Marx och den lägre romantiken

Jordan Peterson intervjuade, eller, bör man väl hellre säga, samtalade nyligen med Paul Kengor med anledning av dennes bok The Devil and Karl Marx: Communism’s Long March of Death, Deception, and Infiltration från 2020. Kengor har tidigare skrivit en rad antikommunistiska böcker som The Divine Plan: Reagan, John Paul II and the Dramatic End of the Cold War (2019), A Pope and a President: John Paul II, Ronald Reagan, and the Extraordinary Untold Story of the 20th Century (2017), Crusader: Ronald Reagan and the Fall of Communism (2006), and God and Ronald Reagan: A Spiritual Life (2004).

Kengor lyfter i samtalet – där lyckligtvis, liksom väl i den bok som där står i centrum, den enfaldiga hagiografiska fixeringen på Reagan i stort är frånvarande – på vad jag kan tänka mig är ett bra sätt fram de extremaste uttrycken för Marx ohållbara åskådning, och de extremaste sidorna av hans väsen ur vilka hans åskådning i hög grad sprang. Och det hela är sant frånstötande. De egenskaper som här beskrivs kan naturligtvis inte annat än sätta tonen, i stor usträckning, för den rörelse deras bärare skapar. Kengor bidrar på detta sätt förvisso till att tydliggöra varför marxismen som helhet är ohållbar och måste avvisas.

Detta är den kritik som var den avgörande för mig själv när jag blev högerkonservativ under 80-talets första hälft, och som fortfarande framstår som central – kritiken av marxismens och kommunismens sekulära humanism, materialism och religionsfientlighet, som redan hos Marx själv också tog sig de extremaste uttryck både i teorin och i hans konkreta, praktiska liv.

Man överser därför här gärna med de slappa högerkonventionella och vulgärpropagandistiska felaktigheter om marxismen och kommunismen som också okritiskt upprepas. Och med att Kengor och Peterson fullständigt förbiser marxismens delsanningar, som givetvis som sådana och från den övrige Marx principiellt separerbara kvarstår i marxismen som sedan mycket länge en stor och bred wissenschaftlig riktning. Att marxismen i dess helhet måste avvisas betyder inte att allt i marxismen är ohållbart, utan att just helheten, i vilken också de hållbara delarna ingår, trots detta är ohållbar p.g.a. de ohållbara.

Men det måste tilläggas att de fenomen i Marx privata liv som skärskådas ändå delvis är att betrakta som individuella ytsymptom. Kengors löjliga fixering på Reagans individuella person motsvaras av den negativa fixeringen på Marx’, och riskerar därmed att bli en karikatyr av den primitiva, förvetenskapliga historieskrivning som just marxismen, med avsevärd delsanning, kritiserar som borgerlig och idealistisk (fastän också dess egen impersonalistiska materialism kan gå till överdrift, som jag själv ofta försökte påpeka när jag var verksam bland idéhistoriker). De historiska skeenden i vilka Reagan respektive Marx var involverade måste förstås i ett brett historiskt perspektiv där alla relevanta faktorer och deras interaktion uppfattas. Marx var en satanist av den lägre romantikens typ, men marxismen handlar om så mycket mer än detta att den på intet sätt kan avfärdas därmed.

Och för att på djupet förstå just Marx som person är inte minst en kompletterande analys av den allmänna moderna kulturella dynamik som de ohållbara dimensionerna av hans åskådning är manifestationer av nödvändig. Marx personliga karaktärsbrister sådana de tar sig uttryck i enskildhetern i hans konkreta privata liv är inte utan betydelse och inte skilda från hans åskådning. Men det finns en risk i denna Kangors typ av kritik även av personligheten att de alltför mycket betonas i sig själva, utan att de tillräckligt relateras till och i viss mån tvärtom tenderar att ersätta analysen av de allmänna åskådningsmässiga positionerna, deras sanningsanspråk, och de likaledes mer allmänna moraliska och psykologiska tendenserna, något som kanske kan iakttas bl.a. hos en av de föregångare Kengor hänvisar till, Paul Johnson i hans bok Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky (1988).

Genom att överbetona dem utsätter sig kritikern förstås också för motståndares legitima användning av liknande ofta lätt framgrävbara svagheter hos hans egna meningsfränder. För vissa tror jag det rentav ligger nära till hands att här illustrera med – Jordan Peterson, den psykiskt instabile, drogmissbrukande charlatanen, vars extrema köttdiet, en central del av hans propaganda, måste få honom, hans säng och hela hans sovrum att lukta mycket illa när han vaknar på morgonen… Sådant tillåter s.a.s. inte alltid i sig rättvisande helhetsomdömen och entydiga avgöranden.

Kengor borde väl kunna antas vara medveten om hur den satanism och nihilism han diskuterar springer ur ansatser i den europeiska romantiken i dess lägre form sådan den långt före Marx utvecklats, även i andra former än den specifikt mefistofeliska demonism Goethe diktade om. Exempelvis hade Blake, Shelley och Byron alla för länge sedan forttolkat Miltons Satan som den ursprunglige rebellhjälten i befrielsekamp mot Guds tyranniska överhetsordning. Djävulen förgudades och Gud fördjävlades. Lucifer var mänsklighetens vän och välgörare vid sidan av Prometheus. I Frankrike hade Satan blivit en symbol för den franska borgerliga revolutionen, och därför också en inspiration för julirevolutionen 1830. Denna satanism var på Marx’ tid ingenting nytt, ovanligt, eller ens kontroversiellt. Den var redan ett med den allmänna folkligt-profanhumanistiska makterövringen, och en del av den större kulturhistoriska rörelsen bort från den bibliska exoterisk-literalistiska mytologin. Men Kengor tycks i boken ganska snabbt gå förbi Marx själv – som samtalet med Peterson främst håller sig till – och denna hans bakgrund, till den ryska bolsjevismens och den amerikanska 1900-talskommunismens religionsfientlighet.

Framför allt gäller det, föreslår jag, att förstå vad Folke Leander kallade den lägre romantiken, med hänvisning främst till Babbitts analys, särskilt i dennes väl mest kända och inflytelserika bok Rousseau and Romanticism (1919). Den mer eller mindre klassicistisk-konservativa Rousseaukritiken var vid tiden för denna boks publicering väl redan något av en genre – ja en långt över hundraårig – i Frankrike, och Babbitt är starkt påverkad av den, men hans egen formulering framstår ofta som bredare och subtilare, täckande in romantiken också i de större övriga europeiska länderna och USA. Han inordnar också romantiken i en omfattande analys av hela modernitetens kulturella dynamik, främst dess definierande dialektik mellan romantiken och dess förelöpare å ena sidan och den moderna rationalismen och lägre empirismen å den andra.

Men denna mer helhetliga analys, en central del av Babbitts nya, striktare och mer egentliga humanism, vidgas ytterligare genom Voegelins kända modernitetsanalys, som tar in andra på sitt sätt kunskapsteoretiska perspektiv såväl som större metafysiska och andliga. Till skillnad från Babbitt diskuterar Voegelin också direkt och utförligt Marx själv; se i synnerhet The New Science of Politics: An Introduction (1952), Vetenskap, politik och gnosticism (svensk översättning 2001), och From Enlightenment to Revolution (1975).

Till detta kommer så den traditionalistiska skolans perspektiv, eller vad som kanske kan sägas vara detta även sådant det helt självständigt och på grund av rik egen beläsenhet och inte minst personlig erfarenhet formuleras och tillämpas av Lindbom, främst i hans korta klassiker Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977).

Att bara förstå den andliga traditionalismen eller perennialismen i sig är förstås fullt tillräckligt för att omedelbart se den djupaste sanningen om vilken typ av människa Marx var. Hur han uppvisade en ondska som i den mildare form i vilken den genom den nämnda kulturella dynamiken manifesteras hos de flesta moderna människor är av dessa helt oförstådd och omedveten, men som hos honom i icke ringa utsträckning framstår som avsiktlig.

Den förståelse av Marx som dessa verk sammantagna skänker visar med den erforderliga graden av precision vilken djupgående idéhistorisk omprövning och kritik som är nödvändig för var och en som idag vill rädda marxismens delsanningar, ja som vill rädda en hållbar form av socialism. Eller snarare – det blir tydligt att det är detta som i verkligheten krävs – skapa en ny sådan form, en form som ensam kan vara hållbar: en de överordnade värdenas konservativa socialism.

De visar också, och inte minst, att det verkligen inte räcker att, som väl Kengor fortfarande vill, falla tillbaka på en Reagan som alternativ, ens i – oundvikligen selektiv – förening med en Johannes Paulus II.

Om transgressiv konst

Alexander Mckay är säkert den främste nätnärvarande paleosocialistiske analytikern i anglosfären idag, framför både Maupin och Haz. Och vad jag kallar denna paleosocialism är fullt tillräcklig för att hans analyser ska rymma inslag vi naturligt uppfattar som relativt konservativa. Detta är förstås av största värde, även i hans viktiga diskussion nyligen om konsten, i anslutning till den uppmärksammade öppningen av OS i Paris. Av värde för en konservativ socialism.

Men han kan inte sägas själv vara konservativ socialist, med den definition jag skulle vilja ge en sådan, eller ens i den mening och utsträckning Maupin och Haz är det. Det står klart i ljuset av hans tidigare slappa och oinitierade gnäll rörande inte endast Haz (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) utan även Maupin (det senare desto märkligare som hans egen av honom alltid som auktoritativ accepterade partiledning, representerad av Joti Brar, och hennes far partigrundaren Harpal Brar, vars böcker han likaledes ständigt rekommenderar, länge samarbetat nära med denne). Och även i beaktande av hans allmänna åskådningsmässiga (dock att delvis skilja från hans praktisk-politiska) inställning till religionen och andligheten. Och slutligen också, föreslår jag, p.g.a. av vad han nu säger om transgressiv konst.

Hans kommentar till OS-spektaklet är att det inte var transgressivt, eftersom dagens kapitalistiska system är oförmöget att skapa sådan konst. Det är förstås en helt riktig iakttagelse såtillvida som den skjuter in sig på att det ju på intet sätt var systemhotande eller systemutmanande. Frågan om konsten och systemet, och därmed den i en allmän mening transgressiva konsten, är förstås mer central än någonsin, av de skäl han senare utförligt uppehåller sig vid.

Men en egentlig, konsekvent och fullständig konservativ socialism kan, föreslår jag, i ljuset av spektaklets substantiella innehåll och budskap även som systemkonsoliderande, ja systempropagandistiskt, inte diskutera denna fråga endast i Mckays allmänna termer, utan att behandla den mer precisa frågeställningen om vad det är som ska transgredieras, hur det ska ske, och varför. Transgressionsbegreppet måste dikotomiseras.

OS-spektaklet var oacceptabelt icke-transgressivt i förhållande till systemet, men också – och, kunde man tillägga, just därför – oacceptabelt transgressivt i förhållande till de överordnade värdena.

Problemet är att de marxistiska socialisterna, även vissa av paleosocialisterna, liksom den “härskarklass” de vänder sig mot, om än delvis på annat sätt, i västvärlden sitter fast i den allmänna sekulära moderniteten och dess livsstilar, och därför inte förstår denna dimension i kristendomen, i annan religion, i den mer djupgående filosofiska idealismen, eller några andra genuina andliga traditioner. OS-obsceniteten var ju inte bara transgressiv konst i allmänhet, utan just ett hån mot religionen, och politisk-korrekt nog specifikt kristendomen. Även när Mckay i likhet med Haz och Maupin riktigt analyserar och fördömer vad som nu framstår som atlantkapitalismens obotliga, terminala dekadens i alla avseenden, inklusive den livsstilsmässiga och kulturella, förstår han helt enkelt inte att vad det här handlar om är livets ytterst sett absolut enda verkliga mening och mål, och att alla andra värden måste förstås i relation till det. Han har t.o.m., i sak bekräftande Voegelins och andras analyser, s.a.s. “erkänt” att hans politiska engagemang är vad han satt i stället för religionen. Man må jämföra med den mogna inställningen i detta korta klipp med Haz.

I de existerande socialistiska länderna utanför väst, och även i Rysslands stora kommunistparti, tycks det ju se betydligt bättre ut när det gäller den nödvändiga omprövningen på denna punkt. Uppvisandet av den nya ateismen som en distinkt atlanthögerprodukt av idag, såsom Chris Hedges’ boklånga, bekräftar att det är detta väst, vars höger under kalla kriget gjorde anspråk på att stå för de högre, religiösa och moraliska värdena, som nu är den främsta befrämjaren av sådan gudlös materialism som den existerande socialismen då anklagades för. Och det gäller inte bara i historiskt kristna länder. Lika signifikativt och betydelsefullt är Xis tolerans, ja aktiva understöd av religionerna idag, en del av hans allmänna kulturkonservatism, som också tycks innefatta en konstsyn.

Många jämförde årets OS-invigning med motsvarigheten i Beijing 2008 (redan före Xis generalsekreterar- och presidentskap), och även i Sochi 2014. Även på den blott humanistisk-kulturella nivån framstår den historiska socialismen i vissa icke oviktiga avseenden som mer konservativ eller mer befrämjande av högre kulturformer än dagens borgerlighets kapitalistisk-imperialistiska dekadensväst, som Mckay är inne på i detta avsnitt om konsten, även tidigare har berört, och lovar återkomma till. Stalins alla nya operahus o.s.v. förblir ju visserligen bara modern “kulturalism” i Lindboms mening – även Huxley urskilde klarsynt, när hans åskådning fördjupats på 40-talet, men också helt i linje med hans tidigare kritiska satirism, fenomenet sådant det då manifesterades i väst – men ändå av ett annat slag än vad nyliberalismen visat sig ha bringat.

Så länge Mckay, som bl.a. i detta konstavsnitt, helt förkastar vad han felaktigt och förringande kallar ideologisk eklekticism, d.v.s. kräver total anslutning till den historiskt existerande marxismen allena och i dess helhet, som om den som avslutat system var och måste accepteras som den definitiva och absoluta vetenskapliga sanningen, eller åtminstone ett för all framtid färdigformulerat program för tanke och forskning med redan uppdragna, orubbliga gränser och oifrågasättbara uppnådda resultat, verkar han tyvärr inte för vare sig arbetarklassens eller några andras yttersta väl. Tvärtom riskerar han att befrämja det rena mörkret och nya historiska tragedier. Även om marxismens alla mål uppnåddes, skulle också paleosocialister av hans typ förbli vad jag kallat existentiella idioter.

Till hans försvar bör dock tilläggas att han nyligen sträckt sig till att säga att religiösa och präster som ansluter sig till socialismen inte bara är välkomna utan essentiella. Här menar han sannolikt p.g.a. så mångas faktiska tro och övertygelser snarare än någon intrinsikal sanning, och hur det går ihop med kravet på anslutning till den oavkortade marxismen och förkastandet av vad han felaktigt uppfattar som eklekticism är oklart. Men det pekar ju i alla fall i rätt riktning, Maupins och Haz’ riktning, och därmed i förlängningen den jag tror på. Med den nya partibildning där Haz spelar en central roll men även organisationen Midwestern Marx vars företrädare medverkat i Mckays program, tycks han nu t.o.m. ha upphört med sitt kritiska gnäll. Det har, hoppas man, fallit platt till marken. Kanske kan han t.o.m. komma att ta ett nytt steg i riktning mot förståelsen av innebörden och nödvändigheten av de överordnade värdenas bevarande, förutan vilket socialism liksom allt annat, och inte minst kapitalism, blir inte bara meningslöst utan skadligt, ja katastrofalt.

American Conservative Party

Ett nytt amerikanskt parti. Även nu skulle man, som i fallet med dess närmaste ryska motsvarighet, vilja använda ordet comservative i stället, som en förening av communism och conservatism.

Den meningsfulla typen av amerikansk konservatismen har misslyckats, fastslår ju nu Claes Ryn. Och den har gjort det av fler orsaker än dem han nämner. Hela det rådande atlantglobalkapitalistiska systemet och dess “liberala demokrati” har misslyckats.

Därför kan den västerländska högern inte längre försvaras. I det läge som uppstått efter detta misslyckande kan endast “komservatismen” rädda det meningsfulla i de överordnade värdenas konservatism. Orden kommunism och socialism kan dock i övrigt, som sådana, laddas med alla de egentliga konservativa konnotationer, alla de överordnade värden, som i verkligheten redan ligger i deras etymologi.

Nu har i alla fall “komservatismen”, eller vad som förhoppningsvis åtminstone kan utvecklas till en sådan, även om den måste terminologiskt uttryckas med två ord, den konservativa socialismen, fått ett nytt parti i USA, med Haz Al-Din som Executive Chairman och, som det ser ut, främste ideolog. I en intervju med DD Geopolitics förklarar han vad det handlar om. Det måste vara en av Haz’ bästa intervjuer eller presentationer, en utmärkt introduktion av just den typ som krävs i detta sammanhang. “Haz Al-Din’s ACP Vision: A Prosperous America in a Multipolar World”, är rubriken.

Nämnas bör att Haz använder begreppet likvidationism i en annan mening än den vanliga eller huvudsakliga bolsjevikiska, men att det finns belägg även för hans användning i debatten om Proletkult, en rörelse som Lenin kom att starkt motsätta sig. Haz anslutning till Lenin här, hans motstånd mot det han vänder sig mot under detta namn, är centralt, ja definierande för hans linje och måste så vara för all konservativ socialism.

Påminnas om bör ju också att den väg han och hans anhängare med denna partibildning väljer är den som Maupin avvisade när han i stället valde att starta icke-partiet CPI. Men denna skillnad har ju hela tiden funnits mellan honom och Haz, såtillvida som Haz tidigare, och redan från början, inriktade sig på att ta över gamla CPUSA.

Caleb Maupin: City Builders and Vandals in Our Age

Articles and Essays on Socialism

Revolutionair, 2019 Amazon.com

Publisher’s Description:

Chaos seems to be all around us. Living standards are dropping and unrest is rising in western countries amid a backdrop of rising tension around the world. Drawing from classical history, Rome, Greece, Mesopotamia, as well as geopolitics, mythology and a re-examination of Marxism, Caleb Maupin argues that there are two distinct drives within human beings, one that seeks to build and the other that seeks to plunder and destroy. In this book, the well-known journalist and political analyst examines the broken political compass and why the concepts of left and right are not as clear in the 21st century. Maupin also describes the crisis hanging over the global apparatus of production, as the irrational profit motive gets in the way of human creativity.

This book points toward the way out of societal decay in the west, and to the underlying causes of the unfolding Eurasian renaissance. In an age cursed by pessimism, this book presents an optimistic view of the potential within technology and the computer revolution. From many different angles, Maupin points toward the hope for international cooperation and friendship with a win-win model of global trade. The book present an analysis of the Iran nuclear deal’s demise, the efforts to crush Huawei Technologies and the Nordstream 2 natural gas pipeline, the rise of New Energy Vehicles, the contradictory behavior of the Trump White House, the rise of the New Right in Europe, the Bernie Sanders “Democratic Socialist” phenomena in America, and so much more. In his analysis, Maupin offers a repudiation of both post-modern liberal deconstruction and “greed is good” economic theories, arguing that the rational side of human beings will once again reassert itself in order to fulfill the dreams of peace and growth that seems to unite us all.

About the Author:

Caleb Maupin is a widely acclaimed speaker, writer, journalist, and political analyst. He has traveled extensively in the Middle East and in Latin America. He was involved with the Occupy Wall Street movement from its early planning stages, and has been involved many struggles for social justice. He is an outspoken advocate of international friendship and cooperation, as well 21st Century Socialism. He is the founder and ideological leader of the Center for Political Innovation.