Vice ordföranden för Communist Party of Great Britain (Marxist-Leninist) Joti Brar talar om NATO:s globala krigshot vid en presentation av nya initiativet World Anti-Imperialist Platform i slutet av november. I denna fråga är det, givet det radikaldestruktiva och nihilistiska sätt på vilket västvärldens samhällen och kultur kommit att utvecklas, socialisterna som tillhandahåller den från ett konservativt perspektiv riktiga allmänna analysen. Brar står nära Caleb Maupins konservativa och anti-wokistiska typ av socialism och har länge samarbetat med honom.
När det specifikt gäller den ryska invasionen av Ukraina är jag dock inte beredd att hålla med. Såvitt jag kunnat se fanns minst tre andra vägar som ryssarna först borde ha prövat.
I följande ordning: 1) Flera olika möjligheter återstod såvitt jag förstår att agera i FN för den rysktalande och ryskvänliga befolkningen i Donetsbäckenet och övriga Ukraina och för internationella insatser mot Kievregimens angrepp mot den. 2) Bojkott av och sanktioner mot länder som stöder Kievregimen. 3) Begränsade militära luftangrepp av israelisk typ mot Kievregimens trupper (inklusive Azovbataljonen) i Donetsbäckenet.
Först om alla dessa möjligheter var helt uttömda, om inget av detta hjälpte för att sätta stopp för den NATO-stödda aggression som egentligen riktade sig mot Ryssland i sig (och för NATO:s strategi att införliva Ukraina som medlem), vore det, tycks det mig, legitimt att överväga en “militär specialoperation”; först då kunde det bli fråga om ett rättfärdigt försvarskrig av den typ Brar beskriver det som.
Nu har invasionen genom det ofantligt utvidgade NATO-stödet till Kiev utvecklats till ett omfattande, fullskaligt krig, som riskerar att sprida sig i Europa och övergå i ett atomvärldskrig. Det är svårt att se att konflikten kan få en lösning om det större, globala och historiska perspektiv Brar på pedagogiskt föredömligt sätt klargör inte tas i beaktande och hennes allmänna anvisningar inte följs av antiimperialisterna och fredsvännerna.
Ingen annan politisk riktning som motsätter sig NATO och dess aggression – vissa libertarianer, populistnationalister, miljöister, paleokonservativa, althögerspillror – har någon heltäckande och djupgående förståelse av skeendet och dess orsaker, eller någon tillnärmelsevis adekvat politisk strategi för att stoppa krigsvansinnet. Vad gäller fascismen är den ju vad den imperialistiska kapitalismen nu åter behöver ta i sin tjänst, och därför relativiserande försöker vittvätta.
Såväl västs tillstånd som västs agerande är omöjligt att försvara från konservativa utgångspunkter. Det tvingar oss att här stödja Brar, alldeles oavsett vilka invändningar vi må ha mot hennes politik på andra, just nu mindre viktiga punkter, och vilka svagheterna i hennes allmänna marxistiska åskådning än tills vidare må vara. Det har verkligen inte alltid sett ut så, och inte heller varit så, men idag står det klart: konservatism kräver, i de här aktuella avseendena, socialism.
Socialism eller barbari.
Jan Olof Bengtsson 
Det du nämner om vad Ryssland kunde ha gjort istället, eller i varje fall kunde ha gjort innan man gick så långt som att invadera, är intressant. Själv har jag frågat mig, givetvis utan att bli det minsta klokare, otaliga gånger varför Kreml väntade i åtta långa år innan man agerade. Jag vet förstås inte hur Moskva resonerar, men efter rysk historieskrivning är ju nazist och fascist bland det värsta man kan vara; så gott som varenda ryss har en släkting som slogs och/eller föll i kriget; en alldeles hisnande del av Sovjetunionens befolkning dog och det kollektiva minnet av t.ex. hemskheterna i Leningrad är väl i allra högsta grad levande såvitt jag förstår. Det är sålunda märkligt att man har låtit “den nazistiska regimen”, som Putin uttrycker det, i Kiev hållas i åtta år, när det ju inte direkt har varit någon hemlighet att Kiev, med västs goda minne, sponsrar nazi-bataljoner.
Nå, det var bara några blyga tankar. Och det som Brar, som också tidigare har varit under angrepp från den eländiga dekonstruktionsvänstern, säger är förstås helt rätt.
Ett tillägg (och förtydligande): jag menar alltså inte att Ryssland “borde” ha gjort som man gjorde i februari redan för åtta år sedan, dvs invadera. Den här bisarra, huliganliknande hejarklackstendensen jag ser hos somliga “socialister” (Ryssland gör ingenting fel, Ryssland gör bara rätt, Putin gör bara, som C. Maupin exempelvis har skrivit, som Lincoln gjorde under amerikanska inbördeskriget etc) är mig synnerligen främmande. Det enda jag inte kan undgå att förbryllas över är att om nu styret i Kiev är en “nazistisk regim”, en oresonlig, fanatiskt anti-rysk sådan, som Moskva säger – varför har man då låtit den hållas under så lång tid? I åtta år har “nazi-problemet” knappast varit någon hemlighet, allra minst för Ryssland, inte heller hur de s.k. “utbrytarrepublikerna” i Donbass och det ryska i Ukraina över huvud taget har angripits. Men först nu, efter åtta år och enligt uppgift ca 14 000 döda på Donbassbornas sida, så agerar man plötsligt. Det är minst sagt märkligt, men vad begriper jag å andra sidan? Allt förefaller blott vara en enda röra.