Berkeley, panteismen och idealismen

Man kunde kanske i Berkeleys filosofi om man vill se en tillspetsning av vissa centrala temata hos Cusanus: verkligheten förstås i termer av relationen mellan subjekt på olika nivåer, och vad som uppfattas som icke-subjektivt förklaras genom relationen och påverkan mellan dessa subjekt. En ny syn på förhållandet mellan personen på det “mänskliga” planet och Guds person har därmed vuxit fram: hela läran om skapelsen som en bestämd, omedelbart objektiv materiell värld, av vilken människan är en del (med eller utan separat själ), och i förhållande till vilken Gud intar en radikalt transcendent position, har – liksom i hög grad också hos Leibniz – uppgivits eller åtminstone transformerats till oigenkännlighet. Trots de nya oklarheterna främst rörande de ”historiefilosofiska” frågor som de eskatologiska tolkningarna medför måste detta i åtminstone några filosofiska avseenden sägas innebära ett framsteg.

Den filosofiska teologin alltifrån antiken, alltifrån den i vid mening judisk-kristna traditionens sammansmältande med den hellenska filosofin, hade, som vi sett, självfallet på något sätt nödgats tänka Gud som den helhet som i någon mening innefattade skapelsen/världen som en del, samtidigt som han bevarade sin personliga avskildhet från denna. Olika former av ”panteism” och monism saknades förvisso inte under antiken, men alltifrån renässansen framtränger dessa läror, huvudsakligen kännetecknande av uppgivandet av transcendens och personliga aspekt, med ny kraft.

Även nu finner vi emellertid ett flertal varianter: vid den tid vi nu nått måste skiljas mellan å ena sidan en Brunos besjälade, oändliga allnatur, Spinozas geometrisk-mekanistiska och materialistiska monism, och Berkeleys strikta immaterialism. Även den sistnämnda åtminstone tenderar i panteistisk riktning såtillvida som gränserna mellan Gud och “världen”, mellan Guds ande och vår ande, mellan inom och utom, mellan anden i inskränkt och vidare mening, mellan immanens och transcendens om icke upphävs, så dock tänkes på ett ofta nog dramatiskt nytt sätt. Gud som helheten, världen som blott förnimmelser, våra förnimmelser, inom anden i vidare mening, ingivna av Gud: om “världen” här kan tänkas som “del” inom en helhet som är Gud, så måste detta ske på ett helt annat sätt än under antiken.

Berkeleys filosofi är dock inte en panteism i den meningen att den uppgiver vare sig Guds eller “människans”, d. v. s. den ändliga andens, personlighet – och den är dessutom utvecklad i skarp polemik mot den uppfattning om ett strikt kausalt, mekanistiskt universum som förfäktades av “panteismens” – fortfarande avant la lettre – andra huvudriktning vid denna tid, den spinozistiska. Peter S. Wenz vill istället – med viss selektiv textfokusering – bringa Berkeley med alla sina särdrag närmare den platonsk-kristna traditionen. [’Berkeley’s Christian Neo-Platonism’, Journal of the History of Ideas, vol. 37, nr 3 (1976).]

De nyheter Berkeley introducerar bör dock icke förringas: de kan rentav betecknas som så väsentliga att om vi räknar den klassiska och delvis under den nya tiden fortlevande eller förnyade idealismen, den huvudsakligen platonska, som en idealism, Berkeley måste sägas representera en av två mot denna kontrasterande eller med denna nya blandformer bildande eller synteser ingående självständiga moderna idealismer, av vilka den andra är den tyska. [Det kan finnas anledning att här nämna ytterligare några för idealismstudiet mer allmänt relevanta titlar. Ett äldre försök att skriva endast den idealistiska filosofins historia – i sina olika varianter – är O. Willmanns Geschichte des Idealismus, 1884-1897; flera viktiga nyare verk som följer linjer i idealismen och dess förgreningar finns självfallet; en framstående forskare som regelmässigt tar med hela det filosofihistoriska perspektivet är Werner Beierwaltes, exempelvis i Platonismus und Idealismus (1972) som jag tidigare bör ha nämnt; mer fokuserade jämförande undersökningar av den på förvirrande sätt gemensamma termen ”idé” finns i avsevärd mängd, exempelvis C. Heyder, Die Lehre von den Idéen (1884); C. A. Emge, Über verschiedene Bedeutungen von Idée (1924); B. Bauch, Die Idéen (1926). Ifråga om de två moderna idealismernas påverkan på varandra har Berkeleys inflytande i Tyskland och hans betydelse för den tyska idealismen viktigt belysts i E. Stäbler, George Berkeleys Auffassung und Wirkung in der deutschen Philosophie bis Hegel (1935).]

0 Responses to “Berkeley, panteismen och idealismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

larslindblog on Scandza Forum
axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi