Makt och rätt

Natural Right and History diskuterar vad Strauss uppfattar som ursprunget till förståelsen av naturrätten i den grekiska filosofin, följer dess utveckling och elaborering hos Cicero, tittar kort på de kristna medeltiden, och går därefter steg för steg igenom hur den klassiska uppfattningen inte bara förvrängts och misstolkats utan avvisats till förmån för skilda kontraktsteoretiska, positivistiska, “legalistiska” och abstrakt-konstruktionistiska teoribildningar, från Machiavelli, Hobbes, Locke och Rousseau. Hela analysen ryms dock knappast i detta enskilda verk; för den fulla uppfattningen måste man, antar jag, också titta på hans verk om Hobbes, Machiavelli, och den medeltida, inte minst judiska filosofin.

Den rent rättspositivistiska falangen i den moderna utvecklingen skiljer sig förstås även från den moderna naturrätten, även om från den klassiska naturrättens perspektiv sådant Strauss och/eller hans konservativa efterföljare och popularisatorer förstår det också denna senare naturrätt väl måste te sig som “positiv” rätt i betydelsen av människor konstruerad rätt, om än, i synnerhet i de former som ifråga om den innehållsliga bestämdheten hänvisar till naturtillståndet, med universella giltighetsanspråk. Den moderna naturrätten ifrågasattes givetvis inte endast av de konservativa historicisterna, utan även, i den mån de överhuvudtaget ansåg sig behöva befatta sig med den, av de likaledes moderna rättspositivisterna. Strauss’ huvudsakliga motståndare är förutom historicisterna även dessa positivister, och ett viktigt led i hans kritik är det andra kapitlet i Natural Right and History, ‘Natural Right and the Distinction Between Facts and Values’, med dess diskussion av Weber. Men vad som uppfattas som den exoteriske Strauss’ försvar för den sanna naturrätten (natural right) innefattar med viss nödvändighet också en kritik av positivismens historiska förelöpare.

Bland dessa intar hos Strauss Machiavelli en särställning, men såväl Sofokles Antigone som de resonemang som förs av de klassiska grekiska filosofer Strauss hyllar och hans bibliska hänvisningar visar ju – med hela frågan om förhållandet mellan φύσις och νόμος och hela den sofistiska utmaningen i bakgrunden – att rättspositivismens problem, frågan om maktens förhållande till rätten, eller, mer exakt, om förhållandet mellan den “rätt” makthavaren “sätter” och den objektiva moraliska ordning som åberopas gentemot denna, med viss nödvändighet är lika gammalt som och oupplösligt förbundet med den ursprungliga frågan om den naturliga rättens ordning.

Det kan kanske sägas att Strauss kritik mot den moderna naturrätten, mot historicismen och mot rättspositivismen djupast sett går ut på samma sak: alla dessa riktningar skiljer sig på ett ofördelaktigt och enligt Strauss inte sällan världshistoriskt ödesdigert sätt från den klassiska naturrättens av människan oberoende objektiva moraliska ordning – om man nu förstår denna kritik som så entydig som hans konservativa anhängare gör.

Av de fyra punkter i vilka, som vi såg i inlägget ‘Den moderna naturrätten’, Mannheim sammanfattar naturrättens innehåll stöder väl den klassisk-kristna naturrätten sannolikt i viss mån endast några av de principer som de moderna deklarationerna fastställer; lärorna om samhällskontraktet och folksuveräniteten kan ju inte härledas ur den klassisk-kristna naturrätten. Vad gäller de sex punkter i vilka Mannheim sammanfattar vad han kallar naturrättens tankemetodiska egenart återfinns emellertid avsevärda likheter mellan den klassisk-kristna naturrätten sådan Strauss presenterar den och den moderna naturrätten. Strauss’ klassisk-kristna naturrätts rationalism är – trots att detta inte ens för honom är helt oproblematiskt – statisk och ahistorisk, dess metod är deduktiv, dess tillämpning aprioriskt universell. Och det är på dessa punkter som en historicistiskt inriktad konservativa filosof som Ryn vänt sig mot även den klassisk-kristna naturrätten i den statisk-ideella form den antagit i Strauss’ analys och i än högre grad hos hans efterföljare.

Uppfattningen om en statisk, ahistorisk, deduktivt fastställbar och aprioriskt-universellt tillämpbar och i sig auktoritativ naturrätt presenterar förstås rent allmänt uppenbara filosofiska problem, redan utan att vi mobiliserar en specifik historicistisk filosofisk kritik. Men på ett än mer allmänt plan inställer sig frågan om Strauss’ tillräckligt beskrivit den klassiska naturrättens ursprung och innebörd.

Filosofernas Gud: Den tidiga utvecklingens dialektik

Kritiken mot de antropomorfa uppfattningarna av gudarna var ett tidigt differentierande inslag i den grekiska filosofins nya rationalism, och bidrog naturligtvis till frånvaron av ett personligt Gudsbegrepp i med det bibliska jämförbar mening. Vi har snabbt tittat på en del av diskussionen om Platons och Aristoteles’ Gudsbegrepp, men vi bör också – lika kort – ta i beaktande den utveckling som ledde fram till dem, filosofins tidiga fas hos försokratikerna.

Den grekiska polyteistiska religionen har ansetts vara skild i vissa avseenden från “naturreligionens” mer renodlade naturalistiska panteism, men den genomgick också, och framför allt, förändringar genom att dels kompletteras med föreställningen om det gudarna överordnade ödet och dess nödvändighet, dels utvecklas i monoteistisk riktning genom upphöjandet av Zeus till ensam huvudgud. [Om de grekiska gudarnas personlighet, se J-P. Vernant,  ‘La personne dans la religion qrecque’, i I. Meyerson, ed., Problèmes de la personne (1973).] Men varken teologiskt och etiskt var dessa förändringar inom den mytologiska ramen i längden tillräckliga i den grekiska kulturens differentieringsprocess. Filosoferna tog sig an uppgiften att i nya begreppsliga former bearbeta de problem rörande enheten och mångfalden som redan manifesterat sig i de olika religionsformerna. Parallellt med rationalismen ökade dessutom inflytandet från de österländska eller med mer österländska åskådningar motsvarande “mysteriernas” typ av esoterism.

Den tidiga joniska filosofin representerade en rationaliserad naturalism. Redan hos Pythagoras återfinner vi emellertid, om än fantasifullt och mindre exakt uttryckt, en uppfattning av en översinnlig absolut enhet, samexisterande med en sinnlig mångfald i en harmonisk, matematiskt bestämd helhet. Det är fråga om ett slags panteism eller konkret monism där naturens sinnliga mångfald erkänns som lika verklig som enheten.

Denna åskådning splittras i å ena sidan eleaternas rena monism, som reducerar mångfalden och förändringen överhuvud till overkligt sken och blott erkänner den oföränderliga bestämningslösa enheten som verklig, å andra sidan vad som kunde uppfattas som Herakleitos’ proklamation av den ständiga föränderligheten som det enda verkliga, och atomisternas oordnade pluralism. I den dialektik som präglar den tidiga utvecklingen av filosofernas Gudsuppfattning leder dessa extrema åskådningar hos Empedokles och Anaxagoras till nya försök att förmedla mellan enheten och mångfalden och uppställa principer för den senares kosmiska ordning. Νούς införs av Anaxagoras som sådan princip. Samtliga här nämnda filosofer polemiserar emellertid på det för differentieringsprocessen definierande sättet mot de antropomorfistiskt fattade gudarna, och saknar i sina fysiska och metafysiska spekulationer förterminologiska motsvarigheter till personkategorin på det gudiga planet.

Sokrates lyfter så filosofin över naturspekulationen till betraktelsen av begreppen och via dem det översinnliga, men någon egentlig och genomförd teism i Taylors och Coplestons mening inom filosofins nya ramar – eller mer exakt, den nya filosofins ramar – återfinnes här ännu inte.

Julius Evola: The Path of Cinnabar

An Intellectual Autobiography of Julius Evola

Integral Tradition Publishing, 2009 (Il cammino del cinabro, 1963)

Amazon.com

Back cover:

Julius Evola was a renowned Dadaist artist, Idealist philosopher, critic of politics and Fascism, ‘mystic,’ anti-modernist, and scholar of world religions. Evola was all of these things, but he saw each of them as no more than stops along the path to life’s true goal: the realisation of oneself as a truly absolute and free individual living one’s life in accordance with the eternal doctrines of the Primordial Tradition.

Much more than an autobiography, The Path of Cinnabar, in describing the course of Evola’s life, illuminates how the traditionally-oriented individual might avoid the many pitfalls awaiting him in the modern world. More a record of Evola’s thought process than a recitation of biographical facts, one will here find the distilled essence of a lifetime spent in pursuit of wisdom, in what is surely one of his most important works.