Fenomenet Flashback

“DogDylan” rapporterar i en kommentar att de flesta Flashback-skribenter han varit i kontakt med tycker att detta forum “räcker för dem” och därför inte är intresserade av att skapa ett nytt. Eftersom jag flera gånger föreslagit att ett nytt forum bör skapas – eller snarare upprepat detta förslag från en av Flashbacks egna skribenter – av det skälet att jag inte tycker Flashback i dess helhet på något sätt motsvarar de bästa skribenternas nivå och kvalitet, svarar jag honom i form av detta nya, separata inlägg.

Flashback är helt enkelt alltför kloakartat. Jag har med viss utförlighet beskrivit detta med hänvisning till enskilda skribenter, texter, användarnamn, avatarer. Men även forumets allmänna design inbjuder till en karaktäristik av denna typ.

Vad är det första man ser när man kommer till Flashback? En bild av en cigarettrökande – råtta.

Den är infogad som en del i en logga med texten ”Flashback” i amerikansk 50-talsretrostil. Tillsammans med råttan sätter en popkulturell jukeboxestetik forumets ton.

Att detta svenska forum har ett engelskt namn är i sig signifikativt. Och vad syftar namnet på? 50-talets popkultur? Det förklaras ingenstans. Det är obegripligt och förefaller helt godtyckligt. Den allmänna designen får besökaren att tänka att man bara måste ha tyckt att det ”låter amerikanskt” och därför bra.

Den reklam som följer, i gräll orange färg, är helt anpassad till den ton som på detta sätt satts: ”Röka Kröka Göka”, ”När en last inte räcker”, ”Alla tillsatser för att göra eget snus och cigaretter”, ”Sexleksaker, kondomer m. m.”, ”Sifoner – Lustgas”, ”Vinsaker – Ölsaker”, ”Sexiga underkläder”.

Därefter kommer uppställningen av huvudkategorierna av delforum eller ämnesområden, som täcker allt mellan himmel och jord, högt och lågt, viktigt och oviktigt, utan urskillning. Först kommer ”Datorer, Teknik & Prylar”, följt av ”Droger”. På Flashback diskuteras kulturens, politikens, samhällsdebattens, historiens, filosofins, vetenskapens och religionens alla områden huller om bladder med ”Tripp- och rusrapporter”, ”Kändisskvaller”, ”Poker, spel och dobbel”, ”Tatuering och piercing”, ”Godis och snacks”, ”Hembränning och dryckestillverkning”, ”BDSM, fetischism, parafili och kinky sex”.

Det ska erkännas att det inte är någon extrem, kaotisk svåröverskådlighet och oordning som i tidningarnas nätupplagor, som dessutom har ännu mer – och mer påträngande – reklam och på det hela taget är oläsbara.

Men det är illa nog ändå. Detta är alltså den ram inom vilken läsaren sedan finner skribenter såsom Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan, Drullknull och otaliga andra med liknande namn, och det språk och den stil som allt det han redan mött snabbt lett besökaren till att förvänta sig. Och det är alltså här vi också finner så mycket av de anonymitetskulturens missbruk som jag diskuterat i en lång rad inlägg och därför inte behöver säga något mer om här.

Allt detta är objektivt sett kloakmässigt. Det är inte jag som hittar på eller överdriver detta p.g.a. att jag ogillar åsikterna som framförs eller att jag kritiseras. Det handlar inte om någon smutskastning från min sida. Jag har aldrig uttalat mig ensidigt negativt om Flashback, eftersom mitt huvudsyfte från början har varit att värna yttrandefriheten, att lyfta fram Flashbacks grundidé, och framför allt dess många goda skribenter. Jag har skrivit utförliga svar på flera av deras viktiga inlägg i tråden om mig. Mitt syfte är ett helt annat än att svartmåla. Men ett nödvändigt led i just denna strävan har varit att peka på den smuts som alla som inte acklimatiserat sig i kloaken lätt kan se finns där. Det är fråga om ett verkligt problem, till och med alldeles oavsett åsikter. Att inte ens Flashbacks bästa skribenter inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning tycks förstå det är allvarligt i flera avseenden.

Vad som är förvånande är dock kanske inte något av det jag här och tidigare beskrivit i sig. Internätet översvämmar ju precis som tidningarna, radio och TV av orgier i vulgaritet. Det är i stället det faktum att vi här, inom en av huvudkategorierna av delfora, Politik, finner några av Sveriges bästa politiska kommentatorer, som i kunskaper, insikter och ibland även stil och formuleringskonst (även om det i de sistnämnda avseendena, liksom ifråga om stavning, ofta slarvas just därför att detta forum inte ger tillräckliga incitament till att undvika det) åtminstone på flera viktiga områden är överlägsna samtliga i andra media verksamma. Annat än undantagsvis kommer på dessa områden ingen av de senare ens i närheten av de analyser som den tålmodige besökare som inte avskräcks av inramningen och kloakråttorna regelbundet kan finna i Flashbacks olika politikfora.

Nu kunde man visserligen säga att givet den allmänna debattens politisk-korrekta konfiguration och den intellektuella, ideologiska och filosofiska tomhet, uttömdhet, som de (skenbart) dominerande åsiktsriktningarna uppvisar, det inte krävs särskilt mycket för att hålla en högre nivå. Men faktum är att just detta sakernas tillstånd i viss mån bidrar till det beundransvärda hos Flashback-kommentatorerna. Jag påpekade i den diskussion där DogDylan deltog hans otroliga förmåga att vidmakthålla intresse för en mediadebatt – även i dess minsta skiftningar och detaljer – som i sig och i sak sällan förtjänar denna uppmärksamhet, men som det av andra skäl är värdefullt att kommentera på hans sätt. Detta gäller även andra Flashback-skribenter. Jag skulle aldrig kunna avsätta så mycket tid och energi för och skulle överhuvudtaget inte stå ut med att följa den så nära och i sådan utsträckning.

Naturligtvis invänder vissa här att just detta extraordinära intresse beror på perspektivlöshet, brist på andra, högre intressen, politisk nördighet, inskränkthet. Och så kan det naturligtvis vara i några fall. Men jag har sett tecken på att vi här har att göra med betydligt mer resursrika personer, som om de får utvecklas och mogna på rätt sätt kommer kunna prestera verkligt avancerad politisk analys just i ljuset av större intellektuella, historiska, kulturella sammanhang. Några behöver, som jag skrev om DogDylan, sättas i språk- och stilskola en tid, men de kommer såvitt jag kan se liksom han att klara den utmärkt.

Allt detta är det sant anmärkningsvärda med Flashback. Jag har flera gånger upprepat att jag i högsta grad respekterar Flashbacks grundidé och paroll, ”Yttrandefrihet på riktigt”. Utan tvekan skulle de skribenter jag nu än en gång försöker berömma svara att det är just därför att Flashback erbjuder detta som de skriver där. Men yttrandefrihet på riktigt finns ju på de flesta håll på internätet, det är hur lätt som helst att starta ett nytt forum, en blogg, en portal eller en nättidskrift. Det behöver inte ens kosta något.

Varför har Flashbacks skapare, som uppenbarligen har seriösa intentioner just på det område – avdelningen Politik – där vi finner de skribenter jag talar om, valt att fläska på med denna inramning, som inbjuder till kloakmässigt skrivande? Och hur kan de icke kloakmässiga skribenterna vara nöjda med det?

Jag har visserligen fortfarande inte läst särskilt mycket av de senare och följer inte ens de bästa trådarna – främst DogDylans ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som jag sedan en tid lagt in en länk till på Links-sidan – helt regelbundet. Det kan naturligtvis vara så att det i verkligheten uteslutande är fråga om personer med dåligt omdöme som inte förstår hur de missbrukar sina talanger, och som kanske döljer eller (jag har tog upp denna möjlighet i den tidigare diskussionen här i bloggen) har för mig ännu icke upptäckta kloakmässiga sidor.

Men jag står tills vidare fast vid mitt första, spontana omdöme att det finns inte bara några utan många utmärkta skribenter på Flashback. Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?

Säkert skulle mina favoritsdebattörer svara att de når ut på Flashback, att de har mågna läsare. Och troligen har forumets skapare, trots de seriösa intentionerna, medvetet valt inramningen/designen och accepterat kloakmässigheten för att han eller hon tror sig få fler medlemmar och läsare på det sättet. Så tänker ju också kvällstidningarnas och radio- och TV-kanalernas redaktörer och ägare, cyniskt förstörande den folkliga kulturen och den kultur folkbildningen uppnått.

Oavsett orsaken är det utan tvekan riktigt att Flashback når ut och har många läsare. Jag har själv i något annat inlägg framhållit hur många visningar tråden om mediakriget har. Det är uppenbart inte bara att alltfler i den läsande allmänheten hittar fram till den och liknande trådar utan också att redaktörer i övriga media, ledarskibenter, kolumnister, och även ett växande antal akademiker och politiker gör det. Allt oftare kommenterar de Flashback. Några politiker skriver själva i forumet.

Men mot detta argument anför jag att det är uppenbart att den kloakmässiga omgivningen på Flashback gör att skribenterna inte når ut på det sätt de borde göra och borde önska, att deras bidrag till debatten inte får den tyngd och tas på det allvar de förtjänar. Flashback “räcker” inte alls för dem. Jag vidhåller av detta skäl och insisterar på att de bästa skribenterna bör skapa ett nytt forum, samtidigt som jag naturligtvis hoppas att Flashback kan förbättras.

Ett nytt forum av den typ jag förespråkat skulle automatiskt tvinga dem att skriva bättre, lägga ned mer omsorg på sina inlägg. De bör fortsätta skriva samma slags korta inlägg i snabb följd och i dialog med varandra som de nu skriver, men de kunde också lära sig (de som inte redan kan det) att skriva längre texter, reguljära artiklar. Forumet borde inte vara öppet för alla utan snarare en sajt mer liknande en portal eller en webbtidskrift, samtidigt som det fortfarande ger utrymme för den typ av diskussioner som skribenterna – och läsarna – är vana vid från Flashback.

Internet är inte bara orgier i smaklöshet. Det har också möjliggjort fora och sajter som inte bara är innehållsligt överlägsna utan också långt bättre designade och organiserade än de gamla tidningarna och många av de gamla tidskrifterna.

Internet är ju, som jag argumenterat i flera poster i ”kategorin” Uncategorized (och fler följer), på de flesta sätt överlägset som form för skrivande och publikation, fastän vi bara står vid början av utvecklingen av dess tekniska möjligheter i detta avseende. Och jag tänker här även på internetfora, som parallellt med enskilda personers och gruppers sajter är ett  av de största framstegen och genombrotten i den kvalificerade debattens och det intellektuella utbytets historia.

Jag har några gånger nämnt min mångåriga erfarenhet som medlem i ett slutet, modererat akademiskt e-forum. Den nya teknologin lämnar alla former av tidigare akademiskt intellektuellt utbyte bakom sig – seminariet, konferenspanelen, de akademiska tidskrifternas korta och långsamma debatter. Och detta gäller givetvis också debatten i allmänhet, inte bara den akademiska. Det intellektuella livet intensifieras och utbytet och kommunikationen får en helt ny precision. Allt naturligtvis under förutsättning att deltagarna förstår att rätt bruka denna den nya teknologins potential, och skapar former och kulturella mönster och normer för verksamheten som tillåter den att fullt förverkligas.

Det finns ingen som helst anledning att här nöja sig med något som påminner om en vanlig gammal sjaskig kvällsblaskas nätupplaga.

Augustinus’ inre erfarenhet

De nya temata i Augustinus tänkande är inte bara inspirerade av bibeln utan springer i hög grad också ur den egna upplevelsen – som dock naturligtvis växelverkar med bibelläsningen. Om Augustinus i viss mån stod oförstående inför termen och det i teologin utvecklade begreppet person, anses han av vissa mer än någon före honom, och under tusen år efter honom, ha upptäckt, upplevt och i sina Confessiones uttryckt personens verklighet: “Avec les Confessions de saint Augustin, le moi moderne surgit dans l’histoire”, skriver Hadot. [‘De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 132.]

Han framhåller hur föregångare förvisso fanns, influerade av stoicismens moraliska självrannsakan och samvetsprövning och av gnosticismens och platonismens fokus på själens öde och ursprung: Marcus Aurelius’ tal till sig själv, Julianus’ “redan romantiska” utgjutelser om sina egna upplevelser, några formuleringar hos Plotinos, Gregorios av Nazians’ lamentationer över själens passioner. [Ibid.132 f.] Hos alla dessa återfinns rapporter inifrån rörande den verklighet man filosofiskt beskrivit som själen, förnuftet o.s.v. Nyplatonikern Augustinus övertog naturligtvis härifrån inte bara de metafysiska positionerna utan hela interioritetsorienteringen, som Hadot visat är helt central hos Plotinos.

I mycket framstår det snarare som att det är detta som får en ny variation hos Augustinus, än att det handlar om hans innovationer. Men utan tvekan finns i denna variation en ny kristen egenart och nya tonvikter i den subjektiva upplevelsens form och inte minst dess uttryck. Hadot betonar hur Augustinus kan sägas inte bara fortsätta denna tradition utan också berikar den “avec tout le lyrisme biblique” – Psaltarens, Jobs, Paulus’. Och viktigast av allt: “Cette chaleur littéraire ne serait pourtant rien sans le feu d’une ardente expérience intérieure, qui prend la forme d’un étonnement inquiet devant le mystère du moi.” [Ibid. 133.] Hadot exemplifierar med en känd passage ur Confessiones: ”Magna vis est memoriae, nescio quid horrendum, deus meus, profunda et infinita multiplicitas; et hoc animus est, et hoc ego ipse sum. Quid ergo sum, deus meus? Quae natura sum? Varia, multimoda vita et immensa vehementer.” [Ibid.; Confessiones X, 17.26. (Hur stor är inte minnets kraft – ett jag vet inte vad för bävansvärt, denna djupa och oändliga mångfald! Och detta är själen, detta är jag själv! Vad är jag, min gud? Vilket slags väsen är jag? Ett liv, föränderligt, mångskiftande och av ofantlig vidd.)]

Vi ser att Augustinus står frågande inför sin egen persons mysterium. Men här handlar det om en intensivt och konkret upplevd, outgrundlig verklighet. Hadot anför också andra ställen ur Confessiones’ tionde kapitel där det talas om “abyssus humanae conscientia” och om minnets “penetrale [helgedom] amplum et infinitum”. Med Augustinus avskiljer sig människan från kosmos, upphör att tala om sig själv i tredje person och övergår istället till första person, blir för sig själv ett jag. Och detta jag identifieras med själen eller den inre människan. [Ibid.]

Hadot avslutar med konstaterandet att det sätt på vilket jaget med Augustinus håller sitt inträde i filosofin innebär “un changement radical de perspective intérieure”. I stället för att hävda att “l’âme pense, donc elle existe, c’est-à-dire de se rapporter en quelque sorte à un principe transcendant de la vie et de la pensée humanine, Augustin affirme: je suis, je me connais, je me veux”, [“Sum enim et scio et volo: sum sciens et volens et scio esse me et velle et volo esse et scire” (Ty jag är och vet och vill: jag är vetande och viljande och vet att jag är jag och att jag vill och jag vill vara och veta); Confessiones XIII, 11, 12; Hadot anför de latinska texterna i noter.] och ”ces trois actes s’impliquent mutuellement. Nouveauté radicale dans l’histoire de la pensée. Il a fallu quatre siècles pur que le christianisme atteigne à cette conscience du moi et il faudra attendre dix siècles pour que l’expérience augustinienne trouve un écho.” [Ibid. 133 f.]

Den filosofiska forskningen i Sverige: Inledning till första boken

Den filosofiska forskningen i Sverige: Förord

En lätt, moderniserande språklig bearbetning, åtminstone ifråga om stavningen, kunde kanske vara lämplig här i bloggen. Jag återkommer eventuellt med en sådan.

—

Ehuru det säkerligen vore af stort intresse att följa den filosofiska forskningens utveckling i Sverige altifrån dess tidigaste begynnelse ända intill våra dagar, så skulle dock ett arbete af så omfattande natur öfverstiga måttet af de krafter, som stå oss till buds. Vi hafva därföre inskränkt oss till försöket att gifva en framställning af den filosofiska spekulation, som, förberedd af andra tänkare, inleddes af Boethius, fortsattes af Höijer, Biberg, Grubbe, Geijer, och slutligen vunnit sin principiella fulländning genom Boström. Ehuru väckelsen till denna spekulation egentligen utgick från Kant, och ehuru den under hela sin fortgående utveckling stått i ett så nära förhållande till samtida former af filosofisk idealism i Tyskland, att den endast i sammanhang med dem kan rätt uppfattas; innehåller den dock i sig både principiella undersökningar och därpå grundade vetenskapliga resultat, hvilka väsentligen afvika från alt, som inom den tyska spekulationen hitintills förekommit. Det vore ock därföre ganska orätt att betrakta denna svenska filosofi endast såsom en gren på den tyska bildningens träd utan lefvande rot i den fosterländska jordmånen. Innehållet af de nämde svenske tänkarnes forskningar är emellertid icke blott nästan okändt utom Sveriges gränser, utan äfven inom dessa är bekantskapen därmed ännu ganska sparsam och ofullständig. Så  beklagligt detta förhållande än må vara, så är det dock lätt förklarligt, när man besinnar, att Boström i allmänhet blott under det muntliga föredragets form meddelat sin verldsåsigt, och att Bibergs och Grubbes efterlemnade föreläsningar och skrifter, i stället för att vara från trycket fullständigt utgifna, till störesta delen otrykta förvaras antingen hos någon anförvandt eller inom väggarne af något offentligt bibliotek. Under sådana förhållanden torde en sammanhängande framställning af det filosofiska forskningsarbetets fortgång i Sverige från slutet af 18:de århundradet intill närvarande tid kunna anses vara särskildt af behofvet påkallad. En sådan framställning bör icke blott kunna användas såsom en källa till bekantskap med våra store tänkare, till dess att deras arbeten hunnit att fullständigt utgifvas, utan bör äfven, sedan detta skett, kunna tjäna till ledning vid studiet af dessa, och sålunda i sin mån bidraga till att göra dem fruktbärande för den fosterländska bildningen.

Att rätt skildra den med Boethius begynnande spekulationen vore dock icke möjligt, utan att först och främst hafva kastat en blick tillbaka på den Lockeska filosofien och dess utveckling i England och Frankrike. Vid den tid, då Kant uppträdde, herskade nämligen i Sverige, likasom i det öfriga bildade Europa, denna filosofi både inom och utom universiteten och det var under lifligt motstånd från Lockianernas sida, som Kantianismen hos oss infördes af Boethius. Men utom de egentliga Lockianerna funnos på den tiden i vårt fädernesland tvänne tänkare, hvilka, ehuru de ytterst stödja sig på Lockes principer, kunna betraktas såsom föregångare till en högre riktning, och hvilka på den efterföljande svenska spekulationen utöfvat et omisskänligt inflytande. Desse tänkare voro Thorild och Ehrensvärd. Äfven för att kunna rätt förstå dem och den plats, hvilken de intaga inom den europeiska bildningens häfder, är det nödvändigt att ega någon kännedom af den Lockeska filosofien. Vi ämna därföre att inleda vår efterföljande framställning med en öfversigt af den Lockeska empirismen och dess vigtigaste förgreningar i och utom England. En sådan inledning är oundgänglig icke blott af de skäl, vi redan antydt, utan äfven för att i det följande kunna rätt tydliggöra skilnaden emellan den form af idealism, som genom Fichte, Schelling och Hegel utvecklat sig i Tyskland, och den idealism, som genom Biberg, Geijer och Boström utvecklat sig i Sverige. Ty denna skilnad beror väsentligen därpå, att de nyssnämde tyske tänkarne i likhet med Kant bibehållit vissa från Locke hemtade obestyrkta förutsättningar, åt hvilka däremot de svenske tänkarne icke velat tillerkänna någon vetenskaplig giltighet.

Historien och tiden

När Augustinus, fortfarande utan mer utvecklad, medveten, reflekterad förståelse och användning av själva termen, fördjupar den begreppsliga personförståelsen på Guds plan, sker detta naturligtvis genom biblisk inspiration. Från bibeln – d.v.s. även från den nu färdigredigerade nytestamentliga kanon – hämtar Augustinus också impulserna till vad som kallats hans historiefilosofi.

Denna är naturligtvis ett uttryck för bibelns allmänna exoteriska frihalsningshistoria, profetism och eskatologi, fenomen utan motsvarigheter i det grekiska tänkandet, och en följd av det mer allmänna nya historiemedvetande som Voegelin analyserar som ett av de huvudsakliga resultaten av differentieringsprocessen sådan den äger rum i den israelitiska historien. Men som Voegelin betonat vänder sig Augustinus mot läsningar som tillämpar Uppenbarelsebokens profetior på samtiden, inte minst det romerska kejsarriket, och insisterar på att vi snarare har att göra med ett transcendent mysterium än en bokstavlig futurologi.

Augustinus historiesyn sammanhänger, liksom hans betoning av viljan, också med hans nya förståelse av vad vi kallar personen och det personliga, såväl i sin upprinnelse som i sina resultat. I båda avseendena fördjupar och varierar han Filons och de föregående kristna fädernas ansats till filosofisk uppfattning av den bibliska läran om den individualiserade försynen och omsorgen om den unika skapade människan. Själva tidens mysterium, som han gör en berömd utredning av, kanske kan sägas tolkas av Augustinus i närmast “personliga” termer.

Augustinus insisterade gentemot nyplatonikerna på att, med Chadwicks ord, “the untidy flux of history is the stage of divine self-disclosure: God’s saving word to man was embodied, at its nodal and focal point, in a personal historical life, and is witnessed through and in a historical visible community. Platonist though Augustine was, he did not think salvation lay in timeless abstractions.” [Augustine (1986), 95.]

Filosofiskt uppstod förstås nya frågor med dessa med kristendomen spridda föreställningar om Guds och människans/själens personligheter, deras handlande, och deras förhållande till tiden – detta som, bland mycket annan, ingen filosofi eller vetenskap vet vad det är – och historien, och när man nu betonar dem starkare och på nytt sätt än i den tidigare judiska och kristna platonismen. Och det var naturligtvis frågor på vilka några snabba svar inte kunde ges, och vars elaboration som sådana, som filosofiska frågor, också dröjde.

Men med allt det vi finner vidarefört och ofta vidareutvecklat hos Augustinus – pejlingen av själen, dess personskap, dess unika, av Gud bestämda öde, idélärans modifikation, Guds vilja (medvetna avsiktlighet o.s.v.), Guds individualitetsinriktade verknings- och förhållningssätt, det personliga i historien och t. o. m. tiden – har han i åtminstone vissa avseenden nått en höjdpunkt och funnit en unikt djup linje i det tidiga kristna persontänkandet, även på det “mänskliga” planet, som skolastiken inte alltid skulle förmå upprätthålla trots dess bättre tillägnande av termen person.

En sida hos Augustinus uppvisar visserligen en ny inskränkthet i tänkandets historia, nämligen hans strävan – exempelvis i mycket stora stycken av De civitate Dei, att försvara en långtgående literalistisk förståelse av de residualmytologiska inslagen i främst GT, berättelser som det inte är självklart någonsin ens varit avsedda att tolkas bokstavligt. Men de bestående huvudlinjerna och filosofiska frågeställningarna i den mer fullständigt genomförda syntesen av den klassiska idealismen och den bibliska teismen börjar nu bli tydligare urskiljbara.