Jan Olof Bengtsson

Ibland tenderar Eckhart att gå utöver både den plotinskt influerade mysticismen och den delvis nya uppfattningen av Gud som intellectus i riktning mot den radikalmonismens läran om den individuella själens slutliga individuella upphörande genom förening och sammansmältande med den Gud som är övervarats totalt bestämningslösa enhet. Lindbom, exempelvis, pekar på detta [Mystik (1990), 110-13; Före solnedgången  (1993), 73.] Själv monist ligger Lindbom nära Eckharts ståndpunkt, men det är viktigt att påminna om att den äldre intellektivitetsandlighet vars förnyelse av Lindbom likaledes försvaras även förelåg skild från den radikala monismen monismen i dennas form av ren illusionslära av den typ vi ibland finner i vissa extrema tolkningar av såväl Vedanta som buddhismen, eller, eller och, i form av den nämnda uppfattningen om slutligt sammansmältande och upphörande av individualiteten. Man får exempelvis inte förbise att Plotinos inte försvarar någon av dessa ståndpunkter.

Ifråga om den framväxande och sig ständigt utvecklande personkategorin intar de västerländska mystikerna en ambivalent ställning. Deras långtgående monism förnekade å ena sidan i än högre grad än ortodoxin den mänskliga individualitetens värde, ja den förnekade rentav all personliget även på det andliga planet, och stod stundom till och med oförstående inför Gudomspersonernas trehet och åtskillnad. [Om detta Alois M. Haas, ’”…das Persönliche und Eigene verleugnen”: Mystische vernichtigkeit vnd verworffenheit sein selbs im Geiste Meister Eckharts’, i Frank & Haverkamp, Hg., Individualität, (1988).] Platonsk, plotinsk, gnostisk och indisk är den eckhartska läran om själen som oskapad, eller om åtminstone ett oskapat element i själen, en gudomlig scintilla eller Fünklein. För denna typ av mystik är denna  endast en delaktighet i den gudomliga enheten och därmed närmast motsatsen till det personliga. Medvetna om den nya individualitets- och personlighetskänslans framträngande fördömer dessa mystiker den därför desto skarpare. Men det måste framhållas att inte alla mystiker uppvisade lika långtgående tendenser som Eckhart;  även tidigt fanns också sådana som kvarhöll åtskillnaden också i det högsta tillståndet. De mer precisa filosofiska formuleringen av båda dessa ståndpunkter inom ramen för denna nygamla mystik förblev otillfredsställande.

Å andra sidan var just de monistiska mystikernas ståndpunkt på grund av dess självständighet, det sätt på vilket den stred mot den av kyrkoorganisationen upprätthållna exoteriska ortodoxin, ett uttryck för samma nya individualistiska frihet gentemot den yttre auktoriteten. Karl Joachim Weintraub fångar mycket av komplexiteten i mystikernas situation, erfarenheter och insatser i avsnittet om Suso, Teresa och Madame Guyon i The Value of the Individual: Self and Circumstance in Autobiography från 1978. Oberoendet av den yttre auktoriteten och den kunskapsmässiga självtillräckligheten aktualiserade samma problem som den tidiga kyrkan hade identifierat i de olika gnostiska riktningarna. De okontrollerbara inre uppenbarelserna och erfarenheterna var ett hot mot den yttre organisationen och dess maktstruktur, och svaret blev en hel världsbild som byggde på yttre kontrollerbarhet och på ett förkastande av den platonska dualismen. Men liksom under antiken ledde självfallet också den nygnostiska typen av andlighet till vilt subjektivistiska missbruk, inte minst under reformationstidevarvet – Luther fördömde ju det hela som “svärmeri”. Men som vi skall se, hade också de striktare formerna av platonisk andlighet gått förlorade på grund av såväl den kyrkliga ortodoxins makt som av dess karaktär: denna andlighet och filosofi, med dess annorlunda uppfattning av den “mänskliga” identiteten, kunde av distinkta historiska orsaker numera ofta endast förekomma i svärmiskt-förvrängd form.

Svärmisk var dock icke Jakob Böhme, men väl en i högsta grad självständig skomakare. Med honom förändras mystiken såtillvida som i Gud en ny princip införs, Ur- eller Ogrunden, den negativa, mörka princip ur vilket det onda skall förklaras och som också har drag av blind vilja. Drews betecknar hans lära som även subjektivistisk och naturalistiskt färgad. [Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), I, 39.] Lindboms anslutning även till Böhme [Se exempelvis Mystik, 122-8.] är i ljuset av vissa av Lindboms egna övriga ståndpunkter ingalunda i alla avseenden självklar (jag kan dock här inte gå in på de utförliga diskussionerna om förhållandet mellan esoterism och exoterism med hänsyn till detta enskilda historiska fall).

Förhållandet mellan den allmänna och gemensamma subjektiviteten å ena sidan och individualismen å den andra är en senare modernitetens problematik, men även när han når fram till dess tid vill Weintraub teckna den gradvisa utvecklingen av en kvalificerad individualitet, som står fri från subjektivismens faror. Genom upptäckten av och de nya språkliga uttrycken för det inre livets rikedom, känslan, och den direkta inre kunskapen, gav mystikerna ett oundgängligt bidrag till den moderna individualitetens utveckling.

Någon subjektivitetens gemensamma ordning som kunde även samhälleligt och etiskt hålla tillbaka missbruken och tillåta det inre utforskandets fortgång i ordnade former, hade ännu icke utvecklats. Mystikernas egen personliga individualitet stod mot den blotta yttre kyrkliga auktoriteten, hur mycket denna än teologiskt, på sitt sätt och på sina områden, värnade individualiteten mot deras läras impersonalism. Endast rent negativt, såtillvida som den hindrade det specifikt radikalmonistiska läromässiga hotet mot individualiteten, bidrog denna auktoritet i denna situation till individualitetens utveckling.

Men om mystikerna var på väg att gå utöver monismen och återupptäcka den andliga individualitet vi också på olika plan i olika fall återfinner i platonismens stora och vida tradition, stred naturligtvis även den mot ortodoxin på grund av dennas distinkta bibliska och numera i thomistiska termer utlagda förståelse av människans natur och dess begräsning av individualiteten till den nivå på vilken man här rörde sig.

Kyrkan kom att utveckla principer och former för ett mått av tolerans även mot mer radikala mystiker, liksom man också, mutatis mutandis, gjorde det inom islam. Men hela problematiken med en potentiellt eller aktuellt samhällsfarlig mystik var från början till största delen skapad av den distinkta abrahamitiska exoterismen sådan den historiskt gestaltat sig.