Om kulturkriget

Haz försvarar ACP mot kritikerna medels en rad förtydliganden, och etablerar en demarkationslinje mellan det nya partiet å ena sidan och såväl hans tidigare projekt Infrared som den memetiska MAGA-kommunismen å den andra.

Här är jag inte med längre. När han talar om kulturkriget förfaller Haz nu till total historiematerialistisk reduktionism av enklaste och grövsta kommunistiska slag, även ifråga om kulturen i sig, som helhet:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture. We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people. You can not create that or prescribe that on an ideological level, so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it, we are interested in waging the class struggle first and foremost. Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that, we’re not interested in putting the cart before the horse, we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Det finns mycket att säga om dessa extrema och absurda formuleringar (Haz kanske menar att det är en i Infrareds mening konservativ proletär kultur som “troligen” kommer uppstå, men att så kommer ske organiskt som bara en naturlig följd av framgångsrik klasskamp är närmast en paradoxal form av romantisk utopism). Men jag begränsar mig till att konstatera att med dem förlorar det från mitt perspektiv viktiga, nya och originella som Haz fört fram sin teoretiska grund, och börjar helt enkelt överhuvudtaget blekna bort.

Det utesluter de överordnade värdena, och strider mot de positioner Haz försvarade i Infrared när jag upptäckte honom hösten 2021 och, med användning av hans egna ord, försökte introducera honom som representerande en konservatism som kunde bringas till överensstämmelse med den sociala som jag tror på.

Det är både teoretisk-filosofiskt ohållbart och existentiellt idiotiskt, på samma sätt som Mckays – för en person på hans allmänna intellektuella nivå – idag nästan ofattbart primitiva, inskränkta och okunniga uppfattning om religionen. Detta är den marxism och kommunism som jag alltid försökt motsätta mig. Maupins CPI visar sig ligga långt framför ACP i den nödvändiga nya politiska idéutvecklingen.

De formuleringar Haz använder återfinns inte i partiprogrammet, men han talar här entydigt och uteslutande i egenskap av partiordförande. Vad han säger framstår dels som en följd av partiets anspråk på att vara den legitima fortsättningen av det gamla CPUSA, som sedan länge spårat ur och från vilket många medlemmar gått över till ACP. Så felfri som ACP tycks mena var inte vad jag kallat paleosocialismen.

Men det ser dels tyvärr i någon mån faktiskt också ut som svaga anpassningar och eftergifter från partiets sida till just de kritiker – inom den vanliga vänstern och de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska – som Haz bemöter.

I övrigt säger han förstås mycket bra, främst i de rent organisatoriska frågorna. Men att det är en bra, effektiv organisation som står för den kultursyn som Haz nu förklarar gör det ju knappast bättre. Förhoppningsvis finns möjlighet, genom den öppenhet för kritik, nya idéer och icke-marxistiska socialister och nationella befrielserörelser, för den nya syntes som Haz ändå fortfarande talar om, till omprövning på denna avgörande punkt.

Literature and the American College

Nyutgåva av Babbitts första bok, publicerad av Claes Ryns National Humanities Insitute 1986, med inledning av Russell Kirk:

Irving Babbitt: Literature and the American College

Babbitts verk “will”, enligt Ryn, “always stand as a monument to American intellectual culture at its finest”.

Jag har tidigare publicerat ett av kapitlen, What Is Humanism?, uppdelat i fyra delar, och med en inledning där jag diskuterar varför denna fråga är viktig, och varför även just Babbitts svar är viktigt.

What Is Humanism?

Irving Babbitt: What Is Humanism? 1

Irving Babbitt: What Is Humanism? 2

Irving Babbitt: What Is Humanism? 3

Irving Babbitt: What Is Humanism? 4

Segerdagen och imperialismens fragilitet

Några uppdateringar om den globala post-atlantimperialistiska processen:

Mckay & Klarenberg: Victory Day Special

Mckay: The Fragility of Imperialism

Norton: Trump is Uniting the World Against the US

Sachs: Chinese Statecraft and a New World Order

Man kunde lyfta ut särskilt viktiga citat och återge dem i kort text tillsammans med dessa länkar. Det görs antagligen för litet.

Den “regelbaserade ordningens” krig

Nortons avsnitt om krigsförberedelserna mot Kina som jag nämnde i föregående inlägg.

“The US military is preparing for war on China, and has missile systems in the Philippines aimed at major Chinese cities. Defense Secretary Pete Hegseth says the USA is making ‘Japan into a war-fighting headquarters’. Ben Norton discusses the extremely aggressive policies of Trump, Biden, and beyond.”

Vad de än tror att de håller på med, är detta vad även alla svenska riksdagspartier objektivt bidrar till.

Filippinerna

Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.

Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.

Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.

Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.

Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.

Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.

Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.

Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.

Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.

Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.

Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.

Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.

A Search in Secret India

Bruntons första och mest kända bok (1934), som introducerade Ramana Maharshi i väst. På amerikanska förlaget Weiser, ett av dem som fortsatte publicera nya upplagor av hans böcker, under 70-talet parallellt med engelska Rider.

Guénon skrev en kort, övervägande positiv anmälan, som inkluderats i Études sur l’hindouisme (1968). Så här ser den ut i den engelska översättning som kom 2001:

“This account of a journey in India and of meetings with individiuals of very varied character is interesting and agreeable to read, although the tone, especially at the beginning, recalls rather too much the author’s journalistic profession. Contrary to what is too often found in Western works of this kind, accounts of ‘phenomena’ do not take up excessive space. The author assures us, moreover, that this subject does not especially interest him, which is doubtless why he was able to establish contact with certain things of another order despite a ‘critical spirit’ which, carried to such an extent, seems rather incompatible with deep spiritual aspirations. We have here a curious exemple of specifically Western (more exactly, Anglo-Saxon) reactions in the presence of the East, the difficulty of admitting the existence and the value of a ‘non-acting activity’ being especially characteristic in this respect. The author’s resistance, with the resultant struggles and hesitations, last until the day they are finally conquered by the mysterious personage called the ‘Maharishi’. The pages devoted to him are certainly the most remarkable in the book and we cannot dream of summing them up here, but taken in its entirety this work is surely of more value than many more pretentious ones, and it can only contribute to awaking in some readers a sympathy for Eastern spirituality and perhaps among some of them a more profound interest.”

Kritiken rörande den journalistiska tonen är träffande ifråga om Bruntons tidigaste böcker, och skulle av Guénon utvecklas i recensionen av ytterligare en av dessa. Brunton hade förvisso en journalistisk bakgrund. Men han övergick snabbt till en helt annan typ av framställning av de österländska läror han tillägnade sig, en annanhet som med tiden fortsatte accentueras och kulminerade i hans sista böcker och inte minst i de postumt publicerade anteckningsböckerna.

Trots detta kvarstod däremot på visst sätt skillnaden gentemot Guénon i det att han även efter att ha övertygats av Ramana Maharshi faktiskt kvarhöll ett mått av den västerländska “kritiska andan” i åtminstone vissa aspekter. Det är en skillnad som är nära relaterad till distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen i den mening jag givit den. Därför är den av stor betydelse, och jag ska återkomma till den.