F.J. Nordstedt: I Sverige

Essayer

Bonniers, 1985

Baksida:

BrawF.J. Nordstedts essaysamling vill belysa vad det är att vara människa i Sverige. Vad betyder det att tillhöra vårt folk, att ha vuxit fram ur dess historia som en arvinge till dess kultur och andeliv, just på denna plats i världen? Vilka gåvor har vi fått, vilket ansvar, vilka brister har vi att bära?

F.J. Nordstedt har både som uppmärksammad romanförfattare och i tidigare essaysamlingar visat sig som en ytterst självständig och stridbar förkämpe för åsikter och tankar som sällan kommer fram i svenska kulturmedia. Hans allvar och engagemang har skaffat honom respekt också i läger där man inte delat hans meningar.

Epigraf:

“Envar som ser sitt ursprung med förakt

Får aldrig stadigt fäste i sig själv.”

Kung Lear

JOBs kommentar:

F.J. Nordstedt var den pseudonym Christian Braw använde i sitt tidiga författarskap, fastän författarens identitet icke var okänd. Denna bok var, tror jag, den sista där detta skedde. Jag recenserade den i Svensk Linje. I sina tidigare böcker I kampen (1980) och Kulturkampen (1983) hade Nordstedt/Braw behandlat Tage Lindbom (han nämns kort även här), och det var genom dem jag upptäckte denne. Jag planerar att återkomma med några excerpter.

Descartes och viljan

Redan från början innefattade som vi ovan framhållit tänkandet för Descartes en mångfald själsfakulteter, inte minst viljan – vilket ytterligare visar hur utvecklingen mot formalistisk tomhet, fastän långt hunnen, hos Descartes ännu icke är så extrem, och hans rationalism inte så ensidig som den framstår hos Lindbom.

Det moderna subjektivitetstänkandet har många aspekter som utvecklas i skilda tankeriktningar. De ickereligiösa tolkningarna av Descartes kan betona hur subjektets åtminstone relativa tomhet och formalitet såväl som subjektet som “allmänt” leder bort från intresset för den individuella personen och istället prioriterar en opersonlig objektivitet. Eller så kan de betona subjektets egen maktställning och oberoende formande av såväl “sig självt” som världen.

Det senare temat är Michael Allen Gillespies huvudsakliga. Han beskriver med viss utförlighet hur Descartes med tiden tenderar att alltmer uppfatta tänkandet som viljande. [Nihilism Before Nietzsche (1995), kap. 2.] Ansatserna hos Plotinos att i motsats till den tidigare platonska och senare skolastiska traditionen se den högsta intellektiviteten som i en ny mening aktivt i stället för passivt och kontemplativt, såväl som den augustinska och occamistiska voluntarismen, utvecklas därmed av Descartes.

Den gudhetliga intellektivitetens aktivitet sådan han uppfattar den överförs nu av honom till människan i viljans form. Gillespie delar här i mycket Blumenbergs (väl redan något överdrivna) betoning av den occamistiska voluntarismen, men ser människans självhävdande vilja inte som ett svar på den ovisshetens och skepticismens situation som denna alstrat, utan som en sekularisering av just denna gudomiga vilja. Det aktiva självmedvetandets primat gör att tingen aldrig direkt formar detta medvetande: tvärtom är det det aktiva medvetandet som, enligt en tendens som vi redan berört, genom tingens representationer formar världen, eller åtminstone en värld för oss. [Ibid. 50 f.]

Descartes betecknar därmed en station på vägen mot den rent konstruktionistiska subjektsidealism som senare kommer att utgöra en fas eller riktning inom den moderna idealismen. Trots att tänkandet för Descartes är ett individuellt väsens tänkande, ett förstapersonsperspektiv, är det också oändligt: det rymmer ju bl. a. idén om det oändliga. Det individuella väsendet är begränsat, men dess tänkande, som också är viljande, är i viss mening oändligt liksom Guds tänkande och viljande. Oberoende av Gud äger människan i detta en säker grund som icke kan betvivlas.

Fastän icke allvetande och allsmäktig delar människan därmed den occamistiske Gudens viljemässiga karaktär och dennes frihet och obundenhet av objektiva idéer. Gud är emellertid som vi sett idémässigt given i vårt eget tänkande som ett oändligt individuellt väsen. Ett sådant väsen behöver inte, till skillnad från de begränsade varelserna, bedra någon annan i eget intresse, eftersom det är helheten och därmed inte skilt från någon “annan”, från sina delar. Allt detta är givet i vår idé om Gud. I och med detta är den empiriska vetenskapen säkrad också genom nominalismens nye transrationelle, absolut viljefrie Gud. [Ibid. 57 ff.]

Men Gillespie tillhör dem som fortfarande kvarhåller bilden av Descartes som extrem profant-rationalistisk subjektsimperialist. Man måste, tror jag, förstå att andra, religiöst-metafysiska tolkningar har framförts av bl. a. Alfred Espinas, Alexandre Koyré, Henri Gouhier; redan den franska idealismen eller “spiritualismen” under 1800-talet utvecklades delvis ur en kontinuitet med den på detta sätt tolkade Descartes. [Jfr Walter Schulz’ kommentar i Der Gott der neuzeitlichen Metaphysik, 11.] Och Ferdinand Alquié (La découverte métaphysique de l’homme chez Descartes, 1950; Descartes, l’homme et l’oeuvre, 1956) avvisade de tolkningar som vill upphäva Descartes klara distinktioner mellan Guds och människans tänkande och viljefrihet, som menar att Gud för Descartes är enbart garanten för människans av vetenskapen ledda exploatering av världen, som förbiser hur det sekulära vetenskapsprojektet tonas ned i hans senare tänkande och ersätts av metafysiken för dess egen skull och förståelsen av människans position i förhållande till såväl världen som Gud, av förståelsen av människans begränsning, av betoningen av självbehärskningen i stället för världsbehärskningen.

Reza Shah-Kazemi: Paths to Transcendence

According to Shankara, Ibn Arabi, and Meister Eckhart

World Wisdom, 2006     Amazon.com

Book Description:

In our day when there is much strife between factions, this work illuminates the theme of transcendence as understood by the saints of the religious traditions: Hinduism, Islam, and Christianity.
Review:
“[Shah-Kazemi] analyses as ‘case studies’ the writings of what are by general scholarly agreement understood to be the three most outstanding (if not necessarily unvaryingly orthodox) representatives of the mystical traditions of three of the world’s great religions, Hinduism, Islam and Christianity, from the perspective of the ‘Perennialist’ or ‘Traditionalist’ school in the philosophy of religion…Shah-Kazemi’s book is a very welcome addition to the study of comparative mysticism.”  Eckhart Review 
Back Cover:
“Paths to Transcendence is an important book in the school of Sophia Perennis.”  Martin Lings, author of the classic Muhammad: His Life Based on the Earliest Sources
“Those who need extrinsic proofs of what Frithjof Schuon called the ‘transcendent unity of religions’ have been rightly dissatisfied with chrestomathies of short quotations from the sacred texts and spiritual authorities of the great traditions. Hence the irreplaceable value of Paths to Transcendence, a meticulous and far-reaching study of three of history’s most important sages, each firmly rooted in the doctrines and practices of his own religion…and each in turn rising to join with his counterparts at the Divine summit of apophatic unamimity.”  James S. Cutsinger, University of South Carolina, author of Advice to the Serious Seeker: Meditations on the Teaching of Frithjof Schuon
“Here is a major landmark in comparative metaphysics. The universality of spiritual realization through knowledge is rendered apparent with a rare combination of analytic rigor and depth of synthesis. This book demonstrates that spiritual intuition can inform and innervate academic discourse without compromising its conceptual demands.”  Patrick Laude, Georgetown University, author of Singing the Way: Insights in Poetry and Spiritual Transformation
“Paths to Transcendence is superlatively perspicuous despite the exalted nature of its conceptual content and the great subtlety with which it is handled. The book brims with insight and is an exceptional addition to the field.”  Tobias Mayer, the Institute of Ismaili Studies, co-author of Struggling with the Philosopher: A Refutation of Avicenna’s Metaphysics
“Paths to Transcendence has the merit of gathering, in the same volume, the deepest thinking of the most intellectual and spiritual elite of three great traditions and civilizations: Shankara for Hinduism, Ibn Arabi for Islam, and Meister Eckhart for Christianity. It provides detailed analysis and lucid examination of the misinterpretations which frequently occur nowadays about these spiritual authorities.”  Jean-Pierre Lafouge, Marquette University, editor of For God’s Greater Glory: Gems of Jesuit Spirituality
From the Publisher:
The aim of this book is to contribute to the elucidation of an important but much neglected theme in comparative religion and mysticism: that of transcendence. More specifically, we intend to shed light on the meaning of transcendence both in itself and as the summit of spiritual realization; thus, both as a metaphysical principle and as a mystical attainment, our principal concern being with the concrete dimensions of the spiritual paths leading to what we shall be calling here “transcendent realization”. What we wish to offer is an interpretive essay on this theme, taking as our starting point what three of the world’s greatest mystics have said or written on this subject.
About the Author:

En nackdel med bloggande?

Den intressante och kunnige men tyvärr, och av okänd anledning, anonyme “Swedish Dissident” skriver att det “finns många fördelar med bloggande men dessvärre också vissa nackdelar, varav en är att inlägg tenderar att förpassas till den virtuella historiens allra mest svåråtkomliga skrymslen”. “Därför”, fortsätter han, “kan det finnas en poäng med att länksamla några av dessa, företrädesvis de bättre, i ett specifikt inlägg.”

I detta inlägg inför “Swedish Dissident” nya kategorier i stället för hans vanliga etiketter, och lägger med dessa kategorier som underrubriker in länkar till sina bästa inlägg. Det hela fungerar, förklarar han, “dels som lite av en best of-lista, dels en pedagogisk uppspaltning av inte minst de böcker som jag har behandlat specifikt, och dels ett generellt innehållsligt urval”.

För att inte också detta inlägg ska försvinna i de svåråtkomliga skrymslena – ett problem som flitige nätdebattören “Den Väldige” pekar på i en kommentar – lägger han också ut detta inlägg som en särskild, lätt tillgänglig sida i högerkolumnen, och signalerar att denna kommer “uppdateras med nytt material efterhand”.

Här ska jag inte kommentera frågan om etiketterna och kategorierna. Jag har tidigare berört dess generella problematik i inlägg i “kategorin” Uncategorized, och likaledes flitige debattören “Kalle” (“Benge”, “BengeRunflak”, “Newfaceinhell”) har också kommit med viktiga synpunkter. I stället vill jag anföra min uppfattning att problemet med de svåråtkomliga skrymslena är obefintligt.

I flera av mina “okategoriserade” inlägg har jag berört just bloggande eller nätskrivande och -debatt i allmänhet (och jag funderar, à propos kategorifrågan, på att nu låta dem få en egen ny kategori). Jag har hävdat att jag bara ser fördelar och inga nackdelar med bloggande. Jag har anfört en rad skäl till att internätet idag är bättre för seriöst skrivande än tidningar, och att det inte är oförenligt med publikation i seriösa tidskrifter och i bokform.

Ett av de viktigaste skälen till att det är bättre än tidningar är att det när det gäller svåråtkomliga skrymslen enligt mig förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad “Swedish Dissident” säger. Det är tvärtom tidningsartiklar som försvinner i den virtuella historiens svåråtkomliga skrymslen – för att inte tala om pappersinsamlingens eller mikrofilmarkivets.

Jag fördömer inte alls tidningarna helt och hållet; fortfarande skrivs naturligtvis en hel del bra i dem, och om tanke-, åsikts- och yttrandefrihetens motståndare och deras lobbyorganisationer mot förmodan lyckades stänga ned internätet vudde vi åter verkligen behöva dem. Men jag står fast vid att bloggen eller webbplatsen har alla de fördelar jag tidigare beskrivit. Och en av de största av dessa är faktiskt just att alla inlägg alltid kan hållas lätt tillgängliga, alltid lätt kan lyftas fram, alltid förbli aktuella och relevanta. Det enda som krävs är att man gör en innehållsförtecknings-sida.

Det är för mig förbluffande att inte fler gör det. Jag är till och med såvitt jag kan se fortfarande efter flera år ensam om det. Ingen har följt mitt exempel. De låter verkligen sina inlägg försvinna i de virtuella skrymslena. Jag finner det mycket beklagligt att de lägger ned så mycket tid och energi på ofta högkvalitativt skrivande och sedan gör resultaten så svårtillgängliga. Det är “jobbigt” och tidskrävande att rulla och klicka sig tillbaka i deras kategorier och på deras arkivsidor.

En innehållssida utesluter naturligtvis inte att man också gör en “best of“-sida. Men varför inte först av allt en komplett, systematiskt (enligt etiketterna eller kategorierna) uppställd innehållssida med rubriker och länkar? På en bra webbplats är alla inlägg bra eller tillräckligt bra, och läsare, som ofta har specialintressen, vill kunna hitta tillbaka och ha tillgång till alla artiklar, inte bara de allra bästa. Vad “Swedish Dissident” ser som ett problem är i själva verket lätt löst.

Det finns mycket att säga om bloggande, och eftersom jag kommit att ägna mig i stor utsträckning åt detta borde jag skriva mer om det. Andra, och verkliga, nackdelar kan finnas. Huvudinvändningen mot de argument jag framfört är alltid att bloggar och webbplatser inte har lika många läsare som tidningarna, alternativt att enskilda skribenters webbplatser inte har lika många läsare som tidningarnas. Att man måste nå ut, bli känd o.s.v., och att detta bara är möjligt genom tidningarna.

Det är glädjande när sådana synpunkter är uttryck för uppskattning av vad jag skriver här, men jag kan inte se att det är fråga om några tyngre vägande argument mot bloggandet. Mitt syfte med detta är helt enkelt att hålla vissa egna texter tillgängliga i ett på det sätt jag angivit lättåtkomligt format och i en design- och layoutmässigt lämplig inramning.

På detta sätt kan jag exempelvis när som helst, i olika sammanhang, hänvisa andra – kollegor, vänner och bekanta, läsare av mina övriga publikationer, medlemmar i diskussionsfora där jag medverkar, alla slags interlokutörer – till dem för uppbackning, exemplifiering och fördjupning, och de har omedelbart (med mobil uppkoppling i bokstavligaste mening och i verkligen alla sammanhang) tillgång till dem. Länkning underlättas naturligtvis också i all e-korrespondens.

Men därutöver hittar naturligtvis kontinuerligt allt fler läsare också själva till bloggen eller webbplatsen, och kan med hjälp av innehållssidan lätt orientera sig på den. Jag tillåter mig rentav att ifrågasätta om tidningarna verkligen kan sägas på längre sikt ge artiklar fler läsare. Om de inte längre behöver nästan omedelbart försvinna i pappersinsamlingen, mikrofilmsarkivet eller ohanterliga, gulnande privata klippsamlingar, försvinner de i alla fall hittills såvitt jag kan se i just den virtuella historiens skrymslen. De är visserligen inte alltid helt oåtkomliga, men ibland är de det, och ofta tycks de bara vara tillgängliga under en begränsad tid.

Framför allt: när de är tillgängliga, är de det definitivt inte lättare än blogginlägg – framför allt inte om bloggen till skillnad från tidningarna har en innehållsförteckning med länkar till allt publicerat material. Hur många läsare har gamla tidningsartiklar i deras ursprungliga publikationsform? Tidningsartikeln har tillfälligt fler läsare, under dagen för dess publikation och en kort tid därefter. Men på webbplatser upplagda på det sätt jag här rekommenderar kommer artiklarna alltid ha nya läsare.

Jag är naturligtvis väl medveten om att texter av den typ jag för det mesta skriver inte attraherar några särskilt stora mängder läsare. Jag har skrivit i tidningar, men inte heller där gjorde mina artiklar det, tror jag. Det ligger s.a.s. i sakens natur. Och det är i detta avseende ingen skillnad när det gäller böcker. Mina böcker är inte heller några bestsellers. De flesta – om än inte alla – av mina texter är sådana att de helt enkelt inte kan locka en storpublik, allaledes oavsett i vilket forum de publiceras.

Men på den här webbplatsen, liksom på mina andra, mer specialiserade, förblir texterna åtminstone alltid lätt åtkomliga. Många kan nå dem och förhoppningsvis ha glädje av dem. Artiklarna har, om det nu är viktigt att nå många läsare, utan tvekan många fler än mina gamla tryckta artiklar, och jag anser det alltså inte osannolikt att de nya jag publicerar kommer, över en längre tidsperiod, fortsätta nå läsare i större utsträckning än om tidningarnas nätupplagor publicerade dem. På de senare flimrar de under en kort tid förbi ett stort antal läsare, av vilka många inte i någon större utsträckning berörs. Här förblir de alltid till hands för dem som verkligen bör läsa och på djupet tillägna sig dem. Att akademiska texter får fler läsare här än i akademiska tidskrifter förefaller mig uppenbart, även om jag alltså inte ser någon motsättning mellan dessa publikationsformer.

Vad jag här sagt om mig själv gäller också “Swedish Dissident”. Allt hänger alltså på att bloggen eller webbplatsen är överskådlig och välorganiserad. Rubrikerna och länkarna på innehållsförtecknings-sidan kan naturligtvis också kompletteras med ingresser eller korta beskrivningar av artiklarna. Bloggen har på den punkt “Swedish Dissident” tar upp i själva verket en fördel i stället för en nackdel.

Liksom den har det på alla de andra punkter jag tagit upp i tidigare inlägg. Jag har här växlat mellan eller använt både benämningen “blogg” och benämningen “webbplats”. Jag är osäker på vilken man bör använda, och om var skiljelinjen mellan dem går eller snarare om det överhuvudtaget finns någon sådan. Det är för mig inte längre självklart att “bloggande”, med ordets konnotationer av dagboksskrivande (“blog” är ju en förkortning av “weblog”, och en “log” är “a regular or systematic record of incidents or observations”), är en lämplig beskrivning av vad “Swedish Dissident” ägnar sig åt, och, befarar jag, än mindre av vad jag, som är betydligt mindre aktualitetsorienterad, ägnar mig åt.

Men inget vedertaget verb finns mig veterligen ännu som motsvarar “webbplats”. “Nätskrivande”, som jag prövade ovan, känns för vagt och allmänt. Men vad verksamheten än ska kallas har den såvitt jag kan se inte några nackdelar utan bara fördelar.

The Personalist Synthesis of Platonism and Christianity

Although the Trinitarian and Christological usage, in which the three hypostaseis of the one divine nature came to be designated by the term personae, lacked many of the distinct dimensions of signification that were subsequently added, the connection between the term person and the central, concretely historical and individual reality of Christ strongly contributed to the further growth of the concept, as did the evident avant-la-lettre personal traits of the Old Testament God, of God the Father.

If the speculatively elaborated differentiational experience of the Greeks had reached the concept and the impersonal determinations of the absolute, the religious differentiational experience of the Israelites came to be seen, in the synthesizing metaphysics that now developed, to have disclosed the further, moral, volitional, and personal determinations. These additions were not unimportant. For as we shall see, it soon turned out that impersonal transcendence was difficult to retain as transcendence. Ultimately, it may in some respects or in some connections have been the conception and experience of the personal dimension of transcendence that saved the conception and experience of transcendence as such.

In the course of the medieval establishment of Western civilization through Christianity which preserved as a time capsule the legacies of Israel, Greece, and Rome and added the new focus on the Incarnation, a rich and complex concept of the person was gradually worked out, which corresponded to the differentiational experience and insight. It synthesized the element of the individuality and singularity of the finite human being and the individual soul, on the one hand, with the universal yet inseparable element of the essential human nature, of createdness in the image of God, and of the general capacity for spiritual communion with God, on the other.

The work of St Augustine displayed many of the new, characteristic Christian experiences that account for the felt necessity of developing the new concept. [See Charles Taylor, Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (1989), ch. 7.] Throughout the medieval period, thinkers kept elaborating on and refining, in the light of such experiences, the Boethian definition. Through further meditation on the concreteness of the Incarnation, new dimensions were added not least by St Francis, and it was, I am inclined to think, quite as much in the Franciscan school of medieval thinkers – which in some respects continued the Augustinian and early scholastic line – as in the Dominican one that the most significant deepening of the understanding of personhood was achieved in the medieval period. [See Louis Dupré, Passage to Modernity: An Essay in the Hermeneutics of Nature and Culture (1993), 38-9.]

For all the weaknesses of medieval Western society, this unity of Christianity and personalized Platonism, taken together with the practices of Christian spirituality, perhaps represents the apogee of the West as a spiritual culture: the notion of the higher reason, the understanding of the soul’s knowledge of God, the revision of Plato’s theory of forms, the redefinition of form as the principle of individuation, the rejection of the sharp distinctions between the soul’s faculties, the insistence on concrete, individual reality on various levels against onesided, abstractive conceptual realism (stopping short of radical nominalism), the emphasis on the personality of God, on God being in at least one aspect such that man can stand in a personal relation to him, and on individual providence, and, finally, the perhaps most important development in the line of the Israelite version of differentiational experience, strongly reinforced by the teaching of Christ, the philosophical insights into the importance of will (stopping short of pure voluntarism).

All of this, as developed within the parameters of the differentiational tension, must be said to evince many of the key elements of personalism, of a systematic philosophico-theological worldview determined primarily by the understanding of the nature of personality.