Jan Olof Bengtsson

Alltid flitige och väsentlighetsorienterade nätdebattören “Den Väldige” godtar på det hela taget det svar till en av hans kommentarer som jag publicerade som ett separat inlägg, Europa och nationalismen.

Det gäller exempelvis distinktionen mellan nationalism, och i synnerhet vad jag kallade ”grobiannationalism”, å ena sidan, och försvaret för nationell lojalitet och egenart å den andra. Jag skrev: ”Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ’högre kosmopolitismen’. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.”

Efter att ha givit några exempel på grobiannationalism, frågade jag Den Väldige hur han, som sagt sig vara ”mer nationalist”, avsåg att hantera grobiannationalismen och hur han menade att nationalisterna skulle samarbeta med Europaförsvararna – och jag framhöll jag att det var just nationalisterna som var skyldiga att svara på den frågan. Det svar Den Väldige kommer med är följande:

”Vad jag egentligen menar är att de som tror på nationell lojalitet i första hand, alltså snarare än ’europaism’, rimligtvis måste kunna få till stånd ett vettigt och konstruktivt samarbete med de som snarare lägger tonvikten vid ’europaism’ än vid nationell lojalitet. Detta då dessa faktorer inte rimligt ska vara konkurrenter utan samarbetspartners!”

Detta visar att Den Väldige delar min ståndpunkt såtillvida som nationalismen här redan har bytts ut mot ”nationell lojalitet”. Han förstår också den grundläggande poängen att det inte behöver finnas någon motsättning mellan nationalitets- och Europaförsvar.

Den Väldige delar vidare min uppfattning att trots den kvarstående nationalismen, som inte har tillräckliga spärrar gentemot grobiannationalismen, det idag i stort sett endast är de nationalistiska partierna i Europa som står inte bara för det enda effektiva motståndet mot dagens i stora stycken antieuropeiska EU, utan ”överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit”, d.v.s. den uppfattning som ”ligger bakom att [han] kommit att försvara en ’post-paleokonservativ’ ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier”.

Emellertid säger han sig ha svårare att förstå min formulering att detta program för mig också ”innefattar…en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position”, och att vad det här handlar om ”är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”.

Den Väldige säger sig vara ”rädd att det finns en annan diskussion bakom här”, som han “inte känner till”, och som gör att han ”inte hänger med riktigt”. Han ”skulle därför vara mycket tacksam för några konkreta exempel, t.ex. gällande seder och bruk, kulturella artefakter, politiska aspekter, eller något annat, så att [han] bättre kan förstå vilka gemensamma värden och traditioner [jag] syftar på”, och som “kanske skulle kunna åskådliggöras genom några jämförande konkreta exempel från de kultursfärer” han tänker sig att jag “har god kännedom om, som den svenska, brittiska, franska och tyska”.

Jag måste erkänna att dessa frågor förbluffar mig. I själva verket tror jag att Den Väldige mycket väl hänger med, att han är väl förtrogen med den ”andra diskussionen bakom”, om det nu kan sägas finnas en sådan. Han har många gånger visat sig vara en kunnig och insiktsfull debattör. Sannolikt skriver han det senast citerade endast för att få mig att ytterligare tydliggöra min position och kanske skärpa mina formuleringar, för att problematiska eller potentiellt problematiska och antieuropeiska nationalister lättare ska övertygas. Men jag är inte säker.

Jag talade alltså om ”distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”. Det var inte särskilt många årtionden sedan det räckte med att säga “arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, och kanske lägga till något om likaledes Europagemensamma modifikationer som renässansen, upplysningen, romantiken. Idag lyser allt detta med sin frånvaro, till och med i Sverigedemokraternas formuleringar om svensk kultur – formuleringar som jag menar är inte bara otillräckliga, utan till stor del ohållbara.

Hopp finns emellertid. Nationella partier i Europa har naturligtvis länge samarbetat, och de gemensamma kulturtraditionerna har alltid varit självklara för och – i de fall jag känner till – explicit artikulerade i de kontinentala nationella partiernas program på ett sätt som fördelaktigt kontrasterar mot SDs. Och förhoppningsvis pekar Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe härom veckan mot ytterligare steg i rätt riktning.

Jag skrev (och när det gäller dessa grundläggande ting finns det all anledning att upprepa – och fortsätta citera – mig själv här; även detta stycke upprepar i sig sådant jag sagt i flera tidigare inlägg i denna blogg): ”Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.”

Intressant nog ser vi nu att hoppet i Sverige kommer från det ungdomsförbund, SDU, som gjort sig känt just för att fortsätta insistera på användandet och kvarhållandet av nationalismen och ställt sig kritiska eller åtminstone skeptiska till framlyftandet av socialkonservatismen som SDs huvudsakliga ideologiska beteckning. Här finns tydligen en rad unga akademiker med just den typ av kompetens som Sverigedemokraterna behöver och än mer kommer behöva i framtiden. Huvudansvarig för kulturpolitiken inom SDU är numera Anton Stigermark, som i en rad artiklar och programförklaringar, av vilka några skrivits tillsammans med förbundsordföranden Gustav Kasselstrand, uppvisat en i sak mycket god förståelse för allt det jag här diskuterar.

Man skulle nästan kunna gå så långt som att säga att vad Kasselstrand och Stigermark i själva verket tycks avse med ”nationalismen” är en djupare förståelse av just socialkonservatismen (förstådd som innefattande kultur- och värdekonservatism o.s.v.). Detta blir särskilt tydligt på de nära sammanhängande, ja oskiljaktiga områden vi här diskuterar: Europa och kulturen. I sak intar SDU här en långt mindre nationalistisk – eller problematiskt nationalistisk – hållning än moderpartiet. Redan de nya kulturpolitiska formuleringar man börjat utarbeta visar detta, men den avgörande skillnaden framträder när dessa kopplas till deras Europapolitik.

Det är mycket glädjande att se SDU närma sig ståndpunkten att SD bör bli det verkliga svenska Europapartiet. ”SDU stärker sina internationella kontakter”, heter det nu i inbjudan till ett seminarium i Almedalen i år, Ungdomen och nationen i 2010-talets Europa (även förra året hade man där kontinentaleuropeiska gäster). I stället för vad som ibland hotar att bli en samtidigt kitschig och kuriöst ensidig, provinsiell kulturnationalism i skydd av artificiella murar mot Europa, visar SDU här vägen för hela SD mot öppning mot det Europa som Sverige i verkligheten redan är en oskiljaktig del av. ”Tillsammans med SDU talar europeiska ungdomspolitiker från Front National de la Jeunesse (Frankrike), Ring Freiheitlicher Jugend (Österrike) och Vlaams Belang Jongeren (Flandern).”

Och man ställer de avgörande frågorna: ”Vilken roll spelar ungdomar och nationer i det Europa som alltmer kommit att kännetecknas av angrepp på nationalstaterna, såväl ovanifrån av EU som underifrån av mångkultur och invandring? Hur kan vi bäst kanalisera vår EU-kritik?” Och framför allt: ”Vilken roll fyller Europa för nationalister? Är Europa en viktig övernationell gemenskap även för ungdomsförbund som SDU, RFJ, VBJ och FNJ?”

Svaret på den sista frågan är, och måste vara, ett emfatiskt JA! Det är inte bara så att det inte behöver finnas någon motsättning mellan den värdefulla nationella egenart som bör försvaras och Europa förstått i termer av dess högsta, gemensamma kulturtradition. Det är inte ens bara så att det inte bör göra det. Det kan inte göra det.