Jan Olof Bengtsson

Kognitivism, realism, idealism, 1

Kognitivism, realism, idealism, 2

Kognitivism, realism, idealism, 3

Motivet bakom Cupitts icke-realism är utöver hans accepterande av strukturalismens, perspektivismens och postmodernismens allmänna ståndpunkter också hans kritik mot den traditionella religionens världsbild, väsen och funktion, i synnerhet kristendomens. Delvis kritiserar alltså också idealismen detta. Men vad Cupitt i mycket gör är att filosofera om religionen som fenomen i vidare mening, inte att filosofera om de frågor som religionen såväl som den traditionella filosofin gemensamt väcker och roterar kring.

Det ligger i postmodernismens väsen att förneka tidlösa frågor. I stället blir dess religionsfilosofin, som vi redan antytt (den är naturligtvis inte ensam om detta) en filosofisk religionsfenomenologi som behandlar långt mer än, och snarare helt andra saker än, de klassiska frågorna, såsom realismfrågan. Det är därför viktigt att framhålla att den kritik jag här framföra gäller Cupitts icke-realism, och att det sannolikt delvis torde vara möjligt att uppskatta exempelvis hans narratologiska insikter oberoende av denna position.

Cupitts kritik av uppenbarelsereligionernas absoluta fundamentalistiska och exklusivistisk-monopolistiska anspråk (“heavy, crude, gloomy and terroristic…barbarous…frightful excesses of power and guilt, cruelty and sentimentality” [Runzo, 54.]) träffar självfallet inte den överkonfessionella religionsfilosofin i äldre mening som ju själv utmärks just av att den vänder sig mot allt detta. Poängen är att denna i den tradition jag försvarar, vad vi än mån anse om betydelsen av uppenbarelsereligionernas konkret-institutionella sammanhang för det religiösa livet, rent åskådningsmässigt de facto förmådde rädda religionernas realistiska essens samtidigt som den övervann deras dogmatisk-konfessionalistisk-institutionella begränsningar. Och det är dessa rent åskådningsmässiga frågor diskussionen i Runzos bok handlar.

Men här finner vi alltså hos Cupitt samma svaghet som hos Hick. Han tycks helt enkelt vara omedveten om denna religionsfilosofis existens. Liksom det för Hick – efter att idealismen alltså som vanligt överhoppats, med en enda mening – endast finns traditionell uppenbarelsereligion å ena sidan och kritisk realism å den andra, finns det för Cupitt bara traditionell uppenbarelsereligion å ena sidan och icke-realism å den andra.

Visserligen säger han, med en pejorativ formulering, att filosofin inför kriticismen “fought a determined rear-guard action in favour of necessary truth”, [Ibid. 45.] men vad han här syftar på är delvis oklart. Kant och Hegel nämns, men längre fram nämns “German Idealist philosophy” och Hegel också som exempel på de strömningar som format de senaste tvåhundra årens helt dominerande “fully secularised and incarnational vision of things”. [Ibid. 50.] Detta är inte motsägelsefullt såtillvida som den nödvändiga sanning Hegel försvarade förvisso kan sägas vara helt sekulariserad och “inkarnationell”, det vill kort sagt säga långtgående panteistisk, men det är motsägelsefullt såtillvida som det senare citatet tyder på att den enligt Cupitt inte enbart var vad denne (med ytterligare inkonsekvent kvardröjande positivism) uppfattar som en “rear-guard action”.

Det väsentliga här är emellertid att Cupitt helt förbiser den i alla västländer förekommande och ibland dominerande idealism som var både kritisk och realistisk i vad gäller frågan om den transcendenta verkligheten. Att som Cupitt om den tyska idealismen generellt säga att den i likhet med övriga samtida strömningar hyste “a desire to escape from the legacy of Plato” och att den t. o. m. var “naturalistic” o.s.v., [Ibid.] är filosofihistoriskt helt enkelt felaktigt.

Men Cupitts religionskritik går utöver den som också framförs av den överkonfessionella, kritiska idealistiska filosofin, och riktar sig mot den realistiska essens som denna idealism i likhet med den traditionella religionen försvarar. Cupitts programmatiska fladdrande i tidsandan – vad som annars skulle kunna beskrivas som det epigoniska och opportunistiska accepterandet av postmodernismen – hävdas vara just postmodernismens eget ideal: filosofen måste vara “an interpreter of the times”. [Ibid. 51.] Cupitt säger sig fullgöra denna uppgift i en “undogmatic and post-authoritarian spirit”: [Ibid. 52.] “I am not telling you how things are absolutely, but only offering you an interpretation of the way they seem, just now”. [Ibid.]

Inte minst här blir emellertid den sofistiska självupplösningen av Cupitts ståndpunkt uppenbar. Postmodernismens kritik träffar förvisso delvis den moderna rationalismen och positivismen. Men Cupitts icke-realism faller tillsammans med den övriga postmodernismens – och dess föregångares – misslyckande i dekonstruktionsförsök också av all idealism, metafysik, transcendens och andlighet, den patetiska attacken mot “logocentrismen”, som i Derridas skenbart endast förvirrade men i verkligheten naturligtvis åtminstone delvis medvetet och avsiktligt subversiva föreställningsvärld också rymmer allt detta, utöver teknokratins instrumentellt-exploaterande rationalism.

Cupitt och postmodernismen faller dessutom tillsammans med all ren skepticism och relativism. Den filosofiska kritiken mot den s.a.s. totala skepticismen och relativismen är välkänd, men dessa återkommer ständigt i nya förklädnader genom hela filosofihistorien utan att till sitt väsen förändras. Det är därför, hur tröttsamt det än är, nödvändigt att åter granska dem, när de nu dyker upp i den cupittska icke-realistiska religionsfilosofins form. Cupitt presenterar en för en religionsfilosof ovanligt enkel version utan några som helst referenser till vare sig äldre eller samtida filosofisk diskussion om de här oundvikligen involverade problemen.