Jag är inte odelat entusiastisk över de nyanser av den svenska flaggans färger som nu standardiserats. Både den blå och den gula framstår som alltför ljusa. Redan vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse 1894 infördes, sägs det, dessa ljusare nyanser p.g.a. en opinion enligt vilken de då ofta använda mörkare var alltför dystra och nedstämmande. På 1980-talet fastställdes riktlinjerna i lagen om Sveriges flagga.
Men var kritiken mot de äldre färgerna riktig? Jag förstår den inte. De mörkare, varmare och kraftigare färgerna framstår för mig också som vackrare, intressantare, mer substantiella, värdigare, seriösare. Det skulle förvisso inte behöva vara så. Jag är medveten om att jag här är orättvis mot de ljusare färgerna som sådana. Den nuvarande flaggan är i sig också vacker. I en mörkare, varmare, kraftigare, vackrare, mer substantiell, värdigare och seriösare inramning, s.a.s, i ett annat Sverige, hade den enbart varit stilfull. Min preferens förklaras av bestämda historiska orsaker och associationer.
Nyansförändringen motsvarar den ständiga och mer allmänna ljusa, lätta, öppna luftigheten som under 1900-talets lopp, eller alltifrån de på 1880-talisternas radikalism i mycket vidarebyggande 1890-talisterna, krävdes på alla områden. Det som, utan att rent estetiskt alltid vara med entydig nödvändighet fel i sig, kom att bilda en oupplöslig förening med modernism, traditionsfientlighet, rationalism, kulturradikalism, historielöshet, flack abstrakt-universalistisk utopism i stället för det kulturkonservativa folkbildningsmoment som fick den reformistiska socialismen att fungera . Den modernism som snabbt ledde ut i tomhet, destruktion, nihilism. Det som bara blev en dragig ödslighet. Det som med tiden kom att manifestera sig i de konforma, kalla, döda, kliniskt vita hemmen med minimalistisk-rektangulära möbler, Manhattan-posters och Andy Warhol-affischer. I IKEA.
Det är inte tillräckligt att riva för att få luft och ljus, i synnerhet inte när slutresultatet blir motsatsen till ett vackert esplanadsystem i vidareutvecklade historiska stilar. Sverige blåser bort, bleknar bort. Svenska flaggans nyanser borde återställas till mörkt djupblå respektive nästan orange.
Olle Bengtsson 
Helt enig! Hade vid nationaldagsfirandet lyckan att se inte bara en, utan två av dessa äldre, mörkare flaggor.