorities first.

Same in, of course, a place like Argentina, where Milei the clown screams and jumps up and down and does rock concerts whilst the nation is pushed relentlessly into becoming a neo-colony of the United States where all the progress made in the period of the 1940s and early 50s is destroyed completely and the place is reduce to being, again, a slave of the United States, rotten domestic oligarchy.

There you go. This is what happens, by the way, when your politics is reduced to the level of aesthetics. This is what happens. You end up pouring petrol on you own funeral pyre and dancing as the flames lick higher and higher. This is fascism in its essence. Facsism in its essence, when it comes to the mass following it achieves, is something which is specifically based on the denial of material reality. It’s based on the denial of class conflict. It’s based on the valuing of aesthetics and performance and theatrics over anything else.

But then again that is perhaps the essence of bourgeois politics as a whole. Fascism, being bourgeois politics in crisis mode, expresses this most clearly. But bourgeois politics as a whole, again the fascists express it most dramatically because they are the most ruthless, murderous form of it. But there you go.

The fascists, the German puppets, when they were there in 1918 would have reduced the Ukrainian nation to slave status. Bandera and Shukhevych were trying to do the same thing 1941, 1945. And now, their successors have successfully delivered the bulk of Ukraine into the horrors of slavery: slavery not under Russians, but enslaved by Wall Street and the City of London. As a consequence of which the nation is dying. And not just because of the immense casualties on the battlefield, although that is part of it, but the nation is dying by capitalist restoration, just as all the other nations in eastern Europe are dying because of capitalist restoration.

Just as Russia itself has almost been pushed up to the point of death by capitalist restoration. This is why the flag-waving, the screaming and the jumping up and down of the tsarists and the monarchists and the liberals in Russia should be thrown back in their faces. Because their record is clear. Communism, the Communist Party of the Soviet Union under Stalin, built nations. Capitalism cannot. It cannot build nations anymore.

There will be those of course who try to say that its capitalism which is responsible for the growth of China. Had capitalism ruled in China after 1949, China would not be where it is today. It would still be a state run by compradors. It is only because of the severing and the destruction of the power of the compradors in China and the foundations laid by the Maoist period that any of the successes today in China were possible. And again, Russia is discovering that restoration of capitalism meant only death for the Russian nation. Yeltsin, for all his screaming about the restoration of Russia, meant death for the Russian people, which means death for the Russian nation.

Again, communism is the only system now, we are the only philosophy that can lead to the building of nations. Capitalism only leads to the destruction of nations. So anybody you know, who rants and raves about nation and brotherhood and blood and soil bullshit but who is a supporter of capitalism, because that’s what all fascists are, they’re all supporters of private property, the’re all supporters of capitalism – then these people are either dupes, fools, or liars. Because in actual fact, capitalism is just concentrated death, and you don’t need to look any further than Ukraine, and Israel, to see the full, horrible realities of it. Communism builds, fascism destroys. There’s really no other way that I can put it simply.”

Ännu en trotskistisk international, med Alan Woods i England som ledande kraft, the Revolutionary Communist International (RCI), har formerats. Eller det är i själva verket en rörelse som förra året så ombenämndes och omorganiserades efter att tidigare ha hetat International Marxist Tendency, i sin tur framvuxen ur vad som kallades Committee for a Marxist International (grundad av Ted Grant). Dess svenska sektion är det nya Revolutionära Kommunistiska Partiet som värvat många ungdomar som medlemmar.

Jag undrar om den kanske förtjänar uppmärksamhet såtillvida som den i några centrala frågor visat sig ligga vad jag tror måste sägas vara litet förvånande nära inte minst Alexander Mckays och CPGB-ML:s av mig ofta återgivna konservativa analyser och positioner.

Den ser på dessa punkter (socialdemokratin i allmänhet men i viss mån också den vanliga kapitalvänsterns wokeistiska Ersatz-radikalism, och tydligt ifråga om NATO och Ryssland – visserligen interimperialistiskt krig men NATO-väst orsaken – och Israel; i övrigt kvarstår ortodox-trotskistisk och annan, nytillkommen motsatsställning) inte riktigt ut att överensstämma med den trotskism Mckay hela tiden, i mycket utifrån erfarenheten av att själv en gång ha varit en del av den, under kompromisslöst dissekerande avvisar som en meningslös och rentav avsiktligt skapad eller åtminstone tillåten och understödd motståndsneutraliserande återvändsgränd.

Även om den kommer visa sig vara en sådan desarmerande, dissidensabsorberande operation är det högst intressant och signifikativt att en sådan av detta slag, med så långtgående skenbara eftergifter och kompromisser som de som nu uppvisas, har ansetts nödvändig. För här omfattas en förståelse och framförs analyser och positioner som nu är helt nödvändiga både för att bevara freden och bevara västvärlden från politisk, ekonomisk, social och kulturell nedgång och kanske katastrof. Invändningar, hur giltiga och viktiga de än förblir, måste tills vidare i stor utsträckning stå tillbaka för det nödvändigt överordnade konservativa syfte de i sig, som sådana, tjänar.

Borgerligheten, inklusive socialdemokraterna, motarbetar ju numera fullständigt Sveriges, Nordens och Europas såväl kort- som långsiktiga intressen, och har blivit – eller visat sig vara – spritt språngande galen, ja ett hot mot mänskligheten. Det lilla kvarstående högerkonservativa motståndet är, liksom vad som återstår av det populistnationalistiska, fullständigt otillräckligt. Att expropriera miljardärerna är ett sätt att stoppa deras rustningsprofitism, krig och folkmord.

I diskussionen ovan kommer den nämnda närheten och likheten ganska tydligt till uttryck. SOAS-utbildade Fiona Lali blev mycket uppmärksammad för sitt roliga krossande av dåvarande Tory-ministern Suella Braverman i en TV-debatt härom året (att Lali deltar i sådana är förstås enligt Mckay suspekt, ja mer, ett avslöjande bevis…), och hon intervjuades även av veteranaktivisten Roger Waters.

DD Geopolitics är en ibland otillförlitlig sajt, devotchkan (DD står för Donbass Devotchka, men jag tror det, när detta fullständiga namn tidigare användes, stavades Donbass Devushka) har visat sig vara en fiktion: hon kom inte alls från Donbassängen, det var i själva verket en amerikansk devotchka. Och artikeln nedan från augusti i år innehåller överdrifter, hårdvinklade tolkningar och problematiska påståenden (eller i alla fall vad som för mig t.v. framstår som sådana), såväl som utelämnanden av förhållanden som väl på relevant sätt komplexifierar den bild som förmedlas.

Men kanske också åtminstone, vågar man möjligen föreslå, några icke helt oväsentliga fakta och påvisanden av samband av betydelse för frågan om förhållandet mellan skeendet i Ukraina och Zelenskyj å ena sidan och Israel och Palestina å den andra. För förståelsen av det förhållandet att det, även om Ryssland inte är utan ansvar för smon, i väsentliga avseenden handlar om “samma krig”, och att detta ytterst i avgörande mening förs av samma atlantväst för samma intressen. Det sistnämnda betonas och analyseras inte tillräckligt, men slutligen är det främst det som på ett allmänt plan gör att den som stöder Zelenskyjregimen också stöder Netanyahuregimen och vice versa.

Gaza to Donbass: How Israel and Ukraine Built a Transnational War Machine

“From Bandera to Ben-Gurion, a new alliance is fusing battlefield technologies, ultranationalist ideologies, and Western power; turning Gaza and Donbass into two fronts of the same war.”

Paleocons är inte de enda motståndarna mot neocons inom den amerikanska konservatismen (om neocons nu överhuvudtaget kan räknas som tillhörande den). Termen paleokonservatism är utmärkt i det att den markerar den mest omedelbara och tydliga motsatsen till neokonservatismen. Men som ideologisk riktning är paleokonservatismen inte bara liten, utan den uppvisar också särdrag av delvis problematiskt slag.

Claes Ryn har flera gånger återkommit till dessa, och även i svenskt sammanhang, med klara beskrivningar av motsättningen mellan paleokonservatismen som riktning och sin egen position.

I Jakob Söderbaums och Dag Elfströms gamla nätpublikation Tradition & Fason skrev han exempelvis 2009 att “Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ‘paleokonservatismen’. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.”

En annan beteckning som används för den mer typiska och större konservativa riktning som motsätter sig neokonservatismen, och till vilken Ryn från början anslöt sig, är traditionalist conservatism, vars företrädare konsekvent nog ibland kallas tradcons. Det är de som utgjorde vad Ryn i titeln på sin första bok avsåg med termen “nykonservatismen i USA”, den nya konservatism som växte fram under efterkrigstiden och som vad George Nash beskrev som “the conservative intellectual movement”. Alltså den distinkt anglo-amerikanska konservatismen sådan den såg ut före neocons ascendens, med – icke i allo eniga men endydigt skilda från neocons – representanter som Kirk, Nisbet, Weaver och Viereck, i ständigt spänningsfyllt förhållande till allehanda libertarianer och “fusionister”, och på ett allmänt plan mer i den burkeanska, kristna, klassisk-humanistiska linjen, där traditionalismen förstås i mer historicistiska termer (givetvis har termen här ingenting att göra med den europeiska, metafysisk-traditionalistiska skolan). Ryn fortsätter i den ovan citerade krönikan:

“Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.”

Även tradcons omfattar en kritisk inställning till den amerikanska krigsinterventionismen, och gränslinjen mellan paleo- och tradcons är överhuvudtaget inte alltid skarp. Detta blir inte minst tydligt i fallet Buchanan, som både i stor utsträckning omfamnades av båda lägren och ofta formulerade sina åsikter på ett sätt – upptagande en del specifika paleopositioner men undvikande sådana som var oförenliga med det centrala i tradkonservatismen – som gör att han verkligen kan sägas ha tillhört båda. Om den inte alltid klara gränslinjen mellan paleo- och tradcons skriver Ryn, fortfarande i Tradition & Fason:

“Ibland räknas Russell Kirk till det paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ‘beautiful losers’, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ‘vinnare’?

Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.

Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ‘nationalism’, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ‘nationalism’ har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.”

Så långt Ryn. Daniel McCarthy, redaktören för Kirk-grundade Modern Age och tidigare känd inte minst från Buchanan-grundade The American Conservative, (den mer paleokonservativa tidskriften är Chronicles, som Gottfried sedan flera år är redaktör för), och därmed en ledande tradcon idag, har, måste man säga, besvikit genom sin alltför nära anslutning till Trump och därav följande okritiska försvar även för exempelvis Trumps bombningar av Iran. Men i det tredje avsnittet, från juni i år, av sin nya Modern Age-podd (ovan) ger han en bra och sympatisk beskrivning av tradcons åskådning och de viktigaste skillnaderna gentemot neocons, med en inledande blick tillbaka på det äldre amerikanska motståndet mot krigsdeltagande som växte fram under mellankrigstiden på grundval av erfarenheterna från första världskriget.

Det som måste tilläggas är att framställningen uppvisar de för all konservativ analys närmast konstitutiva begränsningarna i sitt utelämnande av stora sjok av det historiska världsskeendet och i synnerhet dess ekonomiska och sociala realiteter. Begränsningar som leder till karaktäristiskt ensidiga, missvisande omdömen och ofta bara enkla, inskränkta och tanklöst upprepade propagandistiska påståenden om socialisterna, den “andra sidan” som anses kunna stämplas som helt enkelt “anti-amerikansk”. Här står tradcons inte neocons efter i svart-vit, krigslegitimerande förenkling.

Detta är ett arv från the House Un-American Activities Committee, mccarthyismen, fascismen, och, mer allmänt, konservatismen som “the stupid party”. Kapitalismen får inte petas på, inte ens när den förstör Amerika, eftersom den – ofta men långtifrån alltid under andra, förskönande namn – enligt alla amerikanska konservativa helt enkelt är Amerika, en tidlös ordning som är identisk med Amerika. Det är därför den som det i verkligheten ytterst handlar om att bevara. Kapitalismen och dess politiska ordning är den generiska konservatismens sine quibus non, och vad som blivit klart under de senaste årtiondena är att därför ingen typ av amcons är tillräcklig för att rädda västerlandet. Hela det högerkonservativa tänkandet blir här totalt ohistoriskt, och dessutom oförmöget att i det globala perspektivet förstå, höja sig till och bejaka den värdecentrerade historicismens förening av universalitet och partikularitet. Därför behövs inte bara en amerikansk post-paleokonservatism, utan också en amerikansk post-tradkonservatism.

Men mycket förblir viktigt i den äldre amerikanska konservatismen (några av de nya konservativa, som Kirk och Viereck, gick rentav så långt tillbaka i sin inspiration som till Babbitt, vars djupa filosofiska imperialismkritik blev grundläggande för dem och givetvis en naturlig anknytningspunkt för Ryn, som ju genom Leander redan var förtrogen med den när han kom till USA på 70-talet). Utöver Babbitt kan åtskilligt annat material från och om denna äldre amerikanska konservativa riktning, som alltså förnyades och utvecklades under efterkrigstiden, hittas i inlägg här på min nätplats, inte minst bokrekommendationer.

Det konservativa motståndet

Elitkonservatismen och arbetarklassen

Åtminstone om konservatismen, bevarandet, ska omfatta världsfreden och civilisationen, bevarandet från fortsatt atlanthegemonistisk imperieaggression (denna har ju redan, och sedan länge, mycket svårt stört världsfreden), ledande fram till Europaförstörande storkrig. Det som dagens vanliga sorgerlig-borgerliga högers s.k. konservativa uppenbart inte anser att den ska. Det är detta det handlar om.

American Conservative Partys ordförande Haz Al-Din var förra helgen inbjuden som röst för en ny generation amerikaner till något som kallas Mingde Strategic Dialogue 2025 vid Renmin-universitetet i Beijing.

Information och bild från Arkansas Worker.

Enligt Dee East, likaledes på X, var Al-Din i samband med detta också “honored to experience an exclusive tour of the historical Peking University where young Mao Zedong first studied Marxism, and receive an authentic copy of William Z. Foster’s [CPUSA:s ledare och presidentkandidat under dess storhetstid] letter to Mao Zedong by CPC Editorial Director Professor Cheng Hu”.

Jackson Hinkle intervjuar Mats Nilsson från Dissidentpodden i september:

Nu har det vuxit fram en ny grupp av kvalificerade politiska analytiker med rätt förståelse och linje i de centrala geopolitiska, internationellt-politiska och säkerhetspolitiska frågorna.

Den har formerat sig kring vad den kallar “Dissidentpodden”, med stor aktivitet och huvudsakliga kanaler på Substack, på X, där de dock kallar sig “Dissidentklubben”, och på Facebook, där de kallar sig “Dissidentpodden på Substack”, och där det också finns en grupp med namnet “Dissidentklubben”.

Den nödvändiga opinionsbildningen på deras avgörande områden har därmed kraftigt förstärkts av goda och komptenta händer, och dessutom många sådana.

Håkan Julander, Mats “Mazze” Nilsson och Mattias Forsgren ser ut att vara drivande, men en rad andra framstår också som kanske lika centralt engagerade, för att inte tala om alla viktiga och ofta tunga namn som är involverade i form av medverkan i intervjuer och diskussioner. Personella kopplingar finns till Parabol och FiB/Kulturfront.

Den enda svaghet jag hittills kunnat se är det något förvirrande rörande gruppens namn och form. Den presenteras alltså primärt som bara en “podd”, och alternativt, och förvirrande, som “klubb”, med oklar innebörd. Man får ett intryck av att verksamhetens omfattning går något utöver podden, men även om så inte är fallet förtjänar den i alla fall en enhetlig benämning.

About-sidan på substacken säger bara, med något vacklande stavning, “Dissidentpodden är poden för dig som har slutat låtsas och ser igenom den manipulativa världsordningen. Något att luta sinnena mot och känna att du inte är ensam. Varje gång en ny pod eller text publiceras får du ett mejl. Tillsammans är vi starka.”

Även om detta är riktigt, gör det inte tillnärmelsevis rättvisa åt kvaliteten och seriositeten i det innehåll som produceras. Presentationer av personbesättningen behövs också, kanske redan med information om vem som gör vad, och med kontaktuppgifter för denna redaktion, eller vad man ska kalla den. För här formuleras nu alltså en avgörande del av vår nödvändiga politiska framtid.

Greenwald:

Detta är nog den bästa kritiska analysen jag sett hittills. Norton tillspetsar, vrider och överdriver tyvärr ibland litet, på ett sätt som gör att han förlorar i tyngd.

Att förstå hur atlantsystemet (“väst”, NATO, EU, högern, Zelenskyjjuntan, Tidöjuntan, SD o.s.v.) är på väg att utvecklas.

Intervju av Andrew Napolitano med världens idag främste journalist. Se även hans förra intervju med denne med utgångspunkt i mordet på Charlie Kirk, den utförligare på Dialogue Works, och naturligtvis allt annat om detta på The Grayzone (nättidskriften, YouTube, X) och Blumenthals egen X-profil.

Givetvis är detta inte en konservativ utveckling i någon som helst positiv mening. Ett nytt systemskifte är nödvändigt. Men det finns ingen alternativ höger som erbjuder ett sådant.