Trots den kristna dogmatikens kroppsliga återuppståndelselära och den återetablerade aristotelismen förblir det allmänna platonska inflytandet starkt i kristenheten under hela medeltiden. Parallellt med de icke-platonska strömningarna fortlever åtminstone föreställningen om själens absoluta primat, uppfattningen att Gud Skapat och givit varje Människa hennes individuella, andliga, odödliga, förnuftiga eller i någon mening förenat förnuftiga och sinnliga själ, som överlever kroppen, även om den nu inte längre kan anses ha existerat före kroppen. Uppfattningen av Gud som Skapare är här den kristna modifikationen, men i övrigt förblir det en platonsk uppfattning.
I denna uppfattning ligger också föreställningen om själen som bärare av det verkliga personskapet. Men den ortodoxa dogmatiken och – annat än undantagsvis – skolfilosofin ger inte denna uppfattning något stöd. Och även när filosofin undantagsvis tillerkänner anima separata personskap och denna anses s.a.s. förmedla personskap till kroppen – liksom Kristi gudiga natur till hans mänskliga – är det omöjligt att uppge tanken på själens nödvändiga återförening med den Uppståndna Kroppen.
Den patristiska teologin och den skolastiska filosofin hade utvecklat subtila definitioner av personbegreppet som blev av stor betydelse också för framtiden, men karaktäristiskt nog endast inom den ram som den kristna trosåskådningen medgav. Denna uteslöt helt enkelt ett av de väsentligaste inslagen i det hellensk-idealistiska arvet. Kristendomen, som ansågs ha förskjutit uppmärksamheten från den kosmiska inomvärldsligheten till det hinsides som kosmos på visst sätt hade ansetts avspegla, hade samtidigt lorat den grekiska idealismens föreställning om en avskiljbar del av “människan”, hennes verkliga identitet, som själv i verkligheten tillhörig i eller deltagande i denna även för idealismen på sitt annorartade sätt uppfattade centrala transcendens.
Oklarheten på denna punkt genom hela antiken och medeltiden har att göra med den bristfälliga förståelsen av den grundläggande verklighet som senare förstods i termer av medvetande, det “vetande” som alltid är “med” förnimmelsen av den genom sinnerna givna “världen,” men också i sig är skilt från denna förnimmelse. Med denna otillräckliga uppfattning följde också att inte heller “världen”, d.v.s. de relativa, betingade fenomenen, ännu förstods på det sätt som senare blev möjligt och som redan fanns utvecklat i österlandet, nämligen som just medvetandeinnehåll, som fenomen för medvetandet: att “världen” i själva verket uppstår endast i medvetandet. “Själen” som ändligt subjekt är även i sig “hinsides” i det att den genom sin konstitutiva bevetenhet ligger bortom all apparent manifestation, inklusive även hela den mänskliga psyko-fysiska apparaten själv. Hennes “vetande” är inte bara “med” den fenomenella erfarenheten.
Med kristendomen togs som vi sett, om än på delvis märkliga grunder, viktiga steg mot det individuella människovärdets teoretiska erkännande, och förutsättningar skapades bl.a. för slaveriets avskaffande i sinom tid. Såväl den grekiska stadsstaten som de hellenistiska storrikenas kosmopolitism befrämjade åtminstone ett mått av ny individualism, om än av olika slag, och i de senare fallen i mycket som en följd av samhällelig upplösning. Vi har kort sett på vilket sätt den romerska samhällsorganisationen och den romerska rätten bidrog till personbegreppets utveckling. I romarriket utvecklas med rättsvetenskapens hjälp en statlig organisation och ett medborgarskap där den fria individen, d.v.s. den individ som icke var slav, genom en ny konstitutionell organisation och viss reglering av ståndssystemet (ordines) som sådan tillerkändes vissa rättigheter och skyldigheter.
Med kejsardömets utveckling började Rom emellertid gradvis anta allt större likhet med de redan av Herodotos kritiserade främreorientaliska despotierna, och den grekisk-romerska kulturens karaktäristiska historiska egenart i motsvarande utsträckning gå förlorad. Feodalismen innebar en avgörande transformation av den äldre hellenistiska och romerska samhälleliga och statliga ordningen. Den kristna kyrkan övertog i påvedömet indirekt drag av den främreorientaliska, rent monarkisk-hierarkiska modellen.
Den skolastiska filosofin utvecklade därför sina teoretiska definitioner av personbegreppet inom ramen för en religiös kultur som, genom de praktiska motsvarigheterna till den generalism som p.g.a. den spekulativa idéläran i högsta grad fortfarande präglade också den av filosofin formade teologin, inte i motsvarande utsträckning gav utrymme åt den konkreta personliga uniciteten. Det feodala samhällssystemet hade ett personalistiskt drag i sin trohetsprincip – en hierarkisk “personlighetsprincip”. Men detta lojalitetsband innebar inte nödvändigtvis en hög värdering av den personliga individualiteten som sådan och i egen rätt. Den andliga ledning det medeltida samhället och kulturen teoretiskt erkände inskränkte sig också till den blotta kyrkreligiösa, moralisk-sociala ordningsmaktens enkla tvångsexoterism; dess organisation var helt integrerad i den feodala ordningen och, trots särskilt Clunyrörelsens kraftfulla reformförsök, notorisk för mycken korruption. I sin generalism var den medeltida kyrkan också i väsentliga avseenden både kollektivistisk och bestämd av funktionella, strukturella och formella roller. Den person som ges verkligt och praktiskt utrymme är därför fortfarande ofta blott den antika maskens.
Trots de allmäna definitionerna hade väl personterminologin under medeltiden fortsatt i första hand tillämpats på Gudpersonerna, och endast i andra hand på människan. Men när den tillämpades på människan var detta under rådande kyrkliga, kulturella och samhälleliga förhållanden inte nödvändigtvis alltid ett uttryck för känslan av det individuellas särskilda värde. Fuhrmann skriver visserligen att “der Personbegriff [umfasste] für sie [die Scholastik] alles, was den Menschen mit Gott, seinem Schöpfer und Erlöser, verband”. [Marquard & Stierle, 105.] Men person som mer fullständigt och huvudsakligt uttryck för den individuella egenartens värde, för identitet i uniciteten och samtidigt i det nödvändiga förhållande till Gud som av Fuhrmann här, oavsett de ontologiska oklarheterna, tolkas som begreppets huvudsakliga innebörd, låg väl i mycket endast potentiellt i de medeltida begreppsutredningarna.
Människovärdet hade erhållit ett nytt erkännande, men själva individualitetens betydelse och de nya teoretiska insikterna om denna kunde inte helt accepteras och omfamnas när det självständiga jaget och självet, det som inte i allo räknades till vad som benämndes person, oftast hade den negativa innebörden av syndfull jagiskhet, själviskhet, inkrökthet (incurvatio in se). [Viktiga, här använda uppgifter återfinnes förutom i artikeln ”Person” också i artiklarna ”Ich” och ”Ichheit, Egoität” i Historisches Wörterbuch der Philosophie.] Och just här fanns, oaktat begränsningen till syndproblematiken, viktiga moment av kritisk, reellt andligt-kulturell förståelse av den psykofysiska egoidentifikation som både p.g.a. den klassiska humanism som idealismen kvarhöll som väsentlig och den abrahamistiska religionens grundläggande särdrag blivit så central i den västerländska differentieringsprocessen.
Kristi efterföljelse sades innebära en strävan till övervinnande av all egenvilja och egenkärlek, men ofta i avsevärt mått också av själva individualiteten. I kampen mot jagiskheten var det naturligt att också personskapet, trots de upphöjda definitioner det givits, tillbakaträngdes. Slutenheten i och kring det individuella jaget var en produkt av syndafallet och stod i motsättning till frälsningens, det ursprungliga tillståndets och den gudda ordningens communitas och universalitas. Men även den platonska och aristotelisk-logiska generalismens dominans gjorde att det allmänna sågs som det goda, det individuella snarare som det onda.
Vad som saknades här var en klar förståelse av esoplatonismens direkta intellektiva medvetenhet om och i den alltgenomträngande, såväl immanenta som transcendenta högre verkligheten, den medvetenhet som också kunde beskrivas i termer av det högre förnuftet och dess nimmande. Utan detta perspektiv kan inte ens de mest upphöjda definitionerna av personskapet som även mänskligt personskap förhindra ett nedsjunkande eller kvarstannande i den principiellt egoinkurverade psykofysiska identifikationens illusion och mörker. Den blotta grekisk-filosofiska generalismens och universalismens abstrakta rationalitet erbjuder ingen verklig korrektiv till denna subjektiva separativitet och relativitet.
Den gamle strukturalisten och efterföljaren av Annales-skolan Aaron Gurevich vill i The Origins of European Individualism (1995) förstå medeltidens individualitets- och personlighetsuppfattning i dess eget nya historiska sammanhang, och tydliggöra rötterna till den respekt för individualiteten som tillhör den europeiska civilisationens distinkta värden. Frågan om spänningen mellan den grekiska filosofins ”generalism” och den kristna versionen av “individualismen” är komplex, och Gurevich visar själv i sin senare mer mentalitetshistoriskt orienterade forskning, representerad även av den nämnda titeln, hur med kyrkans anammande av generalismen inte bara den kristna “individualismen” utan också olika väsentliga aspekter av den antika, förkristna individualitetsuppfattningen hotades. Det är därför på intet sätt självklart att, som nu är fallet, det nämnda verket om den europeiska individualismens ursprung uteslutande skulle behandla medeltiden, med endast en kort tillbakablick på Augustinus och den patristiska treenighetsläran. Vi ska strax återvända till Gurevich.
Av de skäl jag försökt antyde förmådde medeltiden förmådde medeltiden inte fullt tillgodogöra sig ens den bibliska läran om den individuellt-personliga försynen och den tidiga kristendomens skärpning av denna. Inte heller hade den helt tillägnat sig Augustinus’ insikter. Det visade sig inte ännu vara möjligt att riktigt skilja mellan den mänskliga individualiteten och personligheten som sådana och den syndfulla jagiskhetens incurvatio., och med den förenade abrahamitiska och klassisk-humanistiska psykofysiska orienteringen var det ingalunda något mysterium.
Fastän Augustinus ännu inte hade tillgång till något mer utvecklat personbegrepp, är det troligen i alla fall i hans filosofi som de utförligaste och mest sofistikerade principerna – såväl metafysiska som “epistemologiska”, etiska och religiösa – för förhållandet mellan personen på det mänskliga/människosjälsliga planet och personen på det gudda planet, de i själva verket två olika personbegrepp som vi här diskuterat, återfinns.
Enligt Augustinus äger själen en ursprunglig vilja och drift, amor, som skall riktas mot allt – världens ting, självet, Gud – alltefter dess respektive värde. Hans uppfattning av förhållandet mellan själen och Gud säger honom att själens uppgående i en gudd allmänhet omintetgör vad som för honom är det andliga livets och religionens verkliga innehåll: kärleken. I hans pejling av själens interioritet har den bibliska lärans essentiella dualitet och nödvändiga reciprocitet fördjupats.
Även självkärleken, amor sui, har för Augustinus en plats i den kärlekens ordning som Gud vill, ja, som är syftet med skapelsen på alla plan. Att älska Gud är också den högsta självkärleken. Själen ska bruka världens ting som medel för Gudskärleken, och njuta Gud i denna kärlek. När kärleken under sådant bruk av världens ting riktar sig uppåt mot Gud, blir den till caritas; när den istället vill njuta världens ting och bruka Gud som medel för detta, blir den till cupiditas. [Hägglund, 99-102.]
I båda dessa fall tenderar viljan, driften, kärleken att genom sin inre kraft överskrida måttet för den ordnade kärleken. Såväl i denna måttets kärlek som i de två ytterlighetslägena, fullkomningens och syndens, finns också självkärleken med i olika former. Det är bara cupiditas’ synd som åtföljs av den falska självkärleken, incurvatio in se. Augustinus följer Paulus i det han, contra Sokrates, förnekar att den blotta kunskapen komporterar själens rätta inriktning. Amor, viljan, driften, är en kraft som när den vänds fel bringar den förvrängda, inkrökta karaktären att göra det onda fastän den ser det goda. Denna förvrängda karaktär fördunklar förvisso vår självkunskap. Den insikt om det goda som vi kan ha även i vårt fallna tillstånd är inte tillräcklig för omvändelse: för denna krävs också nåden. Men förvrängningen och inkröktheten är alltså inte självkärleken i sig, den självkärlek som återfinns inom ramen för ordinata dilectio, och som rentav är oupplösligt förbunden även med amor Dei.
Självreflexionen, interioriteten, subjektiviteten och t.o.m. självkärleken – för Augustinus är de så långt från att vara hinder för Gudskunskapen och Gudskärleken att de tvärtom är själva huvudavenyerna till dem. Självmedvetande och Gudsmedvetande är oupplösligt förbundna. Charles Taylor sammanfattar de drag i Augustinus filosofi som pekade utöver den skolastiska syntesens ensidigheter, och som, allt som allt, var de personlighetsfilosofiska dragen. Men de förutsätter för Taylor moment av den bibliska bokstavsexoterismen:
“If reflexivity were only the source of evil, then the remedy might easily be to turn away from the self, to become absorbed fully in the impersonal Ideas. Connecting the self with evil and suffering can also lead us in this direction, as Buddhist doctrine shows us. But for Augustine, it is not reflexivity which is evil; on the contrary, we show most clearly the image of God in our fullest self-presence. Evil is when this reflexivity is enclosed on itself. Healing comes when it is broken open, not in order to be abandoned, but in order to acknowledge its dependence on God…the very essence of Christian piety is to sense this dependence of my inmost being on God. And just as in our perverse condition of sin, our desire for the good was so much less than our insight; in being turned towards God, our love for him goes beyond the measure of any order, however good. When it comes to God, the right measure is to love without measure. So both for better and for worse, the will leaps beyond the desire appropriate to a cosmos ordered for the Good. There is something gratuitous in love as well as in the refusal of love; and this, of course, is at the heart of the Judaeo-Christian outlook. It matches the gratuitous creation of the world by God, which is so crucially different from its analogue in Plotinus, the emanation of the lower from the higher, following its own essence.” [Op.cit. 138. Man får bortse från författarens oförståelse av buddhismen i den första meningen (“impersonal Ideas”).]
Benjamin hävdar gentemot Gilson och andra thomister att den mänskliga personkategorin knappast var av någon betydelse i den medeltida etiken s.a.s. i sig, som sådan, och att förutsättningarna för att verkligen ta tillvara och utveckla de rent teoretiska insikterna i de nya persondefinitionerna inte var förhanden (med undantag för teologin, där han tycks mena att man faktiskt i stort sett lyckats uttömma det nya begreppets möjligheter, något som dock alltså enligt honom förblev utan konsekvenser för etiken): [Benjamin talar om medeltidens “morale impersonnelle”; op.cit. 16.]
”[La définition de la personne] constitue une découverte capitale qui, cependant…demeure sans suite…Comment expliquer qu’en ce domaine la pensée chrétienne ait tourné court? Les conditions susceptibles de permettre une exploitation réelle de la découverte n’étaient pas, à vrai dire, réalisées…une notion ne s’établit que par réflexion sur une réalité. Elle ne commande pas aux faits, mais enregistre leur évolution.
Dans le cas qui nous préoccupe, la réalité était trop imprécise, trop ambiguë, trop à l’état embryonnaire pour donner lieu à une élaboration conceptuelle ou pour permettre à une notion venant d’ailleurs de réveler toute sa fécondité. Cette dignité suréminente dont parlaient les théologiens et les philosophes et qui obligeait en quelque sorte à l’appeler non simplement homme mais personne humaine, l’homme y croyait-il vraiment? Se considérait-il comme une personne? Quels faits, quelles institutions mettaient en relief la personne et lui assuraient une valeur de premier ordre?”
Det är, tror jag, en adekvat beskrivning av de medeltida samhälleliga och allmänkulturella ramarna och förutsättningarna för personskapets faktiska, konkreta manifestation och värdering på det mänskliga plan till vilket det återförts efter att ha utvecklats på det teologiska. För detta krävdes enligt Benjamin modernitetens fullständigare blomstring, vissa aspekter av den tidiga borgerliga revolutionen:
“La pensée chrétienne est parvenue à préciser une notion d’une importance extrême pour l’homme, à partir d’une réflexion sur Dieu, Père, Fils et Esprit. Si Dieu est une personne, l’homme l’est aussi puisqu’il est crée à son image et à sa ressemblance. D’une réalité théologique elle est passée à une notion à la fois théologique et anthropologique. En théologie, on a pu sans doute en tirer le maximum; étendue à l’anthropologie, elle ne pouvait révéler sa fécondité. Entre la notion et le réel que celle-ci était censée exprimer, il n’existait pas de correspondance véritable. Il faudra attendre plusieurs siècles pour qu’elle puisse y être appliquée avec fruit. Il faudra entre temps un changement profond de l’humanité, un boulversement de l’état de l’homme et de sa condition, entraînant d’énormes conséquences; entre autres, le développement de la vie intérieure et l’importance du sentiment du moi, la prise de conscience du rôle créateur de l’homme, la naissance d’une conscience historique, tout étant envisagé dans le temps, cette nouvelle dimension de notre pensée.” [Ibid.16 f.]
Men det är uppenbart att vad han här karaktäristiskt nog åsyftar är just personen som Människan, som den psykofysiska helheten och dess orientering mot sinnenas fenomenella värld. Delvis augustinska temata kommer nu transponeras medels personbegreppet till nivån för en alltmer renodlad profanhumanism. Själen i den fullare allmänplatonska meningen, själen med dess potentiella högre intellektiva medvetenhet, dess delaktighet i den transcendenta verkligheten, börjar falla bort. Inom den föregripna modernitetens ramar skapas genom den radikala förändringen av människans tillstånd i verkligheten förutsättningar för “le sentiment du moi” som ett uttryck för just den jagiskhet och själviskhet som Augustinus på djupet förstår och avvisar, och som i vad som blivit den kristna traditionen kanske kommit att hålla tillbaka personbegreppets tillämpning på det mänskliga planet. Till stor del syftade väl detta kristna motstånd till kvarhållandet av den själens högre identitet som det fanns åtminstone en residualplatonistisk tendens hos vissa skolastiska teologer att förlägga personskapet till.