Diego Fusaro är en italiensk filosof med inriktning på tysk idealism, marxism och europeiska nya högern, en inriktning som i hög grad berör mina områden.
Jag tänker ofta på det han här säger. Förr skrev jag ganska mycket på engelska. De senaste åren har det undrats – av vänner och f.d. kolleger i anglosfären – varför jag inte gör det längre, eller inte gör det i samma utsträckning.
När jag startade den här bloggen 2009 valde jag p.g.a. min då (högst begränsade men) i stor utsträckning internationella akademiska verksamhet att använda engelska som ett slags “ramspråk”: bloggens namn – eller undertitel – var engelskt, ämneskategorierna angavs på engelska, About-sidan skrevs på engelska, så att icke svensktalande vänner och kolleger lätt skulle kunna bilda sig en åtminstone något fördjupad uppfattning om mig och vad jag gjorde, även om de flesta inläggen var på svenska.
Jag gillar förstås det engelska språket, men uppfattar det som mycket problematiskt när svenskar övergår till att nästan bara skriva på engelska. Det känns billigt och integritetslöst, som ett utarmningsbevis, och det är fortfarande relativt få som gör det tillräckligt bra. Särskilt när de talar sin engelska blir det dessutom nästan undantagslöst ett slags samtida amerikanska. För mig är det centralt att Sverige är (eller har varit) och bör förbli (eller återupprättas som) en egen kulturell och intellektuell sfär i norra Europa, med egna traditioner och ett eget språk.
Dessutom finns de andra stora europeiska språken som det borde ligga närmare till hands för oss att använda. Engelskans diktatur har gjort att t.o.m. deras elementäraste förståelse, ja grundläggande uttal, i stor utsträckning har gått förlorad i grupper där den tidigare var normen. Man träffar hela tiden folk, även akademiker, intellektuella och kulturalister, som inte tycks ha läst något enda av dessa språk ens på högstadiet och gymnasiet. Hur är detta möjligt? Och hur kan man – vilket väl ändå fortfarande måste vara vanligare – ha ägnat många år i skolan åt att lära sig åtminstone ett eller två av dem, för att därefter bara släppa och glömma dem?
I och med NATO-sveket – ovanpå all annan dum- och provinsialamerikanisering – har det fortsatta, ja prioriterade skrivandet på svenska, vägran att skriva mycket på engelska, nästan börjat kännas som något av en motståndshandling.
Svenskan är ett potentiellt mycket resursrikt språk, liknande tyskan i sin flexibilitet och öppenhet för ny- och fortbildningar och därmed för den precision och subtilitet som filosofin och den humanistiska kulturen behöver. Engelskan är ett rikare språk än de andra stora europeiska såtillvida som det, som Jorge Luis Borges på berömt sätt framhöll, är “both a Germanic and a Latin language”. Det uppvisar givetvis en ständig, levande och kreativ allmän utveckling och stora poetiska värden. Men samtidigt känns det märkligt nog, åtminstone för mig, kanske p.g.a. att det är format av en annan kulturell särart och mentalitet, som att dess naturliga förmåga till och precision på de nämnda och för mig centrala områdena inte är lika stor som tyskans. Och att engelskans förening av det germanska och latinska är så omfattande beror förstås på landets specifika historia, men eftersom alla latinska och även grekiska ord är gemensamma eller potentiellt gemensamma för alla europeiska språk, har tyskan och svenskan och de andra germanska språken precis samma principiella rikedom.
Svenskan och den mångfald som den och andra europeiska språk erbjuder har ett egenvärde. I själva verket har vi bara börjat använda svenskan, bara börjat förverkliga dess potential, ja bara börjat skapa den! Ska vi överge den nu? Carl-Henning Wijkmark ansåg att den nådde sin högsta utveckling på 40-talet, d.v.s. att därefter en tillbakagång skedde. Den måste stoppas.
Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts
Jan Olof Bengtsson 