Man kunde kanske i Berkeleys filosofi om man vill se en tillspetsning av vissa centrala temata hos Cusanus: verkligheten förstås i termer av relationen mellan subjekt på olika nivåer, och vad som uppfattas som icke-subjektivt förklaras genom relationen och påverkan mellan dessa subjekt. Om vi tillfälligt bortser från vad som synes vara oklarheterna och motsägelserna i användningen av termen person som kvarstående problem och oavgjordheter, kan kanske ändå en ny syn på förhållandet mellan personen på det “mänskliga” planet och Guds person sägas ha vuxit fram: hela läran om skapelsen som en bestämd, omedelbart objektiv materiell värld, av vilken människan är en del (med eller utan separat själ), och i förhållande till vilken Gud intar en radikalt transcendent position, har – liksom i hög grad också hos Leibniz – uppgivits eller åtminstone transformerats till oigenkännlighet. Trots de nya oklarheterna måste detta i åtminstone några filosofiska avseenden sägas innebära ett framsteg i det västerländska trevandet i det spekulativa mörkret med dess bakgrund endast i en mycket ofullständig andlig tradition.
Den filosofiska teologin alltifrån antiken, alltifrån den i vid mening judisk-kristna traditionens sammansmältande med den hellenska filosofin, hade, som vi sett, självfallet på något sätt nödgats tänka Gud som den helhet som i någon mening innefattade skapelsen/världen som en del, samtidigt som Gud bevarade vad som började komma att förstås som den “personliga” avskildheten från denna. Olika former av panteism och monism saknades förvisso inte under antiken, men alltifrån renässansen framtränger dessa läror, huvudsakligen kännetecknande av uppgivandet av transcendensen och den personligaa aspekten, med ny kraft.
Även nu finner vi emellertid ett flertal varianter: vid den tid vi nu nått måste skiljas mellan å ena sidan en Brunos besjälade, oändliga allnatur, Spinozas geometrisk-mekanistiska, ande-materie-enhetliga monism, och Berkeleys strikta immaterialism. Även den sistnämnda åtminstone tenderar i panteistisk riktning såtillvida som gränserna mellan Gud och “världen”, mellan Guds ande och vår ande, mellan inom och utom, mellan anden i inskränkt och vidare mening, mellan immanens och transcendens om icke upphävs, så dock tänkes på ett ofta nog dramatiskt nytt sätt. Gud som helheten, världen som blott förnimmelser, våra förnimmelser, inom anden i vidare mening, ingivna av Gud: om detta kan tänkas som att “världen” är en “del” inom en helhet som är Gud, så måste detta ske på ett annat sätt än under antiken, där arvet av föreställningen om kosmos som “yttre” och materiell ordning förblev starkt även inom idealismen.
Berkeleys filosofi är dock inte en panteism i den meningen att den uppger vare sig Guds eller “människans”, d.v.s. den ändliga andens, personlighet – och den är dessutom utvecklad i polemik mot den uppfattning om ett strikt kausalt, mekanistiskt universum som förfäktades av “panteismens” – fortfarande avant la lettre – andra huvudriktning vid denna tid, den spinozistiska. Peter S. Wenz vill istället bringa Berkeley med alla sina särdrag närmare den platonsk-kristna traditionen. [‘Berkeley’s Christian Neo-Platonism’, Journal of the History of Ideas, vol. 37, nr 3 (1976).]
De nyheter Berkeley introducerar bör dock icke förringas. De kan rentav betecknas som så väsentliga att om vi räknar den klassiska och delvis under den nya tiden fortlevande eller förnyade idealismen, den huvudsakligen platonska, som en idealism, Berkeley måste sägas representera en av två huvudsakliga, mot denna kontrasterande nya idealismer, där den andra är den senare tyska postkantianska. Eller åtminstone en av de två som tillsammans med denna bildar blandformer eller ingår synteser som är tillräckligt självständiga för att beskrivas som nya idealismer. [Det kan finnas anledning att här nämna ytterligare några för idealismstudiet mer allmänt relevanta titlar. Ett äldre försök att skriva endast den idealistiska filosofins historia – i sina olika varianter – är O. Willmanns Geschichte des Idealismus, 1884-1897; flera viktiga nyare verk som följer linjer i idealismen och dess förgreningar finns självfallet; en framstående forskare som regelmässigt tar med hela det filosofihistoriska perspektivet är Werner Beierwaltes, exempelvis i Platonismus und Idealismus (1972); mer fokuserade jämförande diskvisitioner om den på förvirrande sätt gemensamma termen “idé” finns i avsevärd mängd, exempelvis C. Heyder, Die Lehre von den Idéen (1884); C. A. Emge, Über verschiedene Bedeutungen von Idée (1924); B. Bauch, Die Idéen (1926). Ifråga om de två “moderna” idealismernas påverkan på varandra har Berkeleys inflytande i Tyskland och hans betydelse för den tyska idealismen belysts i E. Stäbler, George Berkeleys Auffassung und Wirkung in der deutschen Philosophie bis Hegel (1935).]
Jan Olof Bengtsson 