Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.
Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.
Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.
Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.
Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.
Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.
Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.
Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.
Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.
Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.
Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).
De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.
Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?
Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.
Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.
Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.
Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.
Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.
SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!
Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.
Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.
Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.
Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.
Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.
Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.
Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.
Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.
Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.
Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.
Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.
Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.
När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.
Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.
Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.
Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.
Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.
I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.
Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.
Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.
P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.
Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.
Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.
Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.
Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.
Jan Olof Bengtsson 
Bra klargörande inlägg med synpunkter och distinktioner som jag rakt igenom kan instämma i. Jag känner delvis igen mig i din beskrivning av din bakgrund och hur detta påverkat ditt “klassmedvetande”. Är själv uppväxt i en miljö dominerad av SAP-engagerad arbetarklass. Har sedan hamnat i den akademiska medelklassen efter 10 års universitetsstudier. Jag upplever också den nyliberala “bilhandlar-
högern” som frånstötande ytlig, nihilistisk och egoistisk. Jan Björklund däremot kan jag känna sympati för, där finns en god (värdekonservativ) vilja. På samma sätt finns en del sympatiska “gammelsossar” som Ingvar Carlsson och Bengt Göransson. Men sedan finns också alla dessa kulturmarxistiska politruker som tagit över och förändrat SAP – Sahlin, Ulvskog, Schori, Winberg och allt vad dom heter…Om denna falang kunde tvingas från S och över till V, Mp och C skulle kanske ett “konservativt”, Sverige-vänligt samarbete mellan S, SD och Fp kunna vara en framtida möjlighet..
Detta förslag skulle knappast applåderas av den anti-sionistiska falang som utgör ett väsentligt inslag i den omtalade Flashback-tråden – Israel-vänliga Fp är för dom den absoluta politiska fienden på svensk mark. Här väntar nog många spänt på att få besked om din inställning…
Ja, det är viktigt att betona socialdemokratins goda sidor och värdefulla arv, som jag förstår att också du fick del av under din uppväxt. Det fanns verkligen en speciell kultur som präglade den när den var som bäst, som kunde dels i hög grad uppbäras av arbetarklassen själv, dels göra denna delaktig av den kulturella och historiska traditionen i linje med de bästa folkbildningsidealen, och dels överbrygga klasskillnader och förena olika klasser.
Det var en mycket intressant produkt av den svenska humanistiska och demokratiska traditionen. Man ska naturligtvis inte idealisera; där fanns också brister och illusioner. Men man ska heller inte glömma det av verkligt värde som faktiskt uppnåddes.
En av anledningarna till att jag i tidigare inlägg skrivit som jag gjort också om det socialdemokratiska bidraget till folkhemmet, om välfärdsstaten, socialkonservatismen o.s.v. är just denna del av min egen bakgrund. Min farfar som jag nämner i vänboken till Tage Lindbom var just socialpolitiker (S), ordförande för Hyresgästföreningen (då kallad Hyresgästernas riksförbund) och senare HSB, och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige.
Det gjorde att jag fick en god inblick i och kontakt med denna socialdemokratiska värld. Göransson tycker jag ofta fortfarande lyckas på något sätt förkroppsliga mycket av det bästa i den speciell anda jag minns från socialdemokratiska kretsar i min barndom, och i än högre grad har kunnat rekonstruera utifrån vad som då och senare berättades i min familj om tidigare perioder, innan jag var född. Kulturen, representerad av framstående konstnärer och författare, var exempelvis en självklar del av det hela.
Jag kom av flera skäl – bl.a. andliga erfarenheter, upplevelser av den svenska modernitetens och kulturradikalismens problematiska sidor – att avvika på många sätt från denna värld och gå en egen väg. Inte minst påverkades jag av, och förstod jag i hög grad, Lindboms omprövning.
Men det vore verkligen fel att ta avstånd från allt. Även för mig finns det mycket som jag vill fortsätta bära med mig. I något eller några inlägg har jag skrivit litet om olika aspekter av min uppväxt och dess miljöer som är relaterade till detta.
Mycket bra inlägg!
Precis som Kalle så känner även jag igen mig i “klassmedvetandet” från en uppväxt i en socialdemokratisk miljö, samt det senare sökandet p g a den kulturella förstörelsen av Sverige och Europa.
Bra preciseringar och förtydliganden. Det verkar vara ganska ovanligt med sådan intellektuell uppriktighet i dag.
Tycker även att din beskrivning av den borgerliga konservatismens anpassning till det politiskt korrekta och därmed sin otillräcklighet att åstadkomma någon förändring är klockren.
Frågan är vad som behövs göras för att vända skutan.
Tack för vänliga ord! Som jag skriver i ett av svaren till Robert Stenkvist nedan vill jag gärna höra mer om och av personer med S-bakgrund som du.
“betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ””
Phuuu…det är nog ingen bra beteckning, försök hitta någon annan.
Nej, det är verkligen inget politiskt slagord. Jag ser det, i all dess klumpighet, som en tentativ, tillfällig positionsbestämning, avvaktande och på väg mot någonting bättre. Ett visst beskrivande syfte tjänar det förhoppningsvis tills vidare, i andra sammanhang än det praktiska politiska arbetet. Det uppfanns av min vän Paul Gottfried, som inte heller är politiker som du (han uppfann f.ö. också “paleoconservative”). Jag tycker det har en samtidig innehållslig specificitet och öppenhet, som skiljer det fördelaktigt från exempelvis det mer lättbegripliga “nationalkonservativ” – ett begrepp som jag tror att flera i SD använder och som kanske är tillräckligt i vissa sammanhang, men som jag i andra sådana finner alltför begränsat, i båda leden. Men ja, jag ska försöka hitta något bättre, i synnerhet för mer direkt praktisk-politiska syften.
“Min partiella vänsterbakgrund bidrog också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska, nymarxistiska och postmarxistiska – och föra en dialog med dess representanter,”
Jag var väl högersosse en gång i tiden, något åt hållet “arbetslinje men försiktig med avregleringar”, ungefär en linje jag håller än i dag förresten (jag är nu representant för SD). Alltnog, i min ungdom läste jag Kapitalets 6000 svårtillgängliga sidor, och förstod vad som stod där. Jag läste en massa andra skrifter av Marx och Engels, detta för att förstå konceptet. Och jag lyckades med mycket möda förstå vad dessa herrar menade.
Nu upptäcker jag till min fasa, tvärtemot dig, att jag som inte är vänster, förstår vad den klassiska vänstern menade och var ute efter, men att dagens vänster faktiskt inte förstår det själva. DE har aldrig läst några skrifter tjockare än pamfletter, de har aldrig lagt pannan i djupa veck, de vet inte ens vad Marxist är för något, alternativt Marx eget uttalande “jag är inte Marxist”.
Dagens vänster är egentligen inte vänster alls, sett ur ett klassiskt perspektiv, snarare någon slags flumliberaler. När jag påtalar detta faktum så är det i princip ingen som förstår detta. Det har skett en intellektuell utarmning av gigantiska mått i vårt land. Ingen vet ens vad den klassiska vänster stod för. Det kan vara så hemskt, att klassiska vänstermännniskor, typ August Palm, hade röstat SD i dag, det är t.o.m. troligt. Talar man om detta för dagens vänster så skriker de likt bebisar som tappat nappen.
Jag är osäker på vad du syftar på när du skriver “tvärtemot dig”. Jag gissar att det är att jag, när jag skrev om vänsterns debatter, tidskrifter o.s.v., gav intryck av att tycka att dagens vänster befinner sig på en hög intellektuell nivå.
Det är möjligt att jag måste titta på dessa formuleringar igen och ändra dem. För jag håller med om vad du säger här. Det gör även exempelvis Paul Gottfried, som jag nämnde. Hans bok The Strange Death of Marxism: The European Left in the New Millennium analyserar utförligt just detta.
Den esoterism jag nämnde, som fortfarande förekommer bland postmarxistiska akademiker inom vänstern – inte hos vänsterjournalister och -politiker – är naturligtvis inte i sig, inom akademin, liktydig med en hög intellektuell nivå. Den är tvärtom sedan länge inom postmarxismen ett av de främsta uttrycken för motsatsen. Den krampaktiga, kompensatoriska tillägnelsen av dess jargong i vid det här laget flera generationer av studenter och forskare i humaniora, epigoners oräkneliga epigoner i ett förfallet utbildningsväsen, markerar en kulturell tragedi, även om denna tragedi lyckligtvis inte är hela historien om humaniora under de senaste årtiondena.
Däremot tycker jag alltså att en förståelse för vissa aspekter av intellektualitetens väsen och form i åtminstone någon utsträckning och på vissa håll levt vidare – inte bara i rent akademiska vänstertidskrifter – och, som sagt, möjliggjort publiceringen av texter av en formell typ som inte tillåtits i “högerns” tidskrifter.
Jo, jag menade att du och delar av vänstern förstod varandra, talade ett språk båda parter förstår. Därav skrev jag “tvärtemot dig”, eftersom min referenspunkt på vänster är av klassiskt snitt, baserat på arbetarklassens intressen. Sedan tog ju det som populärt kallas “Frankfurtskolan” över, en typ av vänster jag helt enkelt inte förstår mig på.
Tendenserna fanns väl tidigt i vårt land, därav begreppet “rödvinsvänstern”. På sätt och vis har de ju faktiskt lyckats i sitt projekt. Nu uppstår dock problemet att människor som har vanliga arbeten, typ lägre tjänstemän, arbetare, inte längre röstar på vänstern, de röstar på “det nya arbetarpartiet” och i allt högre grad på SD.
Jag vill bara lägga till angående Frankfurtskolan så har jag aldrig riktigt lyckats röna ut vad som är myt och fakta. Hur viktigt detta nu är. (Det kanske i själva verket saknar betydelse).
Jo, det finns en aspekt till på begreppet “paleokonservativ”, vår egen Tommy Funebo använde detta begrepp om sig själv, vilket inte har bidragit till begreppets populäritet i mina kretsar. Annars har jag inget emot själva ideologin i sig, om jag förstått saken rätt. Jag har tolkat det som att ideologin ligger nära de idéer Christopher Lasch står för. Jag finner dessa idéer tämligen sympatiska, i alla fall understundom.
Skall man koka ner begreppet så tolkar jag nog det som att man skulle kunna kalla (finns väl redan) konceptet “nationalkonservativ”. Lasch låg måhända något mer vänsterut på skalan.
Jag talar naturligtvis inte samma språk som delar av vänstern.
Däremot förstår jag i stor utsträckning vänsterns språk, ja – både den äldre marxismens och vad som idag av allt fler sammanfattas som “kulturmarximen” (se dock mina reservationer rörande detta begrepp i en kommentar till inlägget ‘Begreppet politisk korrekthet’) och som du syftar på när du nämner Frankfurtskolan.
Men vid slutet av sjuttiotalet och när jag kom till universitetet i början av åttiotalet fanns många olika riktningar inom den marxistiska vänstern. Frankfurtskolan var bara en av dem, även om dess inflytande blev allt starkare.
Där fanns också inte bara den mycket inflytelserika, strukturalistiska Althusser-skolan och efterföljare till den sene Sartres form av marxism (även om jag inte tror de senare var så många i Sverige), utan även riktningar som representerade direkt kontinuitet med den äldre marxism du talar om.
Exempelvis fanns trotskister som var kritiska mot alla dessa nyare riktningar, därför att de enligt dem övergivit den ortodoxa marxismens fokus på ekonomin, d.v.s. den materiella “basen”, och den direkt politiska klasskampen. (Däremot representerade de med dessa ståndpunkter inte i verkligheten, bortom ideologin, “arbetarklassens intressen”.)
Jag tror inte de själva förstod den utsträckning i vilken det deras egen Perry Anderson i ett försök att sammanfatta alla dessa nyare riktningar kallade “västmarxismen” i själva verket var en avsiktlig, medveten Moskva- och Komintern-styrd strategi, utvecklad i ljuset av den ekonomi- och politikfokuserade ortodoxa revolutionens misslyckande i Tyskland efter första världskriget.
Frankfurtskolan var onekligen den centrala satsningen i denna strategi. Dess inflytande har förblivit avgörande, inte minst därför att senare riktningar, även rent postmarxistiska, kunnat hämta så mycket därifrån. Införlivandet av psykoanalysen, analysen av den “auktoritära personligheten”, Adornos esoteriska jargong – ibland men inte alltid lika löjeväckande som den senare postmarxismens – som fascinerar intellektuella långt in i “borgerligheten”, “räddingen” av eller förlänandet av ny respektabilitet åt den hopplöst diskrediterade gamla romantiska utopismen som legitim utgångspunkt för kritik genom den nya estetiken och den negativa dialektikens bildlösa messianism, proto-dekonstruktionen, Carl Rudbecks avhandlingsämne Benjamin, den mastiga präktigheten och amöbiska eklekticismen i Habermas’ modernitetsförsvar, och inte minst själva grundkonceptet om en “kritisk teori”, kulturmarxismens vaga allmänna vapen, inte bara överförbart till alla humanistiska akademiska discipliner utan också institutionaliserbart, med postmarxistiska utbyggnader, i nya, separata sådana, som dagens “cultural studies”.
Inget av detta saknar betydelse. Jag menar att Frankfurtskolan är mycket viktig att förstå, inte minst p.g.a. dess bestående inflytande.
Postmarxismen hade dock sedan länge etablerats vid sjuttiotalets slut genom poststrukturalismen och dekonstruktionen, även om deras verkliga inflytande i Sverige dröjde ända till tidskriften Kris’ insatser. Genom de s.k. “nya filosoferna” – en ovanligt fantasilös beteckning – fick denna postmarxism temporärt också en historiskt betydelsefull, explicit antimarxistisk, antikommunistisk och generellt antitotalitär inriktning med genomslag även i Sverige genom exempelvis Madeleine och Lars Gustafsson och andra.
Via USA kom emellertid allt detta + Lyotard m.fl. att sammanfattas i en enda bred, svepande kategori, postmodernismen, som ofta mycket väl lät sig förenas med Frankfurtskolans kritiska teori, d.v.s. “kulturmarxismen”. Även Foucault, Derrida och t.o.m. de nya filosoferna tillhörde naturligtvis vänstern. De uppmärksammade meningsskiljaktigheterna mellan Habermas och Derrida, exempelvis, rörde ur mitt perspektiv blott detaljer.
Jag känner till att Tommy Funebo är en avhoppad kritiker av SD som, som sådan, medverkar i jubileumsboken 20 röster om 20 år, men jag har inte satt mig in i vad hans kritik går ut på.
Ja, begreppet paleokonservatism, som även det uppfanns av Gottfried, innefattar tonvikten på det nationella, vilket, för dem som känner till detta, gör att begreppet nationalkonservatism framstår som överflödigt, och även – eftersom palekonservatism också omfattar mer – alltför begränsat.
Däremot är det klart för mig att paleokonservatism inte korrekt eller fullständigt beskriver SDs ståndpunkt, vilket gör Funebos användning litet förvånande. Om begreppet blivit impopulärt p.g.a. honom – vilket dock låter orättvist mot begreppet – talar det ju för att just post-paleokonservatism skulle välkomnas.
Men det är alltså inte alls av mig avsett som något politiskt slagord, endast som en klargörande positions- och riktningsmarkering för mer teoretiska och analytiska syften.
Det är intressant att höra om din bakgrund som högersosse och din uppfattning om vänstern. Jag känner att jag behöver lyssna på fler i SD med S-bakgrund, eftersom de är lika viktiga för partiet som de konservativa som blivit besvikna på M och KD.
Ja en utmärkt beskrivning av vänsterns historia och erodering (som jag vill kalla den). Jag lämnar dock den då diskussionen kanske lämpar sig mer för en ny artikel, än en diskussion bland kommentarer.
Ja min ståndpunkt är väl i korthet den att (S) blivit kidnappad av diverse intressen från den intressegrupp den från början var tänkt som, nämligen ett parti för arbetare och lägre tjänstemän. Den påtagligaste gruppen som tagit över är feministerna, därutöver är det ett parti för alla möjliga udda grupper. Tyvärr så har man övergivit de breda lager av människor som från början “ägde” partiet.
Den socialdemokrati jag erkände mig till stod för vad man i dag kallar “arbetslinjen”, detta på ett mycket tydligt sätt. I övrigt månade man om välskötta och välfungerande samhälleliga institutioner och en välplanerad och välskött infrastruktur. Allt detta utan att man lät människor svälta ihjäl om de blivit arbetslösa. Tror den klassiska socialdemokratin brydde sig minst lika mycket om de bostadslösa som dagens socialdemokrater gör, denna grupp är ju inte så intressant att göra “humanistpoäng” på.
Begreppet PK är väl inte direkt impopulärt för att det använts av Funebo, han har väl en marginell betydelse (men ändock). Begreppet är tämligen ovanligt i vårt land, det är ju amerikanskt från början. Jag har själv översatt begreppet till “nationalkonservativ” men det kanske inte heller är helt rätt. Funebo såg väl till att inga medlemmar i SD började använda begreppet, i princip.
Funebos kritik? Nu börjar det bli riktigt förvirrande här, varning. Hans kritik gick väl ut på att han ville ha ett SD som det faktiskt ser ut i dag. Hänger du med? Det ville dock inte alla på den tiden han gick till Expo med medlemsmatrikeln. Han blev väl lite utmobbad har jag hört mellan skål och vägg. Funebos beteende är dock oförlåtligt. Jag har en bekant vars hela karriär var på vippen att störta samman för att Funebo knallade till Expo med medlemsmatrikeln. han blir aldrig förlåten, så är det bara.
Ja, man måste fortfarande när man använder begreppen paleokonservativ och post-paleokonservativ förklara det här med det amerikanska ursprunget och därmed de distinkt amerikanska momenten i de hittillsvarande definitionerna. Den inte alltid enkla och självklara tillämpningen på europeiska förhållanden kräver ett försvar, och vissa anpassningar. Jag kunde inte tillhandahålla detta i den redan långa texten på About-sidan, men jag antyder i alla fall problematiken: “I sometimes describe myself as a European post-paleoconservative. Paleoconservatism is a term introduced by Paul Gottfried for the purpose of distinguishing a more genuine form of American conservatism from neoconservatism, but I use it as applicable, and needed, also in the European context.”
På SDU:s tidigare forum Ungsvensk fanns en inte helt obetydlig grupp som kallade sig för paleonationalister. Flera av dess medlemmar har förtroendeuppdrag inom SD och SDU. Begreppet tror jag främst syftade på att vara gemensamt samlingsnamn för paleokonservatism och paleolibertarianism.
Sverigedemokraterna har helt klart potential att kunna bli ett större, självständigt parti, som överbryggar höger-vänster-skalan och den påstådda rivaliteten mellan två block som har så mycket gemensamt.
Den verkliga partiskalan borde göra skillnad på vilkas intressen man företräder och mer handla om vilken hållning man har till landet man säger sig företräda.
Är man politiker för att värna om Sveriges intressen och självständighet, eller är riksdagen bara en politisk arena där det kan vara lättare för mångkulturalister och kosmopoliter att få igenom lagstiftning som de annars hade velat se komma från EU eller FN?
Än så länge låter det naturligtvis sekteristiskt att hävda att man med en SD-valsedel helt enkelt röstar svenskt i ett svenskt riksdagsval. Men kollar man på alla andra partier så är det uppenbart att de helst skulle vilja se någon slags världsregering, även om det än så länge bara yttrar sig i ett vurmande för FN eller EU.
Tyvärr får man väl konstatera (dock en helt annan diskussion…) att SD kapitulerat för FN, och de “mänskliga rättigheter”, som använts effektivt av antinationalister för att ge sken av att det som byggts upp i västvärlden genom årtusenden inte kan tillskrivas vår egen historia. Vi ska ju inte tro att vår kultur är bättre än någon annans. Det är bara några diktatorer som hindrar Mellanöstern från att ha nå vårt samhällsstadium…
Så vad jag efterlyser är att ersätta blått mot rött med blågult mot en sörja av liberalmarxister, islamister och andra antinationalister.
Det måste finnas känslor och värden inom politiken som är viktigare än restaurangmoms och rot-avdrag. Så fattiga är vi väl inte att man bara ska behöva tänka kortsiktigt på den egna plånboken.
Forumet Ungsvensk finns alltså inte kvar? Varför i så fall? Det låter som om det var något viktigt.
Ja, jag håller med om problemen med EU, FN, mänskliga rättighets-ideologin och andra former av ideologisk internationalism, om det önskvärda i det partiella överskridandet av höger-vänsterskalan med de två blocken som båda representerar dessa ideologiska strömningar, och behovet av att företräda och fokusera på nationella intressen.
Men jag brukar i detta sammanhang poängtera att det samtidigt krävs också en alternativ, realistisk, historiskt informerad vision för utrikespolitiken och det internationella samarbetet, skild från den moderna rationalistisk-romantiska utopismen och de därmed sammanhängande och därav ofta för många dolda maktpolitiska intressena. Först och främst naturligtvis nya och från EU skilda former för det europeiska samarbetet. Därefter det allmänna västliga, inkluderande å ena sidan inte minst det verkliga USA som inte slavar och utplånar sig självt som instrument för dagens globalism och världsregeringens intressenter och ideologer, å andra sidan Ryssland. Och slutligen, på olika sätt ifråga om olika delar, resten av världen.
Det är en viktig uppgift för de nationella, nationalkonservativa o.s.v. partierna och grupperna i Europa idag att vidareutveckla sitt tänkande och sitt samarbete på dessa områden för att kunna erbjuda det nödvändiga kompletta alternativet till den höger-vänster-regim som alltfler måste kunna se bygger på den gemensamma extremradikala ideologi du beskriver och företräder samma krassa intressen. Jag brukar med Claes Ryn tala om en med den historiska och nationella tonvikten inte bara förenlig utan från denna oskiljaktig “högre kosmopolitism”.
Det här med partiskala höger och vänster är ett kaos och stor förvirring råder, eller borde råda. Det finns en horistontell höger vänsterskala som handlar om ekonomi i huvudsak. Denna skala är väl inte helt obsolet. Men man placerar regelbundet in SD fel i denna skala, SD ligger någonstans i mitten.
Sedan har vi en vertikal skala som syftar på värderingar, konservativt högre upp, liberalt längre ned. Där ligger SD åt det konservativa hållet, men inte alls så kraftigt om vi jämför med en massa andra Europeiska länder. Ingen bemödar sig dock med denna internationella jämförelse.
Det finns ett annat system som florerar på nätet med en horisontell liberal och konservativ linje och en annan lodlinje.
Stor förvirring råder vad som egentligen är klassisk vänsterpolitik och vad som egentligen är liberal politik, men det har jag väl redan påpekat.
“Ja, det är viktigt att betona socialdemokratins goda sidor och värdefulla arv, som jag förstår att också du fick del av under din uppväxt. Det fanns verkligen en speciell kultur som präglade den när den var som bäst, som kunde dels i hög grad uppbäras av arbetarklassen själv, dels göra denna delaktig av den kulturella och historiska traditionen i linje med de bästa folkbildningsidealen, och dels överbrygga klasskillnader och förena olika klasser.”
Det är mycket tal om gamla folkbildningsideal och hur de förfallit i vår tid. Men stämmer det? För ett antal år sedan läste jag i Svensk Tidskrift en intressant artikel om hur den högre utbildningen i Sverige förändrats. Kortfattat rör det sig om en övergång från elituniversitet till masshögskolor. Det intressantantste med denna artikel i ST var konstaterandet att även om genomsnittsstudenten idag uppvisar en lägre bildningsnivå än sin motsvarighet för 50-60 åt sedan så har utbildningsnivån i landet aldrig varit högre än i vår tid. De nostalgiker som talar om den högre utbildningens förfall missar i regel denna viktiga aspekt. En civilingenjör idag kanske inte duger lika mycket till som en civilingenjör av igår. Men dagens civilingenjörer står sig mycket väl i konkurrens med gårdagens femöresingenjörer av samma klassbakgrund.
SD ger jag inte mycket för. Ett parti vars partiledare upptas så mycket av tankar om fläskets betydelse på skolmatsedlar och formerna för badande håller inte långsiktigt. De borgerliga partierna ägnar sig åtminstone åt en långsiktig systemförändring. Jag respekterar Anders Borg oerhört mycket mer för hans idoga arbete för att systematiskt nedkämpa statsskulden och öka min disponibla inkomst genom gradvisa inkomstskattesänkningar är “fläsk och badhusmannen” Jimmie Åkesson.
När ska SD börja ta sig an substansiella politiska frågor egentligen?
Jag instämmer på fyra punkter.
Statsskulden är viktigare än frågorna om fläsk och badformer i sig, som sådana. Det är även skattesänkningar av rätt slag. Tal om den högre utbildningens förfall – såväl som folkbildningens och bildningens överhuvudtaget – baserat på nostalgi i förhållande till det förflutna är ohållbart. Och jag tror också dagens ingenjörer bör kunna mäta sig med gårdagens.
I övrigt håller jag dock inte med. Och orsakerna till att jag håller med på de nämnda punkterna är inte i allo desamma som dina.
Tyvärr hinner jag inte förklara varför just nu, men lovar återkomma här och utveckla detta svar sssm, kanske redan senare idag.
“Det är mycket tal om gamla folkbildningsideal och hur de förfallit i vår tid. Men stämmer det?”
Ja, naturligtvis stämmer det. I synnerhet ifråga om Ss förvaltande av sitt eget arv som var vad jag skrev om här. Juholt kan dock i viss mån, till skillnad från Persson och Sahlin, tänkas åtminstone vara medveten om det; hans ovanliga, dramatiska framlyftande av kulturpolitiken tyder på det. Men vi rör oss ju här på ett plan av mycket allmän retorik; det närmare innehåll i denna politik han tänkt sig kommer jag utan tvekan finna problematiskt även när det prioriteras som politikområde. Det är naturligtvis möjligt att göra nya stora satsningar på folkbildning, men det är ju inte folkbildningen som formell kategori vi talar om här, utan om de gamla idealen, det innehåll en Alf Ahlberg förmedlade.
“För ett antal år sedan läste jag i Svensk Tidskrift en intressant artikel om hur den högre utbildningen i Sverige förändrats. Kortfattat rör det sig om en övergång från elituniversitet till masshögskolor. Det intressantantste med denna artikel i ST var konstaterandet att även om genomsnittsstudenten idag uppvisar en lägre bildningsnivå än sin motsvarighet för 50-60 åt sedan så har utbildningsnivån i landet aldrig varit högre än i vår tid. De nostalgiker som talar om den högre utbildningens förfall missar i regel denna viktiga aspekt.”
Dessa formuleringar uttrycker mycket av det jag finner allra mest problematiskt med det nya kulturvänsterpartiet M. Man godtar urskillningslöst 68-generationens “utbildnings”explosion, som ledde till en genomgripande standardsänkning och ideologisering av humaniora och i stor utsträckning samhällsvetenskaperna. De gamla elituniversiteten började undermineras, det lilla Oxbridge som vi under många århundraden med stor möda och små resurser byggt upp i vårt i dessa sammanhang och med hänsyn till de förutsättningar som krävs på detta område lilla land, en oerhörd prestation som tillät oss att utan svårighet förbli bland de världsledande på många vetenskapliga områden. Liksom också de nyare “liberala” men likafullt sedan länge på den högsta nivån etablerade universiteten i Stockholm och Göteborg – grundade som högskolor vid 1800-talets slut – där de kulturella och andra förutsättningarna för detta hela tiden funnits.
I de senare faserna av utbildningsrevolutionen har nu helt nya masshögskolor startats av rent ideologiska och politiska, ofta lokalpolitiska skäl, högskolor som dränerar resurser från de gamla universiteten och därmed fortsätter förstöra de unika kulturmiljöer som är förutsättningen för de senares vetenskapliga nivå. Mängder av nya orter måste för “jämlikhetens” skull ha högskolor trots att det inte finns något verkligt kompetensmässigt underlag enligt den tidigare nivåns kriterier. De blir därför med nödvändighet just “mass”fenomen. De måste fyllas (undantag finns naturligtvis) av pseudovetenskap och osjälvständiga, massutbildade ideologiska funktionärer som inte bara saknar kontakt med den klassiska bildningen utan ofta också aktivt bekämpar den. Det hade varit bättre att vidmakthålla den höga nivån i de gamla fina, traditionstyngda klassiska lärdomsgymnasierna med alla deras disputerade lektorer, på de ganska många orter som hade sådana. Nu startas ju pseudohögskolor t.o.m. där de aldrig funnits.
Du talar i samma mening om både bildnings- och utbildningsnivå, men jag bortser här, med dig, från att det kan förstås som två olika saker. Påståendet att bildnings-/utbildningsnivån aldrig varit högre än i vår tid är meningslöst utan en definition av bildning/utbildning. Med min definition, som förutsätts och också delvis artikuleras i inlägget, är det uppenbart felaktigt att nivån aldrig varit högre än i vår tid. Det hopp som finns idag kommer nog främst från internätets frihet, där verklig insikt och kunskap förblir tillgänglig för alla, helt oberoende av den vanliga utbildningsapparaten och media, och som därför motverkar dessas nivåsänkning och indoktrinering.
“En civilingenjör idag kanske inte duger lika mycket till som en civilingenjör av igår. Men dagens civilingenjörer står sig mycket väl i konkurrens med gårdagens femöresingenjörer av samma klassbakgrund.”
De gamla folkbildningsideal som konvergerade mot bildningsborgerlighetens ideal när de var som bäst, vilka i sin tur konvergerade mot ett mått av universalitet i tillägnelsen av det gemensamma europeiska bildningsarvet (inklusive dess konstitutiva samtidiga öppenhet, under kritisk urskillning, för andra traditioner), var främst humanistiska. Självklart finns också en naturvetenskaplig bildning eller ett naturvetenskapligt inslag i den vidare definierade bildningen, liksom också en teknologisk utbildning, men det var inte dessa som dominerade vid exempelvis folkhögskolorna. De hade alltid sina specialskolor och -högskolor, eller särskilda fakulteter vid de gamla universiteten.
Där görs fortfarande vetenskapliga framsteg. Den matematiserade logiken, matematiken, naturvetenskapen, medicinen, teknologin – alla är de i vår tid än så länge tillflyktsorter för alla dem som önskar en verklig utbildning av det slag de alltmer genomideologiserade humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena inte längre tillhandahåller. Och eftersom vetenskapliga framsteg här görs, är det självklart att dagens ingenjörer på många områden inte bara kan mäta sig med gårdagens utan entydigt överträffar dem. Men detta är på intet sätt ett tillräckligt mått på den allmänna bildningsnivån.
“SD ger jag inte mycket för. Ett parti vars partiledare upptas så mycket av tankar om fläskets betydelse på skolmatsedlar och formerna för badande håller inte långsiktigt.”
Detta är en ytlig och missvisande karikatyrmässig kritik som Robert redan besvarat. Det är en självklarhet att dessa frågor i sig, som sådana, är relativt obetydliga. Som också Åkesson själv framhävt, i debatten med Maciej Zaremba i Engelbrektskyrkan i Stockholm tidigare i år, är de dock viktiga som symptom på och uttryck för en större förändring av helt central betydelse, ja faktiskt rentav mer central än statsskulden och skatterna. Sammantagna ställer oss enskilda smärre fenomen som dessa inför denna större bild, som naturligtvis också visar oss helt andra och långt allvarligare följder av denna förändring.
“De borgerliga partierna ägnar sig åtminstone åt en långsiktig systemförändring. Jag respekterar Anders Borg oerhört mycket mer för hans idoga arbete för att systematiskt nedkämpa statsskulden och öka min disponibla inkomst genom gradvisa inkomstskattesänkningar är ‘fläsk och badhusmannen’ Jimmie Åkesson.”
Här tycker jag din kritik antar direkt populistiska drag. Ja, “nedkämpandet” av statsskulden är självklart viktigt, och viktigare än fläsk och badande i sig. Men frågan om statsskulden är en del av ett större sammanhang. Ja, de borgerliga partierna arbetar för en långsiktig systemförändring. Men din uppfattning av den framstår som oerhört förenklad och ensidig. Den är i flera avseenden djupt problematisk.
Utan tvekan finns en legitim kritik mot det gamla socialdemokratiska betongvälde som folkhemmet tyvärr utvecklades till, och SDs politik är av bland annat detta skäl inte 1970-talets socialdemokraters. Även jag upplevde tydligt dessa brister på 1970- och 80-talen och var med och kritiserade dem. Men det gjorde så småningom också, som jag senare, ja under de senaste åren upptäckt, i stor utsträckning SD.
Det socialdemokratiska arv jag talar om i inlägget är dock inte entydigt. När det gäller arvet av statlig välfärdspolitik krävs idag självklart stor förmåga till kritisk urskillning. Här finns många olika alternativ. Men märk att jag in inlägget betonar också en helt annan del av arvet, nämligen kooperationen, ett fenomen som alltsedan 1800-talet legat vid sidan inte bara av den statliga välfärdspolitiken och betongväldet utan av den ideologiska socialismen som sådan. Jag rekommenderar moderaten Fredrik Erixons bok Arv i vanhävd, som handlar om Ss försummade men en gång mycket starka frihetliga traditioner.
De borgerliga partiernas systemförändring handlar emellertid inte bara om den legitima kritik och förändring jag nämnt. Den är i stället insatt i ett långt större internationellt, eller snarare supra- eller rentav postnationellt sammanhang som delvis innebär att man påtvingar Sverige och andra länder en politik, inte minst ifråga om EU-anpassningen, som ofta går rakt emot de uttalade frihetsvärderingarna. Det är ett sammanhang som också utgör ett oerhört realekonomiskt hot mot Sverige, mot det svenska ägandet, mot den ekonomiskt och politiskt decentrerade makt som högern länge åtminstone sa sig eftersträva, mot den medelklass (inte bara arbetarklass) som till avgörande del uppbär ett sådant samhälle. Se på den amerikanska ekonomin idag, den amerikanska medelklassens situation. Se på utvecklingen i Europa i liknande riktning. Vilka typer av jobb som tillkommer och vilka som försvinner. Allt detta pekar åt ett helt annat håll än det du vill försvara.
Och till den nya ekonomiska ofrihet allianspartierna genomdriver kommer, från samma håll, helt nya, med vår frihets- och rättstradition helt oförenliga inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten, en ny, protototalitär politisk-korrekt ideologisk regim, ja ett övervakningssamhälle som snabbt rör sig i riktning mot en övernationell polisstat.
Det är i ljuset av hela detta sammanhang man måste förstå SDs politik. Det är i detta ljus man måste förstå bl.a. vad just statsskulden egentligen är, vilken innebörd och funktion den har i det större ekonomiska systemet. Hur kontrollen över den svenska ekonomin och ekonomiska politiken flyttas till centraliserade supranationella organ, dels rent privata (banker), dels nya politiska, som i hög grad kontrolleras av de förra. Och den roll såväl av problematisk ideologi som av problematisk maktpolitik drivna internationella organisationer och lobbygrupper spelar som pådrivande krafter i denna utveckling.
“När ska SD börja ta sig an substansiella politiska frågor egentligen?”
De nämnda ekonomiska frågorna, EU, grundlagsändringarna, Libyen, NATO, flyktinghjälpen, försvaret, kulturarvet, datalagringsdirektivet, genusterrorn, multikulturalismen, skolan, äldreomsorgen, massinvandringen, djurskyddet, brottsbekämpningen är inte substantiella frågor? SD har tagit sig an alla i riksdagen.
Jag håller som sagt med dig på de fyra punkter jag nämnde. Men jag befarar att många skulle tycka att den förståelse av allianspartiernas systemförändring och den uppfattning av vad som är substantiellt som du uttrycker inte inger något större förtroende för ditt politiska omdöme.
“Det är mycket tal om gamla folkbildningsideal och hur de förfallit i vår tid. Men stämmer det? För ett antal år sedan läste jag i Svensk Tidskrift en intressant artikel om hur den högre utbildningen i Sverige förändrats. Kortfattat rör det sig om en övergång från elituniversitet till masshögskolor. Det intressantantste med denna artikel i ST var konstaterandet att även om genomsnittsstudenten idag uppvisar en lägre bildningsnivå än sin motsvarighet för 50-60 åt sedan så har utbildningsnivån i landet aldrig varit högre än i vår tid.”
Ett typiskt uttalande som skulle behövas dissekeras ordentligt. Vadi består denna höga utbildningsnivå i? Genererar den samma samhällsnytta som den tidigare utbildningsnivå? Eller innebär det att utbildningsnivån bland våra arbetslösa ökats? Det är inte säkert, inte ens troligt, att den gamla typen av utbildning och bildning är optimal för vår tid, men det är säkert att dagens bildning inte heller är optimal. Bildningsnivån upprätthålls också genom att totalt omotiverade studenter ändå genomlider studier de helst skulle vilja slippa.
“En civilingenjör idag kanske inte duger lika mycket till som en civilingenjör av igår.”
Just civilingenjörssutbildningen är tämligen skyddad och till stor del förskonad från förfallet.
“SD ger jag inte mycket för. Ett parti vars partiledare upptas så mycket av tankar om fläskets betydelse på skolmatsedlar och formerna för badande håller inte långsiktigt.”
För det första, att ta bort en basföda som i princip svenska folket överlevt på är ingen liten sak. Du GÖR det plötsligt till en liten sak, av politiska skäl. Säg att vi tar bort potatisen då? Eller varför inte kaffet med alla latte-varianter, det behövs ju inte ens som föda, utan är ett rent njutningsmedel.
Vad gäller badregler samt fläsket också, så är en stor del av frågan VARFÖR vi skall ändra dem. Vi skall ändra dem p.g.a. inflytande från en främmande religion, det ÄR en rätt stor sak. Skulle vi ändrat badreglerna för att handikappade skulle fått tillträde till baden skulle väl ingen säga något, och alla skulle tagit den för den skitsak du vill göra det till.
Dessutom handlar väl rätt lite av Åkessons tal om fläsk och badregler? Mest har dessa argument kommit på direkta frågor från journalister, som försökt pressa Åkesson på signifikanta tecken på islamisering. När han väl ger dessa tecken, då flyger du på honom för att han bryr sig om skitsaker.
“Jag respekterar Anders Borg oerhört mycket mer för hans idoga arbete för att systematiskt nedkämpa statsskulden och öka min disponibla inkomst genom gradvisa inkomstskattesänkningar är “fläsk och badhusmannen” Jimmie Åkesson.”
Dessa eviga plånboksfrågor. Politikerna kan tydligen göra vad som helst bara du får lite mer i DIN plånbok. Sedan säger du att Åkesson ägnar sig åt skitsaker. Vad som INTE är skitsaker vet vi nu, några hundralappar mer i plånboken, så infantilt. Däremot vill du inte veta hur mycket vår massinvandring kostat, som förmodligen stora delar av vår lågavlönade befolkning betalat.
“När ska SD börja ta sig an substansiella politiska frågor egentligen?”
Oj, oj, oj, jag har läst så många verklighetsfrämmande motioner från de sju systrarna så du anar inte. Det som är substantiellt enligt dig är väl plånboksfrågor, och då främs gällande den egna plånboken. Nu finns det politiskt intresserade människor som bryr sig om hur vårt samhälle skall se ut för barnbarnen.
Vill du läsa något substantiellt så läs vårbudgeten från SD, släppt i dag.
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GY020&sourceid=%7b65B69FB9-C48A-4B6F-8219-5F917B5E1751%7d
Duger det?
Nåja, nu får Jan Olof svara, jag tvivlar inte på att han kan svara bättre och mer distingerat än mig.
“Dessutom handlar väl rätt lite av Åkessons tal om fläsk och badregler? Mest har dessa argument kommit på direkta frågor från journalister, som försökt pressa Åkesson på signifikanta tecken på islamisering. När han väl ger dessa tecken, då flyger du på honom för att han bryr sig om skitsaker.”
Förstå mig rätt, jag tycker inte heller att man ska sluta servera fläskkött på skolor och att inför könssegregerat bad. Men måste Åkesson nämna dessa exempel på islamisering i femtielva debatter? Tunt med konkreta argument tycks det mig. Särskilt orolig för en islamisering av landet är i vart fall inte jag. SD:s kulturpolitik imponerar också föga på mig. Mer stöd till hembygsgårdar, traditionell folkmusik och slikt står inte på toppen av min politiska agenda.
Sedan att SD positionerat sig till vänster om alliansen och tänker agera bromskloss i riksdagen ifråga om reformer på arbetsrättens, skattepolitikens och socialpolitikens område gör mig faktiskt riktigt purken. När politiken partiet för i flera viktiga avseenden är sossetramsig så kan jag inte sympatisera med den det allra minsta. Jag är inte oroad över islamiseringen av Sverige. Desto mer oroad av att viktiga reformer av vårt skattesystemet och socialförsäkringssystem ska bromsas upp av blågula gossar som positionerat sig i opposition till regeringen i ett politiskt spel för att få komma till förhandlingsbordet och påverka invandringspolitiken.
SD för en gråsossig politik nästan över hela linjen. Utbildningspolitiken, försvarspolitiken och invandringspolitiken är undantagen som bekräftar regeln. Nej, detta bådar inte gott för framtiden. Om SD ändå kunde stödja den viktiga reformlinje som Alliansen står för istället för att alliera sig med sosseriet. Men det verkar inte bättre än att de tjugo nya riksdagsledamöter vi fått är blågula sossar!
“Dessa eviga plånboksfrågor. Politikerna kan tydligen göra vad som helst bara du får lite mer i DIN plånbok. Sedan säger du att Åkesson ägnar sig åt skitsaker. Vad som INTE är skitsaker vet vi nu, några hundralappar mer i plånboken, så infantilt. Däremot vill du inte veta hur mycket vår massinvandring kostat, som förmodligen stora delar av vår lågavlönade befolkning betalat.”
Jag vet redan på ett ungefär vad invandringen kostar: 40-60 miljarder om året. Efter den ekonomiska krisen kanske något mera. Att låginkomsttagare skulle bära den största bördan för detta är ett orimligt påstående eftersom de betalar minst skatt. Denna regering har sänkt skatten och de flesta har fått betydligt mer än några hundralappar i plånboken. Tycker du att det är en oviktigt i vilket skick statens finanser är, hur höga arbetslöshetstal vi har och vilka skatter vi ska betala? Det tycker inte jag.
Vilka besparingar på invandringen tror du att SD kan göra egentligen? Det handlar om tio-tjugo miljarder kronor i minskade kostnader på medellång sikt (denna mandatperiod och en bit in på nästa). Vad i övrigt har partiet att erbjuda? Debatter om svenskfientlighet, slöjor, fläsk, badhus och extrema islamistiska rörelser i landet. Ska detta anses vara så viktigt att ett parti som inte erbjuder några lösningar på hur vi ska få fler i arbete, ordnade statsfinanser och ett normaliserat skattetryck ska ges mer utrymme att påverka svensk politik.
Jag förstår inte den hållningen…
Jag svarar gärna på dina repliker till Robert också, men får jag först be dig presentera dig själv, med ditt fullständiga och riktiga namn? Det finns en gräns för hur mycket tid jag är beredd att avsätta för diskussion med för mig helt okända, anonyma personer, i synnerhet när deras bidrag är av sådan art att diskussionens värde och meningsfullhet kan befaras bli otillräckliga (jag säger inte att det är uppenbart att de skulle bli det i ditt fall, bara att det – eftersom jag finner din kritik mycket ytlig, ja på Alliansens nivå – kan befaras). Du har ju såvitt jag kan se heller inte de skäl för anonymiteten som vissa andra kommentatorer sagt att de har. Som du kanske har sett i tidigare inlägg och kommentarer har jag fört en ganska utförlig problematiserande diskussion om anonymitetskulturen på internätet.
Det är mycket i inlägget som jag kan hålla med om, och i hög utsträckning är vi nog inspirerade av liknande traditioner, men min misstro mot SD:s avsikter och möjligheter är större. För att ta ett dagsaktuellt exempel: hur ser Du på SD:s stöd till det, skulle jag mena, anti-svenska partiet Sannfinländarna? Tyder inte det på att SD alltjämt uppvisar väldigt problematiska drag?
Du misstror inte bara SDs möjligheter utan också deras AVSIKTER? Vad menar du med det?
Jag anser att man i olika former bör stödja finlandssvenskarna, svenska språket och den finlandssvenska kulturen. Det är möjligt att Sannfinländarna går för långt. Men det är begripligt att SD stöder dem med hänsyn till flera andra frågor. På vad bygger du uppfattningen att de är generellt anti-svenska?
Vilka avsikter SD har är en komplicerad fråga som inte är lätt att svara kort på. Jag tycker emellertid att stödet till Sannfinländarna ger skäl att förmoda att de inte är de man skulle önska. Det är möjligen begripligt att SD stöder Sannfinländarna, men det är inte försvarligt. Jag tycker överhuvudtaget att det är skandalöst att ett svenskt riksdagsparti stöder ett parti som motarbetar svenskans ställning i Finland. Här hade SD verkligen möjligheten att visa villkets sorts parti man inte är, men man gjorde precis motsatsen till vad man borde ha gjort.
Med anti-svensk avsåg jag i första hand språkfrågan. Den finlandssvenska kulturen är otänkbar utan det svenska språket. Om man är fientlig mot det svenska språket finns det skäl att förmoda att man inte har så mycket till övers för den svenska kulturen över huvud taget.
“Jag tycker överhuvudtaget att det är skandalöst att ett svenskt riksdagsparti stöder ett parti som motarbetar svenskans ställning i Finland.”
SD är det enda parti som stödjer svenska språkets ställning i Sverige, vilket inte de övriga partierna gjort, det är kanske inte skandalöst? SD är det enda parti som krävt att svenska språket skall vara undervisningsspråk och samtalsspråket på landets skolor. Har ni reagerat över det?
Att SD skulle kritisera och ta avstånd från Sannfinländarna, trots att vår politik på många områden, samt ideologi, är så lika är uteslutet. Men det skulle vara en önskedröm för alla de som motarbetar SD med alla medel. Så glöm det, vi tar INTE avstånd från Sannfinländarna.
Undervisningen skall fortsättningsvis vara frivillig, i stället för obligatorisk. Det gäller två timmar i veckan i två år. Vi hoppas att många väljer svenska frivilligt. Sker det inte frivilligt är det kanske dödfött i alla fall.
Visst är det skandalöst att svenska språket inte värnas mer än det gör. Svenskans ställning i Sverige var emellertid inte frågan.
Jag förstår verkligen inte varför ett avståndstagande från sannfinländarna på denna punkt (därav följer inte en kritik av sannfinländarna på alla punkter), skulle vara en önskedröm för de som motarbetar SD. Kan Du utveckla det? Tvärtom skulle min uppfattning av SD påverkas mycket positivt av detta. Det nuvarande förhållningssättet bidrar till att skapa en bild av SD som man rimligen inte borde önska sig.
Vilka andra ämnen anser Du skall göras frivilliga? Att göra det frivilligt är nedprioritera det. Svenskans ställning i Finland är redan problematisk som den är; den rakt motsatta språkpolitiken vore det rimliga. Sannfinländarnas språkpolitik är populism i dess sämsta betydelse.
“Visst är det skandalöst att svenska språket inte värnas mer än det gör. Svenskans ställning i Sverige var emellertid inte frågan.”
Jo ur en aspekt. Om man kritiserar SDs inställning angående svenska språkets ställning i Finland, samtidigt som man fullständigt struntar i samma fråga i vårt eget land, så visar ju det att det inte är själva sakfrågan som är den springande punkten.
“skulle vara en önskedröm för de som motarbetar SD. Kan Du utveckla det? ”
Så gärna, at your service. Om Sannfinländarna och SD stödjer varandra så vinner båda parter på det, alltså enligt den enklare logikens lagar något som motståndarna inte vill, och tvärtom naturligtvis. Att de rabiata motståndarna till SD faktiskt resonerar i termer som dessa skriver Lisa Bjurwald rent ut i sin senaste bok “Europas skam”. Förövrigt en intressant inblick i hur dessa fanatiker tänker, deras föreställning om demokrati är inget jag rekommenderar, annat än för typer som Lukasjenko.
“Det nuvarande förhållningssättet bidrar till att skapa en bild av SD som man rimligen inte borde önska sig.”
Jasså, kan du utveckla det? Alla jag talat med anser denna fråga rätt perifer, hur kan du då ge den så oerhört stor betydelse? Något stämmer inte riktigt här, en varningsklocka börjar pingla i mitt bakhuvud här.
Fler ämnen som kan vara frivilliga? Ja sång och vissa andra konstnärliga ämnen kan väl vara det. Språk valde jag både från och till på gymnasiet, jag läste t.o.m. ryska ett år minns jag.
Den springande punkten är kanske vad man uppfattar som perifert och centralt. Jag, och också Jan Olof såsom jag uppfattar hans kommentar, uppfattar det inte som perifert. För ett svenskt riksdagsparti måste svenska minoriteters förhållande i utlandet tillhöra de viktigaste utrikespolitiska frågorna över huvud taget — mycket viktigare än t.ex. Israel-Palestina-konflikten som vissa SD:are väldigt fokuserat ägnar sig åt. För den svenska nationalistiska rörelse, som SD anser sig vara en arvtagare till, var detta av högst central betydelse. Det gällde inte bara den finlandsvenska minoriteten; Föreningen Heimdal skänkte t.ex. 1922 pengar till ett bibliotek i Gammelsvenskby. (Detta finns dokumenterat i ett protokoll från den 7 oktober 1922). Särskilt viktig är förstås den finlandsvenska, en term som en gång Åboprofessorn Rolf Pipping myntade, minoriteten, i vad som en gång var vår östra rikshalva. Språkfrågan är här central och det går utöver den finlandssvenska minoritetens intressen; svenskan krävs också för att finnarna skall förstå sig själva.
Jag förstår inte vad Du menar med att något inte riktigt stämmer här.
Jag instämmer egentligen i vad du säger här, Pettersson.
“Vi hoppas att många väljer svenska frivilligt.”
Detta är en stor fråga Robert. Kunde man tänka sig att partiet, om man nu nödvändigtvis måste stödja Sannfinländarna även i språkfrågan, samtidigt sänder ut några starka positiva signaler om den finlandssvenska kulturen?
Det är mycket olyckligt om intrycket förmedlas att partiet inte förstår och inte förmår uppskatta den. Vi har att göra med en unik historisk skapelse som ibland nått höjder som överträffat vad vi uppnått i Sverige. Det handlar här inte bara om förståelsen av vad Finland är, utan också av vad Sverige är.
De andra riksdagspartierna har ingenting att berömma sig av i denna fråga heller (för att alltså inte tala om frågan om det svenska språket och den svenska kulturen i Sverige). Tyvärr är omedvetenheten om den finlandssvenska kulturens väsen och värde märkligt utbredd i Sverige i allmänhet, och finlandssvenskarna har länge med rätta klagat över det bristande stödet.
Av detta skäl skulle nog dessvärre uppfattningen av SD inte påverkas av ett avståndstagande i språkfrågan i sådan utsträckning som Simon antyder. Men det är rätt i sak och från mitt perspektiv i högsta grad önskvärt, ja, jag skulle vilja säga nödvändigt, att partiet nu, efter att ha uttryckt sitt stöd för Sannfinländarna, också gör en kraftfull markering till förmån för den finlandssvenska kulturen.
Sjävklart.
“För ett svenskt riksdagsparti måste svenska minoriteters förhållande i utlandet tillhöra de viktigaste utrikespolitiska frågorna över huvud taget — mycket viktigare än t.ex. Israel-Palestina-konflikten”
Den är ingen svensk minoritet vad jag vet, utan en svenskspråkig minoritet. Vilka andra partier har tagit denna fråga på allvar då? Inget vad jag vet. Något annat parti har kommenterat SD:s inställning, möjligen att M släppte någon kommentar också i frågan. Så då utgår jag ifrån att du är lika kritisk mot alla övriga partier, och inte kan ta dem på allvar heller.
Vad gäller palestinakonflikten så har jag själv i princip alltid avstått från att kommentera den. Vi vet i princip inget om konflikten förutom det medier delger oss, medier som vi annars vet ljuger rätt friskt. En del SD:are har varit där nere och de kommenterar den naturligtvis. Det vi vet om konflikten är att den aldrig verkar ta slut, det är en långkörare värre än Dallas.
Jag kan inte komma ifrån att frågan ändå är överdriven från dig. Det är inte ens ett skarpt förslag ännu utan står i SF:s program. Det är inte heller så att svenskan skall förbjudas i undervisningen, utan bedrivas på frivillig grund även fortsättningsvis. Elever från östra Finland skall kunna läsa ryska i stället, om jag förstått saken rätt. Men då rör det sig ju i alla fall inte om den svenskspråkiga minoritet vi här talar om. De väljer väl svenskan frivilligt ändå förmodligen.
Det rör sig också om två undervisningstimmar i två år, det är sålunda ingen fullständig språkkurs i alla fall. Det är sålunda INTE så att det handlar om att lära sig det svenska språket eller inte.
Detta är en punkt på SF:s program som jag från första början inte applåderat, jag har skrivit det på olika bloggar innan. Men på många andra punkter är SF:s program mycket likt det SD har. Skulle vi fullständigt tagit avstånd från SF bara för denna punkt? Absolut inte enligt mig, strategiskt vansinne, vansinne i övrigt också. Det är bättre om vi kan närma oss SF och påverka dem då, eftersom vi båda är nationalistiska och systemkritiska partier.
Självklart är detta en inställning som inte delas av våra meningsmotståndare i Sverige. De vill självklart INTE att vi skall ha något som helst samarbete med SF. De har bearbetat (om jag förstått saken rätt och läst lite mellan raderna) SF för att ta avstånd från SD, och nu pressar de SD för att ta avstånd från SF. Man får ju vara blind för att inte se den strategin. Att vara politiker innebär också att kunna tänka strategiskt, samt lika viktigt, se motståndarnas strategier.
Vi tänker INTE gå våra politiska motståndare till mötes, inte i denna fråga och inte i andra frågor heller. Det vi vinner på förlorar våra motståndare på, och tvärtom. Det räcker nästan att våra motståndare vill och pressar på, för att vi skall fundera på att göra tvärtom.
Varför detta oerhörda intresse för SD:s inställning i språkfrågan och den översvallande viljan att SD skall ta avstånd från SF p.g.a. den? Det är ju inte så att M och S vill att SD skall driva andra frågor för att påverka politiken, verken i vårt land eller i utlandet. I snart sagt alla andra frågor är det precis tvärtom. De övriga partierna struntar fullständigt i SD:s inställning och möjligheter att påverka, utom i just denna enda fråga. Så ursäkta om jag är en smula misstänksam.
Jag tycker Du försöker förskjuta frågan till vad övriga partier gör och inte gör. Jag representerar inte något parti och behöver inte klä skott för vad de ägnar sig åt. Klart är i alla fall att inget annat parti uttryckt sitt stöd för Sannfinländarna, och de är därmed litet bättre just på denna punkt. (Även om jag inte gör mig några illusioner, utan förstår att de inte heller bryr sig speciellt mycket om finlandssvenkarna).
Det är möjligt att kritisera Sannfinländarna just på denna punkt, och berömma dem på andra punkter. Något antingen-eller gives inte. Det är väldigt viktigt för ett nationalistiskt parti, att visa vilken sorts nationalism man inte står för. Att inta en rent svassande hållning till Sannfinländarna vinner man inget på.
Det här om frivillighet har jag redan bemött. Man kan tillägga att ett frivilliggörande av svenskan förmodligen kommer göra att svenskkunskaperna i än högre grad beror av social bakgrund; på vissa mindre skolor kommer det sannolikt inte finnas någon svenskundervisning alls. Detta borde väl ni, som någon form av arbetarparti, inte önska. Svenska tillhör de ämnen som är så pass viktiga, att man inte kan göra de frivilliga.
Frågan är viktig, för att den är av grundläggande principiell betydelse. Om man missar så totalt i denna fråga, finns det skäl att anta att det inte är så mycket bevänt med det sverigedemokratiska tänkandet över huvud taget. Det finns ingen anledning att misstänkliggöra alla som på något sätt kritiserar SD; att mena att all kritik skulle vara oberättigad håller jag för obskurantism.
Nej nu har jag tröttnat på denna maratondiskussion. Ja det är möjligt att det inte är så mycket bevänt med tänkandet hos mig eller andra, ja det är möjligt att du är mycket smartare än oss. Nej, vi tänker inte gå ut och kritisera SF offentligt, nix! Det var mitt absolut sista ord i frågan, härmed lämnar jag denna diskussion definitivt då argumenten upprepas i det oändliga här, dessutom skiner solen ute. Ha det bra!
Inkommen från solen ser jag att jag måste ingripa här.
Stödet till SF är enligt min mening inte bara begripligt utan också försvarligt. Men det förutsätter det samtidiga försvar för finlandssvenskarna, deras språk och deras kultur som jag efterlyste, och jag är glad att du välkomnar mitt förslag om en kraftfull markering här Robert.
Säkert har partiföreträdare som Richard Jomshof och Erik Almqvist som båda, som jag just fått påpekat för mig, har finsk bakgrund, och även Mattias Karlsson som är historiskt medveten, också all förståelse för detta.
Men Simon, du (jag fortsätter med litet d här eftersom jag här råkade börja så och för enhetlighetens skull, men innebörden är Du) har helt rätt i att man kan och bör stödja SF med urskillning. Att SD explicit klargjorde att stödet omfattar också just språkfrågan kanske kan ses som ett uttryck för spontan välvillig generositet vid det speciella tillfället för SFs stora framgång? Det behöver inte vara detsamma som svassande.
För visst är det möjligt att uttrycka stöd, betona den politiska och ideologiska närheten och utveckla samarbete utan att ta fasta på språkfrågan, ja samtidigt som man inom ramen för samarbetet problematiserar just den. Robert öppnar ju faktiskt också för möjligheten av just detta (“Det är bättre om vi kan närma oss SF och påverka dem då”) och markerar att han själv “från första början inte applåderat” SFs ståndpunkt här.
Du har också självklart rätt Simon i att det är helt fel att misstänkliggöra alla som på något sätt kritiserar SD och hävda att all kritik skulle vara oberättigad – även om jag inte kan se att Robert verkligen gjorde sig skyldig till detta. Säkert delar han min uppfattning att det finns en hel del kritik som är välgörande för partiet.
I synnerhet, skulle jag vilja insistera, bör man ta fasta på och välkomna konstruktiv kritik från partiellt sympatiskt inställda personer, även när den, som i ditt fall, är skarpt formulerad.
Idag sken dock solen på sådant sätt att vi väl får ha förståelse för att Robert drog sig ur diskussionen.