Ramakrishna

Sådant som de äldre damerna och herrarna man mötte i Teosofiska samfundet på Karlavägen och Sveavägen vid slutet av 70- och början av 80-talet intresserade sig för i den “hinduiska” traditionen, väl i viss mån även som ej direkt förmedlad av samfundet självt (vilket det dock också var). Sådant som varit stort i väst sedan slutet av 1800-talet. Selektivt tillägnat, så att tillräckligt västkompatibelt.

Hypatia

Filip Holm folkbildar om Hypatia av Alexandria.

Att förstå platonismen i vid mening (Platon är en förnamnad form av πλατύς, vid, bred) som partiell andligt-kulturell tradition i väst, och dess potential före och vid sidan av den kyrkkristet-exoteristiska historiska särutvecklingen.

Man skulle rentav kunna tänka sig den alexandrinska “skolan” i än vidare termer, som en grekisk-orientalisk skola med platonismen som centralt inslag men förenande den med andra inslag i olika proportioner och med flera variationer, inklusive religiösa, och som en gestaltning av en andlig traditionalism för västerlandet under antiken. Som Eric August Schröder (prof. i teoretisk filosofi i Uppsala 1836-49, företrädande den svenska idealistiska skolan) formulerar det:

“[I] de elementer, som här sammanträffade låg…för mycken fermenterande kraft, för att ej denna synkretism hos mera begåfvade genier skulle antaga en mera vetenskaplig charakter, och erhålla en mera ingripande inflytelse på tidehvarfvets bildning och tänkesätt. Den visar sig nemligen såsom ett mera storartadt bemödande att uppdaga den högre spekulativa enhet, eller den urvishet, som legat till grund för de särskilda former af forntida vishet, af religions-läror och philosophiska system, som man här hade rikligt tillfälle att lära känna; och att uppvisa denna, såsom en alla genomgående grundtanka, såsom ett olika varieradt thema, samt att i denna sålunda återfunna vishet, såsom i en brännspegel, samla de spridda strålarne af tidehvarfvets vetenskapliga läror och traditioner, såsom dessa i Alexandria sammanträffat. Då de båda hufvudformer, hvarunder forntidens vishet uppenbarade sig, voro Orientens och Greklands, så måste uppgiften blifva att finna det för båda dessa gemensamma, att liksom med den förras mystiska verldsåskådning genomtränga den grekiska naturalismen, såsom denna i Platos idé-lära och Aristoteles’ metaphysik blifvit förklarad, hvarvid det Gudomligas idé utgjorde sjelfva centralbegreppet.”

Swami Abhedananda

Hos Swami Abhedananda, Swami Saradanandas efterträdare som föreståndare för Vedanta Society of New York och den längst levande av Ramakrishnas lärjungar, finner vi några av de saker jag fortfarande uppfattar som litet problematiska i Ramakrishnamissionen.

Han var nämligen, för det första, involverad i historierna om Jesus i Indien (eller Tibet), som för mig framstår som desto mer besvärande redan därför att vi inte vet någonting överhuvudtaget om Jesus som historisk person oberoende av den exoteriska kyrkans kanoniska urval och versioner av evangelierna (vilket inte på något sätt minskar värdet av den esoteriska – d.v.s. allmänandliga och delvis i allmän mening filosofiskt, eller sofiskt, kommunicerbara – undervisning som trots Paulus och kyrköverlagringarna kan urskiljas och igenkännas även där), och några av denna kyrka avvisade texter.

Hur kunde det uppfattas som så viktigt att på detta sätt koppla Jesus till Indien? Dels finns säkert ett inslag av autentisk uppskattning av det nämnda verkliga – d.v.s. vad vi p.g.a. den kyrkliga ortodoxin i väst kommit att kalla den esoteriska – andliga undervisning som förstås lätt kunde identifieras som universalöverensstämmande med vissa vedantiska temata. Men i övrigt måste det till stor del ha berott också på de koloniala regimernas kulturella inflytande. För receptionen av vedanta i väst hade denna åtminstone fördelen att de nödvändiga eller åtminstone lämpliga kulturella anpassningarna redan länge hade förberetts i Indien. Men när det gällde det här spekulativa bemödandet gick det för långt. Det var helt onödigt, och uppfattas väl idag, p.g.a. sin dubiösa natur, bara som ett hinder, något som får Ramakrishnamissionen att framstå i tvivelaktig dager. Andlig esolikhet mellan skilda traditioner kräver ju ingen yttre påverkan och kontakt mellan dem.

För det andra, och nära relaterat till detta, skriver han också flummigt om “Jesus som yogi”, med fokus inte minst på de övernaturliga pop-under som evangelierna berättar om, och som, tröttsamt, sägs vara välkända och vanliga bland indiska yogis. Detta blev tidigt ett vanligt tema i den västerländska populäresoterismens tillägnelse av indisk andlig kultur, och inte minst i New Age-andligheten, efter Abhedananda. Det ger inte ett trovärdigt intryck.

Abhedanandas skrivande om yoga befinner sig slutligen också helt i Vivekanandas syntetiserande tradition ifråga om föreningen av vedanta och yoga, även om jag bara sett en kort, förenklade introduktion. Denna syntestendens går visserligen något årtusende tillbaka i tiden, men tycks accelerera dramatiskt med den s.k. neovedantismen och Vivekanandas presentation av vedanta för väst, grundad på Ramakrishnas praktiska inspiration från olika riktningar både inom och utom “hinduismen”. Yoga framställs som del av en helhet som, i namnet på ordens och missionens centra i väst, presenteras som vedanta. Det kan skapa litet oklarhet och rentav en del motsägelser både p.g.a. de åskådningsmässiga skillnaderna mellan vedanta och yoga (och samkhya) som darshanas och p.g.a. skillnaderna i andlig praktik och “metod”. Att de på visst sätt och med viss urskillning verkligen är komplementära och förenliga är dock, som den långa traditionen av deras förening visar, okontroversiellt.

Bortsett från detta var dock Abhedananda säkert en utmärkt företrädare för den förnyade, västanpassade vedantismen; hans verksamhet i väst anses ha varit framgångsrik.

Marxismen, MAGA och den kommande revolutionen

Mer av sättet att förändra den svenska amerikaniseringen, att förbli amerikaniserad på ett meningsfullt sätt. Inläsning av Maupins förra året utgivna, hittills mest ambitiösa bok Where Is America Going? Marxism, MAGA and the Coming Revolution. Spellista med sex delar:

YouTube-publiceringen möjliggör det utmärkta greppet från inläsaren, Tyler McConnell, medlem i Maupins organisation Center for Political Innovation, att parallellt visa texten, som kontinuerligt rullas fram allteftersom läsningen fortskrider. Föredömligt för klarhet att man vid behov när som helst kan läsa det hörda, och för citat.

Branden i Grenfell Tower: En fallstudie av den nyliberala kapitalismen

Mckay analyserade tidigare i höst slutrapporten från utredningen av branden i Grenfell Tower i London 2017 som dödade över 70 människor och skadade lika många. Rapporten presenterades den 4:e september och fastslog att “a chain of failures across government and the private sector led to Grenfell Tower becoming a death trap”.

Vad han fann rörande de närmare omständigheterna kring detta bör, tror jag, i stor utsträckning upptas som generella lärdomar med relevans för politiken även i andra länder i dagens ohjälpligt dekadenta imperialistiska väst. Han sätter också in det i ett historiskt sammanhang.

Diego Fusaro om engelska språkets diktatur

Diego Fusaro är en italiensk filosof med inriktning på tysk idealism, marxism och europeiska nya högern, en inriktning som i hög grad berör mina områden.

Jag tänker ofta på det han här säger. Förr skrev jag ganska mycket på engelska. De senaste åren har det undrats – av vänner och f.d. kolleger i anglosfären – varför jag inte gör det längre, eller inte gör det i samma utsträckning.

När jag startade den här bloggen 2009 valde jag p.g.a. min då (högst begränsade men) i stor utsträckning internationella akademiska verksamhet att använda engelska som ett slags “ramspråk”: bloggens namn – eller undertitel – var engelskt, ämneskategorierna angavs på engelska, About-sidan skrevs på engelska, så att icke svensktalande vänner och kolleger lätt skulle kunna bilda sig en åtminstone något fördjupad uppfattning om mig och vad jag gjorde, även om de flesta inläggen var på svenska.

Jag gillar förstås det engelska språket, men uppfattar det som mycket problematiskt när svenskar övergår till att nästan bara skriva på engelska. Det är billigt, förflackat, integritetslöst och ett katastrofalt utarmningsbevis, och det är få som gör det tillräckligt bra. Särskilt när de talar sin engelska är det dessutom nästan undantagslöst ett slags samtida amerikanska. För mig är det centralt att Sverige är (eller har varit) och bör förbli (eller återupprättas som) en egen kulturell och intellektuell sfär i norra Europa, med egna traditioner och ett eget språk.

Dessutom finns de andra stora europeiska språken som det borde ligga närmare till hands för oss att använda. Engelskans diktatur har gjort att t.o.m. deras elementäraste förståelse, ja grundläggande uttal, i stor utsträckning har gått förlorad i grupper där den tidigare var normen. Man träffar hela tiden folk, även akademiker, intellektuella och kulturalister, som inte tycks ha läst något enda av dessa språk ens på högstadiet och gymnasiet. Hur är detta möjligt? Och hur kan man – vilket väl ändå fortfarande måste vara vanligare – ha ägnat många år i skolan åt att lära sig åtminstone ett eller två av dem, för att därefter bara släppa och glömma dem?

I och med NATO-sveket – ovanpå all annan dum- och provinsialamerikanisering – har det fortsatta, ja prioriterade skrivandet på svenska, vägran att skriva mycket på engelska, nästan börjat kännas som något av en motståndshandling.

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts