Is Frank Zappa Wrong?

This video from 1986 is wildly popular among Frank Zappa fans:

It has by now more than 1.6 million views on YouTube. But quite regardless of the question of censorship in this discussion, aren’t almost all of Zappa’s arguments  wrong?

Most obviously, his main argument about “words”, which he keeps repeating (at one point he tries to strengthen it by saying instead “syllables put together”), seems wrong. He fails to answer Robert Novak’s first question and simply avoids it. Forced to admit that words have meaning, what he says about meaning appears sophistic and evasive.

One wonders if his statement that there are no songs that advocate incest is not disingenuous.

Asked about the intentions of the founding fathers, Zappa first dismisses them by saying they owned slaves, but then goes on suddenly to say they intended to defend the rock pornography that he seems to be in favour of.

Zappa makes the following “statement on national defence”: “The biggest threat to America today is not communism, it’s moving America towards a fascist theocracy, and everything that’s happened in the Reagan administration is steering us right down that [path?].” He gives the following “example of fascist theocracy”: “When you have a government that prefers a certain moral code derived from a certain religion, and that moral code turns into legislation, to suit one certain religious point of view, and if that code happens to be very very right wing…”. He agrees that every society must be based on some kind of morality, but says it should be “morality in terms of behaviour not in terms of theology”.

But isn’t this beside the point in a discussion about videos advocating incest, which is condemned not only in all major religions, but also in almost all secular systems of “morality in terms of behaviour”? Is there anything specifically Christian or theological about the discussed moral concerns? Like the general liberal positions Zappa defends in substance, his words about “right wing” morality also seem to contradict his own profession of conservatism.

In response to the criticism that his statement that there is a tendency to hide sex in America is ridiculous (it is truly ridiculous), Zappa says it is just a matter of titillation, not sex. He probably regards it as a form of “repressive desublimation”. But what he seems to say is that there should be not just titillation in advertisement etc., but more.

When asked what is going to give kids hope and keep them from suicide etc., Zappa replies that they should “register to vote” and then “run for something”. John Lofton, who intended to point to the need for something other than rock lyrics and videos with explicit sex, of course finds merely registering to vote and running for “something” insufficient. Since he asked what according to Zappa should give kids hope, it is clear that he had something positive in mind, probably religion, or perhaps things like high culture, social service, humanitarian work.

But Zappa responds with what could perhaps be seen as somewhat dishonest sophistry to the dismissal of his suggestion: “Are you trying to dissuade them from registering to vote? Are you trying to dissuade those kids from running for office, is that what you’re doing?”

Zappa is right about some of the criticism of rock music (18:54-19:08). And I too think that some rock stars who are wrong, and often fools, make good music, although good rock music is rare. The phenomenon of the intentionally or naïvely immoral or amoral artist – often, to a certain point, great artist – is a very well-known phenomenon, at least since Romanticism (and rock musicians are romantics, in the specific and precise sense elegantly defined by Robert Pattison in the best book by far on rock, The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism from 1987). It is not at all difficult to account for from the perspective of an adequate philosophy of aesthetics.

Some rock musicians are even right, or at least right on some issues. A few of them make music that is rather an expression of what has been called the higher romanticism, distinct from the lower.

It is also true that Lofton’s personal attacks seem unnecessary. Lofton may indeed not be personally sympathetic. But is that really what, in contradistinction, Zappa is? He seems to ooze a supercilious, pseudo-moralizing self-righteousness from beginning to end, something which becomes pathetic when accompanied by his weak reasoning and contradictions. Lofton may be narrow-minded, but Zappa is wrongheaded.

Novak was an important figure, but this was hardly one of his most brilliant moments as host of Crossfire. The fact is that it is the liberal radicalism that Zappa in reality represents that has by now long sought to criminalize its critics as bigoted “haters” and to abolish the first amendment. Almost the whole of the global-capitalist entertainment industry portrays them as “haters”. Idols like Zappa are key tools; their presence trumps all arguments. As plentifully evidenced in the 8 000+ comments on the video, the critical faculties of the fans are suspended whenever their idols speak, whatever they say.

The politicians think they cannot afford to be seen to disagree. And of course, most don’t. They are fans too. The stars are invited in droves to the White House and Downing Street, awarded prizes, knighted.

It’s not least in the mass rock concerts etc. of today that true hate can really be drummed up. The leaders of today’s proto-totalitarian global control know the power in this, and some even seek to imitate the stars themselves.

Only with regard to censorship of the internet are the critics’ arguments still widely heard. But this is no longer due mainly to a concern for children and families. It is because they are used as a pretext for the introduction of a more general censorship which will primarily target so-called “hate speech” – including criticism of today’s proto-totalitarian ideology. That is the main concern of today’s extremists who are said to be “mainstream”.

Sverigedemokraterna, Per Albin Hansson och Ungsvenskarna

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtidigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna mellan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.

Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

Engelbrektsbågen och blåsippan

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUF:s ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelevanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDU:s användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.