Tradcons

Paleocons är inte de enda motståndarna mot neocons inom den amerikanska konservatismen (om neocons nu överhuvudtaget kan räknas som tillhörande den). Termen paleokonservatism är utmärkt i det att den markerar den mest omedelbara och tydliga motsatsen till neokonservatismen. Men som ideologisk riktning är paleokonservatismen inte bara liten, utan den uppvisar också särdrag av delvis problematiskt slag.

Claes Ryn har flera gånger återkommit till dessa, och även i svenskt sammanhang, med klara beskrivningar av motsättningen mellan paleokonservatismen som riktning och sin egen position.

I Jakob Söderbaums och Dag Elfströms gamla nätpublikation Tradition & Fason skrev han exempelvis 2009 att “Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ‘paleokonservatismen’. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.”

En annan beteckning som används för den mer typiska och större konservativa riktning som motsätter sig neokonservatismen, och till vilken Ryn från början anslöt sig, är traditionalist conservatism, vars företrädare konsekvent nog ibland kallas tradcons. Det är de som utgjorde vad Ryn i titeln på sin första bok avsåg med termen “nykonservatismen i USA”, den nya konservatism som växte fram under efterkrigstiden och som vad George Nash beskrev som “the conservative intellectual movement”. Alltså den distinkt anglo-amerikanska konservatismen sådan den såg ut före neocons ascendens, med – icke i allo eniga men endydigt skilda från neocons – representanter som Kirk, Nisbet, Weaver och Viereck, i ständigt spänningsfyllt förhållande till allehanda libertarianer och “fusionister”, och på ett allmänt plan mer i den burkeanska, kristna, klassisk-humanistiska linjen, där traditionalismen förstås i mer historicistiska termer (givetvis har termen här ingenting att göra med den europeiska, metafysisk-traditionalistiska skolan). Ryn fortsätter i den ovan citerade krönikan:

“Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.”

Även tradcons omfattar en kritisk inställning till den amerikanska krigsinterventionismen, och gränslinjen mellan paleo- och tradcons är överhuvudtaget inte alltid skarp. Detta blir inte minst tydligt i fallet Buchanan, som både i stor utsträckning omfamnades av båda lägren och ofta formulerade sina åsikter på ett sätt – upptagande en del specifika paleopositioner men undvikande sådana som var oförenliga med det centrala i tradkonservatismen – som gör att han verkligen kan sägas ha tillhört båda. Om den inte alltid klara gränslinjen mellan paleo- och tradcons skriver Ryn, fortfarande i Tradition & Fason:

“Ibland räknas Russell Kirk till det paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ‘beautiful losers’, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ‘vinnare’?

Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.

Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ‘nationalism’, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ‘nationalism’ har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.”

Så långt Ryn. Daniel McCarthy, redaktören för Kirk-grundade Modern Age och tidigare känd inte minst från Buchanan-grundade The American Conservative, (den mer paleokonservativa tidskriften är Chronicles, som Gottfried sedan flera år är redaktör för), och därmed en ledande tradcon idag, har, måste man säga, besvikit genom sin alltför nära anslutning till Trump och därav följande okritiska försvar även för exempelvis Trumps bombningar av Iran. Men i det tredje avsnittet, från juni i år, av sin nya Modern Age-podd (ovan) ger han en bra och sympatisk beskrivning av tradcons åskådning och de viktigaste skillnaderna gentemot neocons, med en inledande blick tillbaka på det äldre amerikanska motståndet mot krigsdeltagande som växte fram under mellankrigstiden på grundval av erfarenheterna från första världskriget.

Det som måste tilläggas är att framställningen uppvisar de för all konservativ analys närmast konstitutiva begränsningarna i sitt utelämnande av stora sjok av det historiska världsskeendet och i synnerhet dess ekonomiska och sociala realiteter. Begränsningar som leder till karaktäristiskt ensidiga, missvisande omdömen och ofta bara enkla, inskränkta och tanklöst upprepade propagandistiska påståenden om socialisterna, den “andra sidan” som anses kunna stämplas som helt enkelt “anti-amerikansk”. Här står tradcons inte neocons efter i svart-vit, krigslegitimerande förenkling.

Detta är ett arv från the House Un-American Activities Committee, mccarthyismen, fascismen, och, mer allmänt, konservatismen som “the stupid party”. Kapitalismen får inte petas på, inte ens när den förstör Amerika, eftersom den – ofta men långtifrån alltid under andra, förskönande namn – enligt alla amerikanska konservativa helt enkelt är Amerika, en tidlös ordning som är identisk med Amerika. Det är därför den som det i verkligheten ytterst handlar om att bevara. Kapitalismen och dess politiska ordning är den generiska konservatismens sine quibus non, och vad som blivit klart under de senaste årtiondena är att därför ingen typ av amcons är tillräcklig för att rädda västerlandet. Hela det högerkonservativa tänkandet blir här totalt ohistoriskt, och dessutom oförmöget att i det globala perspektivet förstå, höja sig till och bejaka den värdecentrerade historicismens förening av universalitet och partikularitet. Därför behövs inte bara en amerikansk post-paleokonservatism, utan också en amerikansk post-tradkonservatism.

Men mycket förblir viktigt i den äldre amerikanska konservatismen (några av de nya konservativa, som Kirk och Viereck, gick rentav så långt tillbaka i sin inspiration som till Babbitt, vars djupa filosofiska imperialismkritik blev grundläggande för dem och givetvis en naturlig anknytningspunkt för Ryn, som ju genom Leander redan var förtrogen med den när han kom till USA på 70-talet). Utöver Babbitt kan åtskilligt annat material från och om denna äldre amerikanska konservativa riktning, som alltså förnyades och utvecklades under efterkrigstiden, hittas i inlägg här på min nätplats, inte minst bokrekommendationer.

Det konservativa motståndet

Elitkonservatismen och arbetarklassen

Konservatismen idag

Åtminstone om konservatismen, bevarandet, ska omfatta världsfreden och civilisationen, bevarandet från fortsatt atlanthegemonistisk imperieaggression (denna har ju redan, och sedan länge, mycket svårt stört världsfreden), ledande fram till Europaförstörande storkrig. Det som dagens vanliga sorgerlig-borgerliga högers s.k. konservativa uppenbart inte anser att den ska. Det är detta det handlar om.

American Conservative Partys ordförande Haz Al-Din var förra helgen inbjuden som röst för en ny generation amerikaner till något som kallas Mingde Strategic Dialogue 2025 vid Renmin-universitetet i Beijing.

Information och bild från Arkansas Worker.

Enligt Dee East, likaledes på X, var Al-Din i samband med detta också “honored to experience an exclusive tour of the historical Peking University where young Mao Zedong first studied Marxism, and receive an authentic copy of William Z. Foster’s [CPUSA:s ledare och presidentkandidat under dess storhetstid] letter to Mao Zedong by CPC Editorial Director Professor Cheng Hu”.

Mitch Horowitz om teosofin

I detta föredrag vid Theosophical Society in Americas 130:e Summer National Convention 2016 belyser Horowitz på utmärkt sätt Blavatskys historiska betydelse i USA och den dramatiska omvärdering av den esoteriska traditionen som ägt rum i väst de senaste årtiondena.

Viktigt att hålla i minnet, vilket Horowitz också gör, är att för Blavatsky och teosofin dessa traditioner, d.v.s. de västerländska traditionerna eller vad som kan sägas ha blivit västerländska traditioner även om deras ursprung i några fall var förkristna och delvis österländskt eller åtminstone när-österländskt influerande under antiken, som ensamma med rätta benämns esoteriska, var relaterade till de stora österländska sofiska lärornas introduktion och spridning i väst.

Mitch Horowitz: Occult America

The Secret History of How Mysticism Shaped Our Nation

Bantam Books, 2009

Amazon.com (2010)

Wikipedia

Publisher’s Description:

From its earliest days, America served as an arena for the revolutions in alternative spirituality that eventually swept the globe. Esoteric philosophies and personas – from Freemasonry to Spiritualism, from Madame H. P. Blavatsky to Edgar Cayce – dramatically altered the nation’s culture, politics, and religion. Yet the mystical roots of our identity are often ignored or overlooked. Opening a new window on the past, Occult America presents a dramatic, pioneering study of the esoteric undercurrents of our history and their profound impact across modern life.

Reviews:

“What a fascinating book. So it happens that another equally compelling take on our complicated national narrative lies just beneath the surface of things; not the grand procession of presidents, generals, and wars, but something more hidden, more mysterious, but often no less revealing.”

Ken Burns

“Invisible and mysterious forces have shaped and guided the destiny of individuals and nations throughout history. From Moses to Gandhi, Jesus to Muhammad, Lincoln to Obama, hidden dimensions, in both our personal and collective consciousness, were conceiving, constructing, and shaping the course of civilization. In his precise and often detailed history of mysticism in America, Mitch Horowitz, has, in a way, tracked the evolution of our consciousness over 300 years.”

Deepak Chopra

 “A sparkling, down-to-earth and often deeply touching account of a powerful, much misunderstood force in the formation of America’s cultural and spiritual identity.”

Jacob Needleman, author of The American Soul and The New Religions

“Occult America is a truly remarkable achievement. Exhaustively researched, it takes the reader from the early concepts of the supernatural, personified by Mother Ann Lee, Joseph Smith, and Madame Blavatsky, through such modern-day figures as Henry A. Wallace and Norman Vincent Peale. It opens the eyes of the relatively uninitiated, in which I include myself, to the effect the occult has had, is having, and will have on the American experience.”

John S.D. Eisenhower, author of The Bitter Woods: The Battle of the Bulge and So Far From God: The U.S. War with Mexico, 1846-1848

“Religious people tend to be afraid of the word occult. Horowitz examines this aspect of life and religion in penetrating ways…and revealing its not unsubstantial influence on mainline Christianity. Truth seekers have always come from the edges. Religion itself should be glad they do.”

John Shelby Spong, author of Jesus for the Non-Religious

“This book is a delightfully original tour through American history, as seen through the lives of men and women devoted to all manner of mysticism. Across these pages troop spiritualists, prophets, seers, psychics, numerologists, transcendentalists, theosophists, and historical figures from Mary Todd Lincoln to Marcus Garvey to Henry Wallace. Their stories are part of the deep-seated American tradition of searching for the new – a tradition that Occult America both explains and enriches.”

Stephen Kinzer, author of Overthrow: America’s Century of Regime Change from Hawaii to Iraq and All the Shah’s Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror
 
“Occult America treats esoteric ideas and movements with an even-handed intellectual studiousness that is too often lost in today’s raised-voice discussions about religion and belief systems.”

Washington Post Express
 
“One of the most readable histories of American mysticism ever written…This is historical reporting that is crafted so well, it holds the reader much like a Voodoo spell.”

Tucson Citizen

“Horowitz teases out fascinating stories of the ‘dreamers and planners who flourished along the Psychic Highway’…in showing how the paths of these figures occasionally intersected with the likes of Abraham Lincoln, Frederick Douglass and Franklin D. Roosevelt, Horowitz argues that the influence of the occult extends beyond the séance room and into the mainstream of American thought.”

Washington Post Book World

“A brilliant job of tracking down how positive thinker Norman Vincent Peale borrowed his core self-help philosophy from a religious movement called New Thought.” 

Washington Times

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment:

Unfortunately Horowitz seems somewhat to exploit the tiresome nomenclature of the “occult” and “secret” rather than duly problematizing it in light of the specific western historical religious and cultural contexts and preconditions of esotericism (the contexts and preconditions that account for the use of the term esotericism too, and indeed “mysticism”).

This hardly helps the cause of esotericism in the west. And in line with this, he devotes too much space to odd forms of popular belief and practice that are far removed from the kind of philosophy by means of which I think the proper, discerning assimilation of what is true and valid in western esotericism – in combination with the serious assimilation of the eastern traditional and metaphysical traditions, which fortunately he does emphasize – is alone possible.

But in many respects he seems to be a knowledgeable representative of the esoteric tradition in America today.

Henry A. Wallace

F. D. Roosevelts i Europa mycket populäre vicepresident, som kom från en känd republikansk familj (hans far var jordbruksminister under Harding och Coolidge) men utvecklades i socialistisk riktning under the New Deal, och inledningsvis kvarhölls som minister men sedan avvisades av Truman, och själv, av för mig okända skäl, tycks ha anpassat sig till kalla-krigslinjen under Koreakriget.

I förening med sin humanitarianism, liberalism och socialism hade han ett starkt intresse för esoterism, “mystik” och österländska andliga traditioner, och deltog i Teosofiska samfundets verksamhet.

Han borde vara ett lärorikt fall att studera för förståelsen och utvärderingen – inte minst, men inte uteslutande, i ljuset av de för detta syfte nödvändiga analytiska perspektiv Babbitt i ett tidigare skede tillhandahöll – av den karaktäristiska helhetliga åskådning som under 1900-talet kunde ta form i väst i mötet mellan hans typ av politik och den esoförstådda andligheten.

Mitch Horowitz diskuterar honom i ett tal om esoterismens historia i USA.

Intervju med Ryn

En kort, äldre intervju på YouTube i två delar med Claes Ryn från 2013 som jag tror att jag tidigare missat:

Förvirrande nog upprepas introduktionen från första delen i början av den andra:

Mycket finns givetvis att tillägga här, men Ryn talar på ett så allmänt ideellt plan om kulturella förutsättningar för konstitutionen i tradition och historia att det i en mening blir uppenbart sant, okontroversiellt och viktigt. Men ganska radikalt annorlunda perspektiv på revolutionen måste komplettera detta, och förvisso även den typ av tolkning Ryn kritiserar straussianerna för.

Lika viktigt som historiska enskildheter kring den amerikanska revolutionen är den filosofiska formulering i termer av vad han kallar värdecentrerad historicism som Ryn i samarbete med Folke Leander utarbetat i linje med det slags tänkande som här kommer till uttryck i revolutionens specifika sammanhang och som svar på en fråga om den amerikanska konservatismen.

Betonas måste också som vanligt att vi i denna värdecentrerade historicism rör oss på den immanent-humanistiska kulturens plan, att det i sig inte är det högsta, och att vad som i verklig mening är beläget över det, vad som är nåbart genom vad Babbitt kallade meditationens till skillnad från mediationens nivå, och ur vilket fenomenellt manifesterade värden ytterst springer, ingalunda utgörs av rationalistiska abstraktioner.

“Ny” och “neo”

Nykonservatismen i USA är Claes Ryns första bok, skriven tillsammans med Bertil “Barry Häggwater” Häggman och utgiven av Gebers mitt under vänstervågen, 1971. Viktiga kapitel av Ryn är ‘Vägen från laissez-faire till kulturkonservatism’, ‘Det konservativa uppvaknandet’, ‘Den nykonservativa litteraturvågen’, och ‘Nykonservatismens politiska filosofi: Russell Kirk’.

Detta anses vara den första översiktliga introduktionen till den amerikanska konservativa rörelsen, fem år före George Nashs The Conservative Intellectual Movement in America since 1945.

Bokens titel skapade dock problem för Ryn när de neokonservativa inom kort intog framträdande positioner: det blev nödvändigt för honom att hela tiden förklara att “neo” i detta sammanhang betydde något annat än “ny”, eller något annat än vad han menade med “ny”. Men det var givetvis inte lätt, eftersom det ju var en rent begreppslig distinktion, som inte på minsta sätt uttrycktes av termerna i sig.

Häggwater däremot, som bidrog främst med kapitlet ‘Kritiken av liberalismen: James Burnham’, ägnat Burnhams Suicide of the West, kom att ansluta sig till “neo”-lägret, vilket aktualiserade frågan om tolkningen av Burnham.

Själv fortsatte jag långt in på 90-talet, trots full medvetenhet om neokonservatismen och dess innebörd, att försöka tala om en nykonservatism och behovet av en svensk nykonservatism, som ett alternativ till högerns nyliberala, alltmer neokonservativa, och samtidigt i ökande grad urskillningslöst kulturvänsterlibertarianska inriktning.

Vad jag ville försvara var en konservatism som i sin kultur- och värdeförståelse i mycket motsvarade Ryns gamla förståelse av den amerikanska efterkrigsrörelse som uppvisade namn som Kirk, Viereck, och Nisbet, och även kunde gripa tillbaka på Babbitt och hans typ av filosofisk humanism. Det som med hjälp av Folke Leander kunde filosofiskt grundas i den s.k. värdecentrerade historicismen. Jag upptog Ronny Ambjörnssons term från första hälften av 80-talet, “överordnade värden”, och började tala om en “de överordnade värdenas konservatism”.

Men samtidigt måste, tyckte jag, denna ha en förstärkt svensk prägel genom anknytning framför allt till den svenska s.k. personlighetsfilosofiska eller personlighetsidealistiska traditionen från 1800-talet, inklusive dess politiska och samhällsfilosofiska tänkande.

Självklart måste det vara fråga om en “ny” konservatism i betydelsen en förnyad, nyskapande, vidareutvecklad konservatism. Men det terminologiska problemet var en verklighet som måste hanteras, och det kvarstår än idag.

När jag gav upp om den vanliga högern på 00-talet och anslöt mig till SD blev det mer akut, särskilt genom neocons slutligen helt dominerande inflytande, manifesterat under George W. Bushs administration i USA och Irakkriget, med stort genomslag även i Sverige.

Trots att jag sedan mitten av 80-talet varit medveten om problemen med neokonservatismen, kom dessa händelser efter en tid att medföra en avsevärd riktningsjustering i mitt eget politiska tänkande, i synnerhet som jag kunnat följa debatten om dem på nära håll i både England och USA, ja mitt i imperiets centrum och hjärta. Min förståelse och kritik av atlantsystemets själva väsen började fördjupas; jag kom att inse att oaktat all kritik mitt hittillsvarande försvar varit alltför långtgående.

Därför började jag till att börja med använda den ursprungligen delvis humoristiska amerikanska termen paleokonservatism, för den tydligare avgränsningen mot den vanliga högern. Buchanan företrädde politiskt denna riktning, inte minst i den nya tidskrift han inför Irakkriget medverkade till att grunda, The American Conservative.

Men det var inte någon idealisk åtgärd, såtillvida som, trots den terminologiska entydigheten, vad som gick under namnet paleokonservatism i USA rent politisk-filosofiskt, teoretiskt och ideologiskt var en riktning, som på viktiga punkter avvek från den linje Ryn företrädde, och utgick inte minst från Francis’ delvis något unkskränkta miljöer i den amerikanska södern.

Utgångspunkterna för dess motstånd mot den interventionistiska utrikespolitiken, intimt förenat med assimilationen och utvecklingen av Burnhams managerialismteori, var delvis viktiga och hållbara konservativa positioner. Men de var också ofta uppblandade med problematiska rasbetonade och provinsiella element, vitt skilda från den högre-kosmopolitiska humanism som företrätts av en Babbitt, som i vissa avseenden vidarefördes av exempelvis en Viereck, och som i Sverige Ryns lärare Leander filosofiskt assimilerat och byggt vidare på redan på 30-talet.

Samtidigt som det kändes angeläget att rädda termen, var det därför också nödvändigt att tillräckligt distansera sig från det i några avseenden problematiska begreppet. Lösningen blev “post-paleokonservatism”, som genom sin klumpighet åtminstone kvarhöll, och accentuerade, det humoristiska.

Meningen var inte bara en konservatism som grep tillbaka på en äldre riktning, i motsättning till neokonservatismen, samtidigt som den tog fasta på vad som var av värde i den s.k. paleokonservatismen, utan som också insåg även den senares begränsningar och därför i nyskapande vidareutveckling gick utöver den. Fortfarande behövde självklart också betonas att den hos oss inte bara kunde innebära ett övertagande av den amerikanska versionen, utan måste bygga också på svenska och europeiska traditioner.

Under loppet av 10-talet, med fullbordan inför valet 2018, inordnade sig så SD häpnadsväckande nog i just den höger som jag anslutit mig till dem för att komma bort från, som ett alternativ till. De visade sig vara något helt annat än de genomtänkta och övertygade politiker de i för mig tillräcklig utsträckning givit intryck av, och gav helt enkelt upp de positioner som var anledningen till min övergång och som jag sett som i högsta grad lovade och möjliga att vidareutveckla. Nu framstod de bara som ytliga populistiska opportunister som tagit entydigt fel ställning för allt det jag vid det här laget länge försökt motsätta mig.

Därför stod det nu klart att den försvarbara konservatismen s.a.s. måste bli “ny” på ett nytt sätt, såväl begreppsligt som terminologiskt. Och detta har under 20-talet fortsatt bekräftats av SD:s alltmer katastrofala deltagande i och pådrivande av den atlantimperialisms geopolitiska härjningar, som den äldre amerikanska konservatism Ryn en gång anslöt sig till utmärkt sig för att ha kunnat kritisera från sina egna utgångspunkter.