Tage Lindbom: Modernismen

Norma, 1995

Baksida:

LindbomI denna bok söker författaren ge en beskrivning av det vi kallar modernism. Han gör det genom att framställa modernismen som en kontrast, en polemisk negation av den kristna traditionalismen. Det är under medeltiden vi kan skönja de första konturerna av sekularisering, strävan till vidgad makt för det jordiskt mänskliga.

Tage Lindbom följer modernismen genom århundraden, ständigt erövrande mark på traditionalismens bekostnad, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt, genom jaghävdelse och samhällelig makt med friheten och jämlikheten som främsta signatur. Därvid har ideologierna haft en genomgripande betydelse. Först möter vi liberalismen med dess individualism och dess samhälleliga atomisering, dess utopiska tro på att i all föränderlighet till slut ett jämviktsläge inställer sig. I socialismen utvecklas tron på att de kollektiva livsformerna skall, materiellt såväl som andligt, bringa högsta mått av rättfärdighet och lycka åt en jämställd mänsklighet. I puritanismen ingår kristen moral och privat egoism en märklig förening i självdisciplinens tecken.

Modernismen möter också reaktioner. I romantiken finns mycket av tvivel, men framförallt är det de fascistiska rörelserna som framkallat djup oro. Genom utgången av andra världskriget säkras emellertid modernismens slutliga seger över traditionalismen. Men vad gör nu den segrande modernismen med sin makt? Det är författarens slutliga fråga.

JOB:s kommentar:

En av de bästa av Lindboms sena böcker. Den svaga punkten är det förenklade, implicita accepterandet, med Guénon och Schuon, av den kristna medeltiden som representerande en traditionell kultur, som modernismen avviker från. Detta förbiser vilka faktorer det i själva verket var som verkligen representerade traditionalism under medeltiden, och utelämnar den djupare analysen av kristendomen och hela abrahamismen i ljuset även av traditionalismens generalla principer sådana de på ett tidigt stadium förklarades av Guénon själv. Förvisso har abrahamismen, i dess olika former, utvecklat högtstående former som förmedlat en med traditionalismen och philosophia perennis överensstämmande esoterik, och tillfört mycket till den europeiska kulturen och andligheten. De nämnda huvudföreträdarna för den traditionalistiska skolan, och Lindbom, menar emellertid – trots att de alla tillhörde islam – att även kristendomens exoterik, den kristna ortodoxin som sådan, på ett definitivt sätt ska accepteras som Europas “religion”, ja, att denna är specifikt anpassad och lämpad för européerna. För mig är det tveksamt om den exoteriska abrahamismen kan förstås som traditionalistisk överhuvudtaget, och mycket tyder på att även dess egen självförståelse var icke- och i viss mån antitraditionalistisk redan från början. Jag brukar ibland säga att jag, åtminstone i vissa centrala avseenden, är alltför konservativ (eller traditionalistisk) för att kunna acceptera kristendomen på det sätt även dessa traditionalister gjorde. Kristendomen var på många sätt primärt revolutionär under antiken, och den är det i flera av sina huvudströmningar än idag. Den berömmer sig av att vara det. I själva verket är den på flera sätt en pådrivande kraft i den allmänt definierade modernism Lindbom beskriver. Judendomen och islam har också ofta haft en liknande roll. Abrahamismen i dess helhet, och i synnerhet i de i väst historiskt dominerande formerna, har vid sidan av den till sitt ursprung och väsen grekiska filosofin alltid varit en del av västerlandets allmänna differentieringsprocess, och denna process är på flera sätt ett tvetydigt fenomen.

AfS och det nya tredje

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag någon position eller plattform – eller kan jag ha någon sådan, antar jag – i den traditionella publicistiska världen, och är därför heller ingen “skribent” eller “debattör”. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C.-H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inta en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högre grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer och organisationer som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partiledningen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten i hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp ett antisemitiskt klistermärke med en bild som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, nämnt det uppenbara, välkända och historiskt lätt förklarbara faktum att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer ligger bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

Tage Lindbom: Ett är nödvändigt

Norma, 1994

Baksida:

Lindbom

Bibeln innesluter genom sitt Gamla Testamente även judendomens heligaste urkund, Tora. Dessa båda, den judiska bekännelsen med dess fem Moseböcker och det kristna evangeliet, Nya Testamentet, ger oss visserligen två bekännelser, den mosaiska och den kristna, men de är samtidigt förenade med den andliga traditionens band, som Jesus uttrycker i sitt ständiga hänvisande till lagen och profeterna.

En helig skrift är en vägledare i det andliga livet, den ger fasthet åt såväl kyrkornas som de enskilda människornas liv. Men en helig skrift har också en djupare innebörd, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, detta som han delger sina lärjungar, de som skall bli apostlar och föra vidare det, som deras Mästare uppenbarat för dem. Bibeln har här stora rikedomar, och det är om dessa, som Tage Lindboms bok väsentligen handlar.

När apostlarna efter Jesu död och uppståndelse skall träda ut i världen med det kristna budskapet, kräver samtidigt mötet med denna värld en läromässig fasthet, en teologi. Det är Paulus, som lägger grunden, och innebörden i detta paulinska verk ägnar Tage Lindbom bokens avslutande kapitel.

JOBs kommentar:

Detta är Tage Lindboms mest bibliska bok. Det är märkligt att han så här sent, vid mitten av 90-talet, fortfarande inte publicerar mer om islam, som han formellt tillhört i flera årtionden. I alla andra böcker efter omprövningen på 50-talet och den nya, andligt förankrade positionens konsolidering, som var fullbordad vid 60-talets slut, har han dock haft en mycket vidare utblick tack vare sin traditionalistiska ståndpunkt i Guénons och Schuons mening. Inte bara sufistiska utan även vedantistiska perspektiv saknades aldrig. Denna bok framstår som ett märkligt begränsat undantag; kanske är den särskilt riktad till de kristna präster, som Christian Braw, som han hade ett gott och långvarigt förhållande till. Braw mottog också med tillfredsställelse boken som uttryckande “Lindboms teologi”. Men förvisso uttolkar han i någon mån även i den, med det snävare fokus på den judisk-kristna traditionen, den “djupare innebörden”, vad som här uppfattas som “Guds rikes hemligheter”. Men på det hela taget är det ett inskränkt perspektiv – oundvikligen påverkat av den problematiska abrahamitiska exoterismen – i jämförelse med hans övriga böckers. Det är Lindboms sämsta bok.

Den obegripliga konflikten

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan ervärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom sitt beteende och sina värderingar.