Tydligen kunde BSW:s resultat i det tyska valet slutligen fastställas till 4,98%, alltså 0,02 under 5%-spärren, vilket innebär att ytterligare endast omkring 9 500 röster hade krävts för inträde i förbundsdagen. Redan omedelbart efter valet, när resultatet såg ut att hamna på 4,97%, började man påpeka tekniska felaktigheter i valmaskineriet, bl.a. men inte enbart rörande utlandsröster, och kräva omräkning, något som efter det slutliga resultatets fastställande fortsatt med än större högljuddhet, och kanske på goda grunder.
Detta bråkande hör hursomhelst till det parlamentarisk-politiska spelet. Viktigare är emellertid hur Wagenknecht och den långa rad av betydande partiföreträdare som framträtt och gjort sig kända vid sidan av henne fortsatt sin politiska argumentation. Härom dagen talade hon på sitt vanliga lysande sätt i förbundsdagen mot avgrundspartierna CDU och SPD, och deras nya sinnessjuka krigskrediter. Den särskilt obehaglige blivande nye förbundskanslern, Taurus- och BlackRock-Merz, framstår som förkroppsligande mycket av den gamla tyska – och övriga västeuropeiska – högerns och borgerlighetens knarriga stelhet, inskränkthet, hårdhet, kyla och falskhet. Det är tyvärr inte svårt att föreställa sig hur denna personlighetstyp, ledande ett ruttnande, undergångsdömt system, till slut av ren nihilistisk dödsdrift utlöser ett kärnvapenkrig.
Det finns också andra viktigare frågor än det exakta valresultatet som partiet borde ställa sig, och nu övergå till att hantera efter den möjligen orättvisa behandlingen i valapparaten. Det finns större orsaker till att resultatet inte blev ännu bättre (det var förstås i sig – liksom i de framgångsrika lantdagsvalen förra året – sensationellt bra för ett helt nytt parti i dess första förbundsdagsval). Ja, till att det inte blev mycket bättre. Partiets potential är långt större, och den kan lätt förverkligas om de brister som tyvärr vidlåder det avhjälps.
Deras främsta och mest uppenbara fel är att de anslutit sig till CDU:s, SPD:s och övriga partiers brandväggeri gentemot AfD. Trots att de förstått det partiellt legitima och viktiga i populistnationalismens fenomen, eller åtminstone flera av de avgörande faktorer i samtidens sociala verklighet som som ligger bakom det, har de principiellt uteslutit samarbete med det parti som nu fick nästan 21% av rösterna.
Detta är inte bara strategiskt utan även sakligt fel. Den katastrofala följden är inte bara att de i stället måste vara öppna för samarbete med just CDU och SPD, utan också att de bidrar till att driva AfD i Taurus- och BlackRock-Merz famn, där dessa kommer bli lika fatalt skadliga som i Sverige SD i Tidöjuntan.
Felet beror på att de trots den populistiska och konservativa nyorienteringen fortfarande, genom de ledande företrädarnas personliga bakgrund och den allmänna sensibilitet den format, faktiskt förblir alltför bundna vid den gamla postmarxistiska och postmoderna, Soros-sponsrade etablissemangsvänsterns tanklöst reflexmässiga attityder.
Därför kan de trots allt inte förstå populistnationalismens fulla innebörd och betydelse. De kan inte se att hela västvärldens politik idag har populistnationalismen i en allmän mening, med dess ofullkomliga konservatism, som en gemensam förutsättning. Alla måste mer eller mindre ta hänsyn till den och anpassa sin politik till den, eller åtminstone ge sken av att göra det. Och BSW har alltså dessutom en verklig förståelse av att, och varför, den i avgörande stycken har rätt och etablissemangsvänstern fel.
Vår tids populistnationalism har i det väsentliga andra orsaker och motiv än den gamla högerpopulismen, radikalnationalismen, extremhögern, rasideologin och generiska fascismen. När dess motståndare bara tar fasta på de aparta nazister som dykt upp i dess partier och naziststämplar hela rörelsen, är det i mycket ett desperat försök att blunda för den nya verklighet den är en produkt av, och att förtränga vad det är de själva egentligen står för.
Populistnationalismens egen förståelse är oklar och förvirrad, vilket förvisso ofta orsakar en olycklig överlappning med fascistiska temata och konvergens mot fascismens historiska mönster och förebilder. Men vad den nya populistnationalismen ursprungligen i verkligheten främst var en reaktion mot, som en helt spontan folklighet, är den likaledes nya, även av högerns intressenter åtminstone indirekt stödda kapital- och kulturöverbyggnadsvänsterns politik och dess resultat.
Ingenting som kommer ens i närheten av massmigrationens och mångkulturens problem under de senaste årtiondena förekom på fascismens tid. Endast dessa, och sekundärt andra av den nämnda nya vänsterns wokeistiska excesser, är vad som kunnat göra den till en massrörelse även i Sverige, på ett sätt som alltid var en omöjlighet för fascismen. Nu är den en sådan massrörelse i hela väst, och oundvikligen så.
Men dess spontanpopulism och teoretiska och ideologiska blindhet och förvirring gör den till ett lätt offer för högerns intressenter, när pseudovänsterns kulturhärjningar och de politisk-korrekta fraserna visar sig otillräckliga och, som nu p.g.a. de globala politiska förändringarna, nya metoder, hårdare tag, blir nödvändiga. Först då, som uppköpt av och inordnad i den vanliga högern, blir även den nya populistnationalismen fascistisk.
BSW korrigerar här populistnationalismens och populistkonservatismens fatala fel på det enda möjliga och rätta sättet, det nödvändiga sättet: genom en konservativ socialism eller socialistisk konservatism. Eller åtminstone pekar de entydigt, och som enda parti, i den riktningen – mot den självklara politiska framtiden.
Men genom att upprätthålla brandväggen mot AfD stärkte de bara det etablissemang de bekämpar. Ja, de bidrog till att göra detta parti fascistiskt på riktigt, ställa det i tjänst hos Taurus- och BlackRock-Merz och därmed den urmodiga, totalirrationella västkapitalismens fortsatta, för mänskligheten – inklusive den överväldigande majoriteten av västerlänningar – förödande imperialistiska globalaggression.
Mer omedelbart avskräckte det givetvis massor av AfD-väljare från att gå över till dem. Självklart gör de rätt i att hårt kritisera AfD:s egentligt fascistiska inslag och tendenser, deras halvhjärtade NATO-kritik, deras nyliberala ekonomi, deras sionistiska vapenleverans- och folkmordspolitik, deras billiga oligarktjusadhet (Musk) och Trumptro, deras ibland frambrytande allmänna idioti (Weidel: “Hitler var kommunist”). Det är fullständigt nödvändigt att insistera på att de själva, BSW, borde vara det självklara valet för alla som på meningsfullt sätt är konservativa, står för en de överordnade värdenas konservatism – inte bara för alla som på meningsfullt sätt är politiskt och ekonomiskt socialistiska.
Men detta måste syfta till att förändra och förbättra populistnationalismen, inte principiellt förkasta dess nya stora parti och därmed huvuddelen av den allmänna rörelse det representerar. Med den fortsatt upprätthållna kritiken borde BSW i stället öppna för en allians med AfD, som vid sidan av sina fel också är de enda bland de övriga partierna som ännu står utanför etablissemanget och har rätt, ja har samma åsikt i flera andra och lika stora och avgörande frågor. Såvitt jag kunnat se har AfD nästan bara sänt ut positiva och välkomnande signaler till BSW.
BSW och AfD måste tillsammans, även i formellt samarbete, utmana systemet, genomdriva ett systemskifte. Genom förenad kritik och öppenhet från BSW:s sida bör populistnationalismen ännu kunna gradvis böjas i riktning mot den helhetligt hållbara nya politik som de själva måste gå i spetsen för. Den politik som nu ensam kan rädda Europa och hela väst.
Att förstå BSW och AfD
I väntan på en BSW-AfD-koalition
Sahra Wagenknechts linjetal
Wagenknechts nya parti
Johnstone, Wagenknecht och en ny Querfront i Tyskland
Sympatiskt från tyska vänstern
Olle Bengtsson 