Den platonska själsuppfattningen

När det gäller uppfattningen om själen, det högre förnuftet och anden har platonismen haft ett utomordentligt inflytande inte bara på det europeiska och västerländska tänkandet, filosofin, utan också, ja i ännu högre grad, på dikten, konsten och religionen. Att gå närmare in på detta blir dock lätt alltför vidlyftigt för mina syften, och jag begränsar mig därför här till några grundläggande och mer elementära iakttagelser. I hela den historiska diskussionen av personbegreppet är det nödvändigt att rekapitulera sådana allmänna, för idéhistoriker kända filosofihistoriska fakta och sammanhang för att tydligare kunna belysa deras innebörd och deras förhållande till detta begrepp och dess utveckling. [I sådana avsnitt, där jag endast upprepar mer okontroversiella, vedertagna fakta, begrepp eller sammanhang, redovisar jag icke i noter textutgåvor och filosofi- och teologihistoriska standardverk. De senare hänvisas till endast när särskild anledning föreligger.]

De olika termerna för själ, högre förnuft och ande (ψυχή, πνεῦμα, νούς), och angränsande begrepp, används på en mångfald olika sätt i den grekiska filosofin och, senare, den grekiska bibelöversättningen, och de systematiska definitionerna och distinktionerna varierar mellan de olika tänkarna och skolorna. Hos Platon, och, med vissa modifikationer, stoicismen, återfinner vi uppfattningen om en världssjäl, av vilken den individuella själen blott är ett fragment. Men också den individuella själsuppfattningen förekommer hos Platon och utvecklas i den senare platonska traditionen. De uppfattningar om själens väsen som diskuteras i Platons skrifter, och bland vilka det på grund av den vanliga dialogformen och av andra skäl inte alltid är självklart lätt att urskilja ståndpunkter som entydigt kan identifieras som Platons egna, utreds exempelvis i T. M. Robinsons Plato’s Psychology från 1970.

Vidare skiljs hos Platon mellan olika slags själ, eller mellan olika “delar” av själen, av vilka endast den högsta eller den högsta delen, förnuftssjälen, förstås som evig, preexistent, odödlig och gudig i enlighet med Vernants beskrivning av l’âme-daimon (undantag finns dock, där förnuftet och sinnligheten ses som förenade i själen och båda därmed eviga). [Se utöver Robinson också exempelvis John Dillon, The Middle Platonists (1977), 174-7, Erwin Rohde, Psyche (1890-94 (1910)), II, 170 f., not 2.] Såväl världssjälen som de individuella själarna står över materien men under idéerna. Världssjälen är hos Platon själv inte heller helt andlig/intellektiv/förnuftig, men denna uppfattning av det själsliga börjar överges av de platonska efterföljarna. Platons själ är ändå bärare av förnuftet.

Aristoteles’ själ är identisk med kroppens immanenta “form” och dödlig, men sägs samtidigt äga förnuftet som en av sina förmågor. Förnuftet ska dock i sig vara separat, universellt och odödligt. Människan har fått del av ett fragment av detta förnuft. Det är viktigt att förstå att aristotelismen under antiken så småningom uppgick i den större platonska strömningen och därmed omtolkades och modifierades. Dessa stora filosofiska riktningar, och även andra sådana, kom med tiden alltmer att blandas och förenas i nya synteser.

Den platonska själsuppfattningen förblev väl dock i stora drag, med många variationer och uppfattad på olika nivåer av djup och med olika grader av fullhet, dominerande. Med undantag för Aristoteles själv och de materialistiska systemen är själen i dess individuella aspekt i de förkristna filosofiska systemen och de österländskt inspirerade lärorna på det hela taget vad många är benägna att med Hirzel beteckna som åtminstone den verkliga, essentiella identiteten i vad vi kallar personen: ett immateriellt väsen, oftast av förnuftig natur, som endast temporärt dvaldes i vad som uppfattades som en materiell kropp. [Se även Dillon, 375, 377 (om nypythagoréen Numenius’ åskådning), där också talas om själens odödlighet som personlig.]

Avskiljandet av denna högre identitet (vi bortser här från att detta också ibland kunde uppfattas i vad som entydigt är opersonliga termer) som bärare av personskapet från det lägre psykiska och det kroppsliga, står emellertid i konflikt med flera andra betydelselager i personbegreppets historia, såväl tidigare som senare. I den tidigare historien finns spänningen i förhållande till det etymologiska ursprunget i teatern och den överförda sociala rollbetydelsen. I den senare historien blir den högre identiteten svårförenlig med den utveckling som vill se just det psykiska i dess helhet och med tiden även det individuellt kroppsliga som hörande till, ja definierande det essentiellt personliga.

Signifikativt nog har därför inom vad som kom att identifieras som den esoteriska traditionens systematiserande av de olika nivåerna (ande, själ, kropp och deras “underavdelningar”), som fasthållit vid en i vid mening platonsk uppfattning om det andliga och det på olika nivåer “materiella”, inte sällan tagits avstånd från personbegreppet som relevant för den högsta, andliga identiteten; det har i stället hänförts enbart till människans temporära, dödliga sida, helt i linje med de tidiga mask- och rollbetydelserna som metaforiska.

När man diskuterar Platons själsuppfattning bör man väl komma ihåg att det inte bara är fråga om en begränsad filosofisk begreppsbestämning. Det handlar om en beskrivning, ofta poetisk och ibland i platonsk mening mytologisk, av en hel livsdimension, en livsinriktning och -orientering, en helhetlig karaktärsdaning, innefattande och framvuxen ur ett brett spektrum av konkreta yttringar av det mänskliga, medvetet reflekterande och förnimmande livet, inte bara rent förnuftiga utan också intuitiva, estetiska, sociala och andra. Denna rikedom får inte reduceras till en abstrakt rationell formel.

Kloakmentalitet

Min charmerande interlokutör i underjorden, ”IvanLendl”, som efter att under en tid entusiastiskt ha hyllat mig plötsligt inte bara fördömt mig i de kraftfullaste ordalag, utan också försvarat Ettrige Ezzie på dennes djupaste och mörkaste bottennivå i kloakavgrunden, fortsätter visa att han egentligen inte alls vill diskutera de frågor han bad mig skriva om här i min blogg.

Jag bemöter honom på punkt efter punkt, men han överger dem bara, utan ett enda ytterligare ord om de frågor han gett sken av att ta upp, och smiter i stället iväg till andra där han fortfarande tycker sig kunna hitta på nya, osakliga provokationer och förolämpningar. Detta avslöjar en typisk kloakmentalitet. Men för kloakrensaren är det bara att hänga med i de gyttjiga vindlingarna.

Konstruerade motsägelser

Det hela blir oundvikligen krystat och krampaktigt. IvanLendl försöker exempelvis konstruera motsägelser hos mig där alla som följer min blogg kan se att några sådana inte finns: ”Att använda ’snuskiga’ nick på internet eller att skriva raljerande texter: Fy fy, säger moralisten JOB. Att dansa disco eller spela elgitarr: Fy fy, säger moralisten JOB. Att supa skallen av sig med Sveriges avskräde på de både explicit och implicit blattiserade haken kring Stureplan eller att vara ute och slåss med blattar i kön på MacDonalds (!): ’normalt, mänskligt, avspänt’, säger den plötsliga kosmopoliten JOB.”

Begreppet ”moralisten” syftar här på IvanLendls i sammanhanget groteska framställning av sig själv som ”på djupet moralisk människa” och beskrivning av mig som blott formfixerad moralist. Det citerade stycket är skrivet före mitt inlägg ’Flashbacks omoral’. Jag visade där att IvanLendl inte förstår sambandet mellan form och moralisk eller omoralisk substans i allmänhet, och i synnerhet inte sambandet mellan form och omoralisk substans på Flashback.

Raljerande texter har jag inte invänt mot i sig, tvärtom har jag själv skrivit ett flertal sådana. Det finns förvisso en plats för dem. Elgitarr återfinns på många ställen i min blogg (och t.o.m. disco, eller åtminstone eurodiscogruppen BoneyM, utan tvekan en av IvanLendls stora favoriter, kan hittas här). Jag beskrev ju från början hur jag efter mitt första möte med rockmusiken snabbt insåg att man måste tillämpa urskillning ifråga om denna och att det fanns bättre och sämre sådan; att även elgitarren spelas på bättre och sämre sätt o.s.v.

Även Chang Frick, som tillsammans med blott ett ytterst litet fåtal andra som jag hittills upptäckt – Jakob E:son Söderbaum, Erik Almqvist, Adam Cwejman, Christian Westling – befriande nog dyker upp under eget namn i denna tröstlöst opersonliga anonymitetsöken, tror tyvärr, utan tvekan påverkad av IvanLendls avsiktliga feltolkning, att jag principiellt motsätter mig rockmusik, dicso, dans. Så är det alltså inte, och även jag själv dansade oformligt på fester på sjuttiotalet på det sätt jag beskriver i det inlägg IvanLendl citerar. Liknande missförstånd även från annat håll gör att jag inser att jag måste börja posta mer rockklipp från YouTube som exempel på rockmusik jag anser vara bra.

Substansmoral och formmoralism

IvanLendls beskrivning av vad SD:arna gör på Stureplan är naturligtvis hatiskt-polemiskt överdriven. Stureplan har förändrats sedan min tid, ja. Som jag skrev har begreppet Stureplan tyvärr blivit tvetydigt i Stockholm, avarterna är lätt iakttagbara. Men IvanLendls formulering om ”avskräde” och ”blattiserade” låter obehaglig och fanatisk på karaktäristiskt och förutsägbart kloaksätt. Det där med McDonalds har jag ingen aning om vad det handlar om, jag har inte nämnt något sådant. Det är väl något den “djupt moraliske” Ettrige Ezzie hittat i någon av sina sant formmoralistiska, pluttfjuttiga pekpinneutryckningar.

Formuleringen ”den plötsliga kosmopoliten JOB” visar att IvanLendl varken läst mina mer politisk-filosofiska inlägg eller ens bloggens About-sida; gång på gång har jag beskrivit den typ av kosmopolitism jag alltid försvarat. Dock förstår jag inte vad det var för något kosmopolitiskt jag nu skrev, som föranleder IvanLendl att använda denna formulering.

IvanLendl citerar ännu en gång – han har gjort det förut – min beskrivning av mitt möte med rockmusiken, mina kritiska formuleringar om musikindustrins dubiösa syften och manipulation, och några formuleringar om den värld den hotade. Förra gången han gjorde det på Flashback var det såvitt jag förstår en del av det han entusiastiskt instämde i, det som enligt honom bevisade vad han alltid bemödade sig att provokativt-bejakande framställa som min “antisemitism”, min insikt om den allomfattande judiska NWO- och “ZOG”-konspirationen.

Sedan några veckor tillbaka är det plötsligt tvärtom ett hemskt bevis för formmoralism. Och nu tar han i riktigt ordentligt för att få fram en motsägelse mellan detta och min kritik av den puritanska moralismen i inlägget ’Sverigedemokraterna och Stureplan’. Men han missförstår fullständigt, eller, som vanligt, vill inte förstå, och den artificiellt förskruvade, påfallande absurda polemiska konstruktionen faller platt till marken. Den osannolikt förvirrade kulmen nås när IvanLendl går så långt att han kallar mig “hypokrit”: partiboken gör att jag hycklar sympati för SD:arnas festande, när jag, som jag visat i mitt mycket uppskattande inlägg om Bryan Ferry och Roxy Music, i verkligheten är en dyster puritan som hatar all rockmusik…

Beskrivningen av den hotade kulturen och samhälleliga ordningen och av mötet med rockmusiken återfinns ju i ett positivt utvärderande inlägg om – en rockmusiker. Att jag accepterat och bejakat viss rockmusik finns alltså många bevis för i bloggen. Och den kultur och ordning jag ansåg att rockmusiken och musikindustrin hotade (ja, också jazzen o.s.v. hade på motsvarande sätt gjort det tidigare) var i mitt fall verkligen inte den moralistiska puritanismens. Där fanns ingenting av dess trista attityd, vad jag kallade den barbariska, skräckfyllda spänningen mellan måttlöshet och absolutism, den tunga, mörka fanatismen, den moralistiska futtigheten. Den var mycket sällsynt i de ändå avsevärt skiftande miljöer från sextio- och sjuttiotalen jag beskrivit i äldre inlägg.

Det finns ingen som helst motsägelse mellan den av mig beskrivna hotade kulturen och ordningen å ena sidan och vad jag försvarade i inlägget om SD:arna på Stureplan å den andra. Tvärtom är det senare bara en tillämpning av en sunt substansmoralisk “normalitet,  mänsklighet och avspändhet” som jag växte upp med och från början fick lära mig.

Ett nytt forum – med förhinder

Min kommentator ”Kalle” bad mig nämna vilka Flashback-debattörer jag skulle vilja överföra till ett nytt, mer kvalificerat forum. Jag svarade: ”Ja, jag har funderat på att nämna några. Problemet är att jag bara har följt få trådar, och även dem bara sporadiskt. Det gör att jag befarar att jag ännu inte har en tillräckligt klar bild av dem. Risken är stor att om jag nämner de jag gillar så kommer någon dragande med avgrundscitat som jag missat och påstår att de representerar mina åsikter.”

En av de meningslösa provokationer IvanLendl nu prövar är just att, i Flashback-tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen?‘ (f.ö. Flashbacks bästa, med hittills 2 854 “svar” och 251 445 visningar), komma dragande med avgrundscitat (nåja, inte den värsta sorten, men tillräckligt problematiska) från en av dem jag nämnde, eller snarare, en av dem Kalle nämnde och jag bekräftade hade givit ett gott intryck: ”Cellar”.

Redan innan IvanLendl gjorde detta hade jag emellertid själv upptäckt Cellars helt nya inlägg i vilka citaten – och mer i samma stil – förekommer, och tagit bort Cellar i mitt svar till Kalle. Cellars extrema formuleringar om SD gör naturligtvis att han inte längre kan vara någon av mina egna favoriter. (Vill han måhända framföra sin kritik här i min blogg? Jag tror inte det.) Hans senaste inlägg i ’Början på ett mediakrig om mångkulturen?’ var en besvikelse inte bara genom sin kloakmässiga ton och attityd, utan också på grund av såväl sakligt innehållsliga märkligheter som en del språkliga oformligheter som jag inte kommer ihåg sedan tidigare (inte bara exempelvis ”Newfaceinhell” och ”tras” utan även IvanLendl och Ettrige Ezzie skriver formellt – och de förra, visar det sig nu, även innehållsligt – bättre).

I fortsättningen måste jag vara mer försiktig. De skribenter jag gillar kanske sitter fast här nere och är svårare att få loss än jag trodde.

IvanLendl själv anser att Cellar i sina nya inlägg har fel om SD. Men hans huvudpoäng är att mot mig anföra Cellars raljerande: ”För övrigt ser jag fram emot det nya kloakrensade SD-forumet som Jan Olof Bengtsson vill skapa tillsammans med dig och ett fåtal andra utvalda kosherstämplade debattörer. Han har nämnt dig som en favorit. Jag tror och hoppas att vi med din mer sansade framtoning äntligen kan få se en debatt mer i JOB:s smak där osmakliga påhopp och raljerande liknelser är ett minne blott.”

Vad jag vill är att Flashback-debattörerna, inte jag, ska skapa ett nytt forum. Men ja, poängen är att det ska vara kloakrensat, eller snarare, att dessa goda skribenter och kompetenta analytiker helt enkelt ska komma upp ur kloaken och ut i solen och friska luften, där de kan komma till sin rätt. Och ja, jag har tänkt i termer av ett SD-anknutet forum; ett sådant skulle behövas. Såvitt jag förstår fanns för inte länge sedan ett livaktigt SDU-forum, som av någon anledning lades ned. Nu finns såvitt jag kunnat se ingenting åt det hållet.

Men det är i själva verket inte avgörande för mig att just det forum – eller den portal eller vad det skulle kunna tänkas bli – som kunde skapas av Flashback-debattörerna blir SD-relaterat. Jag inser att de flesta skribenter jag har i åtanke säkert är helt partiobundna, och eftersom debatten även mellan dem bör fortsätta, inte bara deras ofta i hög grad gemensamma polemik mot andra, måste ju en åsiktsmångfald, skillnaderna mellan dem, välkommnas även i det nya forumet. Det viktiga är friheten från kloakmässigheten.

”Raljerande liknelser” är naturligtvis inte i sig kloakmässiga. Men Cellar har nu tyvärr visat sig vara besmittad av kloakmiljön – kanske är det något nytt, kanske en tillfällighet, kanske har han alltid varit det och jag råkat missa det eftersom jag bara läst enstaka bidrag från honom. Men under alla omständigheter är tonen omisskännligt kloakartad och förtar läsvärdet, inte minst i förening med ett så sakligt svagt innehåll.

Kritik är ofta viktig och nödvändig. Men detta kan inte vara en konstruktiv sådan, inbjuder inte till någon dialog, har, liksom Ettrige Ezzie och IvanLendl, helt andra syften – även om Cellar inte så tydligt som de avslöjar vilka hans syften är.

”Kosherstämplade” debattörer?

Slutligen säger IvanLendl alltså att debattörerna i det nya forumet enligt mig ska vara ”kosherstämplade”. Är detta ett effektivt grepp i polemiken mot ett parti som motsätter sig – såvitt jag förstår ensamt i riksdagen – medeltida fundamentalistiska hemskheter som kosher- och halal-slakt som oförenliga med svenska och allmänt djurvänliga värderingar? Även den av IvanLendl så bottenlöst hatade Kent Ekeroth har om jag minns rätt explicit, entydigt och kraftfullt ställt sig bakom denna position.

Är det ett effektivt grepp, när IvanLendl bara fortsätter bevisa att det inte är han själv utan jag, Kent Ekeroth och rentav på några punkter David Horowitz  som på allvar diskuterat den problematiska typen av judiskt inflytande? Jag är övertygad om att dessa frågor skulle kunna diskuteras på ett moget, balanserat och ansvarsfullt sätt i det nya forumet, av de skribenter jag uppskattat på Flashback.

Genom dessa krystade fortsatta provokationer, och genom att överhuvudtaget inte kunna låta bli att hafs-slafsa ur sig ogenomtänkta, förhastade ytterligare inlägg, bekräftar och förstärker IvanLendl bara intrycket av sina attackers undermålighet och kloakartadhet. Man kunde tycka att han borde lära av råttmaestron Ezzie, som nu åtminstone har förstånd, stil och disciplin nog att hålla tyst i Flashback-tråden om mig.

Ändringar i mina blogginlägg

Före nästa mer substantiella  kloakrapport  måste jag skjuta in detta meddelande om hur jag skriver mina blogginlägg, föranlett av “IvanLendls” påpekande på Flashback att jag gjort tillägg i ett redan publicerat sådant: “det la du till i efterhand, din jävel, jag har ditt första utkast sparat – det var betydligt vänligare mot min person”.

Det är inte så att detta tillägg som gjorde inlägget ‘Om yttrandefrihet‘ mindre vänligt är något komprometterande fel som IvanLendl ertappat mig med och som han kan använda mot mig. I tidigare inlägg och kommentarer har jag förklarat att jag alltid, undantagslöst, gör rättelser, ändringar och tillägg i redan publicerade inlägg med egen originaltext (med undantag för vissa som bara har några få ord tillsammans med annat material). Jag gör det också för det mesta, tillägger jag här, i mina svar på kommentarer.

Det är viktigt att mina läsare känner till detta. Det är centralt för förståelsen av hur den här bloggen fungerar, vad den är. Jag vill därför upprepa, understryka och vidareutveckla det, eftersom det är något många kan ha missat.

Så här skrev jag i mitt inlägg ‘Blogginläggs längd’: “De som inte vill läsa de längre textposterna kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. De längre inläggen är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det. Men man bör då känna till att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!”

I ett svar på en kommentar av Robert Stenkvist till min post ‘Anonymitetskulturen och terrorismen’ förklarade jag:

“I mitt inlägg om bloggpostens genre talade jag om dennas nyhet och beskrev dess ännu oftast något amorfa, obstämda, gränsöverskridande karaktär. Den befinner sig i ett fält som delvis täcker och blandar dagboksanteckningen, debattartikeln, krönikan, essän och än mer. Till detta kan läggas att den än så länge kännetecknas av en större informalitet än vad som tidigare kännetecknade tryckta texter. Även mina blogginlägg är ofta mycket snabbt skrivna och inte på samma sätt genomarbetade som de artiklar jag publicerat i tidningar och tidskrifter. Jag är medveten om att detta kan leda till onödig längd, överflödiga ord och meningar, upprepningar. Som jag förklarade brukar jag alltid ändra, rätta och polera under ibland lång tid efter det jag publicerat ett inlägg. Dock hittills utan att ändra grundläggande komposition. Det viktiga är för mig att de är tillräckligt bra i formellt avseende för att kunna publiceras och äga läsvärde som bloggposter. Jag har tänkt tanken – först tänkt av vänliga kommentatorer – att några av dem senare kanske skulle kunna omarbetas för publicering i bokform.”

Redan den först publicerade versionen av mina inlägg är alltså en färdig produkt som jag helt står för, även om jag senare mer eller mindre ändrat uppfattning, inte något blott utkast som IvanLendl skriver. Men till skillnad från vad som är fallet med de gamla publikationsformerna kan nu den som är intresserad följa den fortsatta utvecklingen av dessa fram till den nivå där jag skulle vara beredd att publicera dem i traditionellt tryck, s.a.s. definitivt. Förhoppningsvis når alla posterna så småningom denna nivå. Nästan alla bloggposter med egen text genomgår alltså denna utveckling.

Och den fortgår kontinuerligt. Texterna i denna blogg kan därför överhuvudtaget knappast förstås som tidsdokument, och såtillvida är detta överhuvudtaget inte en blogg, en weblog. Många är visserligen nästan helt, i några fall verkligen helt, oförändrade. Men allmänt sett finns ingen kronologi. Hela bloggen ska ses som ett stort work-in-progress, eller flera parallella sådana, där texterna kontinuerligt omarbetas, utvecklas och förbättras i sak såväl som i form – och under tiden kan diskuteras av och med läsare i kommentarfälten: den utgör ett s.a.s. interaktivt författarskap. “Bloggen” är som en enda ännu opublicerad bok, vars samtliga delar jag hela tiden och samtidigt arbetar med. Det är s.a.s. inte så att en text är avslutad när den publiceras och följs av en annan, av nästa: när nästa publiceras, fortsätter i stället de tidigare att utvecklas. Det publiceringsdatum som syns markerar bara den tidpunkt då texten ifråga först kommit att utgöra en läsbar helhet, men den vid den tidpunkten publicerade helheten var bara början på en lång, pågående process av kontinuerlig förbättring av texten. Min insikt och erfarenhet fördjupas, utvecklas och förändras givetvis. Uttryckta positioner måste ofta ändras eller modifieras, och “bloggen” är inte en kronik över denna process. Dåliga formuleringar ersätts av bättre. Sådana som som jag kommer att finna överdrivna mildras, medan underdrivna skärps; onyanserade, förenklande och missvisande förbättras. Förstärkande argument och exempel läggs till, och otillräckliga tas bort. Vissa inlägg kräver mer, andra mindre ändringar, och bara i några få undantagsmässiga fall inga alls. Illustrerande och exemplifierande inlägg i referenskategorin kan också helt enkelt tas bort och ersättas av andra som är bättre eller blivit mer relevanta.

Den första versionen av inlägget om yttrandefrihet hade en huvudsaklig svaghet. Som jag tänkt göra efter inlägget mot Ettrige Ezzie, återgick jag till min vanliga stilistiska modalitet. Jag insåg inte att det tyvärr var för tidigt. Kloakexpeditionen måste bli litet längre än jag först tänkte. Jag var för vänlig mot IvanLendl, i ljuset av arten av hans fördömande av mig, och framför allt arten av hans försvar för Ezzie. Den här kloaken är mörkare och djupare än jag först trodde.

IvanLendl skriver att jag var vänlig mot hans “person”, men jag vill påpeka att hans valda anonymitet innebär en avpersonalisering, och att i missbruket av anonymiteten verkliga personer behandlas i enlighet med den resulterande ickepersonligheten. Därför kan missbrukarna inte heller förvänta sig att själva bli behandlade som verkliga personer.

Jag var dock i den första publicerade versionen så vänlig att jag övergick från att ha diskuterat IvanLendl i tredje person till direkt tilltal i andra person. Men jag såg snabbt denna brist och avhjälpte den inom de närmaste timmarna. (Dock ser jag att jag senare återfaller – kloakrensningens modalitet kräver uppenbarligen träning, tar tid att lära sig, vänja sig vid; jag får väl lägga in några förolämpningar och svordomar och andra grovheter i ‘David Horowitz‘ och ‘Sverigedemokraterna och sionismen‘.)

Och jag såg även många andra mindre brister. Den som, som IvanLendl, har sparat den första versionen kan lätt se att massor av ändringar gjorts, troligen i varje stycke. Men så sker alltså med alla mina inlägg. Och det innebär inte att den första versionen inte är en officiell version, att den är ogiltig. Bara att den är sämre.

Sverigedemokraterna och sionismen

Som förklaring till sina många tidigare, positiva inlägg om mig på Flashback skriver “IvanLendl”: ”Jag trodde ett tag att du var en person som kunde agera motvikt mot de sionister som idag har tagit över SD och jag skrev uppskattande om dina inlägg där du visade tecken på detta.”

Han fortsätter: ”Nu visar det sig istället att du gör helt tvärtom. Du försvarar istället dessa människor, t.o.m mot de sunda individer i din närhet som ifrågasätter deras lämplighet. Istället för att agera motvikt är du alltså apologet för Ekerötternas partiförstörande. Detta var saker som keplersprostata och Newfaceinhell förstod mycket tidigare än jag, och jag upprepar att de hade rätt – jag var naiv.”

Detta strider helt mot vad IvanLendl tills helt nyligen utförligt och upprepade gånger i fler än en Flashback-tråd anförde som bevis för motsatsen. I fråga efter fråga, framhöll han, var SDs politik opåverkad av denna sionism.

Hur har sionister på bara de senaste veckorna så dramatiskt tagit över SD? Detta är nytt för mig. Hur har partiets politik så plötsligt och snabbt förändrats?

Och vad menar IvanLendl här med sionism och sionister? Han ignorerar helt vad jag säger – i mitt svar till honom här i bloggen och mitt svar på hans kommentar till svaret – om begreppet sionism och om dess innebörd i SD-sammanhang.

På vilket sätt förstör Ekerötterna plötsligt under de senaste veckorna partiet? Hur har jag under dessa veckor varit apologet för detta förstörande? Jag har under denna period sagt att jag försvarat Kent Ekeroth mot konservativa vänner som haft frågetecken inför honom eftersom de befarar att han kommer förvandla SD till ett neokonservativt parti. Det innebär naturligtvis inte att jag har försvarat en sådan förvandling.

Vad det innebär är att jag har försvarat de Ekeroths ställningstaganden och uttalanden jag här i bloggen flera gånger instämt i och citerat, och även andra utmärkta saker han gjort, i riksdagen, med sina debattartiklar o.s.v. Och att jag, precis som IvanLendl själv tills för bara några veckor sedan, har påpekat att någon förvandling av den typ denne säger nu plötsligt har ägt rum inte är skönjbar, att man i fråga efter fråga går sin egen, icke-neokonservativa väg. Att Ekeroth tycks följa partilinjen.

Jag säger självklart inte att SD inte kan komma att röra sig i neokonservativ riktning i framtiden. Det mesta kan ske i framtiden, och det gäller alla partier. Jag säger bara det IvanLendl själv insisterade på härom veckan, nämligen att sådan kritik är obefogad idag och att man därför bör stödja SD. Mer kan man inte säga.

Men IvanLendl är nu fast i sektpsykologin som jag beskrev i inlägget om Ettrige Ezzie. Kritik riktas inte mot mina vänner som ännu inte tagit steget till SD, utan mot mig. De är sunda, medan jag, milt uttryckt, är osund. Intrycket är återigen att IvanLendl endast vill provocera, inte seriöst diskutera.

Faktum är dock att kritik mot SDs “sionism” och bröderna Ekeroth är utomordentligt utbredd, och långt ifrån bara på Flashback. Jag vill därför betrakta detta inlägg som ett bemötande inte bara av IvanLendl utan av alla som framför den.

Flashbacks omoral

Det mesta av “IvanLendls” resterande argument mot mig (utöver de rörande David Horowitz) förblir enbart kloak. Problemet är att de annars sunda Flashback-debattörerna inte tycks förstå det.

”Vill du fortsätta debattera judar får du alltså göra det här på fb.” Efter ett helt inlägg skrivet för honom, och ett långt kommentarsvar, ställs nu villkor för att man ska beviljas förmånen att få debattera med denna kloakstorhet. ”Men det vill du ju inte”, fortsätter han, ”och här blir skillnaden mellan dig och mig extremt tydlig: Jag vägrar att debattera på din arena eftersom du försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse. Du vägrar att debattera på ’min’ arena eftersom folk har snuskiga namn och skriver fula ord. Där har vi skillnaden mellan den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan. Mellan form och substans. Mellan människor som din polare keplersprostata, som ifrågasätter om det är konservativt korrekt att läsa texter på skärm, och Ezzelino, som i grunden förstår och föraktar allt ödeläggande i vår historia och samtid.”

Detta skulle varit enbart skrattbart, om det inte samtidigt var så sorgligt. Det bisarra argumentet mot min arena har jag redan besvarat. När det gäller den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan är distinktionen förvisso viktig och ofta central. Men självklart är förhållandet mellan form och substans i verkligheten långt mer komplext än IvanLendl tror. De hänger mycket närmare samman, formen avslöjar ofta något om substansen och substansen präglar formen. Detta gäller i eminent grad om IvanLendls “arena”.

Vidare är Ezzelino da Romano, som, milt uttryckt, hyllas på IvanLendls arena, känd som en av historiens stora ödeläggande tyranner, massmördare och torterare. I mitt inlägg om Ettrige Ezzie har jag beskrivit hur det inte kan finnas någon annan anledning till att han identifierar sig med denne tyrann än att han själv är en iskall nihilist och militant antihumanistisk naturalist, som dessutom tycks vilja signalera att han är ute för att provocera och står för något ingen kan sympatisera med eller attraheras av. De tänkare han dras till tycks, så långt jag kunnat följa honom, utan undantag vara sådana som underbygger en sådan världsåskådning. Särskilt hans beundran för Deleuze och Guattari slog mig som så mått- och perspektivlös att den närmar sig det man ofta finner hos amerikanska undergrads, fastän den hos honom naturligtvis är insatt i ett helt annat politiskt sammanhang. Även hans billiga och förutsägbara eftersägande av kulturradikala svenska litteraturhistorikers gamla klichéer om Sverige före Strindberg, som återfinns i tråden om mig, visar vem han är och var han kommer från.

Ettrige Ezzie är i själva verket en i dessa avseenden föga originell galning som av oklar anledning har valt att använda sig av något slags “nationalism”, i namn av vars föregivna försvar han kan leva ut den läggning och de instinkter som samtidigt skapat hans världsåskådning och skapats av den. Inte minst blir detta allvarligt när han av detta skäl tar sig an försvaret av en lång rad saker som även jag, från andra utgångspunkter, står för.

Men det hittills nämnda är bara en del av den omoraliska substansen i IvanLendls arena. Om det finns något som motsvarar det åtminstone vissa legitimt åsyftat med begreppet antisemitism, ett begrepp som jag annars har problem med både i sig och sådant det idag används, så är det den såvitt jag kan se mycket ovanliga typ av naket, blint rashat mot judar som kommer till uttryck i många av de formuleringar jag funnit när jag gått igenom tidigare inlägg från Ettrige Ezzie.

Allt detta framförs som del av en grotesk, vildsint polemik som tycks med den mest medvetna avsiktlighet stöta bort även sådana på Flashback som vill öppet diskutera hans frågor men inte helt accepterar hans svar. Han har gjort sig själv till en bisarr karikatyr av de “näthatare” som censurivrarna så orättvist svepande talar om, och han har gjort det på ett sätt som i mångas ögon måste systematiskt försvaga inte bara hans egen sak utan även yttrandefrihetens allmänna sak.

Men man kan ändå inte säga att Ettrige Ezzie, som en av Flashbacks flitigaste skribenter, är en helt obetydlig  opinionsbildare i dagens Sverige. Man kan verkligen inte avfärda Flashback och hävda att få läser inläggen där och tar dem på allvar. Ettrige Ezzies sannolikt ganska stora inflytande förklaras av att det finns tillräckligt mycket i den nationalism han valt att försvara som redan motsvaras av en bred opinion, och att detta utgör en motvikt till och delvis upphäver effekten av hans sektmentalitet och hans åskådning i övrigt.

Av sina anhängare här i kloaken beundras han som en stor författare och kulturpersonlighet: en av mina omdömesgilla kommentatorer har upplyst mig om att man tror att han är Nikanor Teratologen, som även på en del annat håll betraktas som en sådan – ångorna stiger från rännstenen, det var länge sedan det ”finrum” och de ”salonger” dissidenter säger sig vara utestängda från fanns i världen ovanför. Tro mig. De måste idag återskapas. Men Ettrige Ezzies användning av kloaksubkulturens allmänna samtidsvokabulär och -jargong är i själva verket naiv, inte reflekterad och sofistikerad, signifikanta svagheter och fel smyger sig in, och till hans huvudintressen hör blues-rock, heavy metal, och framför allt sport. Hans obscena köns- och exkrementspråk är utstuderat endast i sin extrema grovhet.

Skälen att inte debattera på IvanLendls arena är substansmoraliska. Hallå, alla vettiga Flashback-skribenter, hör ni mig? Skapa ett nytt forum. Debatten kommer alltid vara mer vital på Flashback, säger IvanLendl. Han har i viss mening rätt, sådan är världen. Men vad det där är fråga om är kloakens vitalitet. Vill ni verkligen leva kloakliv?

IvanLendl uppmanade mig att ”debattera judar” i min blogg. Jag gjorde det, och jag påpekade att jag redan tidigare flera gånger problematiserat en viss typ av judiskt inflytande. Men ja, jag vägrar diskutera dessa ämnen i IvanLendls arena.