Renaut betonar starkt likheten mellan Berkeleys idealism och Leibniz’ monadologi – till den grad att han betecknar även den förra som monadologi, och menar att också den därmed måste konfrontera monadologiernas ofrånkomliga problem. Vi har att göra med en monadologi, skriver Renaut, “dès lors que l’on pose que, même si substantiellement toutes les réalités sont une (= qu’elles sont toutes, à des degrés divers, esprit ou intelligence), le mode d’existence de la substance spirituelle est la séparation ou la fragmentation en une multiplicité d’esprits irréductibles les uns aux autres”, och när dessa monader existerar “indépendamment les unes des autres, chacune produisant d’elle-même la succession de ses représentations et de ses états”. [L’ère de l’individu, 153-4.] Och monadologiernas problem består i att
“comprendre (si l’on veut préserver une intelligibilité du réel) comment…se constitue un monde: comment en effet parler ici d’un monde, d’une objectivité, et not pas plutôt (comme ce sera le cas chez Nietzsche) d’une multiplication à l’infini du monde par les perspectives prises sur lui? Qu’une objectivité une soit possible…cela requiert qu’entre ces intelligences séparées, il s’instaure malgré tout comme un accord: s’il doit y avoir un monde (et non pas seulement une infinité d’interprétations), c’est qu’alors même que les esprits individués produisent de leur propre fonds la série de leurs représentations, les séries ainsi produites ne sont pas irréductiblement divergentes, mais permettent la reconnaissance d’une objectivité.” [Ibid. 154.]
Renaut säger rentav om Berkeley att man svårligen kan tänka sig en renare formulering av monadologins idé än Berkeleys, ty för Berkeley gäller att “il n’existe que des personnes”, den enda verkligheten består av andar – Renaut tillägger att här (naturligtvis, frestas man tillägga) “la substance est sujet” – och att följaktligen vad vi kallar objektet, världen eller materien i verkligheten är blott förnimmelser. Renaut talar här och i fortsättningen om “representations”, men hos Berkeley finns ju enligt vad vi ovan sagt ingenting att representera eller föreställa, förnimmelsen som sådan är ju det verkliga, det enda som finns utöver den förnimmande substansen-subjektet-anden-personen), d.v.s. “‘manières d’être’ des esprits”: “il n’existe que des sujets (comme facultés de percevoir, percipere) et leurs représentations (l’être-perçu, percipi). Que la philosophie de Berkeley soit une monadologie ne saurait ainsi être douteux.” [Ibid. 156.]
Leibniz’ lösning på monadologiernas problem är den preetablerade harmonin. Berkeleys är en annan. Berkeleys empirism ligger i att hans idéer till skillnad från Descartes’ abstrakta representationer är sinnliga förnimmelser. Och han skiljer sig från Leibniz i sin rörelse mot markerad nominalism. Men under inflytande från Malebranche och occasionalismen förnekar han också till skillnad från Locke objektets reella kausalitet – och, med Renauts ord, “c’est à travers cette annulation de la causalité de l’en soi que l’empirisme de Berkeley va s’édifier dans un cadre monadologique”, ty resultatet blir att “il n’existe que…des esprits monadiquement clos sur ses representations”. [Ibid. 162 f.]
För Berkeley uppträder monadologismens problem i form av uppgiften att förklara två irreducibla erfarenhetsfakta vilka, som Renaut framhåller, endast är två sidor av samma sak: intrycket att vi uppfattar oss själva som skilda från våra idéer/förnimmelser (att vi uppfattar en skillnad mellan vårt jag och “världen”), och intrycket att idéerna/förnimmelserna (“världen”) är objektiva och gemensamma. Med de redan intagna positionerna ställer sig för Berkeley problemet så:
“si tout est répresentation, c’est à l’intérieur de la représentation que devra pouvoir être fondé cet effet d’exteriorité en vertu duquel nous voyons surgir un monde…comment distinguer le subjectif et l’objectif dans la subjectivité?…il s’agit…de savoir comment penser une transcendance (par rapport au sujet) dans le cadre de l’immanence, – cadre qui est celui des philosophies de la subjectivité dès lors qu’avec Berkeley (et tel est son mérite) elles ont enregistré le caractère insurmontable des apories du réalisme”. [Ibid. 166.]
Berkeleys lösning måste återfinnas inom ramen för hans uppfattning att allt som finns är andligt-substantiella subjekt, som också är personer, och deras förnimmelser. Uppfattningen av en objektiv värld, av förnimmelser som skilda från mig själv som subjekt, förnimmelser som icke uppkommer genom mig själv och min egen vilja, kan inte längre förklaras så att de orsakas av externa materiella objekt, utan endast genom en begränsning av min aktivitet som andligt-substantiellt subjekt, orsakad av en annan aktivitet, av ett annat sådant subjekt, av samma väsen som jag själv, och i någon mening inte som de föregivet materiella objekten extern, nämligen Gud. Med denna lösning återinför vi visserligen (i förhållande till occasionalismen) ett slags kausalitet, men vi bevarar principen om det verkliga som andliga väsen, och förklarar världen ur dessa väsens inbördes relationer, närmare bestämt genom relationen mellan det högsta väsendet och de underordnade. Liksom monaderna hos Leibniz begränsas i sitt oberoende av Guds prestabilerade harmoni, begränsas de hos Berkeley i sitt oberoende av de av Gud ingivna förnimmelser som förklarar såväl den erfarna skillnaden mellan mig som i inskränkt mening andligt subjekt och den av mig oberoende “världen”, som denna “världs” erfarna objektiva gemensamhet för flera ändliga subjekt – allt inom ramen för en enhetlig verklighet av i vidare mening andlig natur:
“cette solution théologique du problème monadologique…est [en un sens] fidèle au cadre monadologique, puisqu’elle ne résout le problème qu’en se donnant pour unique réalité des esprits, et en faisant référence à la composition de deux activités, celle du Moi humanin et celle du Moi divin, dont la seconde limite la première: à cette limite surgit pour moi un effet de monde, lequel se réduit aux images que le Moi subit et qui résultent en lui de l’action divine. Il n’y a monde, effet de monde, à l’intérieur de la représentation, que dans la mesure où l’activité du Moi rencontre l’activité de Dieu, – rencontre qui explique l’impression de passivité (comme limite des deux activités): le sentiment qu’il existe un Non-Moi, cause de la représentation, procède ainsi de la manière dont l’activité du Moi se trouve finitisée par une activité infinie, comme telle nécessairement limitante.” [Ibid. 175 f.]
Ce livre, qui fut au coeur d’une large polémique, témoigne d’un changement de génération intellectuelle. Comme le mouvement de Mai, les principaux courants de la philosophie française contemporaine s’enracinaient dans le traumatisme de l’après-guerre: puisque les valeurs occidentales n’avaient empêché ni le colonialisme ni le totalitarisme nazi, il fallait inventer un avenir tout autre que celui des sociétés libérales. Mettant en question l’humanisme et la culture démocratique, les pensées issues de Nietzsche, de Heidegger, de Marx et de Freud, dont cet essai démêle et identifie les apports chez Foucault, Derrida, Bourdieu et Lacan, occupèrent le devant de la scène.
Olle Bengtsson 