Paul Brunton: Essays on the Quest

A Posthumous Anthology of Original Unpublished Writings by the Late Dr Brunton

Rider, 1984

Amazon.com

From the back cover of the second printing, 1985:

Dr. Paul Brunton has written many books about the quest for spiritual consciousness, and his personal search for peace proved so valuable for readers that his works were translated into many languages. Because this search helped so many, Essays on the Quest has been published after his death, gleaned from material in Dr. Brunton’s files. In this book, the reader is given a chance to look at the man who was Paul Brunton, for he shares his ideas with us in a conversational manner – ideas ranging from a discussion of karma as the law of consequences to how we can develop insight. He shows us how to cleanse ourselves of petty emotions so that we can rise above the ego. An important discussion for seekers is the chapter on self-reliance, for Dr. Brunton looks at the problems that may develop when students place themselves totally in the hands of a teacher (or guru, or master). Limited growth, lack of responsibility, and other pitfalls of the spiritual aspirant – such as becoming involved in the “glamour” of the occult, and the danger of obsession – are mentioned. This is necessary information for serious students on the path for it provides us all with a chance to re-evaluate where we are.

Front flap of the first printing:

These hitherto unpublished essays, culled from the files of the late Dr Paul Brunton, represent his first work to see print since The Spiritual Crisis of Man was published in 1952. As such they will be eagerly welcomed by his many readers worldwide.

Paul Brunton’s writings are as immediate and relevant today as when first he put pen to paper. They teach us much about the divine source of his inspiration. In Essays on the Quest he explains why God allows so-called ‘evil’ to exist in the world. He provides a new technique which facilitates meditation. He gives a full and detailed account of the law of Karma and how it operates in our lives. And he poses the question of whether one needs a spiritual guide or not.

Written with the profound simplicity which is his hallmark, Essays on the Quest is an original and illuminating contribution to philosophical literature. It is an important book for our time.

Back flap of the first printing:

“There is something in us of which we are not normally conscious. It is only at rare moments that we become aware – and that dimly – of a second self, as it were, of a nobler and serener self. We may have experienced such an uplift for only a few minutes but we will be haunted for ever afterwards by a sense of its tremendous importance. For we sense that we have then been in contact with something other than our ordinary self, sublimer than our ordinary self yet despite that somehow related to it.

“Those of us who have passed through such an inspired mood, who have felt its serenity, tasted its power and obeyed its monitions, know well enough that only then have we been fully alive.”

From ‘The Adventure of Meditation’

Back cover of the first printing:

CONTENTS

The Mystery of Evil

The Adventure of Meditation

Karma: The Law of Consciousness

Is the Soul in the Heart?

The Interior Word

Is the World an Illusion?

Ascetic Mysticism Reconsidered

Insight

Self-Reliance or Discipleship?

Cleansing the Emotions

Ethical Qualifications of the Seeker

Surrender of the Ego

The Probations and Tests of the Aspirant

What Can we Do for Philosophy?

JOB’s Comment:

The image is of the second printing, but only the colours differ.

A Search in Secret India

Bruntons första och mest kända bok (1934), som introducerade Ramana Maharshi i väst. På amerikanska förlaget Weiser, ett av dem som fortsatte publicera nya upplagor av hans böcker, under 70-talet parallellt med engelska Rider.

Guénon skrev en kort, övervägande positiv anmälan, som inkluderats i Études sur l’hindouisme (1968). Så här ser den ut i den engelska översättning som kom 2001:

“This account of a journey in India and of meetings with individiuals of very varied character is interesting and agreeable to read, although the tone, especially at the beginning, recalls rather too much the author’s journalistic profession. Contrary to what is too often found in Western works of this kind, accounts of ‘phenomena’ do not take up excessive space. The author assures us, moreover, that this subject does not especially interest him, which is doubtless why he was able to establish contact with certain things of another order despite a ‘critical spirit’ which, carried to such an extent, seems rather incompatible with deep spiritual aspirations. We have here a curious exemple of specifically Western (more exactly, Anglo-Saxon) reactions in the presence of the East, the difficulty of admitting the existence and the value of a ‘non-acting activity’ being especially characteristic in this respect. The author’s resistance, with the resultant struggles and hesitations, last until the day they are finally conquered by the mysterious personage called the ‘Maharishi’. The pages devoted to him are certainly the most remarkable in the book and we cannot dream of summing them up here, but taken in its entirety this work is surely of more value than many more pretentious ones, and it can only contribute to awaking in some readers a sympathy for Eastern spirituality and perhaps among some of them a more profound interest.”

Kritiken rörande den journalistiska tonen är träffande ifråga om Bruntons tidigaste böcker, och skulle av Guénon utvecklas i recensionen av ytterligare en av dessa. Brunton hade förvisso en journalistisk bakgrund. Men han övergick snabbt till en helt annan typ av framställning av de österländska läror han tillägnade sig, en annanhet som med tiden fortsatte accentueras och kulminerade i hans sista böcker och inte minst i de postumt publicerade anteckningsböckerna.

Trots detta kvarstod däremot på visst sätt skillnaden gentemot Guénon i det att han även efter att ha övertygats av Ramana Maharshi faktiskt kvarhöll ett mått av den västerländska “kritiska andan” i åtminstone vissa aspekter. Det är en skillnad som är nära relaterad till distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen i den mening jag givit den. Därför är den av stor betydelse, och jag ska återkomma till den.

Abrahamismens ursprungliga två aspekter

Holm går i ett avsnitt med rubriken ‘Who wrote the Bible? A history of the Torah’ kort igenom huvudfrågorna rörande Moseböckernas tillkomst, med tonvikt på det delvis blott kompilatoriska och redaktionella arbetet i Babylon på 500-talet f.Kr. och den av Wellhausen mest fullständigt formulerade litterärkritiska s.k. “fyrkällshypotesen” från 1800-talet.

Det har för mig länge, kanske egentligen alltid, varit nödvändigt att i vad gäller den åskådningsmässigt innehållsliga substansen skilja mellan två sidor av denna tillkomstprocess, två sidor som gör att min inställning till dess resultat nödvändigtvis på avgörande sätt blivit kluvet. All abrahamism uppvisar två aspekter, vilkas ursprung är det tillkomstskeende Holm diskuterar och som där återfinns i sina grundläggande former.

Å ena sidan har vi att göra med ett huvudmoment i den för abrahamismen definierande differentieringsprocessen i förhållande till de historiska och samtida främreasiatiska civilisationerna, i vilken den gradvis utvecklade monoteismen kommer att representera dels ett på nytt sätt överordnat universellt-andligt enhetstänkande, dels, i förening med detta, en klarare uppfattad transcendens. Detta är de viktiga, mer eller mindre nya dimensionerna i detta historiska och geografiska sammanhang av Israels Gud, som, förstådda på detta minimalistiska sätt, är relevanta inte bara för den exoteriska abrahamism som skulle komma att bli den dominerande, och där de gestaltades i populär, mytologisk form, utan även för den mindre och underordnade esoteriska.

Å andra sidan står vi inför den grundläggande formuleringen av den abrahamitiska exostoryn med den syn på Skapelsen, Människan och Historien som den förutsätter, och som likaledes kom att prägla all framtida abrahamism, inte bara Israels religion och vad som blev judendomen, utan med vissa variationer även kristendomen och islam, ja på olika ansträngda sätt omfattades även av abrahamismens esoteriker. Åtminstone såtillvida som enhets- och transcendensperspektiven, som sådana, återfinns även i de österländska andliga traditionerna, är det denna andra aspekt, i dess fullt utvecklade form, som är den för abrahamismen specifika och egentligt karaktäristiska.

Den första aspekten rymmer viktig andlig sanning, fördjupning, lyftning över de i den kulturella närmiljön förhärskande lokalkultiska och immanentistisk-panteistiska åskådningarna, även om den till dels gradvis växte fram i en lång process i och genom vissa av de andra kulturerna. Den andra uppvisar från mitt perspektiv de åskådningsmässiga svårigheter, eller helt enkelt ohållbarheter, som jag diskuterat i flera av mina tidigare inlägg om abrahamismens världsåskådning, och även om personbegreppets historia.

Staten och religionen

En det 21:a århundradets socialkonservatism bör, föreslår jag, utmärkas av försvaret av en sekulär stat i betydelsen en stat som inte omfattar och upprätthåller en statsreligion, utan reglerar de olika religionerna (och de med dem ibland sammanhängande etniska grupperna) och genom sin egen auktoritet strikt upprätthåller former för deras fredliga samexistens under erkännande av gemensamma allmänna värden.

Det kulturkonservativt nytänkande Kina närmar sig denna ordning åtminstone genom sin nya typ av tolerans för traditionella religioner, liksom den gamla kulturnationalistiska arabiska socialismen i Mellanöstern gjorde det och Mosaddegh och hans parti kanske skulle ha kunnat göra det i Iran. Ordningen borde bygga på den historicistiska förståelse för universalitet och partikularitet i den mångkulturella världen som Ryn beskrivit som utgörande och definierande en gemensam mänsklig grund.

Men denna filosofi måste kompletteras materiellt genom det i fördjupad analytisk kritik förankrade avvisande av den kapitalistiska imperialismen som den nyliberala eran och det kulturella tillstånd och det allmänna världsläge den lett oss fram till visat vara nödvändigt, och andligt genom de förnuftsmässigt tillräckligt förklar- och försvarbara metafysisk-filosofiska principerna för en kvalificerad religiös pluralism och dennas bakomliggande enhet.

Den upplysta mänsklighetens nödvändiga nya international måste även, och inte minst, vara andligt upplyst. En statsmakt som programmatiskt bedriver antireligiös politik och reduktionistisk-materialistisk propaganda, såsom i hög grad även den borgerligt-positivistiska västerländska liberala demokratins i sin enkla och spatiotemporalt provinsiella modernitetsutopism gjort, måste givetvis avvisas.

Statens i vid mening konfessionellt neutrala högre, överordnade humanistiska värden måste från de nämnda utgångspunkterna präglas av explicit universell öppenhet mot det andliga perspektiv och den andliga dimension som i enlighet med alla de största andliga lärarnas undervisning, genom mänsklighetens hela historia och i alla traditioner, representerar den prioriska, ytterst enda verkliga enheten.