Världen Idags kristna radikalism

Tradition & Fason vill göra den svenska kristdemokratin konservativ. När de diskuterar och försvarar KD sätter de in partiet i ett sammanhang som präglas av de egna konservativa referenserna.

Det är på många sätt värdefullt. Men det är inte representativt för KD. Hur den kristdemokratiska debatten i allmänhet ser ut får man en betydligt bättre bild av om man vänder sig till den partiet närstående frikyrkliga tidningen Världen Idag. Även den sägs vara konservativ. Och då och då tillåter den sig förvisso att släppa fram någon mindre politiskt korrekt röst, även om det oftast sker förstulet och i form av bidrag från utifrån kommande tillfälliga gästdebattörer.

Men fastän tidningen inte kan hänföras till den kristna vänstern eller ens centern, eller snarare just därför att den inte kan det, visar den tydligt hur långt dess redaktionella linje befinner sig från den Tradition & Fason såvitt jag förstår skulle vilja var KD:s.

Jämför man Världen Idags kritik av SD med Tradition & Fasons finner man visserligen exakt samma argument, eftersom den senare ännu inte ägnat ämnet någon separat, systematisk och genomtänkt behandling som verkligen är i linje med dess egen konservatism. Men vi finner här dessa argument i ett sammanhang som saknar alla de försonande och ofta utmärkta konservativa ambitioner och analyser som vi finner i Tradition & Fason. Den skarpt formulerade interna kritik av KD som också är ett huvudtema i Tradition & Fason saknas. Världen Idag serverar, åtminstone i sina ledare och hos sina egna kolumnister, en långt mer slätstruken, radikal kristdemokrati av det genomsnittliga slaget.

Hans Bergström identifierar i en kolumn i DN i veckan den ”oheliga politiska allians” som, i konflikt med verkligheten, menar att ”hela världen ska få komma och bo i Sverige” och ”få gratis sjukvård här”, som benämner illegala invandrare med eufemismen ”papperslösa” – den ”kör av änglar” som man måste sjunga ”i total harmoni med” för att inte ”utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist”.

Hela Bergströms beskrivning och analys av den verklighet alliansen förnekar förtjänar att läsas, men kan inte diskuteras här. Det är formuleringen om alliansens sammansättning som nu intresserar mig: ”Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater”.

Dessa grupper ”förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier”.

Man bör, menar jag, tillägga att även socialliberala folkpartister hör till den allians Bergström pekar på, liksom såväl libertarianska och socialliberala moderater. Miljöpartisterna inräknar Bergström utan tvekan, och med rätta, bland de idealistiska vänstermänniskorna.

Det viktiga här är emellertid de frikyrkligt motiverade kristdemokraterna. Det är dessa och deras åskådning, även sådan den kommer till uttryck i en förment konservativ publikation som Världen Idag, som såvitt jag kan se gör projektet att förvandla KD till ett genuint konservativt parti så problematiskt.

Att Världen Idag inte är mer politiskt inkorrekt är dock i ett avseende förvånande. Bakom den ligger Livets Ord, som också frambringat flera ledande politiker i det läger som vill göra KD konservativt. Framför allt i Uppsala har Livets Ords frikyrklighet kommit att utöva ett avsevärt inflytande i konservativa kretsar, som i sin svaghet inte bara varit oförmögna att motstå utan också välkomnat dess frustande amerikanska energi. Livets Ords kristdemokrater tillhör exempelvis de politiker Tradition & Fason fäster allra störst hopp vid för konservatismens framtid.

Och intresset är ömsesidigt. Denna nya frikyrka, eller församling, växte fram som ännu en våg av amerikansk folklig kristendom i Sverige på 1980-talet, på samma sätt som skett i flera omgångar alltifrån 1800-talet. Men den utmärkte sig genom Ulf Ekmans utpräglade politiska konservatism, som bar Reaganerans drag. Och främst genom Torbjörn Aronson har församlingen också själv lämnat bidrag till svensk konservatism – både genom hans egen forskning och hans övriga böcker, och genom den akademiska utbildning Livets Ord ger efter amerikansk liberal arts-modell, och som Aronson ansvarar för. När jag för några år sedan själv var involverad i utforskandet av möjligheterna att starta ett nytt, oberoende, traditionellt liberal arts college i Sverige, träffade jag vid flera tillfällen Aronson och tittade närmare på denna sida av Livets Ords verksamhet.

Viktigt i detta sammanhang är också att påpeka Ekmans bejakande av det nationella, av nationell identitet, framför allt som en del i frihetskampen mot sovjetsystemet. Jag visste inte mycket om Livets Ord, men jag minns ett TV-inslag från ett av de typiska extatiska mötena där Ekman på amerikanskt televangelistmanér gick fram och tillbaka på en scen och eldade upp åhörarna med Andens kraft och Ordets makt. De östeuropeiska länderna hade börjat göra sig fria, och Ekman vrålade deras namn, blandat med ljud av orgiastiskt bifall: ”Polen…wrrr, wow…Ungern…ååh…Tjeckoslovakien…ouöuow” – något åt det hållet (det övergick såvitt jag minns inte vid detta tillfälle i tungotal, men det kan ha varit samma predikan – eller vad det kallas – som denna). Det var, förkunnade Ekman, Anden som gick segrande och befriande fram över Europa. Jag vill inte låta ironisk eller sarkastisk här, jag försöker bara förmedla mitt intryck. Det är så här det går till i USA. Jag tror själv att det kanske i någon mån kan ha varit Andens vind som svepte befriande över Europa, även om jag inte uttryckte denna tro på Ekmans sätt.

Men så höll Ekman plötsligt också upp en svensk flagga: ”Är den inte vacker!”, ropade han. Det hela liknade i tonen, formen och till och med i icke obetydlig utsträckning innehållet det sverigedemokratiska möte från samma tid som jag i ett tidigare inlägg länkat till YouTube-videos från. Även Sverige skulle få del av Andens frihetliga, historiska ingripande.

Ekman försvarade borgerligheten: ”Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Det är vad vi behöver!”, skrek han. Atmosfären såväl som substansen var så långt från dagens borgerliga allians som man kan komma. Inte ens hos SD finner vi längre någonting i denna väg.

Vi fick en ny regering. Men inte någon befrielse. Tvärtom – de besegrade besegrade åsiktsmässigt besegrarna; Europa började ta över sovjetsystemets åsiktsförtryckande övernationella ordning. Och detta skedde delvis via Clintonerans USA, där Reagans konservativa revolution övergavs också av republikanerna till förmån för den nya politisk-korrekta globalismen (Reagans politik hade förvisso också sina brister som pekade åt detta håll – i USA finns ju en permanent maktstruktur bakom båda partierna – men exempelvis Pat Buchanan har ändå visat på en tydlig diskontinuitet mellan honom och de efterföljande republikanerna).

Ekman fortsatte dock under lång tid att driva en åtminstone på några punkter politiskt inkorrekt linje, och det hela bar som sagt frukt i Aronsons och andras insatser. Nu tycks det dock som om detta har kollapsat. Efter att Ekman och hans församling, som naturligt drogs till det frikyrkliga KD liksom KD omvänt drogs till dem, alltså tillfört inte bara en ny våg av amerikansk frikyrklighet till det parti som skapats av äldre sådana, utan också en amerikanskt konservativ dimension, verkar församlingen nu ha blivit trött, och lydigt ha inordnat sig i den liberalsocialistiska mellanmjölkens svenska konsensus, som man tidigare profilerade sig mot. De har sjunkit ned i den övriga svenska frikyrklighetens slätstrukenhet och politiska förutsägbarhet. Även de har blivit “idealistiska vänstermänniskor”.

Att Tradition & Fasons avståndstagande från SD i sak bygger på exakt samma argument som Världen Idags visar hur nära Livets Ord-medlemmarna och de före detta moderaterna förenats i KD. Jag får förhoppningsvis tillfälle att i ett kommande inlägg ta upp en artikel från Världen Idag som visar varför tidningen står för en kristen radikalism, och vad dess påstått konservativa kristdemokrati i verkligheten är.

I rättvisans namn ska jag dock säga att det ibland verkligen har blänkt till av mer genuint konservativ opposition. Framför allt var det den tidigare chefredaktören Carin Stenström, som skrivit uppskattande om och åskådningsmässigt står nära Claes Ryn, som stod för det. Hon förstår utan tvekan mycket som de flesta andra kristdemokrater som kallar sig konservativa inte förstår. Signifikativt nog tilläts hon skriva ett försvar för SD, som visserligen var ett undantag från redaktionens sida, men som utmärkte sig genom att inte innehålla någon enda inskjuten formulering av typen “jag tar avstånd från all rasism och främlingsfientlighet, men…”, som annars alltid hör till när icke-SD:are kritiserar våld eller överdrivet hat mot partiet.

Världen Idag är kanske inte helt sluten och orubblig i sin hittillsvarande allmänna hållning i detta avseende. Man bör beakta att Ulf Nilson regelbundet medverkar. Och när jag härom året träffade redaktionsmedlemmen Siewert Öholm på ett evenemang i Stockholm och under den efterföljande lunchen ifrågasatte hållningen gentemot SD föreslog han att jag skulle skriva en artikel om denna fråga i tidningen. Jag har visserligen försummat detta, men förfrågan betyder kanske att det, trots Stenströms avgång, finns visst hopp.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi