Är det meningsfullt att längre använda ordet konservatism som ideologisk självbeteckning? Det finns, som jag försökt insistera, egentligen inget sådant som konservatismen i bestämd form singularis. När jag ändå med detta ord fortsätter att förenklat beskriva vad jag försvarar får folk helt andra associationer än dem jag avser. Motsatta associationer. Västhögern av idag. Atlanthögern. EU-högern. Friedrich Merz.
Anledningen till att jag – för länge sedan – började använda det var att det, efter att jag läst bl.a. Tage Lindbom, och i en tid där alla dominerande åskådningar och övriga politiska ideologier förnekade eller ignorerade dem, framstod som ett lämpligt sätt att sammanfatta de överordnade värdena och den andliga verklighet ur vilka de härflöt. Det alienerade omedelbart de flesta, men dess provokativitet underlättade i viss mån också kommunikationen av ett ovanligt och oundvikligen i mycket obekvämt budskap.
På exempelvis Heimdal i Uppsala pendlade sympatierna mellan vanlig nyliberalism eller libertarianism å ena sidan och former av konservatism å den andra, och de nyliberala systemskiftesinstituten upplät ibland en nisch för delvis ickeliberal konservatism. Men fortfarande sägs ofta att det överhuvudtaget inte funnits någon svensk konservatism i modern tid funnsch idag, när vi, framför allt genom SD:s anammande av termen, sedan några år ser en stor konservativ våg och ett starkt nytt intresse, även i borgerligheten utanför SD.
De konservativa tänkare jag läste var främst direkta företrädare för andlig tradition i vid mening, och de som inte var det uttryckte och gestaltade på ypperligt sätt avancerade kulturella och humanistiska insikter, hållningar och värderingar som åtminstone var uppenbart relaterade eller relaterbara till de allmänna andliga sanningarna.
Sedan tidigt väl alltför fången i det här med den humanistiska kulturen, förstådd som rent generellt axiomatiskt-absolut värdefull fastän jag inte riktigt erfor den som sådan och den inte var definierad medels tillräckliga kriterier, litteraturhistorien och allt sådant, romaner (innehållet i och gränserna för det mänskliga och det vanliga mänskliga livet förstår man ju ganska snabbt, och det finns dessutom åtskilligt i det som det finns goda skäl att uppfatta som alienum), fann jag särskilt Claes Ryns specifikt på den humanistisk-filosofiskt analyserade fantasi- och viljebestämda karaktärsformationen och den semihegelianska filosofisk-historiska reflektionen fokuserade tänkande relevant och kongenialt. Det bidrog till djup klarsyn ifråga om allt detta, till det nödvändiga greppet om och ordningen i den fenomenella erfarenhetens formlösa men repetitiva oändlighet. Den andliga kulturen kräver en etisk- och humanistisk-kulturell stödstruktur. Och liksom Lindbom på det andliga planet byggde Ryn på det humanistiska på flera viktiga tänkare som kommit att betecknas som konservativa.
Den internationella politiska, samhälleliga och kulturella utvecklingen sådan den, särskilt i USA och Britannien, under den nyliberala eran kommit att formas i hög grad även av sådana som kallar sig konservativa, skulle emellertid visa att ordet eller begreppet konservatism, som det förstods inom den västerländska högern, är otillräckligt.
Det system som konservativa mer eller mindre försvarar – även om det som i den traditionalistiska skolan är blott indirekt-partiellt, som bättre än den slutligt-värsta socialismen – är den vanliga borgerliga högerns, som de mer typiska företrädarna vid behov normalt låtsas och felaktigt påstår är förmögen att tillräckligt uppbära även den andliga verklighetens och de överordnade värdenas kultur. I mycket formad av mer eller mindre borgerliga miljöer under min uppväxt kan jag ha avsevärd respekt för deras människotyper med sina distinkta sätt att tänka och fungera. Men när all den religion och filosofi och kultur de nu även i Sverige i större grupperingar mobiliserar slutligen tenderar att primärt kretsa kring det krassa försvaret för den privata äganderätten och “marknadsekonomin”, blir det patetiskt, en sannskyldig ridiculus mus. Detta blir det avgörande kriteriet, ja det som rentav kan anses definiera en enhetlig Konservatismen och förena vad som reduceras till dennas av underordnade, tydligen mindre väsentliga differentia bestämda varianter.
Och i vad gäller religionen, den andliga verklighetens och de överordnade värdenas så förstådda och använda tänkande, begränsas det hela till den otillräckliga exoteriska kristendomen (de mer renodlade konservativa platonisterna har varit en liten öppning här, ett andningshål, och den idealistiska skolan i den svenska filosofin, med dess kända exempel på utmaningar av det statskyrkliga ortotvånget, blev för mig tidigt en nödvändig replipunkt). Detta är en i mina texter på olika sätt belyst central tematik, som för mig dominerar även den här aktualiserade frågeställningen om den politiska eller ideologiska självbeteckningen.
Även om borgarhögern inte förstår denna kristendom till övervägande del i omtolkande termer av postmarxistiskt vänsterpolitisk-korrekt aktivism, och inte i verkligheten bara brinner för sådana frågor, utmärks den i stället, när den – väl i relativt sällsynta fall – verkligen tar sin religion på allvar, av ändlös polemisk absorption i den som avgörande uppfattade dogmatikens gamla maktstrider och relaterade yttre form- och symbolfrågor. Men många tar den förstås inte på något större allvar som sådan, och när man kanske egentligen inte ens äger någon närmare förtrogenhet med den är det förstås lätt att bara läpp-kalla sig kristen eftersom det låter allmänvagt konservativt bra, och tillsammans med privategendomen och marknaden ingår i det konservativa paketet, det konservativa identitetskitet.
Många sanningar och värden ryms inom kristendomens ram, sanningar och värden som även jag ser som viktiga för konservatismen och har försökt försvara och integrera. Ja, jag har allvarligt försökt vara kristen i den utsträckning jag funnit det möjligt, genom att exempelvis säga att jag tror på kristendomen “så långt den räcker”, därmed förträngande behovet att påtala att i den också finns saker jag inte kan tror på (och många icke-konservativa kristna inte heller själva tror på). Inte sällan har jag talat i termer av kristen humanism.
Detta har varit tillräckligt för kyrkans företrädare. Men i grunden har jag samtidigt alltid förbluffats och förskräckts av det märkliga fenomen som den statsstyrda, kulturvida makt-, kontroll- och tvångsinstitution som kyrkan ända sedan antiken utgjort. Främst men inte enbart (även den rent formella strukturen är problematisk nog) p.g.a. den trots sanningarna och värdena otroligt snäva och icke-trobara läromässiga ram som kristendomen uppställer. När man i hela sitt liv p.g.a. modernitetens gradvis framkämpade religionsfrihet och globalkontakt vid sidan av alla modernitetsspecifika idéer haft den fulla tillgång även till alla världens andra religiösa och andliga traditioner som Voegelin skattade så högt, tycker jag det är svårt att förstå hur man kan undgå att helt enkelt känna sig kvävd och närmast beklämd vid studier av stora delar av västerlandets historia. Hur kan man förbli så ytsnäv om man på allvar tittat utanför den kristna läromässiga eller åskådningsmässiga ramen?
Det problematiska faktum är av allt att döma att många konservativa kristna otroligt nog egentligen aldrig gjort det. Den konservativa läggningen begränsar ofta de högerkristna till en ohållbar exklusivism (i den religionsfilosofiska meningen, definierad av exempelvis John Hick – den enda sanna religionen) och till en övertygelse att kristendomen varit, är och kommer förbli ensam tillräcklig som civilisationsgrundande, definierande och uppbärande, på det självklara sätt vi idag finner hos exempelvis en Viktor Orbán. Men det blir allt svårare att se att västvärldens nyare historiska erfarenhet bekräftar den generella riktigheten i denna övertygelse.
De frågor som här inställer sig måste tas upp, trots de sanningar och värden man bejakar hos och har gemensamma med sina kristna vänner. Den trångskränkta och ibland nästan psykotiska exklusivismen hos vissa härrör ju inte från det begränsade men givetvis även för mig inspirerande och auktoritativa verkliga andliga innehåll – det innehåll som p.g.a. den historiskt unika exodiktaturen kommit att förstås som “esoteriskt” – som återfinns bland de enkla folkfångande underberättelserna som stötte bort en Hedenius och bland de allmänna abrahamitiska egenheterna i evangelierna, ett innehåll som de inte kan urskilja, erkänna och efterleva. Och inte heller från någon överväldigande direkt erfarenhet av och kännedom om Jesus, som de ju knappt vet någonting om som historisk person.
Det krampfanatiska exklusivistiska försanthållandenitet beror i stället – t.o.m. i nästan antisemitiska förkonciliära katolikers fall, som väl visserligen kanske godtar hela kyrkans s.k. inklusivism, d.v.s. ser sig som representerande den enda fullständiga och slutliga gudomliga uppenbarelsen och sanningen fastän sådan finns även i “andra religioner”, insisterar att kristendomen är radikalt skild från judendomen – uteslutande på att all ortodox kristendom fundamental-dogmatiskt godtar den gammaltestamentliga, ursprungliga abrahamismens extrema anspråk som historisk sanning, som även för den själv frälsningshistoriskt nödvändig sanning, och oaktat nytolkningarna förstår Kristus i dess allmänna termer. Icke-judiska amerikanska konservativa evangelikaler tillhör ju idag de allra extremaste av alla extrema konservativa folkmordssionister. De kristkonservativas mentalitet har samma grund som Ben-Gvirs och Smotrichs.
Denna föreställningssfär, som är central i och oskiljbar från den konservativa huvudströmningen i väst, är i verkligheten helt otillräckligt relaterad till en levande tradition av verklig esoterisk andlig insikt och praktik, och redan av det skälet att sådana traditioner alltid endast ofullkomligt kunnat bryta igenom den ursprungliga, allmänna abrahamitiska världsåskådningen. Den senares blotta försanthållande, i dess kristna version och med hela dess exoreligiöst-literalistiska barnspråk, anses i sig, som bekänt i ett tillräckligt mått av deltagande i det konventionella kyrklivet, vara tillräckligt.
Och till detta kommer modernitetens specifika idéutveckling, som de kristkonservativa visserligen teoretiskt kan kritisera men inte praktiskt undandra sig. De torft-lever i mycket som alla andra. De kan vara väldigt fästa vid olika sorters korv, som de äter i enorma mängder. De kan ägna livsverk åt den vanliga, enbart världsliga kulturens principiellt snabbt genomskådbara lilla skuggvärld. De är regelbundet absorberade i underhållning, sport och vanligt socialt liv. De kan avslöja djup av psykofysisk nedsjunkenhet, illusion och mörker och därav följande lidande som deras tro och kyrkans sakramentsförmedlade nåd och Ande inte förmått lyfta dem ur. Ibland blir de alkoholister, eller bottenlöst deprimerade. Grova sexuella missbruk och övergrepp är ökänt vittutbredda bland de katolska prästerna. Och när de ger sig in i politiken, inte minst som – numera som konservativa uppfattade – kristdemokrater (bland vilka BlackRock- och Taurus-Merz just nu är den mest framträdande, och Ebba Busch tidigare i år poserade i en IDF-tröja i Israel), utmärker de sig sannerligen inte för någon högre kristen etik.
Men att det enda man ser är detta hopplösa Vanliga Mänskliga Liv beror inte bara på modernitetens sekularisering. Det beror också på att detta liv är vad exoabrahamismen lär och är utformad för, vad Människorna ska nöja sig med, om än uppiffat (rättfärdigt, syndfritt, helgat) genom tillvändhet till den försanthållne Guden. De kristna är ju enligt läran ingenting annat än Skapade Människor, Gudsbjudna att endast meka med materien, föröka sig, och tro. Det är detta kristendomens Unika Moraliska Kröppsmänskliga liv som kyrkans konservativa brösttonsmullrar om när de känner sig alltför utmanade av sina församlingsmedlemmars dragning till buddhismen och yoga och den andliga upplysning som på ett för västerlandet definierande sätt alltifrån de tidiga kyrkofäderna måst avfärdas som – och faktiskt uppfattats som – Ond Luciferism.
Det är tragiskt, och outhärdligt att se. Alla som “tillhör en religion” kan givetvis inte vara andligt avancerade, helgon, vismän. Men när man nästan aldrig träffat någon som visar tecken på att åtminstone vilja försöka bli det, eller ens på allvar kan förklara sin tro, fastän den uppenbarligen är något mer för dem än, som för de flesta högerkristianer, bara en kulturellt-identitär grej – då måste det vara något fel. Det måste få ett slut. I denna form saknar arvet från Jerusalem, Athen och Rom tillräcklig kraft. Ett västerland förstått i termer av en exklusivistisk exokristendoms nitvärnade dogmatism är ohållbart, och det gäller därför också om en så förstådd konservatism. T.o.m. den teologiskt och kyrkligt mest konservativa kristendomen är, som Evola noterade (och det är detta, och hans alternativa andliga vision, som trots hans fascistiska – och delvis kshatriska och ghibellinska – avvikelser gör honom till en viktig Europatänkare), idag huvudsakligen en religion för dem som åtminstone i det yttre bara vill ha det vanliga, genomsnittliga, ja småborgerliga mänskliga livet. Det räcker inte.
Jag gör inga som helst anspråk på att vara något slags andlig ledare eller lärare, som är bättre än andra. Men jag har tyckt mig åtminstone teoretiskt kunna förstå något av den verkliga andlighetens esoprocess, och den resulterande upplysningen eller det andliga “förverkligandet” utanför exoabrahamismens tungmörka mur, som det enda viktiga, det enda nödvändiga, ja ytterst just det enda verkliga. Det är egentligen bara dessa saker jag är intresserad av, och de går förstås långt utöver, ja är något helt annat än vad som idag förstås som konservatism. Ytterst är det närvaron av dem och den prioriska enhetsvaro de manifesterar som ligger till grund för varje i verkligheten själv snarare än i artificiellt-mekanisk yttre disciplin grundat ordningssamhälle såväl som för all sann högre kultur, alla överordnade värden.
Jag skulle vilja kunna tala enbart om detta, och är ofta besviken över, ja nästan chockad av min egen oförmåga att göra det, att få andra, inte minst konservativa, att uppfatta och ta till sig dessa sanningar, att leda dem in i det sanna verklighetslivet – åtminstone en praktiserbar esokristendom – och därmed ge deras konservatism ett sant intellektivt-substantiellt innehåll. Jag tycker mig ju ändå, om än sporadiskt, ha försökt under hela mitt vuxna liv. Ibland har jag litet svårt att förstå varför jag överhuvudtaget blivit så engagerad i politik. Det är, liksom f.ö. också all mänskligt-sekulär “kulturalism”, i Lindboms och Huxleys mening, som jag sitter fast i, ett otvetydigt bevis för hur föga framskriden jag själv är på den andliga vägen.
Konservatismen blir hursomhelst för kristkapitalisterna i alltför hög grad blott ett varumärke för dem i egenskap av vanliga högerpolitiker eller högerdebattörer, och en funktionell krasst-borgerlig identitets- och tillhörighetsmarkör. Hur många av de få i den svenska högern som gentemot högerliberalismens trivialmaterialistiska ynk-mediokritet i vissa fall ganska länge tydligt profilerat sig som konservativa, och exempelvis hört några av Ryns årliga föredrag på Heimdal, står idag konsekvent och offentligt fast vid en distinkt, självständig, högre konservatism, och står därmed också upp mot atlantimperialismens och nu även EU:s katastrofalt intensifierade krigshets på flera håll i världen?
Den nuvarande högerkonformistiska hållningen är inte vad jag avsett när jag talat om konservatism, och trots att det heller inte är vad mina favoriter bland de konservativa tänkarna kan reduceras till, de som verkligen format även min egen åskådning, borde jag därför kanske sluta beskriva mina politiska åsikter med hjälp av detta missförståndsalstrande ord. Jag ser inte heller längre något behov av det, i synnerhet som jag nu inte är – inte tycker mig kunna vara – verksam i något organiserat programmatisk-politiskt sammanhang.
Olle Bengtsson 