Pseudo-Dionysios var av stor betydelse för den platonismens fortlevnad i dess mest esoteriska form under medeltiden, och genom distinktionen mellan apofaticism och katafaticism som är viktig både för den mer allmänna idealismtematiken här och i viss mån, som jag framhållit på annat håll, för personalismen. Ett nyare verk med filosofisk tonvikt är här Eric D. Perls Theophany: The Neoplatonic Philosophy of Dionysius the Areopagite från 2007.
Ytterligare en tänkare som representerar en från den teologiska ortodoxin i hög grad självständig form av idealism är Scotus Eriugena. Det finns ett grundligt arbete av Dermot Moran, The Philosophy of John Scottus Eriugena: A Study of Idealism in the Middle Ages från 1989, som inte bara såvitt jag förstår mer exakt än tidigare går igenom hans förbindelser med den klassiska idealismen, utan även och framför allt visar hur han föregriper den moderna subjektstematiken och även andra aspekter av den mer specifikt moderna idealismen på ett sätt som är relevant även för en del av det jag tog upp i samband med mysticismen.
Vi har betonat idealismens fortlevnad, men också hur den förändrades i den syntes med de bibliska lärorna som kom att bli den kristna teologin (i den judiska fortsatte denna utveckling i mindre utsträckning, eftersom man i den framväxande rabbinska och talmudistiska huvudriktningen snart vände sig mot den filonska, alexandrinska syntes och allmänna hellenisering som under den första delen av den romerska kejsartiden var på god väg att universalisera även judendomen.
Mycket viktig är förstås under medeltiden också idealismens fortsättning i alla dess huvudformer inom islam, där förutsättningarna för dess kontinuitet länge var betydligt bättre än i västerlandet. Detsamma gäller om mystikens utveckling.
Jan Olof Bengtsson 