Mer från RKP:s tredje kongress – Fredrik Albin Svensson
Den svenska populistnationalismen skulle ha kunnat röra sig i riktning mot en egen partiell motsvarighet till denna konservativa analys och politik, fri från vänsterns allmänåskådnings- och värderingsmässiga brister. Den skulle ha kunnat bygga på sin egen variation av det nödvändiga sättet att hantera de här beskrivna problemen, den här analyserade situationen, utan de svagheter och ytligheter rörande massmigrationsfrågan som RKP, med hela den svenska vänstern, uppvisar.
Det hade inte varit svårt, om den tagit den socialkonservatism SD nominellt bekänner sig till på allvar, vidareutvecklat, modifierat, fördjupat och kompletterat den, och på vissa punkter tonat ned nationalismen till förmån för den högre-kosmopolitiska inter-nationalism som idag är mer nödvändig än någonsin.
Ett SD på vad jag under min tid i partiet försökte beskriva som en ny, tredje nivå av dess utveckling skulle ha kunnat bli den självständiga, historiska kraft som nu blivit akut nödvändig för Sveriges räddning undan – bevarande från, konserverande från – den sjunkande Epsteinatlanticismens krigsimperialism som utan hinder kunnat ta över efter partiets atlantsvek.
Det trångskränkt unksunkiga hade då kunnat vädras ut, och den värdefullt autentiska populismens legitima “missnöje” kanaliseras och formas till en adekvat, egentlig och nyskapande konservativ revolution. Nu har de ingen egen grund att stå på. De tycks därför gå till historien som endast en sorglig, integritetslös marginalparentes i västs atlanthögerledda nedgång och den mörka period som dess tilltagande desperata och blint nihilistiska krig lett mänskligheten in i.
Olle Bengtsson 