Olle Bengtsson

Maupins nya optimistiska trumpianism kontrasterade förstås, som jag noterade, skarpt mot Fazis, Nortons, och i synnerhet Mckays analyser. Den sistnämnde har nu följt upp sin kommentar till mötet mellan Trump och Zelenskyj i Vita huset med en längre analys av läget efter den sataniska respons på Trumps fredsinitiativ som är bankkartellen Europas 800 miljarder euro för nya krigssatsningar.

Mckay visar varför de alla – liksom även Trump själv – är hopplösa drömmare. Han kan göra det eftersom han tar in fler fakta, dimensioner och perspektiv, och har ett större analytiskt-begreppsligt instumentarium till sitt förfogande. Därför når han djupare än de andra nämnda kommentatorerna. I större utsträckning kan han synliggöra de principiella systemgivna gränserna för det imperialistiska västs självrestriktion av den typ såväl Maupin som traditionella konservativa och paleokonservativa önskar, tror på, och nu – som i USA de ledande publikationerna inom denna riktning, Buchanan-grundade The American Conservative och Chronicles – vill se i Trumps fredsinitiativ.

Maupins hopp är legitimt och taktiskt riktigt under förutsättning att han i sin nya innovationism inte tappar bort marxismens delsanningar; det pekar framåt, i riktning mot den uppdaterade, konservativa socialism som vår tid förhoppningsvis är på väg att utveckla “i världsmåttstock”, för att använda ett i 60- och 70-talsvänstern populärt uttryck. Den anti-neokonservativa konservatismen, i dess amerikanska form, har däremot misslyckats, konstaterade Claes Ryn i sin senaste bok. Och utöver de orsaker han analyserar har den gjort det därför att den helt enkelt i sig är otillräcklig för atlantsystemets självrestriktion; dess misslyckande är rent principiellt givet genom systemets egen karaktär och grundläggande verkningssätt.

Därför måste restriktionens och de överordnade värdenas konservatism frigöras från dess begränsningar och bli en del av det nödvändiga systemskiftet. Omvänt är detta nödvändigt också därför att endast den kan tillföra det kulturella, filosofiska och andliga innehåll som en Mckays åskådning saknar.

Här är, i en ny intervy, Brian Berletics hela, tunga argumentation som jag nämnde i inlägget om krigsförberedelserna i Korea.

Att Trumpadministrationens fredspolitik bara är teater, och att vad som i verkligheten sker är att hela Europa enrolleras för krig mot Ryssland, medan USA i en imperialismens nödvändiga, nya arbetsfördelning överför sina egna motsvarande ansträngningar till Kina.

Se även Berletics många egna videos med denna argumentation och analys. Notera också mina kommentarer i inlägget Att ha trott på Trump om det redan från början tvetydiga och motsägande i Trumpadministrationens fredsutspel.

Vad är att säga om Berletics tolkning? Till att börja med att man väl i någon mån åtminstone kan skilja mellan subjektiva intentioner och objektiva funktioner eller effekter i Trumpadministrationens agerande.

Men i vad gäller de senare, EU:s och Storbritanniens nya ofantliga krigssatsning, har vi nu hursomhelst bara rört oss än längre bort, katastrofalt längre bort, från den europeiska linje mot Ukrainakriget som jag föreslagit. Ett mått av kritik av USA har lagts till, men bara mot vad som uppfattas som dess fredslinje.

Om hela atlant-EU och Storbritannien blir involverade på det sätt de nu vill är det väl inte längre riktigt lika korrekt att som Boris Johnson tala om ett proxykrig. Hur illa det än behandlas av USA har krigsetablissemanget i Europa i mycket samma intressen som dess amerikanska motsvarighet.

Norton fortsätter utveckla sin långt mer än Maupins kritiska och pessimistiska analys av Trumps utrikespolitik och dess syften:

Maupin utvecklar som svar på George Galloways fråga om Grönland och Kanada och NATO:s självupplösning sin argumentation om Trumps nya orientering (i dubbel mening: hans nya orientering mot orienten) i linje med sin mångåriga analys av dennes motsättning till den atlanticistiska eliten i USA, d.v.s. det – numerärt begränsade – högsta skiktet av amerikanska kapitalister och dess otaliga organ, som förstås är drivande i imperialismen i såväl dess äldre som dess nyare former.

Som representant för ett lägre skikt, som är mindre intresserat av neokonservatismens gamla program och global full spectrum dominance, och s.a.s. bara ute efter att mer kortsiktigt och godmodigt tjäna pengar och därför önskar fred, är Trumps omläggning av politiken gentemot Europa, just nu särskilt med fokus på Ukraina och Ryssland, helt enkelt ett led i avvecklingen av atlanticismen som sådan.

Till skillnad från Liz Truss’ idé om ett “globalt NATO” är det åtminstone på det terminologiska planet logiskt att tala om en sådan. Men återigen inställer sig frågan om den kapitalistiska (o)ordningen som sådan klarar sig utan krig. Fazi ser tillbakadragandet från Europa snarast som – åtminstone objektivt – ett delegerande av aggressionen mot Ryssland till EU-länderna, ett vältrande av ansvaret och kostnaderna för NATO över på ett till USA och dess intressen fortfarande knutet Europa. Men även om vi förstår Trumps avsikt som en vilja till reell allians med Ryssland, måste frågan ställas om omställningen innebär den möjliga nedmontering av imperialismen som sådan som utan tvekan är vad Maupin hoppas på.

Imperialismen kan givetvis gå utöver och bli något mer, ja annat än atlanticismen. Det är ett faktum att, på det hela taget, varken Kina eller ens Ryssland agerar på världsscenen i enlighet med allmänt systembestämda diktat från sina respektive storkapitalborgerligheter, och att det såtillvida endast är väst som är imperialistiskt i den betydelse termen har i marxismen. Men USA kan självklart förskjuta sin imperialism från atlanticismens historiskt definierande fokusområden (kontrollen av Europa och Ryssland) och i stället inrikta den mot Östasien.

Truss’ globala NATO var förstås explicit riktat mot Kina som fiende. Trumps nya politik är alltså retoriskt annorlunda på den punkten. Men hur ser det faktiska amerikanska agerandet ut? Till att börja med betecknar utspelen – och de redan inledda åtgärderna, med BlackRocks köp av delar av Panamakanalen – rörande de amerikanska kontinenterna och Grönland en ren utvidgning av imperialismen, även om just denna del av den kan förstås som kompensatorisk, givet omöjligheten att samtidigt fortsätta bära kostnaderna för en konflikt med Ryssland. Men de kan samtidigt uppfattas som del av en kraftsamling för en förnyad satsning på Obamas “pivot to Asia” med mer entydigt offensiv innebörd. Det är vad politiken gentemot Taiwan, krigsförberedelserna i Korea, och motsvarande stöd i Japan, Filippinerna o.s.v. fortfarande indikerar.

Maupins vision för amerikanskt-kinesiskt samarbete av sådant slag som på något sätt avvecklar imperialismens konstitutiva operationsmönster är naturligtvis på alla sätt attraktiv och välgörande för världen, freden och mänsklighetens framtid. Men som alltid återstår alltså att se vad Trump nu faktiskt gör. Mycket tyder på att han har en klar intuition inte bara att USA:s framtid i hög grad ligger i relationen till Östasien, utan rentav att att det måste bli en relation präglad av utvecklat och fördjupat samarbete med Kina.

Under alla omständigheter måste Maupins vision stödjas. Dagens EU och Storbritannien, som låser fast Europa i en hopplös, olöslig, historiskt mytologiserad, evig konflikt med vår granne Ryssland och samtidigt helt förstör Ukraina, är just nu ett mycket större problem än USA. Om Trump verkligen helt ger upp även det indirekta, delegerade stödet till den imperialistiska hetsen att “besegra” Ryssland, att tillsätta en ny jeltsinistisk regim eller helt enkelt stycka upp federationen i små kontrollerbara Åslundländer, blir Europa snabbt ett betydelselöst bakvatten, ett atlanticismens sorgliga residuum. En ny europeisk ledning är akut nödvändig.

Rania Khalek och Eugene Puryear på BreakThrough News intervyar Ju-Hyun Park från den socialistiska men – enligt egna uppgifter – av Nordkorea oberoende sydkoreanska organisationen Nodutdol, som arbetar för Koreas återförening och nationella frigörelse från imperialismen:

Det är den typ av amerikanska aktiviteter i Sydkorea som här diskuteras som man måste titta på för att kunna bedöma om tillbakadragandet från Ukrainakonflikten, Ryssland och Europa bara syftar till att möjliggöra förflyttningen av aggressionen till Kina (och Nordkorea) och att förstärka den där. Är Trump verkligen en fredspresident?

Enligt EU:s bisarra “höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Kaja Kallas siktar “vi” (EU, NATO) på att “besegra” även Kina. Så talar dock inte Trump och hans nya amerikanska administration. Maupin tillhör dem som tar fasta på Trumps ganska ofta förekommande positiva uttalanden om Kina och Xi, och tror att han vill och kan böja det förhandenvarande atlantsystemet till förenlighet med en multipolaritet av fredligt samarbete inte bara med Ryssland utan även med Kina.

Här ställs vi högst konkret inför frågan om hur mycket systemet som sådant, de opersonliga konstitutiva lagarna för imperialismens – sådan den idag ser ut – funktionssätt och överlevnad, kan tillåta av självrestriktiv modifikation i fallet Kina såsom landet utvecklats under Xi.

Maupins bedömning är långt mer optimistisk än Fazis och i synnerhet Nortons och Mckays. Och även min egen. Men jag är benägen att hålla med honom åtminstone såtillvida som denna självrestriktiva modifikation måste välkomnas, stödjas och på olika sätt ges så stort utrymme som möjligt, inte bara omedelbart avvisas som omöjlig eller – som av Brian Berletic ifråga om förhållandet till Ryssland – bara teater.

Ett stöd för denna linje i den mån den framskymtar som en tendens hos Trump framstår inte bara som rätt i sig, utan även som det bästa sättet att få svar på den viktiga frågan om systemets gräns, den fråga som spelet om krig och fred i vår tid till avgörande del bestäms av. Och som det bästa sättet att ställa de nya frågor som uppstår när denna gräns kan fastställas som nådd: frågorna om vad som händer när imperialismen inte längre kan tolerera modifikationen utan att själv upplösas och övergå i och ersättas av något annat. Atomvärldskrig eller systemskifte?

I så måtto bör Trumps eventuella sympati för det samarbete med Kina som Maupin förespråkar (och som skulle kvarlämna Europa långt bakom sig i det nuvarande förfallet, om inte också vi ansluter oss) så långt som möjligt tas fasta på även om den i verkligheten är omöjlig eller bara teater. För också som sådan kunde den, om den identifierar och belyser gränsen, bidra till att klargöra villkoren för den övergång som andra politiska krafter sedan får förverkliga och fullborda.

En uppstramad, justerad och kompletterad populistnationalistisk konservatism är inte bara en mer framkomlig väg till en sådan övergång än den typ av vanlig, postmarxistiskt-wokeistiskt influerad vänster som BreakThrough News i alltför hög grad representerar, även om de ofta gör mycket som är bra. Den är också en mer framkomlig än all vanlig, rent marxistisk radikalvänster, ja mer än vad jag kallar paleosocialismen, av den typ som ännu inte tillräckligt teoretiskt modifierats på det sätt som idag sker i de verkliga socialistiska länderna och som ytterligare måste fördjupas. P.g.a. dessa den historiska vänsterns brister är den tills vidare också det bästa sättet att verka för att det nya system som på ett eller annat sätt och förr eller senare måste övergås till kommer ideologiskt bestämmas av de verkliga överordnade värdena.

Här får vi en god bild av några aspekter Maupins partiella försvar för Trump, av vad han är för och vad han är mot hos denne, och varför. Man måste påminna om vad det handlar om här. Det handlar om vad som nu är den enda framkomliga politiska vägen för väst, det enda sättet att rädda västerlandet. Den nya socialkonservatismen.

Den socialism som tar till sig och modifieras av konservatismens essentiella värden (de överordnade värdenas konservatisms), eller omvänt den konservatism som bejakar och låter sig korrigeras av socialismens väsentliga sanningar.