Individualitetsmedvetande och bildningsideal

Individualitetsmedvetandet är, som jag nämnt, ett av de typiska drag som länge ansågs känneteckna grekerna, i högre grad än den forntida orienten. Thukydides’ kända återgiving av Perikles’ begravningstal, hans s.k. ἐπιτάφιος λόγος, brukar betraktas som en klassisk locus där skillnaden i anda kan tydligt förnimmas. Individualitetsmedvetandet framstår här i dess sammanhang med Athens statsskick och hela kultur och tradition.

Athenaren är liksom andra hellener bunden vid stadsstaten. Men det är just genom dennas begränsning och karaktär som han anses ha kommit att äga en ny och annorlunda känsla för värdet och värdigheten i den personliga uniciteten – till skillnad mot vad som var förhållandet i den centralistisk-hierarkiska despotism som av grekerna själva, åtminstone alltsedan Herodotos, ansågs prägla perserriket och orienten i allmänhet. Med sin frihet och demokrati profilerar sig grekerna mot den främre orientens slutet kosmologiska politisk-religiösa ordning.

Detta individualitetsmedvetande har alltså ansetts vara ett faktum på Perikles’ tid. Men redan hos Homeros finner vi ju ofta en blick för enskilda karaktärer och de i vår tids mening personliga särdragens betydelse för handlingar och skeenden. Så är fallet också i det attiska dramat. Det “förterminologiska” persontänkandet kan också i stor utsträckning sägas vara förhanden i vad som kan kallas det karaktäristiska, mer allmänna grekiska och romerska bildningstänkandet, det som sammantaget kom att forma παιδεία såsom beskrivet av Werner Jaeger.

Platons och Aristoteles filosofiska och pedagogiska idéer, där beskrivningen av utbildningen är nära relaterad till deras helhetliga åskådningar, Platons fokus på filosofens egenskaper och Aristoteles’ utläggningar om karaktärens utveckling genom vanornas formande, om den sanna vänskapen som förutsättande denna kultivering o.s.v. – allt detta kretsade kring en verklighet som senare delvis, utöver den allmänhumanistiska terminologin, kom att beskrivas i personlighetens. Deras ideal motsvarade inte riktigt den i sin latinska form kända, av Terentius räddade sentensen från Menandros: homo sum, humani nil a me alienum puto (jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande), som senare för många kommit att definiera en humanistisk hållning. En hel del mänskligt var för dem främmande: den formationskultur de beskriver präglas av urskillning, uppnåendet av moralisk karaktär är en process i vilken människans högre, ädlare, förnuftiga och andliga sida utvecklas och hennes lägre sidor avvecklas eller åtminstone behärskas.

Jaegers klassiska verk om παιδεία fokuserar emellertid på den grekiska karaktärsdaningen och de allmänna grekiska humanistiska personlighetsidealen som produkter av den grekiska kulturens utveckling i dess helhet, alltifrån den arkaiska tiden. Fastän det konkreta fokus för idealens förverkligande är just den individuella mänskliga personens karaktär, ses kulminationen av detta förverkligande såväl som av dess artikulation under den klassiska perioden som oupplösligt förbundet med stadsstatens sociala och allmänkulturella förutsättningar.

Under loppet av retorn Isokrates’ liv övergick den hellenska egenarten till historieromantik och program i vältaligheten. Stadsstaterna ersattes av hellenismens långt mer kosmopolitiska och individualistiska storriken. Idealen levde vidare samtidigt som deras historiska förutsättningar förändrades. Under den hellenistiska eran blir individualitetsmedvetandet i allt högre grad till individualism. Termen person härrör från teatern, och i den hellenistiska erans dramatik, exemepelvis hos Menandros, har känslan för den unika individualiteten redan drag av denna individualism.

Theofrastos Karaktärer, ett verk från denna tid, försöker beskriva allmänna typer. Men vi lär oss lika mycket om författarens tid och miljö och dess människor som om dessa typer, och i jämförelse med filosofins spekulationer om den allmänna mänskliga naturen och om människans idé innebar detta verk, och andra liknande exempel, ett steg i riktning mot ett mer partikulariserat människostudium. Menandros anses ha lånat åtskilligt i gestaltandet av sina konkreta dramatiska rollpersoner från just Theofrastos. Till skillnad från Platons och Aristoteles diskussioner framställdes i denna nya typ av karaktärsstudium varken ideal eller idéer, utan varnande exempel. Och den exklusiva, urskiljande, elitistiska och aristokratiska idealismen kompletterades gradvis med en allsidigare humanitet, som, utan att därför urskillningslöst acceptera dem, något som vore oförenligt med idealets kontinuitet, ändå ville uppfatta människans värdighet även med hennes brister och svagheter.

Den hellenistiska och romerska litteraturen bär rikhaltigt vittnesbörd om ett individualitetsmedvetande sprunget ur livet själv och den samhälleliga och kulturella verkligheten, ett medvetande som på olika sätt fortfarande växelverkar och samspelar med de allmänna, från det klassiska Grekland traderade och kontinuerligt tolkade och utlagda idealen. I skönlitteraturen kunde människostudiet självfallet ytterligare individualiseras. Här finns exempel på en större mångfald av formella och innehållsliga konventioner, men också på större frihet från och s.a.s. bättre individuell tillägnelse av dem än vad vi under många århundraden skulle finna i den efterföljande kristna enhetskulturen.

Den hellenska bildningen övertogs av romarna som ideal. Ciceros humanitas var ett försök att vidareföra grekernas παιδεία. Men det innebar att det var ett försök att i romerskt sammanhang uttrycka som ideal något som i Grekland i åtminstone högre grad kunnat bli en verklighet. Den allmänhellenistiska föreställningen om den av förnuftet behärskade och därmed såväl fria som harmoniskt utvecklade människan, med blicken riktad mot det offentliga livet, men hyllande filosofins primat, sammanfattades i föreställningen om humanitas som ett den grekisk-romerska kulturmänniskans ideal. Det var varken en definition eller en beskrivning av personligheten i vår moderna mening, utan ett ideal för dess utveckling med den tydliga “klassicistiska” karaktären av allmänhet.

Sådana ideal för personligheten och dess utveckling kan inte förbises i det historiska studiet av personbegreppet. De växelverkar ofta på väsentliga och medvetet reflekterade sätt med den personliga individualiteten på olika nivåer, från det rent mänskliga, i mer kroppslig mening, till det själsliga. Men ett ideal är inte riktigt samma sak som en platonsk idé. Människans bildningsideal innehåller annat än den människans idé som vi ser som den platonska och som står i ett visst förhållande till sinnevärldens individuella människor. Det innehåller också annat än den själens idé, som hos Filon står i ett bestämt förhållande till de individuella själarna. I spänningsfältet mellan idé, människa, själ och ideal utspelar sig mycket av det som är av betydelse för personbegreppet.

Men man måste konstatera att vi redan begränsats till den tillfälliga, förgängliga, rent humanistiska nivån på ett historiskt nytt sätt, ett sätt som kom att definiera västerlandet och som innebar ett anmärkningsvärt förytligande. Och man kan notera att det är ett förytligande som ligger helt i linje med den ursprungliga förståelsen av personen som teaterns mask.

Ur den verkliga filosofiska eller – mer egentligt – sofiska insiktens perspektiv är det en okunnighet och fåfänglighet, ett kvardröjande på de tidigaste och mest omogna av livets utvecklingsstadier, att endast, ja även att huvudsakligen uppmärksamma och ägna sig åt Människans, d.v.s. den förbiflimrande, alltid inom kort sjuknande och döende, blott mänskliga psyko-fysiska apparatens kulturella och egenskapsmässiga förfining, i tron att denna existerar och agerar i en Verklig, Objektiv och Bestående tid-rumslig Värld. Hur uppkommer denna förståelse? Inte genom någon objektiv nödvändighet, något sakernas eget tillstånd. Den uppkommer genom vår identifikation med det psykofysiska komplex vi förstår som människan, med den jaghet det alstrar och med dess oupphävbart ändliga och relativa perceptioner: med det vi oftast kommit att kalla och mena med vår person, vårt personskap. Det handlar om en illusion, ett skuggspel, ett skuggmaskspel. Det klassiska humanistiska bildningsidealet sådant vi här antytt dess grunddrag ligger vid sidan av eller åtminstone, när de i någon mån förenades, nivåmässigt under de även i Grekland och Rom förefintliga, de österländska andliga traditionerna mer eller mindre motsvarande och av dem ofta inspirerade esoterisk-andliga riktningarna och deras insikter.

Platonismen orkade inte generellt lyfta ens den högsta, dominerande kulturen i den antika världen till deras högre nivå. Dess normala begränsning till den humanistiska nivån, även i dess ädlaste form, innebär i jämförelse med de traditionella andliga kulturerna, där de högre insikterna åtminstone alltid var av samhället officiellt erkända som just sådana, en fatal existentiell blindhet som leder till att det mänskliga livets verkliga, andliga horisont och potential skränks in, gradvis försvinner ur sikte, och går förlorad. Och detta är något som en hel civilisation med tiden visat sig kunna vara inriktad på att befrämja, häxad av de vetenskapliga framstegens på motsvarande sätt begränsade värden som denna den mänskliga uppmärksamhetens radikala inskränknings fenomenella koncentration naturligt skapat. Men denna lägre nivå äger också ett slags skuggverklighet, och inom dess begränsade ram, på den humanistiska nivåns plan, äger det psykofysiska komplexets personskap utan tvekan en relativ vikt som, under förutsättning av det större och högre sammanhanget inte lämnas ur sikte, gör det värt fördjupat studium.