Sverigedemokraternas kompetens

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter den senaste valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den s.a.s. måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av kommunfullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt motsvarande påpekande av självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör s.a.s. inte dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den position utifrån vilken han kritiserar SD.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter.

Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter och kommunfullmäktigeledamöter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men självklart är ett parti alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet får missvisande drag av det kritikerna förebrår det: rasism, tvivelaktigt förflutet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, o.s.v.

Men just därför är man givetvis medveten om att det är helt avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, utbildningsprogram som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det.

Med detta sammanhänger också den avgörande förmågan att förvärva en egen röst på nationell nivå. Den grundliga och effektiva utbildningen krävs för att lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är just trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Problemet är alltså naturligt, ja oundvikligt. Den berättigade fråga man kan och bör ställa är därför endast om det finns tillräckligt många trovärdiga och genomtänkta representanter som kan tillhandahålla denna utbildning. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns det många sådana representanter redan idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen. Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och förvärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men ofta äldre och framför allt mycket större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna förankring i Sverige.

Men naturligtvis finns redan nu många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har naturligtvis tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är en bisarr svensk egenhet.

En annan men därmed sammanhängande sådan är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske t.o.m. förblivande allmänna kulturella intressen med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M och KDs politiker som om SDs. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Jag vill här också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är s.a.s. konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en vanlig människa, om jag får uttrycka mig så. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna.Och detta är ett problem för demokratin själv. Det underminerar systematiskt demokratins förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och vidmakthålla sprärrarna mot demokratins lägre, totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre, frihetliga potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SDs inträde, undgå att se att, med Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att här lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är m.a.o. inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är trovärdiga och genomtänkta – d.v.s., vad de uttycker är väl dessvärre vad deras partier verkligen anser, deras nivå av genomtänkthet är väl partiernas egen. Det finns inte, som i SDs fall, någonting i deras program som talar mot det. Det gör ju bara saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Den senare faktorn handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa och pornografiska sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, t.o.m. på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning”, och ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många arbetskraftsinvandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojksmässiga termer – är fantastisk, att vi ska sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, att allt det här nämnda är framsteg, o.s.v., o.s.v.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Allliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur.

Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den s.k. blockgränsen. Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mest sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis EU och försvaret, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament t.o.m. slagsmål kan utbryta. Och jag håller helt med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta.

Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad dessa politiker gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Somalias eller Afghanistans; i dessa länder är slagsmål bara ett milt uttryck för deras helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Jag fann det vara en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden  proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna och betalda uppdraget. Jag tycker att det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän.

Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare, inte bara medlemmar – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament (och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana).

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man länge talade om berodde inte minst på att politikerna var okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare (och –tryckare) utan större övertygelse och engagemang. Ja, där finns många som överhuvudtaget inte tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna, lättillgängliga, användbara apparater. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på bussen för att ta sig från en hållplats till en annan. Mer betyder de inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att han eller hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga människor – vad Hans Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.

6 Responses to “Sverigedemokraternas kompetens”


  1. 1 cl January 26, 2011 at 1:21 pm

    Att ledande politiker i Sverige saknar akademisk examen är om inte regel, så i varje fall inget undantag. (Att filosofie kandidat Anders Borg anses vara en akademisk gigant är kanske mest kuriöst, även om han faktiskt en gång i världen skrev en bra bok, Förmynderiets teori, som handlade om public service radio.) Däremot torde SD åtminstone i närtid ha svårare än andra partier att rekrytera kompetent kanslipersonal. Den enkla förklaringen är att aktivitet i SD är (och har i synnerhet varit) stigmatiserande för de flesta personer med hög akademisk kompetens. Antalet kompetenta jurister, ekonomer eller statsvetare som är beredda att i praktiken bränna chansen till någon annan karriär än i det historiskt sett lilla partiet (som heller inte haft några kopplingar till Timbro/Ratio/Svenskt Näringsliv, eller folkpartiets uppsjö av ledarsidor eller socialdemokratins många sidoorganisationer) har varit mycket begränsat.

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 1, 2015 at 11:07 am

      Detta måste rimligen ha börjat förändras nu.

  2. 3 Ernst February 2, 2011 at 2:33 pm

    Fint skrivet! Bra att du tar debatten med de pseudokonservativa socialliberalerna på “Tradition & Fason”. SD är det klart vettigaste alternativet i politiken idag.

  3. 4 Anonym May 14, 2013 at 6:13 am

    Jag tror det finns många anledningar att akademiker drar sig för SD. Jag kommer inte ens att rösta på dem på grund av EU frågan. Utan EU så är min bedömning, hur jag än vänder på propblemet, att invandringen faktiskt kommer att öka. SD är trots allt populister i många frågor, många akademiker vänder sig ofta mot populism.

    Exempel på populistiska frågor som SD eller folk i SDs led driver. EU frågan. Att nästan hata EU som många i SD gör är oseriöst. Trots allt så har EU en immigrationspolitik som på flera punkter är mer offensiv än den som SD förespråkar. Vad leder det till för Sverige om Dublinavtalet helt upphör, Frontex som efter en trög start kommit igång rejält läggs ned, asylanter från i så fall övriga delar av EU helt plötsligt har rätt att söka asyl? Hur går det med ekonomin vid ett EU utträde. SD/SDU kan ju fundera över varför i princip alla branschorganisationer från exportindustrin intar en positiv syn till EU. Rent krasst är kravet på EU utträde också en röstsänka. Visserligen är det nu historiskt låga 42 % som är positiva men det är enbart strax över 20 % som direkt vill gå ut. Intressant förstås att de som vill gå ut återfinns i princip helt i tre partier; Mp, Sd, V. Två av dessa vill ha fri invandring… De som sedan främst vill minska invandringen finns i grupper som har positiv syn på EU. Dessa data kan enkelt kollas om läsaren googlar lite halveffektivt. SD utmålas därmed som populister i denna fråga och rent krasst-de har inte mig veterligen gjort någon konsekvensanalys av vad utträdet innebär för olika ekonomiska nyckelparametrar. Intressant är också att besparingen av EU avgift (netto) sannolikt inte påverkas mer än marginellt om Sverige kvarstår i EES. Norge har tex ca 5 och Schweiz (som har avtal utanför EES som i grunden är sämre) motsvarande 3,5 miljarder. Dessa länder är trots att de inte är med i EU tvingade att införa större delen av EUs lagar för att få rätt till frihandelszonen. Att EU är landets största handelspartner och att utan livsmedelsimport från EU så skulel vi svälta är också intressanta parametrar.

    Miljö: Det finns klimatförnekare i SDs led. SD har därtill en vilja att sänka bensinskatten för att gynna landsbygden. Trots att växthuseffekten vetenskapligt inte kan ifrågasättas (utan den skulle Jordens medletemperatur vara ca -20 istället för +5 grader) och att en ökning av koldioxidhalten i atmosfären rent tekniskt inte kan leda till annat än ökad temperatur så verkar SD föredra populism framför strategi och relevans. Rent krasst när det gäller sänkning av bensinskatt för att gynan landsbygden så är det förstås vettigare att höja skatten och öka reseavdraget. Då går det även att inkludera accept för avdrag av andra former av resor (nödvändiga resor till offentlig verksamhet) i deklarationen. Att SD sedan rent krasst har mycket mer att vinna på än att förneka ökningen av växthuseffekten tycks de inte riktigt greppa. Rent krasst, nästan alla delar som Arnstberg anger mot Mp på newsmill baseras i grunden på klimatfrågan.

    Jag har också svårt att förstå varför SD skall arbeta för sambeskattning. Gynnar inte det i så fall islamisterna som ju gärna ser att deras hustrur går hemma och mannen jobbar?

    Sedan är det ju klart så att allt som kan drabba en akademiker som skulle engagera sig i SD är allvarligt, mycket allvarligt. Speciellt för personer med familj, hus etc. Det finns en risk i att engagera sig i SD. För min del (trots det där med familj, kåk etc) så överväger dock mycket av SDs rena populism mig från att bli medlem, rent krasst så inte ens röstning på dem tänkbar pga en del populism.

    • 5 Swedish Dissident May 14, 2013 at 3:48 pm

      Man kan spekulera i om EU-utträde i realiteten leder till ökad immigration till Sverige, men desto viktigare är att se till att den inte ökar, vilket handlar inte minst om vilka partier som styr och vilka tillämpningar som görs, samt pullfaktorer som välfärd. Om det är relativt lätt att få asyl och uppehållstillstånd i ett land så ökar antalet ansökningar och följaktligen antalet beviljanden i landet i fråga. Tänk på bl.a. Finland och Schweiz i Europa, liksom Japan, Sydkorea och Taiwan utanför Europa. EU eller inte – det går att förändra. Det är bara korrupta politiker som vill få folket att tro att det är lönlöst att opponera sig.

      Några vederhäftiga källor på att jordens medeltemperatur skulle vara 25 grader lägre utan koldioxidutsläpp, som kan urskiljas från “naturliga” klimatologiska cykler/trender?


  1. 1 REDAKTIONENS MÅNADSBREV – januari 2011 « Tradition & Fason Trackback on January 31, 2011 at 4:29 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi