Biografins teori, 4
Åtminstone tre av de typer av biografier som Eva Österberg talar om i sin uppsats kan sägas fokusera på vad som i detta perspektiv framstår som blott olika aspekter av en enhet och helhet: ”livsverksbiografin”, ”psykobiografin” och den ”existentiella biografin”. Och vad Österberg kallar den ”tolkande biografin”, i motsats till den blott ”ackumulerande”, är väl en adekvat benämning på den typ av biografi där biografens egen kreativa insats möjliggör framlyftandet, avhöljandet, utkristalliserandet av den unicitet som i vissa fall faktiskt kanske är det som till största delen förklarar den historiskt föreliggande enheten och helheten, även om Österberg själv inte förstår den på detta sätt – hela detta perspektiv är frånvarande i hennes framställning.
Även om det mer eller mindre truistiska påståendet att biografin har begränsningar och är ensidig som vetenskapligt historiskt genre [1] kan kvalificeras av det faktum att genren själv kan kompensera sina brister genom det sätt på vilket den själv förmår uppta och relatera respektive fokuserat subjekt till dess omgivande strukturella (o. s. v.) verklighet (och jag ska nedan återkomma till detta), kvarstår naturligtvis dess giltighet såtillvida som biografin alltid måste kompletteras av andra typer av historieskrivning. Det väsentliga här, utöver frågan om biografins legitimitet som vetenskaplig genre, är frågan om hur biografin själv i sin tur mer exakt kompletterar övriga genrer. Legitimiteten vinnes inte i första hand genom det sätt på vilket den förhåller sig till och integrerar annan historisk forsknings resultat, utan genom det sätt på vilket den teoretiskt förstår och praktiskt fyller sin egen specifika uppgift.
Stundom har den idéhistoriska forskningen sett sin uppgift som bestående blott i relaterandet av respektive historiskt föreliggande material till dess historiska tid och plats, till aktuella påverkningar, till ett mer eller mindre avgränsat kulturellt och idémässigt sammanhang. Detta tillvägagångssätt rymmer självklara metodiska tillvägagångssätt, och är fundamentalt när det kan avhölja dolda innebörder. Men det riskerar alltför ofta att reducera betydelsen inte bara av idéers tradering och komplext varierade, successiva historiska tillägnelse, utan också av det tänkande subjekt som också alltid i viss mån ligger bakom de i den ”objektiva anden” framkomna kulturprodukterna.
Samtidigt som vi upptäcker viktiga historiska sammanhang, är vi benägna att stänga in det historiska subjektet, det levande medvetandets dynamik, i ramar som vi i mycket själva konstruerar och som därmed är betingade av våra egna, och vår egen tids, begränsningar. Det finns dimensioner i det historiska subjektets liv som vi aldrig helt kan komma åt på dessa vägar. Såväl i tid och rum som s.a.s. metafysiskt finns ett avstånd och en åtskillnad som gör att vi aldrig helt kan förstå historiska individer och deras idéer exakt så som de själva förstod dem – vilket naturligtvis inte hindrar att ifråga om de stora idétraditionerna en i tid och rum åtskild uppfattning av dem s. a. s. är en individuellt varierad uppfattning av samma sak; redan den historiska kontinuitetens och traderingens evidens är ett bevis för subjektets transcenderande av relativa och avgränsade strukturella betingelser.
Hur mycket kan vi veta om vad som verkligen sker i en historisk individs innersta och djupare själsliv? Om vilka krafter som är involverade i den kreativa om- och nybildningsprocessen eller i den konkreta livsgestaltningen? Om vad det historiska subjektet egentligen ser? Här möter delvis rent principiellt oöverstigliga hinder. Och här möter även principiella hermeneutiska frågor om innebörden av vårt ifrågasättande utifrån vårt eget perspektiv av den historiska agentens självförståelse, om vems bild som är den sannare och varför. Jag tror att inte heller dessa i hög grad av 1900-talshermeneutiken tillförda frågor på meningsfullt sätt kan behandlas utan ett bestämt vidgande av den filosofiska horisonten av den typ som jag ovan antytt och som också är åtminstone tillgängligt även i dagens internationella debatt.
Men här öppnar sig också en sfär av historiskt studium som just en biografisk forskning av visst slag sannolikt är bäst rustad att börja penetrera. Studiet, tillägnelsen, förståelsen ställer krav inte bara på kunskap, inlevelse, rekonstruerande fantasi, egen kringsyn och erfarenhet hos forskaren/biografen. De kräver också ett mått av den filosofiska reflexion som möjliggör åtminstone någon uppfattning av sådana det historiska subjektets möjliga horisonter som alltför lätt riskerar att försvinna i en kontextuell reduktions och en förnumstig klassifikatorisk förförståelses tillämpning.
För mig framstår 1800-talshermeneutiken med dess humanistiska tonvikt på medvetandet och den intersubjektiva förståelsen som i mycket principiellt riktig, även om det självfallet finns punkter där den kan vidareutvecklas, där den måste kompletteras, och där den bör modifieras. [2] Det är också en tradition som är oskiljaktig från historicismen och åtminstone vissa aspekter av den moderna idealismen.
Friedrich Meinecke skriver att ”Das tiefere Verständnis für die Individualität, sowohl die der Einzelpersönlichkeit wie die der überpersönlichen menschlichen Gebilde, war die grosse Errungenschaft, die in Deutschland durch Idealismus und Romantik gemacht wurde und den modernen Historismus schuf.” [3] Det finns insikter om livets och verklighetens väsen som vi bara kan vinna genom att studera en unik person, genom att följa ett enskilt levnadslopp sådant det åtminstone till en del springer ur just detta unika väsen och det vi kan fånga av dess egenart. Här måste vi också räkna med att något i denna egenart går bortom vad som framskulpterats såväl av arv och miljö som av kulturströmningar, av “ideologi” o.s.v, och att detta också på unikt sätt kan forma det utifrån mottagna genom ett skapande och gestaltande tanke-, vilje-, fantasi-, känsloliv, som på humanistisk-filosofiskt och historiografiskt utforskbart sätt förenar individuella och universella moment.
Även Dilthey betonar dock alltför ensidigt individen som formad av omständigheterna (i hans fall ”kultursystemen”), och hur individen blott såsom formad av dessa själv återverkar formande. Men redan den enhet av ”andligt” liv inom vilken vi enligt Dilthey befinner oss tillsammans med de historiska subjekt vi studerar sätter oss i stånd att börja utforska också den mångfald som faktiskt uppenbarar sig i den empiriskt givna olikheten. Och mycket nog redan av det som hör till den yttre sidan av den historiska individens personlighet, formad i växelverkan med yttre omständigheter, kulturella sammanhang o. s. v., går utöver vad vi idag med säkerhet kan säga oss uttömmande förstå. Den rikt utvecklade förståelse av sammanhanget mellan självförverkligande i en djupare mening, bildningsgång, och livserfarenhet, som återfanns i den samtidigt idealistiska, historicistiska och personalistiska traditionens humanism, är, tror jag, i stora stycken av bestående betydelse för biografin.
Hur djupt ner i Erik XIV:s personlighet når vi genom Ingvar Anderssons blottläggande av de kulturmönster han följde? Erik Lönnroth ställer frågan i uppsatsen ’Det biografiska synsättet’ från 1986. [4] För Lönnroths egen del var det omöjligheten att förklara Gustaf III:s agerande genom storpolitiska, kulturella, ekonomiska och andra gängse historiografiska grepp som tvingade honom till det biografiska studiet av kungen: kausalitetsfrågan blev ”förd över på det inre planet hos den agerande”, frågeställningen blev ”vidgad till en fråga om Gustav III:s personlighet”. [5]
Lönnroth inser att det rent principiellt alltid kvarstår en irreducibel rest hos den historiska individen som aldrig kan omfattas av vår kunskap och förklaring: ”Kommer vi att kunna datorisera personligheter på ett vettigt sätt och nå en total kunskap om känslorna och viljorna i samhället? Jag kan inte se att det är möjligt.” [6]
Strävan efter denna typ av människokunskap, samtidigt illusorisk i sin reduktionism och manipulativ i sitt syfte, har kulminerat i 1900-talets teknokratiska rationalism och sociala ingenjörskonst, i intim växelverkan med den blott nominellt humanistiska forskningen. Det teoretiska övervinnandet av nypositivism, marxism och strukturalism, eller deras helhetliga anspråk, har generellt sett hittills huvudsakligen varit s.a.s. negativt: de långtgående teorierna har själva kollapsat, men ännu har inte tillräckligt av något substantiellt nytt och annat fyllt deras plats. [7] Den rådande torftigheten i den verkliga, humanistisk-filosofiska människo- och verklighetsförståelsens frånvaro, flackheten i människosynen, medför oförmåga att förstå de historiskt föreliggande mänskliga kulturyttringarna, och vidgar utrymmet för ideologiserande hermeneutisk frivolitet.
Den moderna biografins genre sammanhänger med de senaste århundradenas, med upplysningens, romantikens, borgerlighetens och liberalismens stigande värdering av individen. Den är en produkt av samma kulturutveckling som skapade den moderna romanen. Men samma modernitet som skärpt blicken för det individuella riskerar att fördunkla och förytliga förståelsen av det etiska och andliga livet. De nämnda modernitetens strömningar kan ta sig såväl högre som lägre uttryck, vara av godo såväl som av ondo. 1900-talets verkligen inte bara teoretiska antiindividualism visar med stor tydlighet hur just den ensidiga och ytliga moderna individualismen leder till förvrängda reaktioner. Biografin behöver som motvikt till moderna, ytligt spekulativa människotolkningar fördjupa sin människokunskap genom mobilisering av de traditioner, den visdom och insikt, som ligger i mänsklighetens äldre andliga och kulturella traditioner, i västerlandet närmast de klassiska och kristna. [8] Det är först när den filosofiskt humanistiska kunskapens och insiktens egenart åter blir tydlig, när vi återerövrar en genuin etisk, humanistisk och andlig människosyn och det djupare personlighetspejlande den möjliggör, som den biografiska forskningen åter blir verkligt viktig och relevant.
Hur ensidig och överdriven 1800-talshumanismens och den religiösa humanismens traditioner än må ha varit i sin förståelse av individens historiska betydelse, och hur otillräckliga de relativa fastställda identiteterna (de enda som kan dekonstrueras!), kvarstår ändå att i dessa riktningar alltid fanns en öppning mot och ett bejakande av dessa de väsentligaste av det mänsliga livets dimensioner. Och vilka delsanningar 1900-talets humanistiska forskning än bidragit med, kan ingen som hyser en verklig övertygelse om dessa perspektivs centrala betydelse blunda för att den genom deras försvinnande, på detta område, fram till idag befunnit sig i ett tillstånd av kontinuerlig tillbakagång. Frågan om människosynen i historiografin är ett centralt och försummat område av uppenbar betydelse för biografiteorin. [9]
I det humanvetenskapliga rekonstruktionsarbete som idag är nödvändigt är därför det selektiva återupptagandet, mutatis mutandis, av den ”subjektsfilosofiska” dagordningen ett centralt inslag. Därmed ges också biografin såväl en teoretisk legitimitet som möjligheter att verkligen skänka ny och fördjupad kunskap. Den goda tolkande biografin kommer t. o. m., för att återknyta till Nordin, att kunna förklara att vad som idag kanske framstår som absurd komedi i själva verket är ödesdrama eller utvecklingsroman – eller kanske rentav frälsningshistoria, i inskränkt eller vidare mening: Richard A. Hutch talar i The Meaning of Lives: Biography, Autobiography, and the Spiritual Quest (1997) t. o. m. om den soteriologiska biografin. Biografin kan åter bli en central humanistiska disciplin. [10]
Alla de väsensegna perspektiv som biografin, eller det biografiska synsättet, tillhandahåller – och som naturligtvis är så grundläggande att de i praktiken aldrig i helt kunnat undvaras och aldrig blivit helt inaktuella – kommer åter att kunna teoretiskt underbyggas och därmed utvecklas och ytterligare nyanseras och förfinas: hur idéströmningarna och det politisk-historiska skeendet levs av och möts i en individ, hur de där förenas, åtskiljs, styr och styrs, vad Nordin kallar ”försanthållandets modaliteter”, [11] sambandet mellan karaktärsdrag och ställningstaganden, förståelsen inte bara i allmänna psykologiska termer av idéströmningarnas verkningar och inflytande utan på det konkret individuella psykologiska planet, livs- och världsåskådningarna i deras nödvändiga samband med det konkreta individuella livet, [12] idéernas, handlingarnas och skapandets individuella utvecklingslogik, livet och tänkandet som andligt och moraliskt drama.
Biografin kan och måste naturligtvis relatera individen till ett större historiskt och idémässigt skeende. Till filosofens liv, exempelvis, hör ovedersägligen också hans tankar: även om de inte alltid utgör hela hans liv, menade väl Boström med sitt kända uttalande i frågan att de utgjorde det väsentliga i det. Men just utifrån Boströms egen filosofiska ståndpunkt blir med nödvändighet också själva livet i dess konkreta gestaltning en del av tänkandet, och inte bara som tillämpning av läran. Den vetenskapligt relevanta biografin kan naturligtvis aldrig artificiellt isolera ett privat eller yttre ”liv” från ”verket” (det konstnärliga, det politiska o. s. v.) och dess tillkomst; den blir alltid mer eller mindre av typen l’homme et l’oeuvre.
Före 1900-talets distinkta impersonalistiska metodologiers dominans, som vidareutveckling av de som präglade även en del av 1800-talets, skrevs naturligtvis biografier både om och av personer som själva i hög grad omfattade den individualistiska 1800-talsidealismens uppfattning av enheten av person, liv och verk. Gundolf om Goethe är bara ett extremt exempel. Så var ännu i hög grad fallet med exempelvis John Landquists Geijerbiografi från 1924. Synsättet hindrade i ett fall som detta på intet sätt ett brett perspektiv på de större samhälleliga och idémässiga sammanhangen.
Inte heller kan annan historieskrivning helt undvara biografiska inslag. Därmed blir gränsdragnings- och definitionsfrågorna delvis oklara. Åtskilliga och vitt skilda verk av blandkaraktär som på helt olika sätt bygger på mötet mellan individen och det individuella ödet å ena sidan och större eller mindre tidsskeenden och idéströmningar å den andra måste därför inbegripas i den biografiteoretiska diskussionen.
Men framför allt är det så att övriga historiska genrer – de som ofta måste fokusera på större, opersonliga strukturer och processer – inte heller de helt kan ignorera det biografiska perspektivet såtillvida som de stora och ofrånkomliga värde- och meningsfrågorna icke kan avgöras eller ens börja undersökas utan beaktande av detta perspektiv. Frågan om historiens innebörd – t. o. m. när den bara kan förklaras i termer av överindividuella strukturer och processer – kan inte förstås avskild från frågan om det mänskliga livets, ja, det individuella mänskliga livets, mening. För Dilthey var biografin ”in gewissem Verstande die am meisten philosophische Form der Historie”, emedan ”[d]er Mensch als Urtatsache aller Geschichte bildet ihren Gegenstand. Indem sie das Singulare beschreibt, spiegelt sich doch in demselben das allgemeine Gesetz der Entwicklung.” [13]
Men försvararen av den 1800-talstradition som Dilthey i vissa avseenden är en av de sista stora representanterna för måste idag med visst tålamod underkasta sig arbetet att urskilja den humanistiska förståelseteorin, subjekts- och intersubjektivitetsproblematiken, uppfattningen av den gemensamma andliga helheten o. s. v., från de ohållbara inslagen i den historiefilosofi som vi här också vet ligger nära. Och vilken sida vi än söker renodla – individen eller det överindividuella – tvingas vi tillbaka till den nödvändiga dialektikens självklarheter. Men vad vi lär oss på vägen är i allt högre grad att den teoretiska förståelsen av båda sidorna idag måste modifieras; syntesens resultat är naturligtvis beroende av bådas beskaffenhet.
Subjektet må inte alltid helt ha eliminerats eller ignorerats, men under lång tid har det verkligen inte förståtts med någon större fullständgihet. De möjliga, viktiga resultaten av exempelvis Sartres försvar för subjektsperspektivet omöjliggjordes av den bristande inte minst moraliska förståelse av subjektet, i ovan antydd mening, som han redan som existentialist spektakulärt uppvisade. Och även när förståelsen av historiens större, överindividuella strukturers och processers helheter medgivit det individuella subjektets roll och betydelse, har också beskrivningen av dessa helheter länge varit i bästa fall otillräckliga, i värsta fall falska och skadliga genom en långtgående ensidighet. Även Sartres biografiska projekt var för honom själv blott en del i en större helhet. Det teoretiska grundarbetet för det biografiska projektet återfinns i uppsatsen Question de méthode, som publicerades några år före Critique de la raison dialectique (1960) och som en inledning till denna. Med den uppsatsens koncentration till frågan om det individuella historiska livets mening, till vad Sartre kallade det ”singulära universella”, och med den teoretiska kontinuiteten mellan detta och det senare verkets makroperspektiv på inte bara historiska grupper utan på mänsklighetens och historiens totala mening, hade marxismen slutligen kompletterats på åtminstone några av sina grundläggande bristområden och därmed kanske nått ett slags teoretisk kulmen.
Denna helhet och detta sammanhang mellan individualitetens, kollektivitetens och totalitetens teori, såväl som den ytterligare utvecklade förståelsen av deras historiska dialektik har emellertid förblivit fördolda, dels p. g. a. att den sene Sartres tänkande snabbt överskuggades – även inom marxismen – av dess teoretiska motsats, den just vid denna tid till dominans uppstigande strukturalismen, dels att Sartre själv inte fullföljde utgivandet av andra delen av Kritiken utan istället ensidigt absorberade sig i biografisk praxis. Emellertid är det just detta som gör att han idag i någon mån kan framstå som trovärdig som biografiteoretiker, oaktat den specifika historieteoretiska helhet som för honom dock tvivelsutan förblev primär. Väger vi vad som här uppnåtts mot vad som ännu kvarstod av marxismens gamla teoretiska svagheter slås man emellertid av att vad som återstår av teoretiskt värde i stor utsträckning inskränker sig till något som kommer generande nära Johanssons truismer. [14]
Oavsett de allmänfilosofiska frågorna om strukturernas och i allmänhet de yttre krafternas och faktorernas natur och ontologiska status måste i den historiografiska praktiken förvisso med nödvändighet och med självklarhet dialektiken mellan dem och det individuella subjektet bibehållas. Frågan är endast om Johanssons och Österbergs ”sant” marxistiska respektive mellan Foucault och Sartre svävande teoretiska förståelse av denna dialektik, och deras därur springande teoretiska legitimering av biografin som vetenskaplig genre, idag är tillräcklig.
Måste inte dialektiken idag lösgöras även från den ”sant” marxistiska och den foucauldiserande och den sartreanska typen av marxism, och i stället infogas i en annan teoretisk helhet? [15] Som Österberg själv i sin rubrik tycks visa att hon till viss del inser, är ett mellanläge mellan Sartre och Foucault inte bara något annat än en syntes – det är också snarast en omöjlighet.
Säkert kan det ofta vara bättre att inte ha någon teori alls än att ha en dålig teori. Men den goda teorin, eller blotta strävan efter denna, är inte bara i sig bättre än ingen teori alls, utan också ett bättre försvar mot den dåliga teorin. Endast en ny filosofisk klarsyn kan, i det närmare utforskandet av själva dialektiken och de i den ingående momenten, leda oss utöver den resignerade, eklektiska, teorilösa anarki i vilken humanvetenskaperna nedsjunkit och som prisgivit dem åt oförblommerad ideologisk manipulation och naken makt- och intressepolitik. Endast på denna väg kan biografins teori preciseras och dess vetenskapliga status tydliggöras.
—
[1] Truistiskt på samma sätt som de allmänna sanningarna om den dialektiska syntesen och den strukturerna balanserande situerade friheten, när det intressanta numera i lika hög grad är de djupare och mer precisa frågorna om relationerna inom enheten av Individualitet, Öde, Verk och eventuellt Monument.
[2] Denna tradition har i vår tid, med större eller mindre framgång, försvarats och förnyats av bl. a. Emilio Betti och E. D. Hirsch. Utrymmet tillåter här naturligtvis inte att jag mer än antyder vikten och innebörden av denna tradition.
[3] ’Kausalitäten und Werte in der Geschichte’, Historische Zeitschrift 137 (1928), cit. i Scheuer.
[4] I Lönnroth, Tidens flykt (1998), 80.
[5] Ibid. 82.
[6] Ibid. 88.
[7] Postmodernismens delsanningar kan väl sägas bestå i påskyndandet, genom sin negativa kritik, genom uppvisandet av det illusoriska i den moderna rationalismens anspråk, av denna kollaps, och inte i det (a)teoretiska försvaret för den relativistiska avgrund som därefter öppnar sig som ett filosofins slut och ett definitivt tillstånd.
[8] Det är inte minst av detta skäl som också de senaste biografiteoretikernas – exempelvis Parkes och Söderqvists – tillbakablickar på biografins historia alltifrån antiken är viktiga.
[9] Ett äldre verk som behöver kompletteras är Paul Kirn, Das Bild des Menschen in der Geschichtsschreibung von Polybios bis Ranke (1955).
[10] Robert M. Young, ’Biography: The Basic Discipline for Human Science’, Free Associations, 11 (1988) (cit. i Söderqvist).
[11] ’Den intellektuella biografin som idéhistorisk genre’, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser, 41 (1998).
[12] Ronny Ambjörnsson gör – i förordet till Roger Qvarsell, Kulturmiljö och idéspridning (1988), omnämnande Bo Sundins forskning – den viktiga observationen att vi genom att studera individen kan förstå ”hur till synes…olika idésfärer i själva verket tankemässigt nära hänger ihop”; Le Goff gör den mer allmänna iakttagelsen att vi genom individen förstår hur områden som historikerna gärna uppdelar hänger samman i verkligheten. Till detta måste läggas det dynamiska moment som tillförs idéstudiet när det sätts i samband med individens konkreta moraliska och andliga liv och utveckling.
[13] Cit. i Romein, 11.
[14] Ett antal nya svagheter hade dessutom tillkommit: förutom att Sartres egen tidigare existentialistiska ”subjektsidealism” i sig knappast var den teoretiskt starkaste utgångspunkten för marxismens teoretiska komplettering, har den sene Sartre det gemensamt med sina frankfurterianska kamrater att han nu vill integrera psykoanalysen i sin subjektsförståelse. En alternativ, mer radikalt individualistisk syn på biografin från samma tid i Frankrike återfinner vi hos André Maurois, som utöver sina egna biografier skrev ett antal biografiteoretiska uppsatser (se not 2). Dessa rymmer emellertid också vissa alternativa svagheter, och är med sin ofta långtgående uppfattning av biografin som konst mindre relevanta för diskussionen om den vetenskapliga biografin. En stor del av biografidebatten har f. ö. genom tiderna rört just frågan om biografin som konst i förhållande till biografin som vetenskap – även hos Dilthey återfinns den i kapitlet om biografin i Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaften, som är uppdelat i två avdelningar, ’Der Wissenschaftliche Character der Biographie’ och ’Die Biographie als Kunstwerk’. Den hör, liksom exempelvis den inte minst genom Paul Ricoeurs filosofi aktualiserade frågan om biografins narratologiska aspekter till dem som utrymmet här inte tillåter att jag behandlar.
[15] Inte heller i den internationella debatten går i allmänhet det teoretiska försvaret av biografin mot ensidig strukturalism (i vid mening) tillräckligt långt utöver dessa ståndpunkter. I den visserligen något äldre diskussion som Scheuer refererar kan tydligt iakttagas hur karaktäristiska brister av den typ jag antytt kvarstår, hos exempelvis Jürgen Oelkers i ’Biographik. Überlegungen zu einer unschuldigen Gattung’, Neue politische Literatur, 19 (1974), i Dieter Riesenbergers bidrag, ’Biographie als historiographisches Problem’, till Bosch, Persönlichkeit und Struktur in der Geschichte, och hos Hagen Schulze i ’Die Biographie in der “Krise der Geisteswissenschaft”‘, Geschichte in Wissenschaft und Unterricht, 29 (1978) – även om tyska undantag också tycks finnas (Peter Berglar, ‘Die Wiederkehr der Biographie. Vergangenheitsanschauung und geschichtliche Orientierung’, Criticon, 49 (1978)).
Thomas Girtin: Interior of Fountains Abbey
Russell Kirk: The Sword of Imagination
Memoirs of a Half-Century of Literary Conflict
Eerdmans, 1995 Amazon.com
Book Description:
Russell Kirk (1918-1994) was an active participant in the intellectual, social, and political contests of our era. This memoir, written dispassionately in the third person, is a lively account of the literary and political controversies of more than half a century.
These chapters discuss the climate of opinion, the tribulations, and the prospects of modern culture, as perceived by a person who commeced as a small boy in the railroad yards outside Detroit; began to acquire college degrees; served four years as a soldier; studied and wandered in Scotland, western Europe, Africa, and elsewhere; became a gray eminence in national politics through the publication of his book The Conservative Mind; was a polemicist and debater during the turbulent sixties and seventies; wrote a syndicated newspaper column and a page in National Review; published some thirty books and edited many others; was converted by dead writers to the Catholic faith; and settled in an Italianate mansion in the decayed village of Mecosta, Michigan, where, from his remote, northern fastness, he wielded his sword of imagination, laying bare the conceits of a sensate age.
This book is as much a chronicle of the confusion and perplexities of the twentieth century as it is an autobiography. Philosophical insights and religious observations abound. Its portraits of Henry Ford, the Earl of Crawford, Flannery O’Connor, the Archduke Otto von Habsburg, T. S. Eliot, Wyndham Lewis, Donald Davidson, Richard Nixon, Ronald Reagan, and other notables are unparalleled.
In style as in substance, this volume by a man of letters will interest a wide audience. Kirk’s keen insight into the minds of children, his romantic courtship of a great beauty, his perceptions of human nature, his adventures in dark corners, and more make this book difficult to lay aside.
Blurbs:
“A wonderful capstone of a worthy life…A man of wholesome prejudices, fresh insights, wide experience, and calm self-assurance, Russell Kirk knew who he was and why he was here on earth. As with the best men, his life was his greatest work, and one knows it most fully in these pages.” Edward E. Ericson, Jr, Calvin College
“The massively detailed autobiography of an extraordinary American. Even ideological adversaries, whom Kirk engaged with his potent polemical pen and on innumerable public platforms, were constrained to admit that he was one of the finest essayists this country has ever produced…This volume is a highly serious work, characterized by personal charm, irrepressible humor, and historical insight. It is an important book, and I am gravely mistaken if it does not live to exert genuine influence on thinking now and in the next century.” Milton Hindus, Brandeis University
“Russell Kirk’s final work is a tribute to him as a seminal thinker…A wonderful read, indispensable to those interested in a conservative’s view of a half century.” William F. Buckley, Jr
“Kirk’s memoirs will take their place alongside the exemplar of the genre, The Education of Henry Adams. They fascinate, they charm, they enlighten.” Forrest McDonald, University of Alabama
“In his final literary gift to us, Russell Kirk brandishes his incomparable ‘sword of imagination’ to chronicle his remarkable involvement in the literary and political history of the twentieth century – a history that he did so much to shape…Though writing in a time of decay, he cheerfully points the way toward renewal of both the soul and the commonwealth.” T. Kenneth Cribb, Jr, Intercollegiate Studies Institute
“Kirk’s memoirs bear remarkable witness to our times and to the love of life that guided and inspired their author. Written with verve, insight, and a novelist’s sense of detail, they record one of the most interesting pilgrimages of our century, a pilgrimage that offers an example to America…Full of lively pen portraits of Kirk’s mentors and opponents, these memoirs will interest anyone for whom the history of our century matters.” Roger Scruton, editor, The Salisbury Review
“An astonishing and triumphant life. Russell Kirk disapproved of many aspects of the modern world and set himself the task, as a man of letters, of explaining why. Enormously erudite and a nonstop source of books and articles of almost every conceivable kind, he went far beyond mere advocacy. With the ‘sword of imagination’ he contrived to re-create and inhabit, in his ancestral central Michigan, Europe before the Enlightenment, and to captivate literally hundreds of disciples into following him there. Almost single-handedly he rooted the American conservative movement in the rich loam of the Western Christian tradition – and lived to see it triumph over its twentieth-century adversaries.” William A. Rusher, Claremont Institute
Michael Müller, Hg.: Die leise Diktatur
Das Schwinden der Freiheit
MM Verlag, 3. Auflage, 2011
Kurzbeschreibung:
Unsere Freiheit verdampft. Ursachen sind ein Staat und ein Europa, die zu einer “fürsorglich” gebärdenden Diktatur mutieren. Der Staat reguliert und kontrolliert immer mehr und überschwemmt die Bürger mit Gesetzen und Verordnungen.
Das Ganze führt soweit, dass sich in der Gesellschaft ein repressionsfreier Diskurs nicht mehr führen lässt. Es regiert das “man”, und es wird mit harter Sanktion belegt, wer von dem Grundrecht der Meinungsfreiheit Gebrauch macht und sagt, was er denkt. Auf der Strecke bleiben dadurch zwei Güter, für die zu kämpfen jeder Einsatz lohnt: Freiheit und Wahrheit.
Den Autoren dieses Bandes reicht es! Sie haben genug von Parteien und Medien, die uns aufzwingen, wie zu denken und zu reden ist. Sie haben genug von einer Gleichheitsideologie, die vorgibt, unterschiedliche Geschlechter seien bloß ein Einfall herrschsüchtiger Männer.
Sie wehren sich gegen Kirchenfeindlichkeit, die Einschränkung ihrer Religionsfreiheit als Christen, Abtreibung und Euthanasie sowie gegen den neuen Antisemitismus der Linken. Sie wehren sich gegen eine ausufernde Kriminalität, Überfremdung, Aggression und Arroganz vieler Migranten der dritten Generation, gegen Islamisierung und den verschämten Umgang mit der eigenen Kultur und Identität.
Ein Buch, das sich entschieden gegen die leise Diktatur der Freiheitsfresser wehrt. Mit Beiträgen von Hartmut Bachmann, Wladimir Bukowski, Stefan Herre, Dr. Karin Jäckel, Martin Kastler, André F. Lichtschlag, Jürgen Liminski, Nathanael Liminski, Alexandra Maria Linder, Michael Müller, Dagmar Neubronner, Chaim Noll, Carsten Ostrowski, Hanna Pabst, Dr. Andreas Püttmann, Joseph Kardinal Ratzinger, Claudius Rosenthal, Dr. Ekkehart Rotter, Prof. Dr. Armin Schwibach, Maria Steuer, Dr. Hans Thomas, Dr. Udo Ulfkotte, Juana van der Weyden.
Pressestimmen:
“Haben 1989 nicht Demokratie und Freiheit gesiegt, sondern nur Aldous Huxleys Vision einer ‘Schönen neuen Welt’ über das düstere Zukunftsbild eines George Orwell triumphiert. Bei Huxley ist der Massenkonsum an die Stelle Gottes getreten, das öffentliche und das private Leben bis ins kleinste Detail durchrationalisiert, Konflikte werden durch eine Massendroge namens Soma eingeschläfert. Im Ergebnis haben die Menschen gelernt, ihre Versklavung aufrichtig zu lieben. Soweit sind wir noch nicht, doch der Sammelband Die leise Diktatur trägt eine Fülle von Argumenten zusammen, die das von Herausgeber Michael Müller beschworene Bild einer Invasion der Freiheitsfresser rechtfertigen. In 28 Einzelbeiträgen, die in vier Kapitel – ‘Politik und Medien’, ‘Erziehung und Familie’, ‘Integration und Islam’ sowie ‘Kirche und Kulturkampf’ gegliedert sind, zeigen die mehrheitlich christlich motivierten Autoren die entsprechenden Tendenzen in Politik und Gesellschaft auf. Berichte über Klimakatastrophen, Kindesmißbrauch, Terrorismus oder Rechtsextremismus halten die Bürger in wohltemperierter Aufregung. Wohltemperiert deshalb, weil parallel dazu suggeriert wird, daß die Lage zwar ernst, doch beherrschbar sei, wenn man nur dem Staat die nötigen Mittel zur Verfügung stelle. Mit jeder Gesetzesänderung aber verkleinert sich der Freiheitsraum. Andererseits würgen Politik und Medien jede Diskussion darüber ab, ob die Fehlentwicklungen überhaupt existieren oder ob sie sie selber begünstigen, etwa die Islamisierung der Gesellschaft.
Dieses Beispiel zeigt, daß die Invasion inzwischen auch von außen kommt, doch ursächlich und primär kommt sie aus uns selbst. Der Journalist Claudius Rosenthal, der unter Jürgen Rüttgers in der Düsseldorfer Staatskanzlei tätig war, verweist auf Fjodor Dostojewskis Roman Die Brüder Karamasow . In der Parabel vom Großinquisitor prophezeit er, daß die Menschen vor ihren Unterdrückern auf die Knie fallen und sie bitten werden: ‘Knechtet uns lieber, aber macht uns satt!’ Heute, in der Postmoderne, darf jeder einzelne sich als gottberufen fühlen. Heillos überfordert, bleibt er ein Anhängsel der Konsum- und Meinungsindustrie. Diese wacht eifersüchtig über ihre Macht und will alles nivellieren, was einen Bezugspunkt außerhalb des Kreisverkehrs der Ware und des ‘demokratischen Konsenses’ bietet. Das ist, wie in mehreren Beiträgen gezeigt wird, das tiefere Motiv hinter der Kampagne gegen die katholische Kirche, für die der sexuelle Mißbrauch von Schutzbefohlenen nur den Anlaß liefert.
Der libertäre Andre F. Lichtschlag bestreitet in seinem Aufsatz ‘Markt und Moral’ den schlichten Dualismus von herzlosem Manchester-Liberalismus und humanistischem Sozialstaat. Letzterer hat sich zum Monster entwickelt, der Wohlstand und Freiheit zerstört. Um sich zu finanzieren und zu legitimieren, zieht er immer mehr Macht an sich. Das reicht von der Beseitigung des Bankgeheimnisses über das Rauch- bis zum Meinungsverbot. Lichtschlag konstatiert einen ‘Überwachungsstaat’ und wirft die Frage auf, wozu dieser seine Daten und Informationen nutzen wird, wenn erst die maroden Sozial-, Gesundheits- und Finanzsysteme wie ein Kartenhaus in sich zusammenfallen. Schon heute säßen Hunderte Menschen in ‘politischer Haft’, und zwar ‘alleine deshalb, weil sie eine falsche Meinung haben’. Die meisten mögen unsympathische Zeitgenossen sein, aber: ‘Heute trifft es ein paar durchgeknallte Nazis. Und morgen?’
Der bekannte Dissident Wladimir Bukowski, der schon zu Sowjetzeiten kein Blatt vor den Mund nahm, redet auch heute Klartext: über die EU, die sich für ihn in Richtung einer diktatorischen und quasi-kriminellen Vereinigung entwickelt. Die Bürger zahlten Steuern an Nationalstaaten, die weder über ihre Gesetze noch über ihre Territorien herrschten. Die Herrschaft läge bei der Bürokratie, die einen ‘Staatsstreich in Zeitlupe’ betreibe, die gewachsenen Kulturen zerstöre und den Boden für die zunehmende Islamisierung bereite.
Der Rundfunkjournalist Jürgen Liminski entdeckt hinter der aufdringlichen Fürsorglichkeit des Staates und der geplanten flächendeckenden Krippen- und Ganztagsbetreuung der Kinder die Absicht der ‘totalen Vergesellschaftung und Instrumentalisierung des Menschen’. Die Familie soll aufgelöst, ihre Mitglieder partikularisiert werden. Andere Beiträge berichten vom Mißbrauch des Instruments amtlicher Kindesentziehung, über die Ausgrenzung der Väter und die Gender-Ideologie…
Der Publizist Udo Ulfkotte und der Historiker Ekkehart Rotter beschreiben das Vordringen der Scharia in Europa und Deutschland…
Thorsten Hinz, Junge Freiheit, 1 Oktober 2010
“‘Doch dass die Kommission und andere europäische Institutionen sich zu den Bannerträgern und weiter noch zu Akteuren und Motoren eines Wandels der öffentlichen Meinung machen, entspricht nicht der Vorstellung von einer politischen Integration, sondern eher der einer politischen Unterwerfung.’ Der fränkische Europaparlamentarier und Paneuropäer Martin Kastler legt mit seinem Beitrag über die Europäische Union und ihre Mitgliedstaaten den Finger in eine der tiefen Wunden der europäischen Integration. Mehr und mehr entwickelt sich die Europäische Union zu einem gesellschaftspolitischen Projekt, das die eigentlichen europäischen Werte und Traditionen verkehrt. Das Beispiel der Antidiskriminierungsrichtlinien ist nur eines von vielen für diesen Trend, dem auch die christdemokratischen, bürgerlich konservativen Parteien – von einzelnen Persönlichkeiten abgesehen – nichts mehr entgegenzusetzen haben.
In 28 Beiträgen setzen sich die Autoren von Die leise Diktatur mit schon vollzogenen oder aktuellen politischen Entwicklungen auseinander, die alle einen gemeinsamen Inhalt haben: die Aushöhlung und Beseitigung der bürgerlichen Freiheiten, die zunehmende Intervention der staatlichen Bürokratie in das Leben und Denken der Menschen, die Ausbreitung des neuen Totalitarismus…
In vier Kapiteln werden insbesondere die Themen ‘Politik und Medien’, ‘Erziehung und Familie’, ‘Integration und Islam’ sowie ‘Kirche und Kulturkampf’ behandelt. Da beschreibt etwa Hartmut Bachmann im Vergleich zwischen deutscher Verfassung und politischer Wirklichkeit, wie die Parteien die Allmacht an sich gerissen haben (ähnliches gilt übrigens für Österreich aber auch die Gesamtheit der Europäischen Union), da beschreibt Karin Jäckel anhand konkreter Beispiele wie in Deutschland das Jugendamt Familien brutal zerstört, da setzt sich der Herausgeber Michael Müller selbst mit der gesellschaftszerstörerischen Wirkung nicht integrationswilliger muslimischer Immigranten auseinander, oder beschreibt Nathanael Liminski von der ‘Generation Benedikt’ die massiven Angriffe auf christliche Konferenzen und Werte.
Die Antworten auf all die bereits real existierenden Angriffe auf die Freiheit geben die Autoren der sechs Beiträge in der Einleitung: Bekenntnis zu den christlichen Werten. Die Herausforderung für uns alle besteht in der ‘Tapferkeit – die Kardinaltugend der Freiheit’, um es mit der Überschrift des Beitrages von Andreas Püttmann zu sagen.”
Rainhard Kloucek, PaneuropaMagazin, 5/2010
Über den Herausgeber:
Michael Müller wurde 1958 in Aachen geboren und machte 1976 sein Abitur. Nach dem Studium der Geschichte, Romanistik und des Öffentlichen Rechts an den Universitäten Köln und Bonn gründete er 1987 die Agentur für Publizistik und Reportagen und 1991 den MM Verlag. Michael Müller ist verheiratet und Vater von vier Kindern.
Jethro Tull: Wond’ring Aloud
From the album Aqualung (1971).
Modernitetstolkningar
Förstår man att personbegreppet under den nu aktuella perioden är oupplösligt förbundet med de framväxande moderna föreställningarna om individualitet och subjektivitet, förstår man också att det är en del av de centrala temata som präglat vår tids hela modernitetsdebatt. Det är svårt att i en diskussion om forskningen kring dessa begrepps idéhistoria i modern tid undvika att något beröra de huvudsakliga bidragen till denna modernitetsdebatt, även om det knappast är nödvändigt att gå närmare in på frågan om de olika definitionerna av själva modernitetsbegreppet och avgränsningarna av moderniteten som sådan.
Moderniteten är i mycket bara ett icke-marxistiskt ord för den borgerliga revolutionen i vid mening. Max Weber analyserade rationaliserings- och – vad ska vi kalla den -“avtrollningsprocessen”, och beskrev på problematiskt sätt orsaksförhållandet mellan kapitalismen och protestantismens anda, men det är Heidegger som blivit känd för det sätt, än mer ensidigt som historieskrivning, på vilket han satte det moderna subjektet i centrum för analysen av den moderna utvecklingen och förstod dennas rationalitet huvudsakligen i subjektivitetens termer. Heideggers analyser, exempelvis i hans sena Nietzsche-verk och hans uppsats om Schelling, har varit av stor – alltför stor – betydelse.
I fokuseringen på subjektiviteten förbiser Heidegger p.g.a. sina specifika utgångspunkter individualitetens innebörd. Denna har istället gjorts till det avgörande i vad som kan sägas åtminstone indirekt vara ett av de andra tunga bidragen till modernitetsanalysen, nämligen den som företagits av Louis Dumont. [Homo hierarchicus. Le système des castes et ses implications (1967), Homo aequalis (1977), Essais sur l’individualisme: Une perspective anthropologique sur l’ideologie moderne (1983).] Men även denne renodlar sitt tema på ett sätt som omvänt kan anses förbise subjektivitetens problem och de komplexa, i den moderna filosofins historia på intet sätt självklara relationerna mellan individualitet och subjektivitet.
Karl Löwith, Amos Funkenstein och Michael Allen Gillespie har åter velat analysera moderniteten – eller åtminstone vissa av huvudlinjerna inom denna – i termer av olika varianter av en sekulariseringsteori, enligt vilken Guds försyn, alternativt Guds under senmedeltiden filosofiskt utlagda allsmäktiga viljefrihet, gradvis sekulariserats och människan därmed kommit att överta en normlös viljefrihet i den egna maktutövningens tjänst. Det moderna subjektets tilltagande självhärlighet är här oskiljaktig från dess excentriska individualism, och utvecklingen kulminerar ofta i dessa analyser i nihilismen. [Löwith, ’The Historical Background of European Nihilism’, i Nature, History and Existentialism (1966), och Meaning in History (1970); Funkenstein, Theology and the Scientific Imagination from the Middle Ages to the Seventeenth Century (1986); Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995); se min recensionsartikel om den sistnämnda titeln, ‘Origins of Nihilism: Actual and Alleged’, i Humanitas, 9:2 (1996), och även diskussionen om nihilismbegreppets ursprung och Jacobis tidiga analys av fenomenet nihilism i min Worldview of Personalism (2006).] I visst teoretiskt samband med analyser av detta slag står aspekter av Eric Voegelins av mig på annat håll behandlade.
De flesta av de nämnda analytikerna är i grunden kritiska mot moderniteten. I deras analyser har stöd kunnat hämtas för dagens vanliga antimoderna eller förment antimoderna ståndpunkter, som väl kan sägas fördela sig på två olika grundtyper: den premoderna och den postmoderna. Den premoderna ståndpunkten är väl sällsynt i mer renodlad form, även bland reaktionära katolska “medievalists”, och vad som kallas konservatism är i sin burkeanska huvudströmning identiskt med vad som idag ibland kallas “liberalkonservatism”. Men den kan sägas representeras av den “traditionalistiska” skolan i René Guénons linje, i Sverige representerad av Kurt Almqvist och Tage Lindbom.
Den postmoderna riktningen, i vid mening, utvecklades i centrala avseenden ur Heideggers tänkande (och Nietzsches relaterade). Pre- och postmodernisterna motsätter sig förstås varandra, men båda vänder sig mot just den förståelse av subjektet, individen och även personen som utvecklats och försvarats inom ramen för den borgerliga moderniteten. Både den traditionalistiska skolan och postmodernismen (med dess nämnda historiska ursprung) är produkter av och på visst sätt bejakare av resultaten av den europeiska katastrof och förstörelse som första världskriget utgjorde. I jämförelse med dem representerar den del av den socialistiska eller kommunistiska rörelsen som försökte stoppa kriget en nyskapande kontinuitet med det gamla Europa och den borgerliga erans kulturella förtjänster.
Det sistnämnda kunde rentav sägas vara ett av flera exempel på att mot de post- och premoderna analyserna står en annan tendens och möjlighet: det kvalificerade försvaret för moderniteten, försvaret för vad som kan kallas en alternativ modernitet, som accepterar och inkluderar men samtidigt modifierar den moderna förståelsen av subjektiviteten, individualiteten, och personligheten. Denna riktning uppvisar liksom dessa olika varianter, men implicerar generellt en kritik mot både post- och premodernismen. Den kännetecknas av ett klart urskiljande av och försvar för vad den uppfattar som modernitetens viktiga delsanningar, insikter och värden.
Hans Blumenberg koncentrerade sig på “självhävdelsens” roll under den nya tiden fram till upplysningen, utan att dock, trots att han sätter dess framväxt i samband med den senmedeltida nominalismens kritik av högskolastikens rationalistiska syntes och den kringsiggripande skepticismen, se den vare sig som en sekulariserad guddig allmakt eller sätta den i samband med den senare nihilismen. Tvärtom söker han grunda modernitetens själva legitimitet i just denna viljemässiga självhävdelse. [Die Legitimität der Neuzeit (1966).]
Ävenledes ganska långt ifrån men ändå i åtminstone några avseenden närmare den s.a.s. kompletta idealistiska och personalistiska ståndpunkt jag försöker föreslå skulle kunna försvaras i obruten kontinuitet med såväl 1800-talsidealismen som den äldre och större idealistiska traditionen, och därmed också närmare mitt huvudsakliga analytiska perspektiv här, har emellertid legat andra tänkare som under de senaste årtiondena presterat ett filosofiskt försvar för centrala moderna insikter om subjektiviteten, individualiteten och personligheten, samtidigt som de utförligt diskuterat de möjliga och de nödvändiga distinktionerna mellan dessa begrepp i ett filosofihistoriskt perspektiv.
Bland dessa har vi redan gjort flitigt bruk av Taylors Sources of the Self. Lika viktiga är emellertid de europeiska filosofer som under kritik av strukturalismen, “poststrukturalismen” och postmodernismen påvisat den förblivande relevansen av kantianismens och aspekter av den moderna idealismens humanistisk-filosofiska riktningar. Här kan man kanske tänka på tyska filosofer och filosofihistoriker som Dieter Henrich och Manfred Frank och franska som Luc Ferry och Alain Renaut. Med denna inriktning bibehålls eller förnyas förstås också alla dess stora historiska namns – genom hela 18- och 1900-talet – relevans och aktualitet.
De tänkare och historiker i denna linje som presterat mer omfattande tolkningar av den moderna historien kännetecknas inte av någon okomplicerad modernitetstro. De är medvetna om modernitetens – den borgerliga revolutionens, i vid mening – vanskligheter, urspårningar och karaktäristiska problem, och därmed om delsanningarna i modernitetskritikernas analyser. Deras försvar präglas av viktiga moment av den urskillning som 1900-talets historiska erfarenheter givetvis kräver. Det innebär att försvaret dels är kvalificerat, dels partiellt. Likafullt kvarstår i ljuset av dessa modifikationer de väsentliga värdena och insikterna som både möjliga och nödvändiga att värna och nyformulera. Ett bra exempel på en filosofisk riktning med denna allmänna syn på moderniteten är den s.k. värdecentrerade historicism som utvecklats av Folke Leander och Claes G. Ryn i en modifierand förlängning av Irving Babbitts och Benedetto Croces tänkade, och under visst inflytande även av exempelvis Ernst Cassirer.
Federal Coffee Palace, Melbourne
Richard C. Leone & Greg Anrig, Jr, eds: The War on Our Freedoms
Civil Liberties in an Age of Terrorism
Public Affairs Books, 2003
Publisher’s Description:
The war on terrorism is being fought not only in places like Afghanistan and Iraq but also in American classrooms, newsrooms, and courtrooms. Do we truly grasp the consequences of the war abroad for our freedoms at home?
In each generation, for different reasons, America witnesses a tug of war between the instincts to suppress and the instinct for openness. Today, with the perception of a mortal threat from terrorists, the instict to suppress is in the ascendancy. In this essential guide to the dangers of limiting civil liberties in the name of “national security”, fourteen leading thinkers, scholars, journalists and historians explain what is happening and why the implications are ultimately destructive of American values and ideals. The judiciary is being undermined, the press is being intimidated, racial profiling is rampant, and our privacy is being invaded. The “war on our freedoms” is just as real as the “war on terror” – and, in the end, just as dangerous.
Blurb:
“The collateral damage wrought by Mr Bush’s war is not confined to Iraq. What that war is doing to the fabric of American freedom, justice and law is already ominous. The War on Our Freedoms is a calmly reasoned report on what the administration has contrived against our liberties in the name of ‘homeland security’.” Arthur Schlesinger, Jr
About the Editors:
Richard C. Leone is president of The Century Foundation and has served as chairman of the Port Authority of New York and New Jersey, president of the New York Mercantile Exchange, and a faculty member at Princeton University.
Greg Anrig, Jr is vice president of programs at The Century Foundation and the former Washington bureau chief of Money magazine.
Carl Rudbeck, EU och friheten
I några inlägg har jag kritiserat Carl Rudbeck för att med simplistisk libertariansk globalism i tidstypisk förening med utpräglad kulturradikalism ha trängt undan den spirande kultur- och värdefilosofiska förnyelse som det fanns visst utrymme för i Moderaterna och Timbro på åttiotalet.
Tillsammans med Johan Norberg och några till gjorde han det möjligt för en helt annan typ av personer att komma fram, som inte alls gått igenom den förmedling av kontinuitet från de gamla moderaterna – ja, i några fall den egentliga, gamla svenska konservatismens historiska tradition – i förening med ny inspiration från internationellt konservativt tänkande som vid denna tid faktiskt erbjöds. Det var personer ur detta läger, som såvitt jag minns med få undantag inte syntes på de relevanta evenemang där detta ägde rum, som med tiden kom att bilda Nya Moderaterna, även om de därmed tonade ned libertarianismen och åtminstone nominellt övertog en del socialliberalt ideologiskt gods.
Men nu verkar det faktiskt som om Rudbeck, denne ledande och åtminstone på många sätt så typiske representant för de senaste årtiondenas svenska nyliberala pseudohöger (naturligtvis av vänstern alltid utan komplicerande distinktioner betecknad rätt och slätt som representerande “högern”), på centrala punkter börjat drabbas av vissa tvivel.
Fastän han fortfarande säger sig vara en “varm anhängare av EU”, har han de senaste månaderna hörts uttrycka vad som utan tvekan är ett äkta och uppriktigt bekymmer över dagens EU eller åtminstone EMU och den nya s.k. “europakten”. Minst två gånger har han med skärpa och entydighet förkastat EU:s avsättande av demokratiskt valda premiärministrar i två länder (Grekland och Italien), och därmed dess ersättande av dem med sina egna män (som därmed naturligtvis också är bankernas).
I SR P1:s Godmorgon världen i söndags tillade han dessutom med förbluffande klarsyn och ärlighet inte bara att vänstern saknar lösning på de problem unionen här står inför, utan också att inte heller högern har någon lösning.
Detta hedrar honom. Finns det trots allt ett äkta frihetspatos och verklig insikt någonstans där innanför den förutsägbara nyliberala ideologism som han valde att förnya sin karriär med efter många år som forskare om Frankfurtskolan och radikal introduktör som kulturskribent i SvD av poststrukturalistiska och postmodernistiska tänkare?
Rudbeck har nu visat sig överlägsen sina skenmotståndare, som exempelvis bombvänsterns Per Wirtén på Arena som oförtrutet, med hela den kollapsande socialdemokratin, i nitisk tjänst till de centralistisk-globalistiska finans- och maktmanipulatörerna ligger på med oreserverade hyllningar av EU och europakten, och rentav med hänvisning till Tobinskatten försöker framställa EU:s nuvarande åtgärdsprogram som motsvarande den gamla förvirrade Attac-rörelsens krav.
Frågan är bara vilka slutsatser Rudbeck, och de utan tvekan oerhört många andra inom den svenska “högern” som delar hans djupa tvivel, kommer dra. I vilken riktning kommer de söka lösningen, den förändring som alla snart måste inse krävs? Jag har i tidigare inlägg pekat på var lösningen finns, hur förändringen måste se ut. Den nuvarande europeiska unionen måste ersättas med en helt annan typ av europeiskt samarbete på nya politisk-filosofiska grundvalar, och det internationella bank- och finanssystemet måste i grunden reformeras. Jag ska inte gå närmare in på detta nu. Det är här tillräckligt att säga att det runtom i Europa finns många som ser klarare i dessa frågor än både den nuvarande svenska vänstern och högern, och som arbetar i riktning mot det nödvändiga alternativet till dagens protototalitära utveckling.
Det är svår väg, men alltså i längden nödvändig, oundviklig för Europas räddning. Och ju längre vi dröjer med att anträda den, desto tyngre kommer arbetet bli.
Jan Olof Bengtsson 