Thinkers of the New Left

Första upplagan (1985) av den bok av Scruton som nu, i sin 30 år senare utgivna, starkt reviderade andra upplaga, är mer känd som Fools, Frauds and Firebrands, med den gamla huvudtiteln som undertitel:

Den andra upplagan innehåller tillagda kapitel om Hobsbawm, Lacan, Deleuze, Said, Badiou och Žižek, vilket kanske gör gränserna än mer oklara för den nya vänster vars definition redan i den första var vag. Gramsci och Lukács kunde väl, exempelvis, bara förstås som tänkare som var “of the New Left” inte i den meningen att de själva tillhörde den, utan bara såtillvida som de, eller i Lukács fall mer exakt hans tidiga Historia och klassmedvetande, lästes av och var viktig för den. Inräknandet av Foucault blir litet märkligt i ljuset av hur hans tänkande såväl av honom själv som av andra, som kretsen av de “nya filosoferna”, kunde användas för liknande syften i kritiken av Sovjetunionens och Östeuropas system som Scrutons egna, och överlappade och lät sig förenas med neoliberalismens och neokonservatismens politik. J. K. Galbraith och Ronald Dworkin var väl vanliga vänsterliberaler, knappast några nyvänstertänkare. T.o.m. Althusser är ett tveksamt fall.

Detta var hursomhelst den första bok av Scruton jag läste när den dök upp i någon av de många stora boklådor som då fanns i Stockholm och där man, liksom i de ävenledes många antikvariaten, tillbringade lika mycket tid som på KB, diskuterande på de gamla konditorierna kring Odenplan och Stureplan, och t.o.m. hemma i fåtöljen med läsning. En del av materialet hade, framgick det, publicerats i hans tidskrift Salisbury Review. Tidigare hade han utgivit The Meaning of Conservatism (1980) och en rad verk om estetik, kulturpolitik och filosofihistoria. Man hade tidigare detta år, 1985, lärt känna Carl Johan Ljungberg och talat om Tage Lindbom på Timbros första, Ljungbergpräglade s.k. sommaruniversitet där även Lindbom själv medverkade, men också en rad av de tyngre ledarna för det nu allt snabbare genomförda nyliberala skifte i Sverige, som Lindbom kom att stå främmande inför.

Det innebar ett mått av ett slags befrielse att ta del av Scrutons filosofiskt fördjupade konservatism, bortom den vanliga högerns ofta begränsade och enkla argumentation för “marknadsekonomin” och de med denna nödvändigt förbundna rättsliga, politiska och moraliska positionerna – en argumentation som nyliberalerna sällan förbättrade, även om de mer fokuserade på äldre, klassikervordna verk. Med det distinkt filosofiskt konservativa gick Scruton bortom även en Hayek. Visserligen var det inte främst i denna bok som Scruton utvecklade denna distinkthet i sin åskådning, med alla de kulturella dimensioner som är hans egentliga område och där hans styrka och särprägel blir mer uppenbara. Mycket kretsar även här kring den vanliga borgerliga argumentation som även han i stora stycken på självklart sätt godtar, och den mer begränsat ekonomiska blir tyvärr även hos honom ibland ytterst förenklad. Delvis av detta skäl blir den starka antikommunismen ofta något felfokuserad.

Ändå fanns tillräckligt mycket av de andra dimensionerna med för att man redan här skulle uppleva helheten som avsevärd vidgning och fördjupning, givet arten av den givna vänsterdominans som Scruton i mycket korrekt beskrev. Hans analys gick emellertid i sin allmänhet i själva verket ofta långt utöver det som mer strikt brukar förstås som den nya vänstern. Många av de stora, traditionella marxistiska begreppen och ståndpunkterna, sådana de funnits med från början och kvarlever som en grund för den senare utvecklingen, tas ju också med nödvändighet upp. Den nya vänsterns idéer förstås i stor utsträckning som gamla. Det burkeanska perspektivet finns, med Scrutons modernare filosofiska tillägg, hela tiden mer eller mindre med i bakgrunden, även om han p.g.a. den utsträckning i vilken han är hemmahörig i den analytisk-filosofiska traditionen inte når de djupare åskådningsmässiga nivåer som präglar flera av hans brittiska konservativa föregångare i denna linje, eller de kristna litterära gestaltarnas, historikernas och kritikernas, som Chestertons, Lewis’ eller Dawsons.

Men han är alltså helt överens med tidigare kritiker av marxismen. Det föreföll honom, skrev han i det inledande kapitlet – vars titel, ‘What is Left?’, liksom det avslutande, ‘What is Right?’, hade en dubbel betydelse – som att

“all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.”

Och han fortsatte:

“The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?”

Scruton liknade de många försöken att vederlägga den ursprungliga marxistiska historiska och ekonomiska teorin undan verklighetens kontinuerliga vederläggning vid det allt vidlyftigare konstruerandet av “epicykler” för att rädda den ptolemeiska astronomin. Marxismen var helt enkelt inte ett system av på rationella grunder omfattande föreställningar.

Även detta, som inte rör Scrutons egna kulturfilosofiska huvudområden, var en viktig och angelägen kritik, en hälsosam uppgörelse med ett ovedersägligt grunddrag i den ännu i mycket rådande, av 60- och 70-talsvänstern formade ideologiska hegemonin. Det var trycket från alla dessa samlade, icke ifrågasatta grundantaganden, och, från mitt perpektiv, än mer från alla dem som rådde inom Scrutons huvudområden, som gjorde den filosofiskt fördjupade konservativa kritiken rentav kunde kännas befriande. Man hade från början av sin tid vid universitetet instinktivt reagerat mot det, och redan innan man förvärvat någon mer omfattande behärskning av hegemonins teoretiska komponenter spontant försökt punktera den för att kunna nå fram med sina egna perspektiv (som dock primärt varit andra än Scrutons – den platonska idealismen, de österländska traditionerna, de svenska personlighetsfilosoferna, den traditionalistiska skolan). Inte minst förslösade man mycket energi på intensiva diskussioner på seminarierna eller vad deras motsvarighet i form av den mycket betydande för diskussion avsatta tiden på de lägre nivåerna av de humanistiska kurserna nu kallades; särskilt med Trotte-Petter i Uppsala redan 1981 och med Göran Greider i Stockholm framemot mitten av 80-talet. Jag uppfattade dem som meningsfulla, och interlokutörerna som kvalificerade och autentiska, fastän de hade fel. Man har ofta kunnat sakna denna typ av diskussioner, när man noterat hur vänstern blivit så svag och eftergiven att den inte ens längre varit motiverad att överhuvudtaget föra dem. Men oförståelsen var stor: vad man sa uppfattades, rapporterades det, av många av kurskamraterna som ovant, främmande och kanske svårt; av vissa tycktes man rentav nästan kunna ses som litet farlig. Det var uppenbart att man inte lyckats kommunicera på ett tillfredsställande sätt.

Men det var alltså i detta läge som högervågens distinkt och fördjupat konservativa moment, utöver den redan under 70-talets senare och 80-talets tidigare del tillägnade åskådning som var grundorsaken till motsättningen till den som helhet väsensfrämmande rådande ideologin, blev en sådan viktig resurs, referens och stödpunkt. De moment som ingalunda alltid på något självklart sätt accepterades utan ofta bara knappt tolererades i borgerlighetens nya välfondade offensiver, vilket Ljungberg – som själv i mycket var hayekiansk liberalkonservativ, men alltid hade ett besvärande starkt intresse även för de mer renodlat konservativa och traditionalistiska tänkarna – hela tiden fick erfara, och inom kort över den gräns där det helt enkelt inte längre alls tolererades.

Scruton omfattade visserligen på intet sätt den i Sverige av Lindbom representerade traditionalistiska skolans än vidare och djupare perspektiv, som man hunnit i någon utsträckning tillägna sig under de närmast föregående åren. Såtillvida var hans tänkande mer jämförbart med den värdecentrerade historicismen, som man nu också börjat anamma: även Claes Ryn medverkade vid de av Ljungberg arrangerade evenemangen. Men detta var tillräckligt ifråga om mycket av den centrala, i den vanliga högern frånvarande djupanalysen av den västerländska modernitetens åskådningsmässiga och allmänkulturella dynamik. Det var vid denna tid man också genom Ljungberg, genom Ryns och Häggwaters Nykonservatismen i USA och genom Nashs The Conservative Intellectual Movement in America fann en rad andra konservativa tänkare i den nu upptäckta intressanta kategorin.

På karaktäristiskt sätt identifierade Scruton utifrån sin kulturkonservatism problem med kapitalismen och högerns marknadsfundamentalism, men inte tillnärmelsevis i tillräcklig utsträckning. Om marxisterna förvisso var irrationella, var nyliberalerna det givetvis ofantligt mycket mer. Idag förskräcks man av det lättsinne med vilket man, i glädjen över det intuitionsbekräftande intellektuella understödet från vad man nu förstod var konservatismens väsentliga innebörd av försvar av överordnade värden, översåg med alla de ytliga positionerna och argumentationerna i kapitalismens försvar. Av hur man därmed helt enkelt blundade för det nyliberala skiftets problematiska väsen och potential. Men den nytillägnade samtida filosofiska konservatismen blev en bestående och central del av ens egen åskådning.

För Scruton och andra högerkonservativa av liknande slag erbjöd nödvändiga partiella öppningar i riktning mot och övergångar till det som den traditionalistiska skolan representerade. Ifråga om marxismen fanns givetvis en avsevärd överensstämmelse mellan de samtida anglofilosofiska konservativa och traditionalisterna; Lindbom hade ju själv publicerat sin Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977), som delvis kunde uppskattas av den vanliga högerborgerligheten även utan förståelse av hans övriga åskådning. Problemen med den hegelianska dialektiken förstådd som övergripande logik för historiens utveckling, föreställningen om en entydig, rationell, nödvändig och irreversibel världsandens rörelse framåt, hade länge, från helt olika perspektiv, stått klar både för dem som omfattade den av andra skäl felaktiga, konkurrerande “immanenta” uppfattningen, den positivistiska, och dem som kvarhöll någon icke-hegeliansk idealistisk eller en cyklisk historiesyn. Detta var sådant som Scruton fokuserade på och som även Lindbom var med på, samtidigt som han gick utöver det inte bara i omfattandet av den traditionalistiska åskådningen i sig utan även i den utifrån den företagna genomlysningen av modernitetens djupare kulturdynamik.

Scruton förblir i någon mån anglopraktiskt common-sense-orienterad trots sin betydeande, kompletterande, fenomenologiska och t.o.m. i vissa avseenden hegelianska orientering, och han tar gärna fasta på det verklighetsfrämmande absurda i vad han förstår som nyvänstern. Även när hans egen filosofiska bakgrund hindrar honom att se frågeställningarna i tillräckligt perspektiv är han en underhållande företrädare för sin egen brittiska tradition. Hans verklighetssinne, förankrat i det förhandenvarande engelska samhällets historiskt konkret framvuxna – det handlar hos honom ofta specifikt om England, på det sätt och av de anledningar som hans bok England: An Elegy senare förklarade – och i kombination med hans allmänna skärpa och polemiska precision får det utan tvekan ibland hans motståndare att framstå som de förvirrade excentriker den andra upplagans titel vill betona att de är, ja i något fall nästan som ett slags mörkmän av på nytt sätt förskruvat slag, även om han mer ser dem som bara “fools” och “frauds”. Och detta trots att verklighetssinnet är selektivt, liksom, och än mer, hela elegiebilden av det historiska England vars fortlevnad i nuet han ser hotad. Scruton kom från en Labourfamilj, och framstår som hela livet i grunden tjusfångad genom en trollbild av ett ursprungligen på avsevärt avstånd beläget högerborgerligt engelskt liv och dess värld; i hans rika och mångsidiga författarskap kan åtskilliga av det brittiska klassamhällets subtiliteter och komplexiteter avläsas, liksom de även kunde det i hans egen personliga framtoning och konversation.

Den mycket vitt definierade nya vänsterns såväl gamla som nya av Scruton behandlade begrepp, som totalitet, instrumentellt förnuft, blicken, epistem och mycket mer som han hänger upp sig på i den teoretiska utbyggnaden under 60- och 70-talen, kunde för utomstående ofta sammantagna framstå som en svårforcerad snårskog, ett slutet system av dunkla interna referenser, anspelningar, besvärjelser, myter, ritualer, loci communes, och som den själv i dess poststrukturalistiska och postmoderna fas sa, diskurser. Och det finns mycket mer av sådana begrepp i den nya vänstern än vad Scruton uppmärksammar. Ett stråk av populism finns i Scrutons attityd till allt detta, och även om man välkomnade kritiken i allmänhet blev man också snart medveten om att den inte alltid träffade helt rätt, eller missade det som utgjorde det verkligt problematiska; framför allt uppfattades aldrig de konstitutiva begränsningarna hos det helhetliga tankeplan där alla dessa teoretiska utvecklingar ägde rum. Mycket är rent satiriskt i tonen, och man finner bjärta personliga omdömen som att Lukács var ett monstrum ur den habsburgska bourgeoisin, Foucault en satanist och Galbraith en irriterande parasit, att Sartre försvurit sig åt destruktionen, och att Habermas var en tänkare med världsrykte som ännu ej tänkt en enda egen tanke. Vad man än tyckte om dessa påhopp i sig, som enskildheter, blev väl åtminstone själva den formella blandningen av denna typ av polemiska karaktäristiker och djupgående filosofisk kritik ganska väl avvägd.

Scruton visade hursomhelst i hög grad och på ett i jämförelse med de större och djupare riktningar man kanske kunde sägas redan i viss mån tillhöra mer till det omedelbara intellektuella häret och nuet anknutet sätt att det gick att bryta igenom dess kompakta motstånd. Att man kunde i sin samtid artikulera av den bortträngda väsentligheter om helt andra verklighetens områden. Och att man kunde göra det utan att därigenom hamna utanför hela samhället, eller åtminstone kulturlivet, akademin och den offentliga debatten.

Roger Scruton: Thinkers of the New Left