Jan Olof Bengtsson

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström före valet, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den så att säga måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av fullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt påpekande av ytterligare självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör inte riktigt dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den mer specifika position utifrån vilken han framför sin kritik.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter. Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men ett parti är alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet på missvisande sätt får drag av det kritikerna förebrår det: tvivelaktigt förflutet, rasism, problematiska politiska kopplingar, främlingsfientlighet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, varandra motsägande tendenser, okvalificerade representanter, och allt vad det är.

Men just därför är man förstås medveten om att det är avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, program som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det. Det är avgörande för att man verkligen ska förvärva en egen politisk röst på nationell nivå. Utbildningen krävs för att företrädarna på ett övertygande sätt ska lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Att det ännu inte finns så många företrädare som motsvarar desa kriterier är naturligt. Men berättelsen finns där, och det är det som gör partiet till en sådan enorm potentiell kraft. Den berättigade fråga man kan ställa är om det finns tillräckligt många representanter som kan tillhandahålla utbildningen. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns flera sådana representanter idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen.

Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och ervärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men äldre och större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna kulturella förankring i Sverige.

Men redan idag finns många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är visserligen en litet bisarr svensk egenhet. Men det är inget som talar mot SD mer än andra partier.

En annan men därmed sammanhängande svensk egenhet är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske till och med större allmänna kulturella intressen, med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M:s och KD:s politiker som om SD:s. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Här vill jag också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är så att säga konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en s.k. “vanlig människa”. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit, det vill säga en traditionalistisk elit, omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna. Detta är ett problem även för demokratin. Det underminerar systematiskt dess förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och att vidmakthålla sprärrar mot dess egen lägre, tyranniska och totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SD:s inträde, undgå att se att, för att använda Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är med andra ord inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är på sitt sätt trovärdiga och genomtänkta – det vill säga, att vad de uttycker faktiskt är vad deras partier verkligen anser, att deras nivå av genomtänkthet är dessa partiers egen. Det finns inte, som i SD:s fall, någonting i deras program som talar mot det. Vilket ju bara gör saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Denna senare faktor handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, till och med på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning” och därför ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många andra invandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojkstermer – är fantastisk, att vi ska fortsätta sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, och att allt detta är framsteg.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Alliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur. Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den så kallade blockgränsen.

Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mer sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis NATO, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament till och med slagsmål kan utbryta. Och jag håller med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta. Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad de gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Afghanistans. Där är slagsmål bara ett milt uttryck för en helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Det var en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna uppdraget. Det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Men endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän. Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament. Och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana.

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens kontinentaleuropeiska tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum, instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man ofta talar om beror inte minst på att politikerna är okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare utan större politiskt intentionsdjup. Ja, där finns säkert vissa som knappt tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna apparater för en modernitetens alltmer monolitiska och stumt orubbliga samhällsordnings förvaltning. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på bussen för att ta sig från en hållplats till en annan. Mer betyder partierna inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga, funktionellt systemanpassade människor – vad Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.

En annan kritik mot SD – jag har i tidigare inlägg tagit upp flera – som Tradition & Fason framför på samma sätt som vänsteröverheten, är att partiets väljarkår, med Dag Elfströms ord, ”mest består av outbildade män som inte läser tidningen”. I en kommentar i denna blogg uttrycker sig Elfström än starkare om dess s.k. gräsrötter, som enligt honom ”nästan uteslutande verkar bestå av antiintellektuellt white trash, vilket kan få vem som helst att må illa”.

De senare är ytterst starka ord. När SD:s Joakim Larsson i en följande kommentar klagade att invändningarna mot SD alltför ofta var osakliga och handlade om att partiets väljare och företrädare är pöbelaktiga, var det ett förvånansvärt milt formulerat svar.

En annan kommentator däremot, “Nordbo”, en av Motpols mer moderata bloggare (bloggen Gudomlig Komedi), som också skriver under en annan pseudonym i Fria Tider, svarade däremot: “SD bryr jag mig inte om, men om någonting är motbjudande här så är det ditt klassförakt.”

Jag ska här använda denna “Nordbos” term, “klassförakt”, som jag tror väl beskriver vad det är fråga om (det spelar ingen roll om vad som avses är den klass som föraktar, den som föraktas, eller båda), och diskutera fenomenet i relation till temat SD och konservatismen.

Fastän jag naturligtvis huvudsakligen måste kritisera Elfström, ska jag inte hålla mig på det personliga planet utan föra en generell disussion, och mot slutet också ange vad som kan sägas till hans försvar. Mitt syfte med att skriva så mycket om Tradition & Fason är ju också att lyfta fram denna sajt och dess försvar för konservatismen, och att föra den idépolitiska diskussionen inom sådana ramar snarare än sådana där en mer elementär kritik av liberalsocialismen förblir nödvändig på det sätt den skulle vara om jag i stället tog upp de många böcker om SD som skrivits under de senaste åren.

De kritiska formuleringar om SD jag tar fasta på är också allmänintressanta, och inte minst just i deras fragmentariska, snabbt skrivna och säkert ofta ogenomtänkta form, eftersom de är symptomatiska för vitt utbredda perceptioner av SD och ett lika vitt utbrett reaktionsmönster hos mer konservativt lagda personer som fortsätter stödja M och KD trots att de är fullt medvetna om att dessa partier inte längre motsvarar deras åsikter.

I vissa avseenden har jag en stor förståelse för deras predikament. Partitillhörighet har i det förflutna ofta varit en fråga om familjetradition, och distinkta kulturer har utbildats kring de gamla partierna som äger väsentliga värden. Speciella personlighetstyper, beteendemönster, vanor, attityder, referenssystem, traditioner, minnen, berättelser, sånger och skämt har skapats och ackumulerats, och det är inte något man lättvindigt överger. Trots att jag själv aldrig på allvar förmått engagera mig, är jag ganska väl förtrogen med allt detta i M:s eller den äldre högerns fall. Jag har känt många personer som varit bärare av denna kultur och finner det trist att se hur de blir allt färre.

Inte minst slående är/var existensen av en viss kvinnotyp inom högern. Den finns fortfarande kvar här och där och reproduceras till och med i någon utsträckning inom borgerligheten, samtidigt som de på många sätt förutsägbara feministerna, med så att säga allmänfeministiska personlighetsdrag, kommit att dominera. Hos sådana bärare av den gamla kulturen lever en historisk kontinuitet i Sverige; de bevarar vissa livsmönster och normer från förr som är av bestående värde. Det finns en charm i den gamla partikulturen som med rätta ses som hotad av partibyten.

“Döda borgaren!” ropar även den måttfulle “Nordbo” i rubriken på ett av sina inlägg i den ofta halv- och ibland helfascistiska Motpol. Han vet ingenting om borgerligheten när den var och är som bäst. Det tragiska är ju bara att det är M-ledningen själv – om vi håller oss till M – som aktivt har brutit ned denna kultur och förvandlat partiet till oigenkännlighet. Per Schlingmann vet inte heller någonting om den. Vad man måste fråga sig idag är om vad som finns kvar av kulturen kan rekonstrueras i en framtid, eller om den måste räddas över till något annat parti. Högerpartiet de konservativa ville, tror jag, bland annat göra det senare. SD har antagligen i mycket sin egen, nya kultur. I vilken utsträckning något av M:s gamla kan räddas över dit är oklart.

Tradition & Fasons skribenter har hursomhelst, och det är detta som är min poäng här, i de formuleringar jag hittat på ett allmänintressant sätt illustrerat vad jag i ett tidigare inlägg kallade den socialpsykologiska problematik SD står inför ifråga om en stor väljargrupp.

Naturligtvis finns ofta i politisk extremism, liksom i religiös, en omisskännlig kompensatorisk dimension: människor som i ekonomiskt och socialt avseende missgynnats i dagens globalistiska fas av den ekonomistisk-teknokratiska hegemonin förleds lätt till radikala och förvirrade ideologiska reaktioner. Men detta faktum kan inte, som sker exempelvis hos Timbros Markus Uvell, användas för att avfärda och bortförklara den breda och ideologiskt redan relativt mogna opposition som partier som SD och deras europeiska motsvarigheter står för. I synnerhet inte när, liksom i USA, hela medelklassen börjar hotas, när påståendena om att det bara handlar om tillfälliga omställningsproblem saknar plausibel saklig uppbackning, och när de som inte “blir kvar” utan följer med globaliseringståget med dess uppenbart obehagliga och osäkra destination blir en ständigt krympande minoritet.

Även när de kommer från vänstern är Elfströms typ av uttalanden en kritik. Olle Svenning och ett flertal andra ledande socialdemokratiska debattörer och politiker har uttryckt sig med samma arroganta nedlåtenhet, om än inte med lika starka formulerinar, om SD:s väljare som Elfström och exempelvis Johan Hakelius. Och bland den mer liberala vänstern kan Carl Rudbeck nämnas som exempel.

Vi står här inför en central strategi från dagens ”liberal establishment”, som en och annan forskare ger tyngd åt men som framför allt i det oändliga upprepas av de helt likriktade politikerna och journalisterna. Socialdemokraterna och deras journalister tävlar hämningslöst med Alliansen och dess journalister i utmålandet – medels en amerikanistisk vinnare-förlorare-modell – av SD:s väljare som ”globaliseringens förlorare”, ”modernitetens förlorare”, obildad underklass, svaga, eftersläpande, för obegåvade för att förstå och hänga med i förändringarna, misslyckade, arbetslösa, bidragsberoende, förtidspensionerade, bittra, ”white trash”.

På liknande sätt har vänterhistoriker också alltid försökt förstå fascismen och nazismen. Det är en ytlig analys. Men det är bara konservativa historiker och tänkare – som Tage Lindbom – som förstår varför det är det.

Vänstern har givetvis fortfarande ett intresse av att upprätthålla denna förklaringsmodell, och att hänföra även demokratiska nationalister till ett nazistiskt eller proto-nazistiskt läger. Men just här blottas återigen – det har skett i liknande sammanhang under ett århundrade – dess inautenticitet som arbetarrörelse. Och utöver detta vänsterns egentliga historiska väsen som inautentisk bidrar till dess deltagande i utmålandet av SD i de beskrivna termerna även den förskruvade och hycklande psykologi som alltid varit vanlig hos klassresande socialdemokrater. Det gamla arbetarpartiet försöker skrämma väljare från att rösta på SD genom att säga att de då kommer förlora i status genom att hamna i arbetares sällskap.

Vad jag ska uppmärksamma i detta inlägg är emellertid inte främst vad socialdemokratins skrupellösa anammande av denna strategi säger om den, om vad den är idag, ja om vad den, med vissa förnämliga undantag, alltid har varit. Det förefaller mig signifikativt att Göran Greider, som alltid velat framtona som förblivande genuin arbetare och åtminstone länge också verkligen var det, som hyste en del uppfattningar av den typ som var och är den verkliga arbetarklassens, och som kämpade på allvar såväl mot den med postmodernismen sammansmältande kulturmarxismen som mot offshoring och industrinedläggningar och så vidare, mig veterligen ännu inte uttryckt sig i dessa termer, även om han naturligtvis kritiserar SD på andra sätt.

Vad som här intresserar mig är dock Elfströms mer ovanliga uttryck för detta förakt från det konservativa hållet. Hos honom kan det inte handla om personlig och mänsklig ynkedom av den typ det måste vara fråga om hos åtminstone några socialdemokrater vars egna föräldrar och/eller farföräldrar varit arbetare och slitit hårt för det svenska folkhemmet. Elfström hade troligen inga sådana farföräldrar; i hans fall är det med säkerhet bara fråga om ett ”naivt” – i betydelsen insinktivt, omedvetet, spontant, elementärt – så att säga ”äkta” klassförakt av det slag som alltid förekommit, bortom den nya politiska korrekthetens märkliga socialpsykologiska mekanismer.

Man ser inte i hans formuleringar något osäkerhetens behov att krampaktigt söka bekräftelse och tillhörighet. Tvärtom är man lättad att finna att han som konservativ förstår att han inte kan sätta in sitt förakt i liberalsocialisternas simplistiska, i den amerikanska mass- och populärkulturens språk formulerade förklaringsmodell, som i osjälvständig konformism utan några som helst variationer tillämpas i hela det krympande politiska spektrum från ”höger” till vänster. Men samtidigt är det problematiskt att Elfström just som konservativ yttrar sig på detta sätt om SD:s helt vanliga, konservativa arbetarväljare.

Konservatismen uttrycks i flera avseenden väl i Allmänna valmansförbundets program från 1919. Det är, heter det, ”ett nationellt parti” som ”sätter fosterlandet främst”, ”över individers och klassers särintressen”. Den svenska högern är ”reformvänlig”, och de erforderliga reformerna ”böra ske för folket och genom folket” och ”syfta till hela folkets bästa”. ”Den svenska högern är ett folkligt parti”; den verkar för ”kamp mot klassförtryck”. De jämförelsevis storhjärtade personer som skrev detta program var utan tvekan medvetna om de klassattityder bland partiets väljare som stred mot det och dess anda, mot att högern och konservatismen också måste vara arbetarnas parti och arbetarnas politik. Men samtidigt var det inte minst i upprätthållandet av de värden och principer som 1919 års program uttryckte som den svenska högern misslyckades. Genom att unghögerns ansatser gradvis förkastades till förmån för den mer renodlade kapitalisthögern, bolagshögern, gled man bort från vad som åtminstone varit ideal och föresatser, och arbetarna kunde till största delen vinnas av S. Högern fortsatte icke utan grund att ses som ett parti dominerat av klassintressena – och inte minst de därmed sammanhängande attityderna.

Under folkhemsbyggets tid lät högern helt enkelt S med framgång realisera sin version av vissa allmänns idéer som även unghögern framfört. Och länge var det enda man kunde göra när så väl skett att anpassa sig till S. Men samtidigt korrumperades folkhemsidéerna av den nya socialistiska och kulturradikala ideologin – S hade ju på intet sätt tagit över den gamla värde-, kultur- och moralkonservatism som definierade unghögern, utan använde  tvärtom parallellt med välfärdspolitikens uppbyggande statsmakten och den egna partiapparaten till programmatisk subversion på dessa områden. Även om deras variant av den rent materiella välfärdspolitiken också drevs i problematisk riktning, är det framför allt här som socialdemokratins inflytande på Sverige, liksom på alla jämförbara länder där denna övervägande internationella rörelse utövat makt, måste ifrågasättas från ett konservativt perspektiv.

Men socialdemokratin var alltid tvetydig som arbetarrörelse, och inte minst i den “svenska modellens” korporativistiska form. När den rena kapitalismen samlade sig till ideologisk-propagandistisk motoffensiv, visade sig “betongväldet” i själva verket svagt, folkhemmet avvecklades även med hjälp av dess egna partipolitiska skapare, och i slutändan stod arbetarna övergivna. S tjänade, om än ibland mer indirekt, samma supranationella kapitalistiska och modernistiskt ideologiska system som den liberaliserade bolagshögern. Den fulla logiken och inre nödvändigheten i detta hade endast varit uppenbara från ett distinkt konservativt perspektiv.

Idag vid slutpunkten för en lång men av vissa alltså förutsägbar utveckling, uttrycket sig alltså vissa socialdemokrater med ett öppet och ohöljt förakt för arbetarna som inte är mindre än det högern alltid uttryckt när den varit som sämst. De förenas med det nyliberala M i en kapitalistisk-socialistisk syntes, en den “liberala demokratins” uniformism med globala anspråk och starka totalitära tendenser.

Alla förstår att varken S eller M är något arbetarparti. Och allt fler kan komma att förstå att endast SD idag är ett sådant. Endast SD är ju ett nationellt parti som sätter fosterlandet främst, över individers och klassers särintressen. Endast det reformvänliga SD vill att reformerna ska ske för folket och genom folket och syfta till hela folkets bästa. Endast SD är ett folkligt parti som verkar för kamp mot klassförtryck. Endast de bygger med andra ord på de hela folket och nationen omfattande, överordnade värden och principer som den gamla högern kom att kasta bort. De står ensamma för det verkliga alternativet till den tomma och protototalitära, av rent systemtvång drivna konsensuskoloss i de stora och avgörande frågorna som, i parlamentariska termer, hela “sjuklövern” upprätthåller.

All politiskt framgångsrik konservatism alltsedan 1800-talet och industrialismens genombrott har byggt på och förutsatt de konservativa arbetarna och den distinkta konservativa arbetarkulturen. Det finns ett grundläggande koppling mellan konservatismen och arbetarna, såtillvida som det som inte minst gör att de senare aldrig generellt kunnat övertygas av socialisternas och kommunisternas agenda torde vara den bjärta, svepande, ofta experimentalistiska kulturradikala avantgardismen. Den är i mycket skild från de materiella, ekonomiska och politiska, frågorna, och följder bland annat av särskilt spekulativa utväxter på den historiematerialistiska analysen.

Vi kan förstå detta samband när vi närmare skärskådar våra svenska partier idag. Den ensidiga liberalkapitalistiska högern fjärmade sig från en mer filosofisk helhetssyn på samhället och blev mer krass intressepolitik. Socialdemokratin var – återigen med en del viktiga undantag – från början, då den ännu inte var skild från kommunismen, ett ideologiskt projekt genomfört i arbetarnas namn men inte enbart i deras verkliga intresse, något som är lättare att se idag. Liberalerna, Folkpartiet, var huvudsakligen en sammanslutning av kulturradikala rationalister i storstädernas medelklass, utan närmare kontakt med arbetarna trots att deras medelklass ofta var den lägre. Detsamma gäller väl idag Miljöpartiet, om än med ett större inslag av gammal vänster. Centern är Bondeförbundet som försöker bli något annat, förvandla sig till något ofta extremliberalt som de tycks uppfatta som urbant. Elfströms eget parti, Kristdemokraterna, är, i den svenska formen, Jönköpings frikyrkliga lägre medelklass och, antar jag, övre arbetarklass (om sådana distinktioner är möjliga i Sverige), och därmed det parti som står närmast arbetarklassen, utan att för den skull ha något historiskt samband med konservatismen.

Samtliga dessa har nu dessutom, även på det konkret politisk-programmatiska och inte bara attitydmässiga planet, lagt sig till med den gemensamma politiska korrekthet som är så utstuderad i sina tillämpningar att den numera tenderar att helt överskugga det äldre radikala ideologiska innehåll som fortfarande kunde te sig rimligt och seriöst för de flesta väljare. Det är ett nytt fenomen, som genom sin artificialitet och motsägelsefullhet dels avslöjar den som i mycket driven av rent destruktiva intressen, skilda från de tidigare radikala ideologierna som uttryck för systematiskt politiskt tänkande, dels ändå alstrar nya tvivel och misstankar rörande just dessa ideologier även i deras historiska former, såtillvida som den ovedersägligen är sprungen ur dem. Men det är förstås inte främst genom partierna som den sprids, utan genom mediaimperierna, underhållningsindustrin, utbildningsväsendet, lobbyorganisationer. Det är en politisk korrekthet som inte bara är kulturrevolutionär, anti-västlig, anti-frihetlig, protototalitär, utan som också, som på olika sätt ett ideologiskt-manipulativt instrumentet för den globalism som bland annat säljer ut och avvecklar den västerländska industrialismen och fyller västländerna med invandrare från tredje världen, är främmande för och fientlig mot de västerländska arbetarna.

Det är på intet sätt paradoxalt att det är den mot det bedövande egalitära verbiaget kritiska konservatismen som är den enda politiska ”ideologi” som, i det den vill bevara hela samhället, också bäst försvarar arbetarna och deras intressen. Det finns substans i de gamla socialkonservativa anspråken. Men just därför är det olyckligt när konservativa uttrycker sig nedsättande om arbetare. Det ser ut som en helt onödig identitetsmarkör från Elfströms sida, om än en annan än den politisk-korrekt manipulerade, även om Elfströms betoning av obildade män kanske kan läsas som oavsiktligt färgad av den tilltagande radikalfeministiska anti-manlighetens samtida klimat. Kanske var det i lika hög grad på grund av dess klassattityder som genom dess långtgående reduktion till ekonomistiskt intresseparti som högern i blev politiskt omöjlig även i sina inte alltför gamla former. Klassföraktet är kanske konservatismens akilleshäl. I oändliga variationer och uttrycksformer har det beskrivits inte minst i den svenska arbetarlitteraturen. Det allena har varit tillräckligt för att bringa högern på fall.

Rolf K. Nilsson skriver att ett politiskt parti idag skulle kunna gå till val på högerns program från 1919 utan speciellt många tidsanpassningar och justeringar. Är det verkligen så? Högerpartiet de konservativa gjorde just detta för bara några år sedan. De fick bara enstaka röster. Såvitt jag kan se saknade de kraft och motivation att gå vidare. Detta är fakta jag tror att Sveriges alltfort många förträffliga konservativa måste ägna mer uppmärksamhet och tankeverksamhet.

När jag senast blev besviken på M och KD och misströstade om möjligheterna för konservatismen att spela sin möjliga viktiga roll i och genom dessa partier, tänkte jag att om Högerpartiet de konservativa verkligen kunde utvecklas till ett fungerande parti borde man gå med i det. Men de verkade redan då vara på väg att försvinna. Och av detta drog jag slutsatser. Det är därför jag nu i stället utforskar SD. Men vet någon vad som, mer exakt, hände med Högerpartiet de konservativa? Var de inte så seriösa som jag hoppades? Kan det vara så enkelt att de snabbt märkte att det i Sverige är alltför få som, när de ser ett parti med detta namn, inte omedelbart kommer att tänka på – klassförakt?

En konservatism som uttrycker sig som Elfström, eller Johan Hakelius, kan inte göra anspråk på att försvara helheten, hela samhället, hela folket, hela nationen. Man kan bekämpa vulgaritet, obildning, antiintellektualism, bland arbetare och andra, men man kan inte uttrycka sig som Elfström och Hakelius och samtidigt göra anspråk på att försvara dessa helheter. För att inte tala om att vinna val – något Hakelius dock verkligen inte är intresserad av. Han föraktar alla som engagerar sig i partier, en attityd som kanske var mer begriplig så länge det inte fanns något verkligt oppositionsparti.

Axess’ Johan Lundberg är ett annat exempel. Han skriver ofta utmärkt, men när han försvarar konservatismen låter det närmast som om den är blott ett socialterapeutiskt instrument för att hålla allt ”white trash” på gott humör och få det att sluta göra motstånd mot den skolpojksglobalism av Johan Norbergs typ som Lundberg hyllar. I övrigt reducerad konservatismen till en harmlös nisch för marginella esteter och historieintresserade i den alltuppslukande globala smältdegel där en majoritet är intresserad endast av pengar och ofta alltmer vulgär konsumtion, och i allt mindre utsträckning överhuvudtaget förstår något annat (endast en minoritet är ju intresserad av verklig makt, något som är långt svårare och mer krävande att uppnå eller behålla). I denna virvel går västerlandets distinkta civilisatoriska värden förlorade tillsammans med andra kulturers, och mänskligheten sjunker ned inte bara i det vegetativa träsket utan också i ett nytt slags slaveri.

Detta är förvisso inte det enda möjliga scenariot. Men det faktum att det är ett möjligt gör att det måste tas på allvar. Fundamentalistisk islam som besegrar ett västerland som har förkastat och inte längre förstår de värden som det borde försvara är ett annat. Ett positivt är vad Claes G. Ryn kallar den högre kosmopolitismens enhet i mångfald. Men de första scenarierna måste tas på allvar, av det enkla skälet att eftersom det sista är så mycket mer krävande och därmed svårare att uppnå, de är så mycket mer sannolika. Vägen till deras förverkligande är dagens politiska och åsiktsmässiga mainstream.

Därför är det problematiskt med konservativa som, rent sociologiskt situerade inom den borgerlighet vars helhetliga rörelser bestäms av det finanskapitalistiska systemet, lätt går med på att vi kan undvara en välmående svensk, europeisk eller västerländsk arbetarklass, svensk industri, svenskt jordbruk, överhuvudtaget ett allsidigt näringsliv, och låta den del av befolkningen som naturligt är arbetare (alla kan inte vara något annat, det vore onaturligt; ett sunt, helhetligt samhälle, ett folk, en nation, en civilisation kräver alla människotyper) förfalla i multikulturell misär, ersätta den med billigare invandrare från andra kulturer för det arbete som fortfarande behövs, flytta industriproduktionen till dessa eller andra billigare kulturer så att det enklare arbete som fortfarande krävs här och som de invandrade utför inskränks till försäljning och service av de i de andra kultuerna tillverkade produkterna.

Vi kommer naturligtvis med stor säkerhet få en allt närmare förbunden värld i framtiden, där alla kulturer och folk står i kontakt med varandra. Det är inte, som för vissa extrema nationalister, detta diskussionen här handlar om. Det är i stället hur  världen förbinds, vad som förbinds, och hur den resulterande förbundenheten kommer att se ut. När det gäller attityden till SD:s arbetarväljare och s.k. gräsrötter, som tvivelsutan ofta smärtsamt och konkret förnimmer önskvärdheten av en sådan diskussion, är det återigen ett faktum inte bara att Tradition & Fason framför samma kritik som liberalsocialisterna från M till V eller åtminstone från M till S, utan också att de framför den på samma sätt som de, utan några ytterligare och avvikande pespektiv. Det är beklagligt. Liberalsocialisterna har inte de för diskussionen viktiga konstruktiva perspektiv som Tradition & Fason borde ha om de verkligen är vad de säger sig vara.

Det känns också litet märkligt att Elfström, en man i tjugofemårsåldern, verkar har förbisett vad som händer i medievärlden. ”Inte läser tidningen” låter inte bara som ett aningen för småborgerligt, verklighetsavskärmande idylliserande av den ”lilla världen” – givet inte minst vad ”tidningen” idag för det mesta står för! Liksom övriga ”liberal-establishment”-media är ju ”tidningen” dessutom genom internätet på väg att dö. Inskränker sig inte de som hämtar sin huvudsakliga information från den idag i allt högre grad till lågutbildade äldre människor? Kunniga yngre gör det på nätet, och i alltmer också på alternativa nyhetssajter. Nätet är ju idag den globala kommunikationens främsta forum på gott och ont, och allt oftare det enda stället där rättvisande och relevant information står att finna. (Att Elfström inte alltid har tillgång till sådan information visar sig bl.a. när han säger sig finna Stefan Olssons genomgång av Åkessons debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 ”utmärkt”.)

Inte minst viktigt är att på detta sätt idag också den “obildade” arbetarklassens yngre tar till sig ofta bättre information än den “tidningen” tillhandahåller och som definierar den horisont inom vilken mainstreamopinionens konsensus är tänkt att hålla sig. Begåvning kan ju vara av många slag, och dessa arbetare kan verkligen inte utdömas som vulgära och antiintellektuella. De har aldrig varit en grupp som kan lämnas utan avseende, och de är det allra minst idag, när inte bara vissa konservativa utan också lika öppet liberalerna och socialisterna hatar och föraktar dem. Vänstern vet att de ofta är en konservativ kraft (“falskt medvetsnde”, subjektiva illusioner och så vidare), de vet att det på intet sätt är självklart att den historiska arbetarrörelsen med dess specifika ideologi alltid ska kunna ensam organisera dem. Det var bara högern som i sin blindhet länge gjorde det lätt för den.

”White trash” är ett särskilt obehagligt, amerikanskt begrepp. Det är särskilt obehagligt därför att det, använt av vita, uttrycker ett ovanligt stort förakt för en del av det egna folket eller de vita folken av vilka man tillhör ett. (Med detta menar jag naturligtvis inte att det är bättre om svarta eller andra folk använder det.) Om man inte åsyftar sådana medlemmar av det egna folket som begått moraliskt särskilt avskyvärda brott, utan bara sådana som är obildade och icke-intellektuella, tycker jag användandet av det är en oförsvarlig avvikelse från den humana anda som måste prägla en i god mening demokratiska kultur. Och det är inte bara Elfström som använt det.

Som kommentatorn Nordbo antydde skulle ingen politiskt korrekt idag tala om ”black trash”. Det är för sådana bara ”white” som kan vara ”trash”. Detta skulle kunna vara ett uttryck för antivit “rasism”. Men det skulle väl också kunna innebära en vit “rasism”. Genom att framhålla att det ”trash” det är fråga om är ”white”, tycks ju impliceras att detta är en ovanlighet, att ”trash” vanligen inte är ”white”, eller rentav att icke-”white” vanligen är ”trash”, under det att ”white” vanligen inte är det.

Att Elfström också säger att gräsrötterna kan få ”vem som helst att må illa” gör honom ju bara ytterligare extrem. Nordbos reaktion är den normala. Konservatismens uppvisar här idag åter det som varit dess historiska svaghet. Men till Elfströms försvar vill jag dock säga att bakom hans formuleringar också ligger den nödvändiga, klassiskt konservativa analysen av den demokratiska masspolitikens risker. Arbetarna (en kategori som idag i väst måste definieras som vidare än bara eller primärt innefattande industriarbetarklassen) och vad Hakelius kallar underklassen kan förfalla till kulturlös, manipulerbar massa, pöbel, mobb. Så har ofta skett, och det har i alla tider varit en del av diktatorers och tyranners stöd. Redan Platon föregrep hur demokratin genom sin inre natur kunde urarta till tyranni. Konservatismen vet att det därför inte räcker att kämpa för och försvara demokratin. Det gäller också att ha rätt förståelse av demokratin, försvara rätt form av demokrati, en högre form som i sig innehåller de nödvändiga kulturella, moraliska, och konstitutionella spärrarna mot denna latenta risk. Den fria, humana och civiliserade samhället, det goda samhället, måste försvaras även mot den demokratiska majoritetens potentiella tyranni. Därför måste det alltid vara på vakt mot majoritetens förfäande, bildningsbrist, kulturlöshet och antiintellektualism, och inte minst mot de krafter som vill utnyttja ett sådant förfall, ja rentav skapa det.

Sådana krafter är aktiva också idag, som bör framgå av vad jag redan skrivit. Men de representeras på intet sätt av SD. Att en fördjupad demokratidiskussion vore önskvärd, byggande på en tillräcklig förståelse av den politiska filosofins historia såväl som, i relevanta avseenden, på den politiska historien i sig, är en sak. Men detta behov är knappast mycket större i SD än i M och KD. Att SD inte strävar mot någon nationell diktatur stödd på en kollektivt mobiliserad obildad massa borde inte behöva påpekas. Jag har tidigare citerat Elfströms egen lysande beskrivning av hur det var i den masspsykotiska reaktionen mot SD efter valet, underblåst av, bland andra, biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, som den typiska pöbelmentaliteten, med dess potentialitet som bas för övergrepp och förtryck, kom till uttryck.

I detta inlägg har jag bara diskuterat högerns klassförakt i relation till högerns allmänna öde och till SD – inte huruvida det är riktigt att SD:s väljare och “gräsrötter” verkligen är av det slag Elfström menar. Det senare ska jag ta upp i nästa inlägg, i samband med ytterligare en frågeställning hos Elfström som det hänger samman med och som också ligger bakom de formuleringar jag här diskuterat. Det är en frågeställning som jag har stor förståelse för, hur olyckliga de formuleringar jag nu diskuterat än är. Den handlar om vad som kunde kallas SD:s allmänna kompetens. Därmed kommer vi till vad som med all säkerhet är Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändningar mot detta parti.

När jag nyligen såg att Johan Hakelius efter höstens val avfärdade Sverigedemokraterna som ett “litet vulgärt underklassparti” var det faktiskt inte i första hand själva formuleringen i sig, hur osympatisk den än var, som fick mig att höja ögonbrynen. Det var i stället två omständigheter som gjorde den verkligt uppseendeväckande.

Den första var att man oundvikligen drog sig till minnes omslaget till Hakelius’ bok Döda vita män. Stig Strömholm skriver i en essä om Sverige och Europa: ”Europa är, till skillnad från Asien, Afrika, och åtminstone stora delar av Amerika, befolkat av våra kusiner och sysslingar. Vi hör ihop, i något slags ödesgemenskap, men det skapar inga som helst förpliktelser till förgapelse. Hemma hos mig brukar vi ibland tala om ’o-la-la-skolan’ som en sammanfattande benämning för ett okritiskt fransyskerifjant, som inte är helt okänt i våra trakter. ’Europa’ kan – vederbörligen hanterat, utvalt och uttolkat av o-la-la-skoliter och likasinnade (det finns också en ungefär lika enfaldig tweed-skola; Tyskland har av icke helt obegripliga skäl klarat sig från liknande olyckor sedan åtminstone 1945) – bli en veritabel fara. Den numera hundraåriga folkliga amerikakulturen ter sig i all sin klumpighet snarast bättre vid jämförelse; det finns en hård rationalitet i den.” Hakelius tillhör ”tweed-skolan”.

Och bilden av honom på omslaget till Döda vita män är så over the top att man undrar om det hela är på allvar. Mönstret i Hakelius’ kostym på bilden används också för resten av omslagets design. Är detta inte vulgärt?

Om det finns någon oskriven regel för svenskar utomlands, åtminstone för sådana som har något slags representativ funktion, så är det att man inte får älska eller beundra de andra länderna på sådant sätt att man själv antar, eller visar sig försöka anta, deras nationalitet i sätt, uttal av språket, klädsel.

Att tala helt idiomatisk franska eller engelska, exempelvis, att tala franska eller engelska som fransmän och engelsmän talar sina egna språk, är nästan omöjligt, eftersom de kroppsliga och själsliga betingelser det förutsätter normalt inte kan förvärvas i tillräcklig utsträckning, åtminstone inte om man inte bor i landet under mycket lång tid. Att försöka göra det ger inte bara vanligen ett löjligt intryck utan kan också uppfattas som ett tecken på bristande integritet och självaktning. Man måste som svensk tala en korrekt men i någon mån oundvikligen s.a.s. ”internationell” franska och engelska. Ingenting annat – vare sig den vanliga dåliga svengelskan eller krystad pseudoidiomaticitet – är acceptabelt.

Efter formuleringen om Sverigedemokraterna framstår Hakelius’ bokomslag, där han liksom i sina krönikor imiterar sina engelska idoler, som symboliskt för det förskruvade i hela hans gärning och position som författare och kolumnist i Sverige.

Man får ibland en känsla av att Hakelius tror eller åtminstone vill ge sken av att den engelska eller brittiska värld han skriver om fortfarande finns kvar. Det gör den inte.

Men vad han definitivt vet är att hans svenska läsekrets inte är sådan han skulle vilja att den var. Han har ofta skrivit om detta. Vilka berg av vulgaritet måste han inte dagligen och stundligen leva med i den omgivning han skulle vilja var en charmfullt excentrisk överklass! Hur ofta måste han inte förtränga all smaklöshet, alla bildningsluckor, alla pinsamheter, alla grodor omkring sig! Hur måste han inte hela tiden svälja förnedringen i att behöva vara artigt tillmötesgående och hyckla instämmande gentemot feminister och kulturradikaler som inte ens förstår att han ogillar och inte håller med dem!

Sådant är ju livet i det sköna nya liberalsocialistiska etablissemanget, vad populisterna kallar eliten, den politiska korrekthetens värdegrundsvarma gemenskap, de i vissa (oftast rent tekniska) avseenden utbildades men ej bildades, där allt, mätt med Hakelius egna mått, bara kan bli värre, om man inte förmår identifiera vad som krävs för att finna vägen ut. Saker och ting har förändrats sedan Evelyn Waughs tid. Hakelius själv har ju så ofta och så utmärkt beskrivit allt detta. Ändå inte bara sitter han fast i det, han verkar inte vilja befrias.

Nej, det finns inte något entydigt svart och vitt, vi mot dem här. Men vi står inför ett reellt problem när även en så självständig person som Hakelius trots allt föredrar det rådande tillståndet, där han får positiva recensioner av en Ulrika Knutsson, och bekräftar denna preferens och tillhörighet genom med hennes gemensamma utfall – om än med sin egen distinkta turnering – mot de modiga politiskt inkorrekta som, åtminstone på ett viktigt verksamhetsområde, försöker prestera verkligt motstånd och erbjuda en verklig möjlighet till ett mer traditionalistiskt alternativ.

Det måste vara det beskrivna predikamentet, den trist mediokra och förutsägbara miljö han med sin nuvarande hållning är dömd att leva i, som har drivit Hakelius allt längre in i det krampaktigt utstuderade, till att odla sin anglofila nisch och identitet över gränsen till det kuriösa. Men detta är inte en sund situation. Hakelius är en pose-konservativ, en snobb, en sprätt.

Man kan visserligen tycka att detta ändå är oförargligt, och bättre än att gå de vanliga borgerliga kulturskribenternas väg av gradvis stilmässig och mental anpassning till tröj-, jeans- och strumpvänsterns journalister och akademiker. Men det innebär inte att Hakelius’ alternativ är tillfredsställande. Att några i den ängsligt konforma svenska post-bildningsborgerligheten nu sneglar mot Hakelius för att lära sig hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna är högst beklagligt.

Det artificiella och illusoriska i Hakelius’ nisch i svensk kulturdebatt framhävs också med nästan löjeväckande övertydlighet av den andra omständighet som gjorde uttalandet om Sverigedemokraterna uppseendeväckande: det faktum att det stod att läsa i Aftonbladet! Varför skriver Hakelius i denna tidning? Han måste ju förstå att hans teatraliska personliga identitetsprojekt i det sammanhanget framstår som rent komiskt. Hur kan man ens komma på tanken att skriva vad han skriver i detta organ? Ingen som skriver för Aftonbladet (eller för den delen Expressen) har rätt att kalla någon vulgär.

Och hur kom Aftonbladet på tanken att knyta Hakelius till sig? Var det Åsa Linderborg som kände sig befryndad med honom och sympatiserade med hans attityd gentemot underklassen?

Såväl Hakelius’ framtoning som det faktum att han skriver i Aftonbladet visar svagheten och marginaliteten i vad som kanske kan kallas hans typ av kulturkonservatism; en hel del kunde här sägas också om komplexiteten i den ironi som ligger i boktiteln Döda vita män. Hakelius visar varför det är omöjligt att framgångsrikt driva en verklig kulturkonservativ politik endast i borgerlighetens nuvarande politiska former, eller ens i en gammal form av det slag det lilla Högerpartiet de konservativa (det verkar bara vara jag som fortfarande kommer ihåg dem) halvhjärtat försökte sig på för några år sedan.

De kulturella värden konservatismen försvarar och som utgör en del av vad Hakelius tjusas av i Storbritannien, måste idag till största delen med viss kraft rekonstrueras. Och detta kräver nytänkande långt bortom den politik Hakelius slentrianmässigt stödjer och kanske rentav fortfarande på allvar tror representerar någonting jämförelsevis icke-vulgärt, alltunder det han är absorberad i sina i sig sympatiska specialintressen. Ibland önskar man att han kunde hålla sig mer strikt till de senare. Inte minst som uppblandade med dagspolitiska uttalanden av den typ jag nu hittat riskerar de verkliga värdena att förvanskas och reduceras, liksom Hakelius själv, till blott en del av ett kuriosakabinett.

Det är förbluffande och oroväckande att denna kunniga person inte ser allt detta, och inte verkar ha några inre spärrar.

Johan Hakelius är för mycket. Det finns inget mer att säga.

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SD:s väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om den av mig tidigare bemötta kritiken om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant. Liksom tidigare gäller också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den inte i sig är sådan.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD enligt hans mening är ett enfrågeparti. “Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver han, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SD:s ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa. Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött pekar dessa synpunkter på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SD:s väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mina tidigare inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har litet gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig, låt oss säga i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken, och därmed växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett relativt nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror. Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SD:s ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer tillhandahålla vad som krävs i detta avseende. Men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning, med dess kärna av Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. De brukade på grund av sympati för Jörg Haider samlas på den trivsamma österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera detta som samtidigt tydligen ägt rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst denna Lundagrupps ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration över M och KD, första gången uppmärksammade det inför valet 2016. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra europeiska länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg framstår idag som de rätta och nödvändiga. Om detta också kan genomföras och lyckas är förstås beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig. Men ideologin och ledningens hantering av den kommer vara av central betydelse.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positionerna som, med ledarskap av rätt typ, och i kombination med de problematiska ideologiska förändrinarna de andra partierna genomgått, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna finanskapitalistiska globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan på sjuttiotalet initierade Olof Palme, såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och nu till diskriminering av svenskar, såväl som till vad jag vill kalla den principiella och av radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det. Här finns ett självklart och lättbegripligt intresse för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft. Och således för att godta en ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor), om det nu är en förutsättning för detta. Arbetare har ju ofta varit svårmobiliserade för vänstern även när de förenas med den i ekonomiska och andra materiella krav, av det av vänstern sällan adekvat förstådda skälet att de vanligen äger en instinktiv värde- och moralkonservatism, och är naturliga motståndare till de kulturradikala excesserna åtminstone alltifrån nymarxismens, 68:ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart sätt deras i den principiella multikulturalismens och globala finanskapitalismens radikalt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetliga program som SD länge presenterat, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det, om än av delvis andra skäl.

Söderbaum säger å ena sidan att SD hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte hålls ihop ens av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar” också ifråga om den. Det är svårt att förstå vad han menar här. Det är ett faktum stt partiet håller ihop, och inte visar några tecken på att spricka. Svårt att förstå är delvis också hans tal om dessa ”högerextremister”, det vill säga de i förhållande till den tidiga konservatismens reaktion radikala, moderna nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SD:s kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SD:s väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerextrema nationalister, vänsterextrema nationalister, eller rasextrema nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget associerade med SD. Jag kan såklart på grund av bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är det relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; M:s uppgång, som motsvarar S:s och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än S:s, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Och dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen, och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SD:s helhetliga program. Delvis är M:s förändringar också desamma som S:s. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan socialliberalt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som den gamla högern någonsin stått för? Även den nya finanskapitalism som driver globaliseringen är något i mycket väsentliga avseenden annorlunda än kapitalismen på Arvid Lindmans tid.

SD erbjuder åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen förenas och i tillräcklig utsträckning sammansmälta.

Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SD:s eget, från såväl M:s som S:s skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum samtidigt, och med till synes än större emfas än SD, att den politiska höger-vänster-skalan är ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang måste dock vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam. Det är inte omöjligt att den också i värsta fall kan misslyckas. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär av de skäl jag gått igenom inte att denna är ett oöverstigligt hinder. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär. Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SD:s utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.