Personen som empirisk kombination: Renaut om Hume

Hume valde en annan väg än Berkeley, en väg som ansetts ha lett tillbaka till ett tillstånd av skepticism delvis liknande det som occamismen tillfälligt försatt filosofin i innan den åter gavs nya grundvalar av Descartes’ rationalism, av empiristerna, och av Leibniz’ förnyade och varierade men partiella “traditionalism”.

Han ställer sig överhuvudtaget inte frågan hur jaget skiljer sig från sina föreställningar och idéer. Renaut vill visa hur monadologins radikala individualism återkommer i ny variant även hos honom:

“L’impression fonctionne donc, dans la pensée de Hume, comme un atome, atome psychique, préciserai-je, constituant ‘une unité indépendante, subsistant en elle-même et complète’, si l’on préfère: une monade par rapport à laquelle toutes les idées, y compris celle du Moi, sont à l’impression ce que les phénomènes, dans la monadologie leibnizienne, sont aux principes monadiques. Si le vocabulaire de la monadologie ici paraissait usurpé, il suffirait, pour se convaincre de sa pertinence, de considérer à quel point l’impression concentre sur elle-même toutes les déterminations constitutives de la monade: – La simplicité ou l’indivisibilité… – L’unicité ou l’individualité… – L’ auto-suffisance ou l’indépendance… – L’unité et la clôture sur soi…” [L’ère de l’individu, 181 ff.; citatet ur M. Malherbe, La Philosophie empiriste de David Hume (1976).]

Hume ägnar ett särskilt kapitel i A Treatise of Human Nature åt den vid denna tid oundvikliga frågan om “personal identity”. Hans huvudintresse rör frågan om hur människans empiriska personlighet uppbyggs, hur hennes mänskliga natur konstitueras genom lagarna för hennes föreställningars och idéers inbördes kombinationer och förändringar. Det är den rent empiriska kombinatorikens process och resultat i form av enskilda mänskliga psykofysiska naturer eller karaktärer som Hume vill förstå utifrån de allmänna lagar som måste förutsättas, men det väsentliga är förstås att vi i detta icke finner någon enhetsprincip för den karaktär eller personlighet som blir det tillfälliga resultatet:

“[L]a genèse de la nature humaine s’accomplit selon certains principes qui règlent l’association des représentations d’après des critères simples (ressemblance, identité, contiguïté); ces associations engendrent des habitus, des façons de se comporter, telle représentation finissant par en appeler telle autre, tel sentiment s’accoutumant à être suscité par un certain type de situation. C’est ce jeu des associations qui, peu à peu, construit un sujet structuré, créant ainsi l’impression d’une activité de l’esprit.” [Ibid. 180.]

Hume talar t.o.m. uttryckligen om dessa principer och lagar – som också möjliggör olika slags konsensus mellan de empiriska förnimmelse- och idéknippen som är Humes personer – som ett slags preetablerad harmoni mellan naturens förlopp och våra idéers succession, med Renauts ord “une communication sans sujets ni véritable intersubjectivité“. [Ibid. 186.] Vad som främst skiljer Leibniz’ och Humes monadologier är därför bara att den individuella förnimmelsen ersatt Descartes’ cogito och det tänkande monad-självet som erfarenhetens och kunskapens yttersta förutsättning.

Det gives för Hume varken någon andlig eller mänsklig natur som allmän essens, men heller inte någon individuell väsenskärna av något slag som bestämmer individens utveckling. Ingen direkt självmedvetenhet, ingen omedelbar intuition av självet, nej inte ens någon “klar och tydlig” idé om självet kan finnas, ty det finns helt enkelt inget distinkt själv: detta är endast en illusion, en fiktion, en fantasiskapelse. Jaget är endast en kombination av enskilda förnimmelser: “le sujet n’est qu’un ‘effet’ de l’individualité impressionnelle“. [Ibid. 185.] Det vi kallar “mind”, hävdar han, är ingenting annat än “a heap or collection of different perceptions, united together by certain relations, and suppos’d, tho’ falsely, to be endow’d with a perfect simplicity and identity”; [Historisches Wörterbuch, ‘Person’.] “mind” är blott “a bundle or collection of different perceptions, which succeed each another with an unconceivable rapidity, and are in a perpetual flux and movement”. [Ibid.]

Till Locke anknyter följande formulering: “Had we no memory, we never shou’d have any notion of causation, nor consequently of that chain of causes and effects, which constitute our self or person.” [Ibid.] Vems minne? Vad i det Hume beskriver är det som minns? Intrycket av permanent, oavbruten och oföränderlig identitet uppkommer endast genom den ofattbara snabbheten i intryckens succesion och genom likformigheten och kontinuiteten i succesionens, rörelsens, förändringens och kombinationens lagar. Uppkommer för vem? Renaut skriver med anledning av Humes liknelse med en teater (medvetandet som “a kind of theatre, where several perceptions successively make their appearance”): “on ne saurait davantage faire du sujet le lieu fictif d’une unité vide, comme le théâtre des impressions, mais un théâtre se réduisant aux acteurs qui y défilent, théâtre sans scène, illusion d’un théâtre ou d’un lieu qui n’est autre, en réalité, que le flux de ce qui s’y succède.” [Ibid. 185.]

Hume måste medge att “‘Tis evident, that the idea, or rather impression of ourselves is always intimately present with us, and that our consciousness gives us so lively a conception of our own person, that ’tis not possible to imagine, that any thing can in this particular go beyond it”, och i sitt appendix till tredje delen av Treatise tillstår han att hans försök att förklara den personliga identiteten misslyckats. Om det inte omedelbart stod klart hur detta tänkande var motsägelsefullt och självupplösande skulle Kant och idealisterna – i vilkas efterföljd Renaut befinner sig – snart med all tydlighet uppvisa detta.

Bortser vi emellertid från det omöjliga förnekandet eller överhoppandet av det bevetna subjektet kvarstår ändå de intressanta aspekterna av Humes analys av den empiriska karaktärens uppbyggnad. Här stod hans intresseinriktning i överensstämmelse med den hos många av den radikala upplysningens tänkare, som gick utöver den på sitt sätt rigorösa humeska empirismen i riktning mot en ren materialism och vad som ibland kallats “sensualism”. I hög grad uppmärksammade dessa nämligen just den nu alltså rent mänskliga, psykofysiska, empiriska naturen och dess formatering till karaktär, processen för, förändringarna i och resultatet av denna bildning i samspelet mellan människan, hennes kroppsliga sinnen och psykologi å ena sidan, och den yttre naturen och den sociala omgivningen å den andra. Personlighetens, i betydelsen maskens, maskpersonlighetens, uppbyggnad och förändringar.

Detta kan man naturligtvis ägna ändlös forskning, och det är vad den senare personlighetspsykologin gör, vad som blivit ett huvudsakligt användningsområde för person- eller snarare personlighetskategorin. Det är ett legitimt studium. Men liksom allt lägre-empiriskt sådant måste det alltid förbli endast ett irrande i relativitetens utmarker så länge det företas från Humes utgångspunkter, så länge man inte har förstått det mest centrala om verkligheten i övrigt och i allmänhet, och i synnerhet inte det som är allra närmast relaterat till det: subjektets verklighet som varvaro, som givetvis är vad som är det nödvändigt operativa eller av den psykiska nivån operationaliserade även i detta studium. Det blir ett hopplöst bökande omkring nere i det ständigt och oändligt föränderliga flödet av den fenomenella manifestationens lägre mångfalds dunkel, där man inte ens kan entydigt fastställa hållbara kriterier för vetenskapligt framsteg. Kunskapen saknar subjekt, det enda som finns är en tillfällig del av föremålet för studium som tillfälligt studerar en annan tillfällig del. Man är Herakleitos’ flod och ingenting annat.

Fallet Assange och maktens korrupta nationalism

DNs Peter Wolodarski klagar idag över att WikiLeaks’ grundare ”gör vad han kan för att svartmåla den svenska rättsstaten”.  ”Ända sedan Julian Assange hamnade i klammeri med rättvisan”, skriver han, ”har Wikileaks bedrivit en systematisk smutskastning av den svenska rättsstaten. Organisationens konto på Twitter, som har 1,6 miljoner följare globalt, har använts till att gång på gång framställa Sverige i usel dager.”

Wolodarski är liksom nästan alla andra svenska journalister och politiker kränkt å Sveriges vägnar. Han anser sig med fullständig säkerhet veta att Assange har fel. ”Propaganda”, skriver han, ”är obehagligt men har effekt. Upprepar man ett falskt påstående tillräckligt många gånger kommer vissa människor att tro på det.”

Hur är det möjligt att inta denna tvärsäkra ståndpunkt i ljuset av alla de fakta som redovisas exempelvis i den australiska dokumentär och de artiklar jag länkat till i tidigare inlägg och som härrör från och bekräftas av en lång rad trovärdiga svenska och utländska källor? Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel? Varför anser de det värt att ta denna risk? Vad är detta för liberalism?

Engagemanget för de kvinnor som påstår sig ha våldtagits är inte en tillräcklig motivation. Formuleringarna framstår som anmärkningsvärt kategoriska inte minst när Wolodarski samtidigt ägnar huvuddelen av sin artikel åt att själv framlyfta problematiska fenomen i dagens svenska rättsstat. ”Dessvärre ger svenska företrädare [Assange] ammunition”, heter det rentav.

Carl-Henning Wijkmark är en av ytterst få internationellt kända svenska seriösa romanförfattare och europeiska kulturpersonligheter, orienterad inte minst mot Frankrike och Tyskland (den tyska Wikipedia-artikeln om honom är signifikativt nog utförligare än den svenska). Jag delar inte alla hans övertygelser, men mycket i hans författarskap är briljant. Wijkmark är en genuin intellektuell som trots sin ofta mycket skarpt, ja hårt formulerade liberalism sällan förfaller till floskulös, dogmatiskt inskränkt slutenhet inför andra intellektuella traditioner, utan exempelvis kunde medverka vid ett av de möten med Tage Lindbom på 90-talet som jag beskrivit i ett inlägg här för några år sedan. Inte minst hans allmänna uppfattning om vårt förhållande till Europa tillhör det jag gärna tagit fasta på i de konversationer jag haft med honom sedan dess.

Wijkmarks allmänna politiska övertygelser befinner sig ofta inte långt från Wolodarskis. Jan Myrdal förkastade honom en gång som en ”respektabel borgerlig författare”, när han försvarade Göran Rosenbergs Moderna Tider mot kritiken mot – som jag minns det – dess förment dubiösa finansiering. Myrdals kritik här hade väl ingen större tyngd. Men även om den kunde omformuleras och generaliseras till att gälla en typ av problematisk och otillräcklig liberalism som undviker även andra obekväma frågor än de Myrdal brinner för, är detta knappast hållbart. Wijkmark har nämligen verkligen på ett djärvt sätt många gånger under en lång karriär tagit upp frågor som är högst kontroversiella i den svenska offentligheten. Och det gäller inte bara hans kritik av den dominerande svenska kultursynen och kulturpolitiken utifrån den uppfriskande “subversiva klassicism” jag flera gånger hört honom försvara.

Inte bara Wolodarskis och DNs utan nästan hela det svenska politiska och mediala etablissemangets reaktion på fallet Assange röjer en avgörande skillnad mellan det och den genuine, erfarne, välmeriterade och i kraft av allt detta självständige intellektuelle Wijkmark. Mina tankar har de senaste dagarna som så många gånger förr gått till hans formuleringar om den självgoda, nationalistiska svenska ”ensamheten”, som återfinns i en av essäerna publicerade i samlingen Samtiden bakom oss från 2005. Den är en fråga om kultur, om fördomar, om isolering från Europas folk, om ”ett kvardröjande arv från Erlanderepoken, från kriget och ännu längre tillbaka. Det välfärds- och modernitetschauvinistiska folkhemmet betraktade Kontinentaleuropa som efterblivet och reaktionärt, de styrande drog sig inte heller för att spela på gamla antikatolska stämningar och på stoltheten över vår etniska uniformitet. Men särskilt var det det materiella och tekniska försprånget som ansågs ointagligt. ’Sverige är ett framstående land och behöver inte hämta något utifrån’, är en vanlig inställning.”

Wijkmark ger ett besvärande exempel på att inte ens det tekniska försprånget var så ointagligt som man ville tro, och fortsätter: ”En följd av den mentala isoleringen är en oförmåga att – med eller utan främmande hjälp – se oss själva utifrån och självkritiskt genomlysa vårt samhälle och dess många myter om egen förträfflighet, framför allt på  utrikespolitikens, rättssäkerhetens och social- och sjukvårdens områden. Den svenska modellen ligger till stora delar i spillror, genom globaliseringens tryck men också genom egen förskyllan. Ändå har vi behållit en stark nationell självtillräcklighet, men till priset av en grundläggande förljugenhet; de offentliga lögnerna står som spön i backen och förgiftar atmosfären. ’Vad är det ni har för er i Sverige?’ är en fråga jag ofta får i utlandet. Vapenhandel med skurkstater, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Anna Lindh-mordet – i alla dessa traumatiska fall har man försökt mörklägga den politiska bakgrunden, som utländska tidningsläsare fått veta mer om än vi…Den här trafiken över huvudet på medborgarna hade varit omöjlig utan de ensamma svenskarnas inlärda okunnighet om omvärlden och utan samhällets monolitiska struktur, där maktdelning i stort sett saknas; när skandaler hotar utreder de ansvariga sig själva och varandra och finner allt i sin ordning. I särskilt svåra fall som dem jag nämnde står massmedia till tjänst med krishantering åt makthavarna.”

Wijkmark går vidare med en historisk analys av hur det kunnat bli så här, och hänvisar bl.a. till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Den brukar vara uppskattad i vissa delar av borgerligheten. Men idag tjuter såvitt jag hittills sett även dessa mer liberalkonservativa delar med ulvarna. I bästa fall tiger de.

Det är beklämmande. Ja, det är tragiskt att kritiken mot Sverige i fallet Assange nästan uteslutande kommer från utlandet (och verkligen inte bara från WikiLeaks), att så ytterst få svenska politiker och politiska kommentatorer avviker från den hatiska hetskonsensus som snabbt byggts upp. Inte minst har den byggts upp inom den vänster – socialistisk, socialliberal, feministisk –  som snabbt glömde all kritik mot USA när Obama och Hillary Clinton tog över efter Bush, trots att den amerikanska utrikespolitiken förblev oförändrad. Samma vänster vars hat mot Bush var bottenlöst när han för tio år sedan angrep Irak kräver idag otåligt samma intervention mot Assad.

Jag vet dock att Wolodarski ifrågasatt Obamas fortsatta krig i Afghanistan. Kanske motsätter han sig också direkta interventioner i Syrien och Iran. Och huvuddelen av hans artikel ägnas alltså en kritik av det svenska rättsväsendet och den svenska politiska makten i hög grad i Wijkmarks anda.  Men samma artikels förhastade och förmätna ställningstagande i fallet Assange framstår icke desto mindre som ett uttryck för samma unkna, slutna och korrupta nationalism hos makten i Sverige som Wijkmark så klarsynt avslöjar. Jag har aldrig varit någon större beundrare av just Assange och WikiLeaks. Jag har tidigare aldrig själv lyft fram dem. Det finns flera andra viktiga ”whistleblowers”  som jag föredragit att ta upp. Men till och med om Assange faktiskt är eller kan vara skyldig till det han under så uppenbart skumma former anklagas för – och jag håller detta för ytterst osannolikt – är den svenska reaktionen sjuk och komprometterande för Sverige i sin skrämmande ensidighet och hätska intensitet.

Som sagt håller jag inte med Wijkmark om allt; även i de här citerade styckena finns från mitt perspektiv ett och annat tillägg, en och annan nyansering att göra. Men i stora drag delar jag hans kritik, och jag anser den vara av central betydelse för Sverige idag. Bristen på självkritik, myten om den egna förträffligheten, självtillräckligheten, förljugenheten, de offentliga lögnerna som står som spön i backen och förgiftar atmosfären, mörkläggningen, trafiken över medborgarnas huvuden, den monolitiska maktstrukturen, frånvaron av maktdelning, utredandet av varandra, massmedias krishantering åt makten – allt detta är sant, och i högsta grad tillämpbart på det aktuella fallet. Det numera så högljutt antinationella politiska och mediala etablissemanget uppvisar i verkligheten, och ännu en gång, en ytterst problematisk form av nationalism.

Detta är uppenbart en av de former av nationalism som på intet sätt erbjuder något acceptabelt alternativ till de problematiska sidorna av dagens globalisering. Men som Wijkmark själv påminner i den citerade essän: Nationell självkritik är en patriotisk plikt.

Ny webbplats: Carl Johan Ljungberg – Humanistisk Förnyelse

En ny WordPress-blogg eller webbplats har startats, där Carl Johan Ljungbergs och föreningen Humanistisk Förnyelses verksamhet kommer presenteras. Carl Johan är, som många läsare här vet, en av Sveriges mest kända konservativa skribenter och debattörer, en fin humanist, Burkeforskare, kännare av Irving Babbitt, och Claes Ryns närmaste och mest kände svenske lärjunge. Jag har, som denna bloggs regelbundna läsare också vet, flera gånger nämnt honom i mina inlägg här.

Carl Johan är född 1949 i Stockholm; bedrev vid 1970-talets början akademiska studier i Heidelberg, arbetade som projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys; forskade därefter i USA under Ryns ledning (Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983); var sedan under lång tid projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet, 1984-1997 (det var vid början av denna period, efter hans återkomst från USA, som jag lärde känna honom), och gjorde en avgörande insats inte minst som arrangör av Timbros s.k. sommaruniversitet, dit han bjöd in och därmed introducerade en rad prominenta tänkare och forskare från såväl Europa som Nordamerika; och var därefter ansvarig för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg, 1993-1997.

Carl Johan var också en drivande kraft i Konservativt Idéforum, alltifrån början under 70-talets första hälft och fram till dess upphörande vid mitten av 80-talet. Där var han tidigt i nära kontakt inte bara med Ryn utan också med exempelvis Tage Lindbom; på 90-talet tillhörde Carl Johan den krets kring den senare som jag tidigare skrivit om här. Han har också länge varit aktiv i Mont Pelerin Society, och idag deltar han även i det nya Vanenburg Societys internationella möten (rapporter om dem finns på Tradition & Fason). Carl Johan är vidare medlem i The Academy of Philosophy and Letters (se min länklista). I Stockholm har han i många årtionden varit ett välkänt ansikte i flera viktiga sällskap och föreningar.

Förutom en mycket stor mängd artiklar av vilka många skulle förtjäna att samlas i bokform – Carl Johan har alltifrån 1970-talet regelbundet medverkat som politisk debattör (främst idédebattör) och kulturskribent inte minst i Svenska Dagbladet och Svensk Tidskrift, men också på många andra håll – har han utgivit Tankar om det goda samhället (red., m. Tyrgils Saxlund, Holms gårds tryckeri, 1979), Livschanser och välfärd (med andra, SNS, 1987), Förnuft och inlevelse: Burke mellan upplysning och romantik (red., m. Per Dahl, Timbro, 1990), Socialstatens ungdomar (CU Press, 1996), Irving Babbitt: Etik, demokrati och ledarskap (Prisma, 2002), Sven Fagerberg som romanförfattare och polemiker (Timbro, 1999), I röda tankespår: Svensk skönlitteratur som vägröjare för välfärdsstaten (ProVita, 2006), Edmund Burke (SNS Pocketserie, 2008), Gunnar Unger: En stridslysten drömmare (Klubben Brunkeberg, 2009), och Betongväldet: Om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet (m. Christian Swedberg och Jakob E:son Söderbaum, Empron, 2007). Avhandlingen, The Liberalism of Edmund Burke: The Idea of the Constitution (1983), Carl Johans tyngst vägande arbete, har tyvärr ännu inte bearbetats och utgivits i bokform, men han har flera gånger övervägt att göra det och därvid naturligtvis uppdatera den med nya insikter och diskussion av senare forskning. F.n. arbetar han med en bok  om Wilhelm Röpke. Carl Johan har även varit verksam som översättare, och står bl.a. för den svenska översättningen av Friedrich von Hayeks The Constitution of Liberty (Frihetens grundvalar, Ratio, 1983).

Föreningen Humanistisk Förnyelse bildades – jag lånar här Carl Johans egna formuleringar i den korta presentation han använder i den nya bloggen – av Carl Johan på 1990-talet i en krets som varit aktiv med kursverksamhet hos Näringslivets Fond, och har därefter drivit humanistiska sommaruniversitet med fördjupande inslag om Europa- och bildningsfrågor. I anslutning till den klassiska humanismen och personlighetstankens idé om självutveckling vill föreningen belysa hur kontakt med litteratur, historia, filosofi, teologi och konst gör det lättare för yngre individer att nå distans till sig själva och utvecklas som personer och i arbetslivet.
Själv delar jag inte alla Carl Johans ståndpunkter eller hela hans version av konservatism. Vi skiljer oss främst i synen på eller förståelsen av den klassiska liberalismen (libertarianismen), kapitalismen och borgerligheten. Men den ovan antydda humanistisk-filosofiska tradition Carl Johan står i gör att det självklart finns oerhört mycket i hans författarskap och föreläsningar genom åren som går utöver och ligger bortom dessa skiljaktigheter, och som verkligen är av största värde och betydelse även för mig. Vår rika dialog genom åren har varit fokuserad på detta.
Nu kommer förhoppningsvis en stor del av hans skrivande, både nya texter och äldre publicerade men svårfunna, att lätt bli tillgängliga på den nya webbplatsen, Carl Johan Ljungberg – Humanistisk Förnyelse.

More on Assange

John Pilger, in an article in the New Statesman entitled ‘The Pursuit of Julian Assange is an Assault on Freedom and a Mockery of Journalism’, published today in Swedish translation by Fria Tider, mentions the historic significance of the British government’s threat to invade the Ecuadorean embassy and seize Assange. It is not perfectly clear that a threat could properly be considered to have been made.
What would be of historic significance, it seems to me, is if, before diplomatic relations were legally severed etc., the British police actually did invade the building of the embassy, and only the many Assange supporters witnessing and livestreaming the attempt in the middle of the night prevented them from actually entering the embassy and seizing him. That, as I understand it, is what Assange himself said happened. Why is there not more discussion about this?
Everything else in Pilger’s article seems to me accurate or plausible.
Fria Tider also continues to publish essential articles on the case in English, explaining some of what mainly British and American conservative critics of Assange and defenders of his Swedish enemies fail to understand:
(Thanks also to Ewa C. who first drew my attention to Pilger’s article by posting it on fb a couple of days ago.)

Berkeley, panteismen och idealismen

Man kunde kanske i Berkeleys filosofi om man vill se en tillspetsning av vissa centrala temata hos Cusanus: verkligheten förstås i termer av relationen mellan subjekt på olika nivåer, och vad som uppfattas som icke-subjektivt förklaras genom relationen och påverkan mellan dessa subjekt. Om vi tillfälligt bortser från vad som synes vara oklarheterna och motsägelserna i användningen av termen person som kvarstående problem och oavgjordheter, kan kanske ändå en ny syn på förhållandet mellan personen på det “mänskliga” planet och Guds person sägas ha vuxit fram: hela läran om skapelsen som en bestämd, omedelbart objektiv materiell värld, av vilken människan är en del (med eller utan separat själ), och i förhållande till vilken Gud intar en radikalt transcendent position, har – liksom i hög grad också hos Leibniz – uppgivits eller åtminstone transformerats till oigenkännlighet. Trots de nya oklarheterna måste detta i åtminstone några filosofiska avseenden sägas innebära ett framsteg i det västerländska trevandet i det spekulativa mörkret med dess bakgrund endast i en mycket ofullständig andlig tradition.

Den filosofiska teologin alltifrån antiken, alltifrån den i vid mening judisk-kristna traditionens sammansmältande med den hellenska filosofin, hade, som vi sett, självfallet på något sätt nödgats tänka Gud som den helhet som i någon mening innefattade skapelsen/världen som en del, samtidigt som Gud bevarade vad som började komma att förstås som den “personliga” avskildheten från denna. Olika former av panteism och monism saknades förvisso inte under antiken, men alltifrån renässansen framtränger dessa läror, huvudsakligen kännetecknande av uppgivandet av transcendensen och den personligaa aspekten, med ny kraft.

Även nu finner vi emellertid ett flertal varianter: vid den tid vi nu nått måste skiljas mellan å ena sidan en Brunos besjälade, oändliga allnatur, Spinozas geometrisk-mekanistiska, ande-materie-enhetliga monism, och Berkeleys strikta immaterialism. Även den sistnämnda åtminstone tenderar i panteistisk riktning såtillvida som gränserna mellan Gud och “världen”, mellan Guds ande och vår ande, mellan inom och utom, mellan anden i inskränkt och vidare mening, mellan immanens och transcendens om icke upphävs, så dock tänkes på ett ofta nog dramatiskt nytt sätt. Gud som helheten, världen som blott förnimmelser, våra förnimmelser, inom anden i vidare mening, ingivna av Gud: om detta kan tänkas som att “världen” är en “del” inom en helhet som är Gud, så måste detta ske på ett annat sätt än under antiken, där arvet av föreställningen om kosmos som “yttre” och materiell ordning förblev starkt även inom idealismen.

Berkeleys filosofi är dock inte en panteism i den meningen att den uppger vare sig Guds eller “människans”, d.v.s. den ändliga andens, personlighet – och den är dessutom utvecklad i polemik mot den uppfattning om ett strikt kausalt, mekanistiskt universum som förfäktades av “panteismens” – fortfarande avant la lettre – andra huvudriktning vid denna tid, den spinozistiska. Peter S. Wenz vill istället bringa Berkeley med alla sina särdrag närmare den platonsk-kristna traditionen. [‘Berkeley’s Christian Neo-Platonism’, Journal of the History of Ideas, vol. 37, nr 3 (1976).]

De nyheter Berkeley introducerar bör dock icke förringas. De kan rentav betecknas som så väsentliga att om vi räknar den klassiska och delvis under den nya tiden fortlevande eller förnyade idealismen, den huvudsakligen platonska, som en idealism, Berkeley måste sägas representera en av två huvudsakliga, mot denna kontrasterande nya idealismer, där den andra är den senare tyska postkantianska. Eller åtminstone en av de två som tillsammans med denna bildar blandformer eller ingår synteser som är tillräckligt självständiga för att beskrivas som nya idealismer. [Det kan finnas anledning att här nämna ytterligare några för idealismstudiet mer allmänt relevanta titlar. Ett äldre försök att skriva endast den idealistiska filosofins historia – i sina olika varianter – är O. Willmanns Geschichte des Idealismus, 1884-1897; flera viktiga nyare verk som följer linjer i idealismen och dess förgreningar finns självfallet; en framstående forskare som regelmässigt tar med hela det filosofihistoriska perspektivet är Werner Beierwaltes, exempelvis i Platonismus und Idealismus (1972); mer fokuserade jämförande diskvisitioner om den på förvirrande sätt gemensamma termen “idé” finns i avsevärd mängd, exempelvis C. Heyder, Die Lehre von den Idéen (1884); C. A. Emge, Über verschiedene Bedeutungen von Idée (1924); B. Bauch, Die Idéen (1926). Ifråga om de två “moderna” idealismernas påverkan på varandra har Berkeleys inflytande i Tyskland och hans betydelse för den tyska idealismen belysts i E. Stäbler, George Berkeleys Auffassung und Wirkung in der deutschen Philosophie bis Hegel (1935).]