Jan Olof Bengtsson

I frågan om SD och populismen och de därmed sammanhängande frågorna skiljer sig Tradition & Fason inte från dagens konsensus från vänster till höger. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande visar sig höra till dessa, om vi tittar på de precisa ståndpunkter partiet intog under dess första period, gör visserligen anklagelsen om “populism” det idag om vi bara ser till sakfrågorna och de ideologiska positionerna. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Detta här att göra med den allmänna populismfrågan och de därmed sammanhängande men icke identiska frågorna – dock, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SD:s väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i partiet. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa andra frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism – denna gång som tillämpad specifikt på SD.

En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte vad diskussionen handlar om.

Jag vill nu föreslå dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom såvitt jag förstår en del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som uppburit den, om än i verkligheten inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat ideologiskt sammanhang, förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna, och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras ideologi med “verklighetens folk” En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är delvis faktiskt överensstämmande med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen bejakas. I denna mening är SD förvisso ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man utan tvekan på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med de hegemoniska mekanismerna, med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis entydigt innebär att det i en mening är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förbli “verklighetens”, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens populistiskt transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, alltså den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD åtminstone rent politiskt-innehållsligt är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande: den används nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt tidigare inlägg om detta, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta, dissidenter. I jämförelse med dessa partiers floskulösa program framstår SD:s idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter (liksom förvisso Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD), och generellt bör det ideologiskt vidareutvecklas och komplettetas. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Att dessa partier anses icke-populistiska beror på att de de facto företräder etablissemanget, inte på vad de faktiskt säger. Jag ska förklara med större utförlighet varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan formulering som ansetts överdriven – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SD:s hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SD:s ståndpunkter. Men det var, som jag försökte visa, ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket gjorde att jag från början begränsade mig till denna. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda skulle jag vilja hävda att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Också det sätt på vilket SD driver dem framstår som icke-populistiskt åtminstone såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas. Däremot är det populistiskt i den positiva och för konservatismen sedan länge nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av vänstern, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till vad som från ett traditionalistiskt perspektiv alltid måste framstå som den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll, och ideologin samtidigt dolde och legitimerade rationaliseringsprocessens blinda och exploaterande maskineri. Det är gentemot denna radikalmodernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som förblir relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen de politiska “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt”. Inte heller här kan man se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit till sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SD:s åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara ännu en gång konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget enskilt innehåll konsekvent kan hävdas vara i sig populistiskt, och att dess form inte är populistisk om den inte innebär förenkling. Man måste också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Man skulle rentav kunna säga att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den hegemoniskt dirigerade, populära politiskt-korrekta strömmen, söker man, utöver den relativt lätta uppgiften att fånga upp “verklighetens folk”, som ändå inte låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om arten och riktningen av denna ström. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är jämförelsevis svåra, begripliga endast i ett långsiktigt perspektiv, och utmanar de “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med fast monterade skygglappar, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SD:s sätt gå mot strömmen är motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. Och de lösningsförslag man framställer är ännu “svårare”: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur mycket lättare är det inte att genomföra dem! Vidare kan ju inte råda minsta tvivel om att SD framställer sina lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de menar att liberalsocialisternas förenklade lösningar, som i själva verket inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen, är katastrofala på såväl lång som kort sikt.

Det kan inte förnekas att det kan förekomma i negativ mening populistiska inslag hos SD. Det har exempelvis funnits en trångsynt, chauvinistisk och till ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande nationalism, i Sverige liksom i alla andra länder, och en del företrädare för den drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar fortfarande dominerande bild av partiet. Att detta i någon mån satte sin prägel på partiets framtoning är utan tvekan problematiskt. Men den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen innebär inte att det är populistiskt i den negativa mening som i Sverige är den enda.

Det är viktigt att peka på de punkter där Tradition & Fason har fel, inte bara för att förstå felen i sig, utan också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, därför att de innebär signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda, och på andra punkter också verkligen företräder.

2010

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

För att kunna besvara frågan om, eller i vilken mening, Sverigedemokraterna, som bl.a. Tradition & Fason i sin ansats till konservativ kritik av detta parti menar, är ett populistiskt parti, måste vi göra vissa distinktioner mellan olika former eller definitioner av populism, och vi måste förvärva en fördjupad historisk förståelse av hela fenomenet.

Frågan hänger också nära samman med ett flertal andra, såsom exempelvis frågorna om 1) Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, 2) Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti, 3) vilka Sverigedemokraternas väljare är, och 4) huruvida det finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Den är emellertid inte identisk med eller reducerbar till dessa andra frågor, och de senare är heller inte reducerbara till den. Jag ska därför försöka återkomma till dem i separata inlägg. Men eftersom frågan om populismen hänger nära samman med dem innebär det att den kommer diskuteras också där, och att den i de till dessa frågor relaterade aspekterna kommer diskuteras endast där. I detta inlägg ska jag fokusera enbart på den mer allmänna definitionsfrågan.

För att hålla det hela någorlunda kort och lättsamt kan vi här kanske avstå från att fördjupa oss i forskarna på området, som Paul Taggart (Populism, 2000), Margaret Canovan (Populism, 1981; The People, 2005), Ernesto Laclau (On Populist Reason, 2005) och Michael Kazin (The Populist Persuasion: An American History, 1995), även om vi sannolikt kommer behöva vända oss till dem senare. Kanske kan vi rentav, trots de innehållsliga svagheterna och språkliga felen och klumpigheterna, nu titta bara på vad s.a.s. populus själv har att säga om populismen. Wikipedia (ett projekt som jag starkt välkomnar, tillsammans med alla andra nya tekniska möjligheter till kommunikation och framför allt avancerad, interaktivt snabb debatt och dialog som internätet erbjuder) ger nästan utan undantag åtminstone fascinerande vittnesbörd om hur samtiden definierar och vad den tycker om saker och ting. Som sådan, och p.g.a. den utsträckning i vilken den används, är den alldeles oavsett de innehållsliga och formella bristerna av mycket stor, och dessutom ständigt ökande, vikt. Den är ett slags av tekniken möjliggjort populistiskt fenomen i vår tid på gott och ont. Av detta skäl passar det särskilt bra att använda i just detta inlägg.

Den engelska artikeln är som vanligt ifråga om allmänna, icke specifikt svenska ämnen, långt utförligare och tar upp fler av forskningens definitioner och distinktioner, men för mina syften här torde det vara tillräckligt att citera den svenska. Wikipedia har avsevärt förbättrats under senare år, så att den nu är användbar för blogg-syften om än förvisso ännu icke för vetenskapliga. Dess vetenskapliga och allmänintellektuella nivå är oftast högre än den som är möjlig i den politiska debatten, i tidningarna, radio, och TV.

Populism är, heter det i artikeln, en “politisk rörelse som vädjar till ‘folket’ och angriper en politisk eller social elit, oftan utan att detta hugfästs [sic] i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet [typiskt Wikipedia-fel; tiden är slutet av 1800-talet]. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också et populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.”

Här framgår från början att den pejorativa användningen icke är den enda. Hänvisningen till de ryska populisterna blir lätt missvisande eftersom dessa var revolutionärer som blev besvikna när de “vädjade till ‘folket'” och i stället ofta representerade en protoleninistisk pseudoelitism (Lenin övertog också deras idé om föreningen av arbetarna med bönderna i revolutionen). Den amerikanska referensen däremot är så central att jag fortsättningsvis kommer belysa fenomenet populism historiskt främst genom fortsatta, egna referenser till USA. Det gamla amerikanska populistpartiet stod förvisso för motståndet mot en “elit” i formell mening. Men det är avgörande för den djupare förståelsen av begreppet populism, med den innehållsliga definition som man normalt – i denna artikel, som vi ska se, såväl som i den allmänna debatten – ger det, att från början klargöra att det här var fråga om en i stor utsträckning distinkt ny elit, delvis bestående av den nya maktgrupp som F. D. Roosevelt långt senare sammanfattade med sin berömda beteckning “the banksters”: en ny Wall Street-elit som från början var internationellt verksam, i vilken några kom att stödja den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland, o.s.v.

Parallellt med och på olika sätt relaterade till den formerades och gradvis modernitetens många radikala intellektuella strömningar och övriga intressen till vad M. Stanton Evans i titeln på en i den amerikanska konservatismen känd bok från 1965 kallade The Liberal Establishment. Detta etablissemang inom politik, utbildningsväsende, organisationer och media representerar vad jag ofta sammanfattar – eftersom det från mitt perspektiv, om än förvisso inte från andra, är teoretiskt legitimt att göra det – som “liberalsocialismen”, och som i olika varianter och konstellationer och med olika tonvikter dominerat världspolitiken alltsedan första världskriget. Dess historia går dock naturligtvis längre tillbaka – genom hela 1800-talet, ända till den franska revolutionen, även om den aldrig blev dominerande under denna långa, tidiga period. Det är här fråga om främst teoretisk förberedelse, med blott fragmentariskt reellt-politiskt genomslag.

Den ursprungliga typen av konservatism gör alltifrån Burke konsekvent motstånd mot allt detta. Denna konservatisms väsen och historia gör det naturligtvis missvisande att beteckna den som populistisk enbart på grund av detta motstånd. Alltifrån början var det ju här fråga om den gamla elitens motstånd mot den nya. Och ser vi exempelvis på vad George Nash i titeln på sin kända historik från 1976 kallade The Conservative Intellectual Movement in America since 1945, grep den uttryckligen och tämligen direkt och oförmedlat, med företrädare som Russell Kirk i spetsen, tillbaka på denna ursprungliga burkeska konservativa tradition, och var alltså “intellektuell” och inte populistisk i betydelsen “folklig” i största allmänhet. Den representerades inte bara av en mängd tunga akademiker och allmänna intellektuella från USA, utan till den anslöt sig också flera framstående europeiska forskare som kommit till USA under kriget, som Eric Voegelin och Leo Strauss. Dess grundläggande kritik mot “the liberal establishment’ är att detta utifrån traditionella filosofiska kriterier i själva verket utgör en teknokratisk-terapeutisk-manageriell pseudoelit vars åskådning är blott ideologi sådan denna definieras i den konservativa traditionen. Med Roger Scrutons ord, “the strength of liberalism…issues, not from popular consensus, but from the political power of the semi-educated”.

Motståndet mot det framväxande och sig alltmer konsoliderande liberalsocialistiska etablissemanget gör alltså inte i sig konservatismen populistisk. Populismen i den specifikt amerikanska, historiska meningen uppfattades eller framställdes snarare som vänsterradikal eftersom den gjorde motstånd mot den nya typen av extrem kapitalism. Men den var inte ideologisk; den tog fasta på konkreta nya missförhållanden orsakade av det förändrade ekonomiska systemet, “the yellow brick road”, och kom de facto att stå i motsatsställning till det framväxande nya liberala etablissemanget såtillvida som detta, alltifrån Wilson och parallellt med reformerna från denna tid, var konstitutivt förenat med de nya ekonomiska intressena. Av skäl som grundligt analyserats av dess kritiker blev detta etablissemang inom kort liberalt i den amerikanska meningen, d.v.s. närmast socialdemokratiskt.

Gemenskapen i motståndet mot denna elit implicerar därför trots skillnaderna i övrigt en kongenialitet mellan populister och konservativa som ibland lett till allianser. Populisternas radikalism har uppgivits, men motståndet mot exempelvis det under Wilson etablerade Federal Reserve-systemet är ett karaktäristiskt, betstående drag i amerikansk populism. Dagens Tea Party-rörelse är i stora stycken ett uttryck för en populistisk konservatism i en specifikt amerikansk mening som förvisso inte är densamma som det ursprungliga populistiska partiets men som inte heller är helt utan beröringspunkter med det. En av den konservativa rörelsens ledande politiker, Pat Buchanan, som stöddes av bl.a. Kirk, har explicit anslutit sig till den populistiska traditionen. Ett karaktäristiskt uttryck idag för de ursprungliga populistiska intentionerna, som går avsevärt utöver exempelvis Ron Pauls kritik som fortfarande bygger i hög grad på österrikisk nationalekonomi och försvar för guldmyntfoten, är Ellen Hodgson Browns bok The Web of Debt från 2007.

Överhuvudtaget har konservativa politiska framgångar i USA delvis haft en i specifikt amerikansk mening populistisk karaktär, även om termen från det liberala etablissemangets sida delvis också kommit att användas i den perjorativa betydelse som dominerar i Europa. Ronald Reagans valseger 1980 möjliggjordes av oceanen av ett folkligt  USA som existerade bortom Washingtons ensamma ideologiska ö. Men den allmänna situationen här är inte alltför skild från den i Europa. Margaret Thatcher sågs ned på av de ledande, delvis aristokratiska kretsarna i Tory-partiet som under 1900-talets lopp kommit att på det hela taget acceptera den brittiska och europeiska socialismen. De bildade i högsta grad tillsammans med Labour-eliten ett liberalsocialistiskt etablissemang i ett Storbritannien som på 1970-talet i vissa avseenden (exempelvis förstatligandet av industrin) var långt mer socialistiskt än Sverige. Thatcher kom inte bara från en annan samhällsklass, hon hade också, och just därigenom, en kontakt med levande engelsk egenart och kulturell och social tradition som den politiskt dominerande delen av överklassen och den övre medelklassen i hög grad förlorat. Men det är signifikativt att dessa fakta inte hindrar att både Reagan och Thatcher också var instrument för samma storkapital som kontrolletade det liberala etablissemanget.

Kritikerna av liberalsocialisterna och deras ideologiska illusioner kommer hursomhelst med tiden att bestå av 1) “verklighetens folk” i allmänhet, 2) icke- och anti-liberalsocialistiska intellektuella, och 3) element av den gamla elitens residuer. Även om denna i en ny situation uppkomna konstellation inte alltid är självklart harmonisk, kan man dock säga att vi här i åtminstone någon utsträckning återfinner en fortsättning på eller rekonstruktion av det traditionella samhällets gemenskap i åskådning mellan de bildade och folket: det fanns ingen principiell skillnad mellan de förras och de senares världs- och livssyn; skillnaden hade enbart att göra med graden av elaboration, artikulation, medvetenhet, sofistikation. Under 1900-talets lopp har avståndet mellan vänsterideologins pseudoelit och folket ofta blivit sådan att man kan tala om två helt skilda världar.

Wikipedia fortsätter: ”Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ’sunda förnuftet’.”

Här kan man kanske till att börja med säga att förenklade lösningar på svåra politiska problem i sig inte nödvändigtvis är ett problem. Om det finns en förenklad lösning på ett svårt politiskt problem är detta naturligtvis enbart en fördel – förutsatt att lösningen verkligen är en lösning. Komplexitet i lösningen är knappast i sig ett egenvärde bara för att problemet är svårt. Tunn ideologi, “föreskrivande” av homogena, antagonistiska grupper, och argument om det sunda förnuftet kan dock utan tvekan lätt leda till att den föregivna lösningen i själva verket inte är en lösning. Förstår vi termen ideologi så som många konservativa gör står vi dock här inför problemet med ideologi överhuvdtaget: all ideologi är ur detta perspektiv – som det finns all anledning att kvarhålla, även om jag menar att det ofta är nödvändigt att använda termen i en neutral mening – ”tunn” och förenklande. Det gäller liberalismen och socialismen i allmänhet. Inte bara deras slagordsmässiga användning utan också deras egentliga natur motiverar här beteckningen av själva liberalsocialismen som populistisk.

Däremot står ideologin förvisso mot ”det sunda förnuftet” sådant detta, med flera semantiska variationer, historiskt definierats. Men appellen till detta kan i stället innebära en annan typ av tunnhet och förenkling, även om så på intet sätt är fallet i den intellektuella konservatismens tradition.

Tilläggas bör här att till populismens i artikeln otillräckligt men dock till viss del korrekt definierade problematiska former ibland kan höra också ett moment av förakt för “folkets”, för vanliga människors, väljares, mediakonsumenters, förmåga att förstå verkliga, avancerade teoretiska perspektiv och komplexa sammanhang. I det man serverar förenklade lösningar och tunn vi-mot-dem-ideologi som sunda förnuftets självklarheter har man i sådana fall, där populismen inte bara beror på egen simplism och vulgaritet utan snarare ett mått av cynism i den politiska beräkningen, givit upp också den realistiska tro på möjligheten av vissa framsteg i folkbildning och allmän kulturnivå som är en viktig del av den alternativa modernitet jag menar bör försvaras – och som förutsätter just frihet från verklighetsfrämmande ideologi.

Vidare: ”Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket.”

Gapet mellan makthavarna och majoriteten av folket är ju ofta obestridligt, och det är större i den radikal- och postmodernistiska världen än i den för- och tidigmoderna. Inte minst uppenbart var det i den gamla Sovjetunionen, när den s.k. nomenklaturan etablerats. Detta innebär idag naturligtvis inte att folket nödvändigtvis delar åsikterna hos de traditionella, intellektuella konservativa till vilka det också finns ett visst, om än annorlunda beskaffat gap. Folket tar i stället till sig liberalsocialisternas kulturradikalism i populärkulturens form, som produceras för detta syfte. Men den formella skillnaden markerar alltfort ett gap, och gapet är i själva verket större eftersom det trots populärkulturens oupphörliga mediabrus i majoriteten av folket kvarstår en spänning mellan den så förmedlade, transponerade ideologin och verkligheten i dess olika former. Det är viktigt att här återigen påminna om att det är verkligheten som är komplex, svår, omöjlig att förenkla, och makthavarnas, pseudoelitens, ideologi som är populistisk. Ett gap består förvisso ofta mellan majoriteten av folket och de traditionella intellektuella, men så är inte alltid fallet, och där finns inte minst en naturlig koppling såvillvida som de senares intellektualitet till skillnad från ideologernas är ägnad just den oavkortade verklighetens uttolkning och förståelse. Och i den mån man vill förändra denna verklighet så är förändringen av annat slag, med avseende på såväl dess mål som dess metoder.

Många konservativa tar avstånd inte bara från ”ideologi” – ett exempel är William F. Buckleys protest mot Erik von Kuehnelt-Leddihns användning av termen som beteckning för konservativt tänkande, exempelvis i förordet till den senares Leftism Revisited; vid denna tid hade genom Kirk och andra en bred konsensus etablerats i USA om att konservatism per definition är anti-ideologisk, att den själv icke är en ideologi. Ofta tar konservativa av detta slag också avstånd från “intellektuella”, och vill inte själva betecknas med denna term. Anledningen är att de definitionsmässigt reducerar begreppet till de radikala upplysningsintellektuella från 1700-talet och framåt, d.v.s. de som först utvecklade och formulerade de typiska, abstrakta revolutionära idéer som kom att bli ideologiernas beståndsdelar. Äldre tiders tänkare, den tidigmoderne gentlemannalärde, den skolastiske doktorn, den antike filosofen, såväl som andra typer av tänkare i modern tid, måste då betecknas på annat sätt. Det är viktigt att vara medveten om denna distinktion, som i många fall utan tvekan är relevant. Jag avstår dock oftast från att göra distinktionen på det terminologiska planet, och definierar normalt begreppet intellektuell i en vidare mening som tillåter de alternativa typernas inklusion – en definition enligt vilken det således kan finnas såväl traditionella intellektuella (filosofer, teologer, konservativa) som moderna (ideologer, liberalsocialister). Och även termen ideologi måste, som jag redan nämnt, enligt min uppfattning ofta användas i en vidare mening som innefattar konservativt tänkande.

Wikipedia fortsätter: ”Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.” Här framhålles ett viktigt element som lätt kan bli problematiskt. När ”the liberal establishment” konsoliderat sig i sådan utsträckning att det dominerar den representativa demokrati i själva dess definition (den “liberala demokratin”), är folkomröstningarnas maximerande självklart ett naturligt alternativ såväl för folket som för traditionella intellektuella. Men detta medför en risk för den representativa demokratin i sig, för rättsstatens konstitutionella väsen, sådant detta definierats och förståtts före och oberoende av den av liberalsocialismen åvägabragta Zweckwandlung som under 1900-talet kunnat följas i dess gradvisa implementering.

Vad Claes Ryn kallar den plebiscitära demokratin – den utförligaste definitionen, och kontrasteringen gentemot den konstitutionella demokratin, återfinns i den för min demokratisyn grundläggande Democracy and the Ethical Life från 1978 – blir beroende av alltför tillfälliga och skiftande, ofta illa informerade och av oönskade inflytelser formade majoriteter. Därmed omöjliggörs den långsiktiga maktutövningens av författningen förväntade ansvar. Den konstitutionella demokratin är emellertid hos Ryn innehållsbestämd med avseende på dess värden och principer såväl som dess företrädares kvalifikationer. I det fall dess kriterier icke uppfylls och värdena radikalt ändras eller rentav inverteras, ja om det konstitutionella systemet används för att avskaffa sig självt, blir situationen sådan att plebiscitära lösningar kan te sig naturliga, även för konservativa. Så är ju exempelvis i högsta grad fallet ifråga om den Europeiska Unionen idag. Men detta förutsätter återigen att det röstande folket verkligen är verklighetens, och icke alltigenom medialt manipulerbart. Man skulle kunna säga att den plebiscitära demokratin i på detta sätt kvalificerad mening kan utgöra ett korrektiv till den missbrukade konstitutionella demokratin, men ett korrektiv som endast bör tjäna den senares säkerställande eller återupprättande i dess vederbörligt innehållsbestämda form.

Efter att ha räknat upp ett antal exempel på vad man menar vara populism i historia och nutid – Perón i Argentina, Vargas i Brasilien, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, och Ny Demokrati och Sverigedemokraterna i Sverige, övergår den populistiska encyklopedin till att definiera ”högerpopulism” respektive ”vänsterpopulism”: ”Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom däremot främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med exempelvis italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism.” Krav på kraftigt sänkta skatter, en liberal alkoholpolitik, hårdare straff, och hårda regleringar av invandringen är typiska ”högerpopulistiska” ståndpunkter. Hit hör dock ej rasism: det nämns att tidningen Expos Alexander Bengtsson insisterar på vikten av åtskillnaden melllan denna och ”högerpopulism”. Men det följer naturligtvis av artikelns allmänna definition att det inte ”främst” kan vara de här redovisade ståndpunkterna i sig själva (jag avstår här från att ta upp den rent tendentiösa termen ”främlingsfientlighet”) som är populistiska. Det är ju nämligen huvudsakligen vädjandet till “folket”, angreppet på en politisk eller social elit, det oseriösa, de förenklade lösningarna, ideologins tunnhet, de antagonistiska grupperna, appellen till det sunda förnuftet och gapet som definierar populismen. Den är m.a.o. “främst” en form, en form som kan fyllas med högst olika innehåll.

Den fråga som uppstår är givetvis om artikelförfattarna menar att de nämnda innehållsliga ståndpunkterna överhuvudtaget, i någon som helst utsträckning, kan anses populistiska i sig själva. Om man vill definiera populismen i sådana innehållsliga termer måste givetvis argument för det tillhandahållas.    

Detsamma gäller vad som sägs om ”vänsterpopulismen”. Denna förekommer i Europa ”främst i öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.” Vad artikeln konsekvent kan mena här är återigen endast att dessa ståndpunkter har framförts på det sätt, inom den formella struktur som definierar populismen. Artikeln hänger inte riktigt ihop, eftersom den utan angivande av några grunder antyder att populismen också har en helt annan, innehållslig dimension (“extrema”, “inte främst åsikterna i sig själva”). Den återvänder emellertid till det formella kriteriet när den klumpigt om både höger- och vänsterpopulism med exakt samma formuleringar säger att begreppen ”används som…nedsättande benämning[ar] på vissa [höger- och vänster]orienterade idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Med ordledet -populism avser användarna att de tror att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Här befinner man sig dock åter logiskt på fast mark, och en viktig aspekt av den plebiscitära demokratin belyses. Men det framgår inte vad som härvidlag skiljer de nämnda partierna och politikerna från andra, förment icke-populistiska.

Mot bakgrund av den komplexifiering av definitionen och fördjupning av det historiska perspektivet som jag här kort försökt tillhandahålla, kan vi nu gå vidare och undersöka vad de som använder populism som beteckning för Sverigedemokraterna mer exakt menar, huruvida eller i vilka avseenden denna användning är riktig, och vilken dess fulla, objektiva innebörd är.