Olle Bengtsson

Efter att ha diskuterat den brittiska budgeten i höstas återkommer Mckay med en analys av Starmers finansminister Rachel Reeves’ kompletterande s.k. spring statement, som nu levererats.

Eftersom de inte alls bara handlar om specificiteter i brittiska Labours politik utan i hög grad omfattar hela det ekonomiska systemet i dess nuvarande tillstånd, och inte minst därför att de av detta skäl i stor utsträckning är generaliserbara och gäller också andra västländer, äger dessa avsnitt på Mckays kanal den största relevans även för oss.

De visar också indirekt vad som är felet med den konservativa oppositionen mot västetablissemanget, nämligen det faktum att denna i det väsentliga, det katastrofala väsentliga, är med på högerns och borgerlighetens, och därmed även socialdemokratins (inklusive V:s i Sverige och dess motsvarigheters i andra länder, och hela den kompatibla, överbyggnadsradikala mediavänsterns) ekonomiska politik.

Det gäller också populistnationalismen, som med SD i Sverige särskilt vinnlagt sig om att lägga beslag på konservatismens ideologiska beteckning, men också tappat bort sin nationella och socialkonservativa egenart i de avgörande frågorna. Den har inte bara misslyckats i uppnåendet av eller bara närmandet till sina mål; den har också förstärkt den politik och därmed förvärrat det tillstånd den ursprungligen sa sig finnas till för att motverka. Det ytliga och opportunistiska SD arbetar sedan länge endast för de krafter som orsakar massmigrationen och multikulturalismen, ja för de intressen som skapar den radikala s.k. islamismen.

Att de kan göra det, kan påstå att deras kompromissallianser är en framkomlig väg, beror just på att de, i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservatism de en gång gav intryck av att bekänna sig till, faktiskt tror på den vanliga, mediokert-borgerliga propagandan om den s.k. “marknadsekonomin”, som blir alltmer komiskt tom och genomskinlig för varje i verkligheten starkt statsunderstött finansmonopolistiskt-imperialistiskt år. Det gör deras politiska arbete helt futilt. SD-grundade och -närstående kanalen Riks intervjuar med stort intresse den kulturradikale extremlibertarianen Johan Norberg, som oförtrutet upprepar sin pinsamma skolgårdspropaganda om denna “marknadsekonomi”, eller, som han också och mer korrekt säger, kapitalismen.

Verkliga, ekonomiskt utvecklande marknader på begränsade områden, sådana de idag finns i socialistiska länder, kan inte finnas under denna regim, och ingen som stöder den, ingen som inte kräver ett verkligt systemskifte, kan längre försvara en tillräcklig värde-, moral- och kulturkonservativ åskådning. Det spelar nu ingen roll hur mycket man, i sig sympatiskt, talar om affärsetik och att bädda in denna ekonomi i en högre moralisk och kulturell samhällelig ordning och gemenskap o.s.v. Historien har visat att det är omöjligt, och att så förhåller sig är idag mer uppenbart än någonsin.

All filosofiskt och historiskt kvalificerad traditionalism lär affärsklassens direkta formella och substantiella underordning och allt annat är nonsens. Den enda meningsfulla konservatismen handlar om de överordnade värdena, och måste därmed självklart principiellt avvisa kapitalborgerligheten som innehavare av den högsta och ytterst enda makten. Den kräver först av allt en de privatkapitalistiska intressena principiellt och entydigt överordnad politisk instans, d.v.s. det som även några fascister subjektivt och i övrigt ideologiskt förvirrat eftersträvade, men i frånvaro av en tillräcklig alternativ maktbas aldrig kunde uppnå.

Vad vi nu ser är att populistnationalisterna antingen krossas med öppet antidemokratiska metoder, när de fortfarande alltför mycket går emot det samlade etablissemangets intressen, eller ansluter sig som stödtrupp och förstärkning till den borgerliga högern och, åtminstone i någon mån, enligt det klassiska fascistiska mönstret – sådant det i Sverige explicit förklarats av organisationen “Det Fria Sverige” – börjar hjälpa den med de extra kraftmetoder förtrycket kräver. Populistnationalismen är i sig hopplös som opposition.

Från Ju-Hyun Park från Nodutdol igen, i detta avsnitt av The China Report med Amanda Yee. Vikten av att förstå det antipacifiska som atlanthökarna håller på med i Pacifiken. Det hamnar i europeisk medieskugga p.g.a. Trumps fredssträvanden i Ukraina – eller snarare: ingen bryr sig om det, ingen har några invändningar mot det, eftersom man själva blivit lika mycket imperiehökar och tagit över Ukrainahökandet efter USA, på fullt allvar påstående att Ryssland planerar att erövra Europa.

Ett nytt program på BreakThrough News förra året är The China Report, där roliga “Radio Free Amanda” på X, Amanda Yee, som även är redaktör för PSL:s Liberation News och vars X-konto nu ersatts av detta, fått en plats som “programledare” tillsammans med välformulerade K. J. Noh, känd bl.a. från CounterPunch. The China Report är förstås ett naturligt och viktigt tillskott. Under rubriken ‘The Next Ukraine?’ diskuterar här Noh Taiwan – ännu ett ämne, tror jag, som jag inte själv separat kommenterat – med Norton, som är väl positionerad för detta sedan han, efter flera år i Nicaragua, för något år sedan flyttade till Kina.

Libanesisk-amerikanska Rania Khalek intervyar kände indiske ekonomen Prabhat Patnaik. Ranias program Dispatches är upplagt så att varje avsnitt har en gratishälft och en andra som man måste bli “medlem” i BreakThrough News för tillgång till; den senare ingår därför inte i denna video med rubriken ‘Neoliberalism Is Dying on a Global Scale. What Comes Next?’.

Patnaik ser tydligt och korrekt de fascistiska tendenserna i väst, men förstår populistnationalismen uteslutande i deras termer. Det är givetvis från mitt perspektiv missvisande. Dagens populistnationalism har till avgörande del andra orsaker än den historiska fascismen, och äger i sig en värdefull systemskiftespotential som måste frigöras från den fascistiska som följer med dess fatala högeridentifikation.

För Patnaik har rätt i att det är vad han uppfattar som “vänstern” som i global skala kommer möta och övervinna den imperialistiska globalkapitalismen. Den “vänster” som jag ser som en socialism som, till skillnad från denna kapitalism, också kan vara och måste bli konservativ i den mening jag noga har försökt ange.

En ytterligare kommentar som måste tillfogas här är att Patnaik tillhör de många vänsteranalytiker som tycks se massmigrationen i allmänhet som oproblematisk, eller åtminstone inte behandlar den som ett problem. Här fäster han uppmärksamheten enbart på beklagligt inhuman behandling av invandrare i väst, med exempel från repatriering.

Även detta vanliga ensidiga perspektiv är förstås en svaghet, som han har gemensam med hela den kapitalistiska etablissemangsvänstern (Vänsterpartiet, Die Linke, La France Insoumise, de amerikanska Demokraternas s.k. “squad” o.s.v.), men som är litet märklig hos personer som han, som inte alls tillhör denna vänster, utan med all säkerhet egentligen förstår att hela frågan måste sättas in i det större sammanhang jag introducerade i mitt inlägg Invandringspolitik och världspolitik – ett sammanhang som helt motsvarar hans egen helhetliga ekonomiska och politiska analys i övrigt.

Svagheten är i själva verket typisk för BreakThrough News och de personer de väljer som medverkande i sina program, ja för den större krets kring Party for Socialism and Liberation som BTN tillhör och där Brian Becker – som har ett eget BTN-program, The Socialist Program – och Norton ingår. De är helt enkelt alla fortfarande i hög grad “marinerade”, som det brukar heta i alternativmedias kommentarfält, i nyliberalismens pseudovänsters politiska korrekthet, fastän de i övrigt är så mycket mer klarsynta än den. I synnerhet Maupin har kunnat ingående analysera dem eftersom PSI startades av en utbrytargrupp – under Beckers ledning – från det gamla halvtrotskistiska Workers World Party, som han själv under lång tid tillhörde.

Detta är en av de cenrala punkter där skiljelinjen blir tydlig mellan denna grupp och vad jag vill se som åtminstone viktiga nya riktningsutpekare för en konservativ socialism i det avgörande landet USA som just Maupin, CPA och MWM. De senare är där de enda socialister som förstår det katastrofala hinder för socialismen i hela världen som den populistnationalismdrivande alienationen av västerlandets arbetarklass genom massinvandringen (och hela denna typ av vänsters wokeism) utgör.

Det finns historiska orsaker som gör delar av den icke-västliga invandringen till väst naturlig och oundviklig. Men nödvändigheten av det sant inter-nationalistiska socialistiska alternativ jag antytt till den av fattigdom, imperialistiska krig, och kapitalets behov av billig arbetskraft och till wokeismen knuten samhällsdestruktiv multikulturalism orsakade massigrationen och extrema remplacemangspolitiken under de senaste årtiondena, är uppenbar.

Kim Iversen intervyar Maupin, som förra året utgav boken Who are the Houthis? What are they fighting for?. Under flera år, så länge Daniel Larison medverkade i The American Conservative, brukade jag dela hans utmärkta artiklar om Jemen i sociala media, men jag tror dessvärre inte att jag själv skrev något om USA:s, Britanniens och Saudiarabiens långa krig där.

Norton talar utförligare, med Haiphong, om Jemen här.