Att försvara Israel idag, 2

Att försvara Israel idag, 1

Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. Dess huvudtendens hade redan tidigt blivit en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.

Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för denna dramatiska omvandling, medan internationellt de till helt övervägande del judiska s.k. New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.

De kvarstående paleokommunisterna förlorade alltmer stödet eller åtminstone möjligheten att öppet bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjov och Bresjnev tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.

Den brytning med Sovjetunionen som börjat med Kinas motstånd mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Extrotskisten Otto Mannheimers samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig helhetsbild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.

Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.

Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (d.v.s. icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara p.g.a. neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.

Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.

Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.

Jag kan tyckas sväva ut, men det beror på att jag försöker anlägga ett stort, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.

De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.

Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism p.g.a. oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.

I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, och i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.

Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som introducerade René Guénon i Iran, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.

Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.

Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna s.k. JCPOA fungerade bl.a. som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, oaktat problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom inte minst kvinnor.