Svar till “Den Väldige”
Den flitige och sympatiske om än tyvärr anonyme nätdebattören “Den Väldige”, känd inte minst för läsare av den nu nedlagda Axess-bloggen, skrev följande kommentar till min bok-post Roger Scruton: The Need for Nations, och den förtjänar ett svar i form av ett separat inlägg (”Den Väldige” skrev på engelska eftersom inlägget var på engelska, men jag väljer att här svara på svenska):
“I think I am more of a nationalist than Jan Olof Bengtsson, more like Scruton himself. For example, I find Scruton’s ‘England: An elegy’ a treasure, and for a long time I have longed to read something similar about Sweden, but there is nothing similar.
For me, Scruton’s little book ‘The need for nations’ is of the utmost importance, and I find it very much encouraging that a ‘Europist’ like Jan Olof Bengtsson feels that the book is important and often essential.
That shows, I think, that there is a real potential for cooperation between more nationalistic and more ‘Europeanistic’ points of view. I think it is most important to develop that cooperation as soon as possible on a bigger scale.
How, I cannot say yet…”
Tack för viktig kommentar.
Ja, boken är viktig och essentiell inte minst därför att vi idag står inför en helt annan typ av europeisk union än den jag menar är önskvärd. Detta problem, i förening med min uppfattning att de nationalistiska partierna i Europa idag ensamma står inte bara för det enda effektiva motståndet mot denna union utan överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit, ligger bakom att jag kommit att försvara en ”post-paleokonservativ” ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier, d.v.s. just det samarbete du ser som viktigt. Men detta program innefattar för mig också en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position.
Vad det handlar om här är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås. Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ”högre kosmopolitismen”. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.
Det kvarstående problem jag har med nationalisterna är att jag är osäker på i vilken utsträckning de är med på noterna här. Såtillvida innebär mitt ställningstagande också ett risktagande.
Låt mig tydliggöra. Några av de många som välkomnat mitt ställningstagande och uttryckt sig ytterst uppskattande här i bloggen är förvisso utan tvekan nationalister. Jag är tacksam för och uppskattar detta mycket, och jag önskar omedelbart samarbete med dem. Men de flesta av dessa som ställt sig positiva till den nya linje jag försvarat är, tror jag, konservativa i det gamla, krympande lägret, försvarare av nationell egenart o.s.v. men framför allt av en gemensam västerländsk kulturtradition, och inte nationalister. Den viktiga poängen här är att den enda kritik som framförts mot mitt ställningstagande kommit just från nationalister. Alla nationalister är inte som de som välkomnat det steg jag tagit. Alla nationalister är överhuvudtaget inte lika trevliga som du.
Den kritik jag mött från detta håll är inte vilken kritik som helst. Det är en kritik som visar att det fortfarande i det nationalistiska lägret även i Sverige finns representanter för just den lägre nationalism som jag skarpt tar avstånd från. Nationalister som uppenbart har problem med eller direkt avvisar just de gemensamma europeiska kulturella värden och traditioner som är grunden för min pro-europeiska ståndpunkt. När de försvarar Sverige, svensk identitet, svensk egenart, tycks det vara något annat än den svenska variationen och särpräglade tillägnelsen av detta, något annat, som står i motsats till det.
Jag märkte det första gången i reaktionerna från Nordiska Förbundets bloggportal Motpol på mitt inlägg om Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt och mina efterföljande bemötanden och övriga kommentarer i Motpols kommentarfält. Positiva reaktioner har också kommit från Motpol-bloggare, men responsen från andra – och framför allt från några kommentatorer – gav verkligen en del att tänka på. I samband med detta dök liknande reaktioner också upp i kommentarer här. Denna kritik var inte att leka med. Det framstod alltså, som jag visade i mina svar, som ett våldsamt angrepp just mot de paneuropeiska kulturella värden som tillhör det centrala i det budskap jag försökt förmedla i denna blogg såväl som i sådant jag skrivit på annat håll.
Detsamma blev uppenbart när jag något senare upptäckte tråden om mig, konservatismen och Sverigedemokraterna på Flashback. Genom den upptäckte jag överhuvudtaget Flashback för första gången, och det var till en början ett på flera sätt intressant och lovande möte. Även i andra trådar kommenterade man mina inlägg, och jag gav mig in i utförlig diskussion med Flashback-skribenterna genom att här publicera svar i form av längre inlägg på det de skrivit i forumet. Det kunde, hoppades jag, utvecklas till en meningsfull och givande diskussion. Men inom kort visade sig några deltagare vara nationalister av det problematiska slaget, milt uttryckt, och man kan nu både på Flashback och i mina många inlägg mot dessa här i bloggen se hur det gick.
Det skulle inte finnas någon anledning att ta upp detta igen om det inte vore så att just denna typ av attacker fortsätter. Helt nyligen skrev en nationalist – givetvis anonym som vanligt – följande kommentar här, en kommentar av ett slag som jag inte längre publicerar: “Du tror verkligen att du är ngt?! Bara en osäker liten tönt utan självsäkerhet som alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]. Mao en förlorare…”
Denne kommentator ångrade sig efter bara några timmar och bad om ursäkt. Det har även några andra kommentatorer av samma typ gjort. Dessvärre förblir kommentaren ändå signifikativ, och jag börjar tröttna på det här nu. Kommentaren är ett uttryck för vad jag tvingats konstatera är ett mer allmänt, bestående ogillande från vissa nationalisters sida.
Huruvida jag tror att jag är något, i vilken utsträckning jag är en liten tönt utan självsäkerhet och en förlorare, låter jag andra bedöma. Vad jag kompromisslöst vänder mig mot är däremot denne säkre vinnares uppfattning, och fördömande av, att jag ”alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]”.
Dessa frontalangrepp, ja detta hat (jag hoppas det finns något annat ord med tanke på hur detta missbrukas idag?) mot det som är mitt centrala budskap, det som är huvudinnehållet bl.a. i den här bloggen – detta var vad jag mötte också på Motpol och Flashback och i de tidigare kommentarerna här. Det är just detta innehåll, det jag funderat mycket och länge kring och som jag huvudsakligen skriver om, som, alldeles oavsett i vilken utsträckning folk bryr sig om det, inte bara i sig är det viktigaste av det jag har att säga, utan som också är själva grunden för, ja en stor del av substansen i mina politiska ställningstaganden.
Angreppen påminner om vad många skrivit om de avarter av nationalism, eller former av lägre nationalism, som sägs ha florerat som subkulturer på åttio- eller nittiotalet. Jag vet inte mycket om dem, men att lägre former av nationalism fortfarande finns visar dessa kommentarer tyvärr tydligt. Jag tar därför tillfället att gå vidare med ytterligare ett motangrepp mot den nationalism jag tar avstånd från.
Inte sällan får man känslan att ett huvudsakligt innehåll i nationalismen är – inte bara elgitarr (Scruton: “om en maskin kunde sjunga, skulle det låta som en elgitarr”), utan ”metal”. Och detta inte hos de ledande politikerna – som möjligen i några fall lyssnade på detta i tonåren men lämnat det bakom sig – men hos sådana som försöker tillhandahålla intellektuell och kulturell fördjupning, och tar det på största allvar. Det hela går ofta långt över gränsen till det parodiska. Ifrågasättanden bemöts ibland med oförsonligt kategoriska krav på acceptans. De som inte gillar ”metal” i olika varianter och vidareutvecklingar är inte välkomna – men hur skulle någon som inte gör det kunna uthärda en sådan miljö?
Även jag lägger ut och skriver om rockmusik här i bloggen. Men jag är kritisk även mot de genrer jag lyfter fram, försöker föra en kontinuerlig analytisk-kritisk diskussion. Om någon kan övertyga mig om att något exempel på ”metal” i vid mening är värdefullt enligt mina eller eventuellt några andra som giltiga uppvisbara kritierier, ska jag gärna erkänna det (och jag vill uttrycka min uppskattning till de få som verkligen ansträngt sig och försökt påvisa och argumentativt försvara sådana exempel).
Men av vissa nationella intellektuella tycks ”metal” hyllas och spelas helt okritiskt, och i oproportionerlig omfattning. Det verkar ibland vara det främsta, kanske det enda kvarstående, sättet på vilket man kan uttrycka vad man uppfattar som manlighet. Och “metal” framstår också som det som är det svenska, det nordiska o.s.v. Det är “metal” det handlar om. “Metal” blir det verkliga innehållet, själen i den nationella politiken. “Metal” ska vara en del av en ny kulturell sensibilitet och identitet, som underbygger en ny politik. Det är mycket märkligt. Denna nationalism osar av sjuk, juvenil subkultur. “Metals” råa, iskalla, aggressivt våldsmättade atmosfär ligger som ett tungt, mörkt och frånstötande giftmoln över det hela. Dess tomma, hårda anda sprider sig dödande över allt man säger, skriver och gör, brutaliserar även det som är sant och rätt.
Ursäkta digressionen, men jag måste någon gång få säga det. Detta är ju så långt från Scruton man kan komma. Och en nationalism som tror att en annan typ av kulturellt innehåll och kulturella värderingar, den typ som återfinns exempelvis i denna blogg, är uttryck för att man ”tror sig vara något”, för något slags löjlig snobbism – vad ska man säga om en sådan? Tror man detta har man ju verkligen inte förstått någonting. Ens politik är destruktiv och farlig, och inget samarbete kan komma ifråga.
Om nationalister har denna inställning till vad jag skriver, ja till själva de ämnen jag skriver om, hur kan jag då försvara nationalismen? Det är, tvingas jag säga som svar på din kommentar, nationalisternas sak att svara på dessa frågor. Din sak, som ”mer nationalist”. Hur hanterar du som scrutonian grobiannationalismen? Scruton markerar ju för övrigt just i The Need for Nations tydligt skillnaden mellan nationalism å ena sidan och nationalitet och nationell lojalitet å den andra (såtillvida var det förenklat och missvisande av mig att säga att han var mer nationalist än jag). Och hur menar du att nationalisterna ska samarbeta med Europaförsvararna? Du måste nog själv kunna förklara det. Jag har förklarat vad jag som Europaförsvarare menar och avser med mitt försvar för nationalitet och nationalistiska partier.
Att den citerade typen av kommentarer fortsätter komma säger också, befarar jag, något om innebörden av den tystnad jag inte sällan mött när jag, i linje med mitt nya ”post-paleokonservativa” ställningstagande, försökt kontakta svenska nationalister. Liksom några reagerade positivt här i bloggen, har också några gjort det på annat håll. Men i andra fall har det tyvärr inte gått lika bra. Som led i mitt utforskande av nationalismen försökte jag nå nationalister på olika håll i landet, på alla nivåer, både kända och okända, för att få något slags bild av helheten. Men en mycket stor del av dem svarade helt enkelt inte när jag, i några fall vid upprepade tillfällen, skrev till dem. Jag blev förvånad och besviken, eftersom det ju måste betyda att de markerar ett mycket skarpt avståndstagande.
Inte minst anmärkningsvärt och oroväckande var att det här i några fall var fråga om personer som jag uppfattat som tillhörande sådana riktningar som verkligen försökte ta avstånd från grobiannationalismen. Här tycks finnas något jag förbisett eller missbedömt; en oklarhet har uppstått.
Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.
Jan Olof Bengtsson 
“Men en mycket stor del av dem svarade helt enkelt inte när jag, i några fall vid upprepade tillfällen, skrev till dem. Jag blev förvånad och besviken, eftersom det ju måste betyda att de markerar ett mycket skarpt avståndstagande.”
Tror jag är en felaktig deduktion. Det kan ju finnas hundra anledningar till att någon inte svarar på en e-post. Man kan tro att det är någon form av infiltrationsförsök, ren lättja o.s.v. i alla oändlighet.
Jag förväntar mig inte att alla nationalister ska vara mottagliga för den vision rörande Europa, eller nationalismens förhållande till Europa, som jag här diskuterar. Vad jag var ute efter var, som jag skrev, en mer allmän bild av helheten, som kunde ligga till grund för bedömning och fortsatt tänkande.
Ja, eftersom jag uppfattat att nationalister av olika skäl – goda och dåliga – är ovanligt misstänksamma, tänkte jag först att jag kanske skulle kunna ha trotts vara en infiltratör. Men så kan inte vara fallet i ljuset av vad jag senare skrivit till dem, och efter flera år. Åtminstone kan det inte vara hela förklaringen.
Nationalister, även ledande offentliga företrädare, har hundra, ja oändliga anledningar att inte svara när man skriver att man anslutit sig till dem? Och det har ingenting att göra med de angrepp som samtidigt kommer från nationalister?
Nej, men den ideologiska skolningen och därmed genomtänkta teorier är kanske inte på topp alltid heller.
Nu förstår jag inte?
Jag menar bara att många har inte tänkt igenom sina ideer om nationalism, inte satt det i ett historiskt perspektiv etc. Och då kanske man inte skall ta allt på största allvar.
Inte ens ledande offentliga företrädare har tänkt igenom sina idéer, och deras agerande ska därför inte tas på allvar?
Med undantag för någon enstaka gång har jag inte ens hunnit ta upp idéer när jag kontaktat dem. De måste naturligtvis ha sett något annat jag skrivit, som de ogillar.
Flashback brukar jag inte läsa alls. Inte för att det är dåligt, kvaliteten varierar högst betydligt. Men för att knappt någon skriver under med sitt rätta namn. Saknar det gamla usenet (nyhetsgrupper). Enda stället där man kunde diskutera färdigt frågor, hur lång tid det än tog.
Jag försökte övertala de bästa Flashback-skribenterna att åtminstone starta något slags ny webbplats som kunde hålla jämn, hög kvalitet, men det gick inte.
Jag måste först tacka för detta utomordentliga svar på mitt lilla inlägg!
Sedan vill jag gärna säga att jag inte ser utvikningar eller digressioner som något egendomligt, utan hellre som uttryck för något. Kanske i detta fall för den givetvis fullständigt rättmätiga frustration JOB måste känna efter de närmast bisarra svårigheter som visat sig för honom vid olika typer av kontaktförsök med nationalister av, såvitt jag förstår, ganska många olika slag.
Vidare måste jag förklara att jag själv inte på något sätt är ansluten till något slags rörelse, förening eller blogg eller något annat som är “nationalistisk”. När jag talar om nationalism så är det i hög grad fråga om något jag uppfattar som instinktivt och individuellt.
Men när jag nu läser om Scruton, för att med hjälp av honom försöka förklara vad jag menar med detta, så ser jag att jag kanske använt termen “nationalism” felaktigt, vilket känns rätt genant, det får jag erkänna. Det jag tänkt på som nationalism kallar Scruton för “national loyalty”. Så när S. i “The need for nations” på sid 17 skriver “(…) This is where we should distinguish national loyalty from nationalism. National loyalty involves a love of home and a prepardness to defend it; nationalism is a belligerent ideology, which uses national symbols in order to conscript the people to war” är det alltså nationell lojalitet som är det som är viktigt för mig. Och om jag använder hans definition på nationalism, som jag antar är riktig, så är något sådant verkligen inget för mig. Jag måste därför, som sagt, verkligen ursäkta mig om jag tidigare varit oklar och rört ihop begreppen.
Om jag nu går lite till början av din postning så uppfattar du att ” (…) de nationalistiska partierna i Europa idag ensamma står inte bara för det enda effektiva motståndet mot denna union utan överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit”. Jag har samma bestämda intryck och tycker mig också genast förstå vad du menar.
Tyvärr har jag lite svårare att förstå fortsättningen, även om jag verkligen önskar att jag förstod den: “Men detta program innefattar för mig också en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position.
Vad det handlar om här är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås.”
Jag tvivlar inte på att detta kan vara riktigt. Men jag är rädd att det finns en annan diskussion bakom här som jag inte känner till, och som gör att jag inte hänger med riktigt. Jag skulle därför vara mycket tacksam för några konkreta exempel, t.ex gällande seder och bruk, kulturella artefakter, politiska aspekter, eller något annat, så att jag bättre kan förstå vilka gemensamma värden och traditioner du syftar på, och som då, tänker jag mig, kanske skulle kunna åskådliggöras genom några jämförande konkreta exempel från de kultursfärer jag tänker mig att du har god kännedom om, som den svenska, brittiska, franska och tyska. Förslagsvis alltså.
Jag kommer nu äntligen till svaret på din fråga, och den blir då något i stil med:
Vad jag egentligen menar är att de som tror på nationell lojalitet i första hand, alltså snarare än “europaism”, rimligtvis måste kunna få till stånd ett vettigt och konstruktivt samarbete med de som snarare lägger tonvikten vid “europaism” än vid nationell lojalitet. Detta då dessa faktorer inte rimligt ska vara konkurrenter utan samarbetspartners!
Jag stannar där så länge i hopp om att jag lyckats förklara på vilken punkt har varit slarvig, och att jag nu i alla fall delvis förtydligat mig. Därtill hoppas jag att frågan jag ställt tillbaka är något så när rimlig/begriplig.
(Avslutningsvis måste jag säga, trots att jag är djupt misstrogen mot att uttrycka starka känslor via internet, att jag faktiskt blir rätt förfärad när jag nu får utförlig kännedom om alla obehagliga reaktioner du stött på när du försökt få kontakt med nationalister, som jag förstår det i förhoppningen om att de snarare skulle vara av typen “nationellt lojala” än nationalister, och då möter otaliga orimliga eller direkt otrevliga attityder. Din utförliga redogörelse av detta var av stort värde, och jag måste funderare vidare lite för att se om jag senare kan klara att kommentera den aspekten lite mer utförligt.)
Återkommer om Europafrågorna i ännu ett separat inlägg.
Beträffande “obehagliga reaktioner” o.s.v. från nationalister vill jag betona att dessa på intet sätt är alla reaktioner – som jag nämnde finns också nationalister som reagerat mycket positivt (och jag hoppas då förstås att den reaktionen gäller åtminstone mycket av det jag skriver, och allra helst inklusive Europaperspektivet). Men ja, det kommer angrepp från nationalister, och de har kommit alltifrån det jag började formulera ett kvalificerat försvar för mer eller mindre nationalistiska partier i Europa. Detta kan dessvärre inte bortses från, i synnerhet som de till sin innebörd och anda är så enhetliga och samstämmiga i alla sina uttryck. Och ja, oavsett om det har eller inte har något att göra med det ogillande som uttrycks i dessa angrepp, har många nationalister inte svarat när jag kontaktat dem.
När det gäller kontakt med nationalister, eller, i första hand, att få den överblick jag nämnde, ska dock kanske också tilläggas att det för min del finns en allmän begränsning såtillvida som jag inte på något sätt engagerat mig i praktisk politik, besökt nationalistiska möten o.s.v. Jag tror visserligen – och det var den tron som låg bakom mina initiativ – att man kan få en ganska bra bild, tillräckligt bra för mina syften, genom korrespondens och sociala medier. Men som kontakt betraktat blir det ju inte lika konkret och nära som att träffas i verkligheten. De enda nationalister jag träffat har varit antingen studenter eller intellektuella som enbart varit verksamma som skribenter, inte politiker.
Har nu återkommit till Europafrågorna i ännu ett separat inlägg.
Intressant att ta del av. Det ligger nog mycket i det som sägs här om manlighet, “metal” och nationalism. Om man som kvinna tassar runt dessa frågor känns det verkligen som man blickar in i männens (slutna) värld, fick också känsla av igenkänning här från andra håll. Tror dock att det finns kvinnor som intresserar sig för frågor kring nationalitet och identitet, men som värjer sig mot “grobiannationalism”.
Ja, det verkar vara en uteslutande manlig värld, eller subkultur. Kvinnliga perspektiv, och inte minst kvinnliga nationella perspektiv, är verkligen välkomna för att belysa fenomenet!
Stackars Europas folk.
Och stackars svenskar också.
Alla dessa krig.
Trettioåriga kriget krävde massor av DÖDSOFFER, liksom revolutionerna i övrigt, samt 1:a och 2:a kriget, och alla andra krig, före, efter och däremellan….
Med början i den s.k. UPP-lysningstiden så verkar i praktiken en allt större NED-lysningstid ha inletts?
Vaddå NED-lysning?
Ja, hur pass UPP-lysta är egentligen dagens medborgare kring vad det innebär att vara en – MÄNSKLIG VARELSE?
Den kommunistiska ideologin är väl den största NED-lysning av alla, och i praktiken en INHUMANISM , samtidigt som den vill tro sig om att vara, och presentera sig som att vara någonting GOTT, alltså en HUMANISM? Detta skulle då medföra att alla som säger sig TRO på kommunismen inbillar sig därmed automatiskt att tillhöra de GODA människorna? Vilket man väl kan anse som varande en grov NED-lysning kring de faktiska förhållanden som finns kring kommunismen som ideologi.
Kommunismen, den materialistiska människosynen och världsåskådningen, är i själva verket närmare en INHUMANISM, och därmed en mer eller mindre MÄNNISKOFIENTLIG ideologi, än tvärtom. Detta därför att den förnekar människan som VARELSE, och den förnekar denna VARELSES behov, som just mänsklig VARELSER. Den verkar i praktiken mer se på människan som ett DJUR, än just som en människa. Där ses BETINGNINGAR, och BETINGADE REFLEXER, och MATERIELLA BEHOV, som det allenarådande och allt överskuggande BEHOVET, och ingenting annat.
Bland de grundläggande mänskliga behov som däremot tillhör VARELSEN MÄNNISKA, handlar definitivt inte ENBART om materiella behov, utan i mycket stor grad också om existentiella, eller andliga, och kulturella behov.
Detta förnekar kommunismen människan, eller den materialistiska världsåskådningen förnekar detta, i sin syn på människan.
Människan har behov av att kultivera RITER av existentiell och HELIGGÖRANDE natur. Av RELIGIÖS natur. Där ingår både äktenskapsriter, födelseriter, vuxenblivanderiter och begravningsriter. Och där ingår också ett hyllande av årstidernas växlingar, av solens uppgång och nedgång och av månens cykler osv., genom HÖGTIDLIGHÅLLANDE kulturella riter.
Där ingår bekräftelseriter av samhörighet med ALLTET, (med ”Gud”), genom alla olika former av riter, genom olika HELIGA TEXTER som bekräftar just den OMÄTBARA, den OÄNDLIGA och den EVIGA dimensionen i den mänskliga tillvaron. Denna DIMENSION, som människan är kapabel att uppfatta med sitt medvetande, har kultiverats av DEN MÄNSKLIGA VARELSEN, dvs. den KULTIVERADE VARELSEN MÄNNISKA, i tusentals år, men detta vill den UPP-lysta kommunismen kasta ÖVER BORD…
Att vilja förneka denna sida hos människan, det är i praktiken att vara ANTI-KULTURELL. Det medför i praktiken att vara förespråkare för en ANTIHUMANISM. Att i praktiken vara förespråkare för en ANTIMÄNNISKOVÄNLIGHET, dvs. en ANTIHUMANISM, istället för en MÄNNISKOVÄNLIGHET, dvs. för en HUMANISM, det är kommunism i praktiken. (Kommunism, som inbillar sig vara en företrädare för HUMANISM, och MÄNNISKOVÄNLIGHET – dvs. är man inte KAMRAT KOMMUNIST, dvs. är man inte en KOMPIS, som ju i alla fall låter SNÄLLT OCH BRA (?), så är man inte GOD ungefär – är då alltså istället en ANTI-KULTURELL, och därmed en ANTI-MÄNNISKOVÄNLIG ideologi.) Den blir praktiken då en NED-lysningskultur istället för en UPP-lysningskultur, när den med hjälp av hjärntvättande propaganda vill förneka människan hennes MÄNSKLIGA VARELSES kulturella behov.
Att vilja söndertrasa familjebildningsförmågor och främst skapa en KAMRAT-SLAV, dvs. en lönearbetare och skattebetalare, och en KAMRAT, (som ju alltså låter bedrägligt SNÄLLT och KOMPIS-AKTIGT), före att vilja försvara mänskliga familjebildningar, och försvara de familjära identiteterna som MÖDRAR, MOSTRAR, SYSTRAR, FASTRAR, FARMÖDRAR, MORMÖDRAR, samt också FÄDER, BRÖDER, FARBRÖDER, MORBRÖDER, FARFÄDER och MORFÄDER osv., det har väl varit målet? Detta IDEAL och detta MÅL, som vi idag ser konsekvenserna av med mängder av skilsmässor och OHELIGA relationer på löpande band i samhället, med mängder av trasiga barn utan välfungerande relationer med till båda sina föräldrar, och också till sina övriga nära släktingar, det är en OMÄNSKLIGHET, istället för någonting MÄNSKLIGT.
De personer som är står barn allra närmast, och som barn kan känna igen sig själva i och därmed känna sig både förstådda av och själva förstå, är just de familjära personerna, som är de viktigaste för barnens känslor av trygghet och samhörighet, och som bör träna förmågor att knyta känslomässiga och privata relationer.
När ett samhälle och dess medborgare steg för steg blir alltmer NED-lysta, och när alltfler medborgare förlorar förmågor att HELIGHÅLLA sina relationer med varandra, med början av den MINSTA MÄNSKLIGA FÖRENINGEN I SAMHÄLLET, den MINSTA BYGGSTENEN, nämligen FAMILJEN, så börjar en NED-lysningsprocess.
Då börjar en stegvis NED-lysning kring vad det innebär att vara MÄNNISKA.
Denna NED-lysning sprider sig sedan som en pest från söndertrasade familjerelationer, till känslomässigt söndertrasade barn, till känslomässigt söndertrasade vuxna, till söndertrasade föreningsrelationer, till söndertrasade församlingsrelationer och till söndertrasade hela nationer.
Människor blir genom den kommunistiska NED-lysande ideologin, stegvis DEGENERERADE. De blir DEGENERERADE genom att de blir allt grövre, råare, brutalare, alltmer vulgära och alltmer oförmögna att akta och VÄRDERA, och HELIGHÅLLA sina relationer, både till sig själva, till sina barn, till sina familjer och till övriga samhället och till sina nationer.
Så den s.k. materialistiska,och VETENSKAPLIGA UPP-lysningen, som man i bästa fall inbillar sig är enbart är en positiv UPP-lysning (som inte medvetet är MÄNNISKOFÖRAKTANDE, eller KULTURFÖRAKTANDE), och dess medföljande RATIONELLA, kommunistiska och materialistiska (“Guds-förnekande”) ideologi, är i själva verket i avsaknad av just det som den inbillar sig vara bärare av, och blir därför i praktiken en NED-lysningsideologi.
Liberalism är en variant av kommunism. Men även om liberalism erkänner individers eventuella behov av religion, så förespråkar den ett totalt FRIGÖRANDE, från alla hämningar, där människans allra sämsta sidor av girighet, råhet, vulgaritet och hänsynslöshet anses behöva FRIA TYGLAR från några som helst danande, fostrande eller människokultuverande ideal. Det medför i praktiken ett förespråkande för en FRIHET för ALLAS KRIG OCH TÄVLING MOT ALLA, utan några nations eller samhällsbildningar, och där alla mänskliga transaktioner och tjänster skall vara FRIA, och utan någon BUNDENHET, eller utan något ANSVAR FÖR, eller några SKYLDIGHETER MOT några ANDRA, främmande människor, som är medborgare i en nation, eller någon FÖRENING av något slag, utan enbart för individen själv. Det är en ideologi som nog också kan skapa ganska så paranoida samhällen, utan någon större respekt, tillit eller känslor av ömsesidighet och förtroende människor emellan i det allmänna och gemensamma samhälleliga rummet.
Den ideologin förnekar också människan vissa basala kulturella behov, och behov av att kunna känna igen sig hos sina medmänniskor, och den verkar i praktiken förespråka ett samhälleligt kaos.
Den ideologin kan nog i praktiken skapa ett ganska så iskallt samhälle, dvs. ett ganska så rått samhälle, bakom en glättig och förföriskt glänsande YTA av perfektionism och perfektion, förmedlad genom det massmediala rummets alla olika underhållningskanaler, tillsammans med demoraliserande, förfulande och förråande propaganda i största allmänhet.