Olle Bengtsson

Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe

Encounter Books, 2016

Book Description:

What caused the eurozone debacle and the chaos in Greece? Why has Europe’s migrant crisis spun out of control, over the heads of national governments? Why is Great Britain calling a vote on whether to leave the European Union? Why are established political parties declining across the continent while protest parties rise? All this is part of the whirlwind that EU elites are reaping from their efforts to create a unified Europe without meaningful accountability to average voters.

The New Totalitarian Temptation: Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe is a must-read if you want to understand how the European Union got to this point and what the European project fundamentally is. This is the first book to identify the essence of the EU in a utopian vision of a supranationally governed world, an aspiration to achieve universal peace through a global legal order.

The ambitions of the global governancers are unlimited. They seek to transform not just the world’s political order, but the social order as well – discarding basic truths about human nature and the social importance of tradition in favor of a human rights policy defined by radical autonomy and unfettered individual choice. And the global governance ideology at the heart of the EU is inherently antidemocratic. EU true believers are not swayed by the common sense of voters, nor by reality itself.

Because the global governancers aim to transfer core powers of all nations to supranational organizations, the EU is on a collision course with the United States. But the utopian ideas of global governance are taking root here too, even as the European project flames into rancor and turmoil. America and Europe are still cultural cousins; we stand or fall together. The EU can yet be reformed, and a commitment to democratic sovereignty can be renewed on both sides of the Atlantic.

Reviews:

Det är uppenbart att skeendet vid voteringen om det s.k. värdlandsavtalet i riksdagen härom veckan var högst förvirrande. Såvitt jag kunde se – jag följde riksdagens direktsändning – var Joakim Larssons beskrivning, senare sammanfattad i ett blogginlägg på Lantvärnet, riktig. Men den bestreds redan från början av andra, som fortfarande går så så långt som att hävda att SD kan sägas ha röstat för avtalets godkännande. Det är ytterst beklagligt, och lika oroväckande signifikativt, att oklarheter av detta slag överhuvudtaget kan uppkomma.

Vad som står klart är att även om Larssons beskrivning är riktig, SD valde att förkasta den enda möjligheten som fanns att stoppa avtalet. Vad det med denna beskrivning handlade om var en “omedelbar implementering” av ändringen i den s.k. skyddslagen, som, om lagen verkligen var ett hinder, möjliggjorde också en omedelbar implementering av avtalet.

Jag föreslår att det var fel att inte rösta för vilandeförklaringen av ändringen i skyddslagen med motiveringen att det skulle varit meningslöst både p.g.a. bedömningen rörande de “små juridiska möjligheterna” att “det hela skulle ha fungerat” och, om det ändå fungerat, rörande vilandeförklaringens “begränsade praktiska betydelse”, d.v.s. vad som skulle visat sig vara den oförändrade lagens bristande effektivitet för det avsedda syftet.

Det hade varit rätt och meningsfullt att rösta för bordläggningen även oavsett frågan om riktigheten av denna bedömning. Om den godkänts av konstitutionsutskottet skulle den åtminstone ha lett till förnyad prövning i lagrådet. Givet ärendets art och vikt, dess uppenbart otillräckliga hittillsvarande beredning, opinionsläget och det disproportionerliga förhållandet till det, och de begränsade återstående konstitutionella och parlamentariska möjligheterna att agera mot avtalet, skulle det utan tvekan varit moraliskt försvarbart. Den sakliga tunnheten i begränsningen till denna lagändring och vad som åberopas mot den är s.a.s. inte enbart V:s fel.

Vidare skulle det ingalunda varit fråga om skapandet av något prejudikat för en ny, generell, urskillnings- och ansvarslös minoritetsbordläggningspraxis – lika litet som det var det vid det framgångsrika genomdrivandet 2011 av bordläggningen av det s.k. datalagringsdirektivet i ett år tillsammans med V och MP. Argumentet att man ville undvika att obstruera är löjligt svagt, givet frågans betydelse och SD:s identitet. SD gjorde entré i riksdagen 2010 med den spektakulärt meningslösa och, i sammanhanget, tidskrävande obstruktionen att begära sluten omröstning om andre vice talman (partiets kandidat var Mikael Jansson). Det var en långt mindre viktig fråga än värdlandsavtalet, och utsikten till framgång var långt mer uppenbart obefintlig.

Det är högst beklagligt att man i denna fråga inte lyssnat på de på området så relativt erfarna, kunniga och centralt placerade partiföreträdana Björn Söder och Mikael Jansson. Mitt intryck är att Larsson försökte tillhandahålla den närmare sakliga förklaring som Mattias Karlsson och Martin Kinnunen, förlitande sig enbart på föraktfulla och förlöjligande avfärdanden av V:s skrivelse, tyckt sig kunna undvara (utan tvekan hade en egen begäran om bordläggning från SD varit att föredra – men en sådan hade ju V inte stött). Mot detta talar emellertid att han på slutet skriver att han personligen “kan” ställa sig bakom den kritik mot riksdagsgruppens ställningstagande som Söder publicerade efter en utmärkt egen insats i debatten. Tyvärr tillhandahöll han ingen motivering för denna uppslutning bakom Söder och Jansson, inget försvar för vilandeförklaringen, ingen argumentation av deras eller min typ.

Ledande partiföreträdare har unisont värjt sig mot kritiken genom att med Larsson framhålla att man “röstade nej till avtalet”. Problemet med detta, utifrån min förståelse, är att det helt enkelt inte var det diskussionen handlade om. Vad den handlade om var att partiet röstade nej till det enda som – även om chansen var liten – hade kunnat stoppa avtalet. En minoritetsbordläggning i den tekniska lagfrågan hade kunnat skjuta upp avtalets implementering och därmed eventuellt i förlängningen möjliggöra att det stoppades. Det var såvitt jag förstod från början klart att riksdagen inte skulle rösta nej till avtalet som sådant, till hela avtalspaketet, att SD och V inte skulle kunna hindra beslutet om dess godkännande. Därför var ett sådant nej i sammanhanget oväsentligt. Det kan inte framlyftas som en förtjänst när man samtidigt röstade nej också till det enda som möjligen hade kunnat göra skillnad.

Vissa hävdar att SD borde avstått i stället för att rösta nej till bordläggningen. Det hade naturligtvis varit bättre än att rösta nej, men varför skulle det varit att föredra framför ett ja? SD borde självklart ha stött V och röstat för bordläggningen. Man borde, som Söder framhöll, gjort allt som var möjligt för att försöka stoppa detta nya steg i det svenska närmandet till NATO. Alldeles oavsett resultatet hade symbol- och signalvärdet av detta varit mycket stort och pedagogisk-taktiskt effektfullt.

Genom att inte göra det har man i verkligheten bidragit till att detta dekadenta steg nu kan tas. Det är en beklämmande anpassning till i första hand den borgerliga linjen, vars företrädare Hans Wallmark, Allan Widman och Jan Björklund i debatten framstod som farligt föråldrade, stagnerade karikatyrer av svenskt borgerligt säkerhetstänkande. En kvinna från C, i likhet med hela riksdagen synbarligen utan någon som helst insikt i de relevanta större geopolitiska och andra internationella sammanhangen, överträffade resten av alliansen i sitt sätt att yla med tomma, slitna klichéer och i det karaktäristiskt gälla, melodramatiskt pseudomoraliserande tonläget om “Putin”: “Det är Putins röst man hör” hos avtalets kritiker! S, vars ledning hade fräckheten att i syfte att avleda uppmärksamheten samma dag presentera en regeringsombildning, framstod genom försvarsministern som oanständigare och falskare än någonsin i sin roll som atlantimperialismens kamouflerade tjänare. Det besvärande är att SD nu kommit i närheten av just deras dubbelhet, i det att man berömmer sig av att ha röstat mot värdlandsavtalet när man de facto befrämjat smyganslutningen.

“Ingen är för NATO”, försäkrade Kent Ekeroth de upprörda kritikerna inom partiet – endast några dagar innan den visserligen mindre tongivande och briljante men dock partistyrelseledamoten Sven-Olof Sällström offentligt gick ut och förespråkade svenskt NATO-medlemskap, och Dick Erixon, av Fria Tider förra året kallad “den siste neokonservative”, anställdes som redaktör för Samtiden. Agerandet i värdlandsavtalsfrågan ligger helt i linje med den nya öppenhet för NATO som Åkesson signalerat genom sina uttalanden om behovet eller lämpligheten av “utredning”. Med denna hållning gentemot den brottsligt aggressiva krigsallians som även Donald Trump med rätta betecknat som obsolet har partiet entydigt valt en väg som leder långt bort från dess sanna identitet och enda meningsfulla roll i svensk politik. Det är ett vägval som, som kritiker nu framhållit, redan tidigare kunnat skönjas i de otillräckliga ställningstagandena ifråga om TTIP.

Den nya likgiltigheten, det slappa drivandet med mediapropagandans ström i frågor som dessa, i riktning mot det trötta etablissemangets föråldrade och ödesdigra, abstrakt-universalistiska, liberaldemokratiska, såväl ekonomiska och politiska som kulturella imperialism, vittnar om en akut oförmåga att prestera den kraftfulla artikulation av det för nuet relevanta alternativ som ensamt skulle tillåta SD att uppnå sina definierande politiska mål.

Som icke-medlem i NATO har Sverige ett särskilt ansvar och unika möjligheter att, delvis byggande på en tvåhundraårig tradition och strävan av åtminstone i vissa avseenden djup, allmäneuropeisk betydelse, verka för det sanna, självständigt nordiska och i förlängningen europeiska säkerhetspolitiska alternativ som är vad tiden, och framtiden, kräver. Ett SD som inte längre kan, orkar eller ens vill visa att NATO-motståndet inte bara är en vänsterfråga utan i verkligheten och i sin djupaste motivation också en social- och nationalkonservativ såväl som sant traditionellt-europeisk angelägenhet, har övergivit sin mest grundläggande och definierande profil och identitet.