Month: May 2014

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 2

Och i denna skara kommer nu också hjälten, dådets och ödets man, segerns och den ljusa bragdens son. Några skulle kanske vilja ställa honom främst, och därom är ingenting att säga, men för ögonblicken har jag inte försökt införa någon rangordning utan blott velat se representanterna för det högsta mänskliga sådana de en för en infinner sig. Hjälten tar gärna för fantasin gestalten av den unge makedoniern, den ljuslockige Alexander, som i spetsen för en ringa skara drar ut att erövra Österns sagoländer efter att bland sina vänner med slösande hand ha fördelat allt sitt gods och blott behållit för sig själv det gyllene hoppet. Det är åter icke frågan om historiens Alexander utan om legendens. Det är Akillevs i det homeriska sagoskimret mot bakgrunden av det blåa havet i morgonljus, det är Foibos Apollon med den gällt klingande silverbågen, som dräper vidunder, det är Persevs med vingskorna och Gorgonas huvud, det är Herakles, den starke självförbrännaren, det är Julius Caesar, när han i rykande storm i bräcklig farkost korsar havet (”du har Caesar och hans lycka ombord”) eller när han med kunglig värdighet draperar togan omkring sig, fallande för lömska dolkstygn. Det är det ljusast och ädlast mänskliga, det örn- och lejonlika, som då och då kan blixtra fram i dagens gärning. En ung svensk diktare (Lagerkvist) har sett det och sildrat det i dessa stolta och sköna rader:

Ej ännu någon dag sänkts ned till jorden

den ej en man förhärligat med ädel gärning,

som höljde den med ära och den skilde

med dådets hugstorhet från alla andra.

Så skall till tidens slut det än förbliva,

så länge dagens maning oss besöker.

Och varje afton skall på bergets skymning

ses, lutad emot svärdet än, den ljuse segrarn.

Men förändra nu hjältens drag en nyans och de kommer strax att likna något annat: den brutale despoten, hjältens skugga och ”apa”. Och märk dock, att det här i grunden likväl är fråga om raka motsatsen. När Tegnér i dikten ”Hjälten” besjunger Napoleon, får hans hjälte onekligen ett drag av den brutale despoten, fastän det ju inte från början varit dktarens mening. Men historiens ”hjältar” har nog ofta haft detta drag – där de inte liknat Bernhard Shaws “hjältar” i dramat med detta namn. Despoten är grym och sniken, hjälten mild och generös, despoten är ständigt misstänksam och ser sig om med lurande och lömska blickar, hjälten är omisstänksam och har stadig och öppen blick. Macbeth är dramat om hur hjälten förvandlas till despot, hur det högsta mänskliga förbytes till det mörkt demoniska.

Och ”övermänniskan”, Nietzsches övermänniska – är hon med i denna skara? Säkert – men hon är icke lätt att få syn på med riktigt klara linjer. Nietzsche själv har sett hennes mantelfåll; kanske har han också ibland skönjt anletsdragen, men jag är icke säker på att han fått syn på hela gestalten. ”Ett leende lejon”, ”ett barn”, ”en dansande gud”, sonen av Ariens sol-land, friboren och ädelboren, rak och starkväxt som en ensam fura i skogen, munter krigare och glad äventyrare, stolt och hård men också mild och slösande med sin godhets rikedom som solen med sitt ljus över morgonens daggvåta marker. Syntesen av allt detta skulle ju övermänniskan vara, men vem mäktar ena de skilda dragen och de skenbara motsättningarna utan att bilden brister sönder? Kanske Fröding har lyckats därmed i sin Graldiktning? I alla händelser är det i dess banor blicken måste riktas in, om man skall ana något om övermänniskodrömmens storhet och skönhet. Framför allt har jag dikten ”Aningar” i tankarna.

Visst är i alla händelser, att försöket icke lyckats Nietzsche själv. Caesar Borgia är verkligen ingen övermänniska, om han också har övermänniskans frihet från samvetsskrupler. Han är mera lik övermänniskans ”apa”, vilddjuret, vars regioner ligger lika mycket nedanför det mänskliga, som övermänniskans skulle ligga ovan hennes plan. Och till slut har ju Nietzsche väl förstått, att det aldrig lyckas honom att ställa fram övermänniskans bild på det rätta sättet:

”Ni, de högsta människor mitt öga mötte, detta är mitt hemliga tvivel om er: fick ni se min övermänniska – jag antar att ni skulle förväxla henne med – en djävul.”

Och hur kommer det sig, att bilden av det högsta mänskliga brister sönder och förflyktigas på denna punkt av skalan? Är det icke därför, att vi icke kunna få med vilddjurets goda egenskaper, ”det ulvhärdigt starka, fast vilda”, den ”catilinariska tigernaturen” – för att nu använda Frödings ord – att vi, säger jag, icke kan få med dessa egenskaper upp på det plan, där godhet och förnuft, rättvisa, mildhet och kärlek skall regera? Och ändå borde vi ju ha med dem, ty det är värdefulla ting, som vi icke utan vidare vilja vara av med. Släppa vi grymheten, så händer det lätt, att vi också släppa styrkan och vildheten och modet, och detta var ju dock icke meningen. Att kunna låta det ”lägre” gå upp i det ”högre” utan att plånas ut – detta borde vara all utvecklings innersta mål och mening. Men det är just detta vi så ofta icke rå med – icke ens i våra högsta fantasier. Och därför – bland annat därför åtminstone – traskar ”apan” troget i följe med idealen.

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1

Som ett stolt, olympiskt tåg kan man se dem skrida fram dessa det gudomligas stridsmän och sångare – och vid deras sida traskar ett tåg av ”apor” och gycklare. Där kommer den stoiske vismannen med den klara blicken i ögat, med den stilla havsdjupens ro i själen och med det tappra och härdade hjärtat. Många har skymtat honom men ingen kanske klarare än Spinoza. Det är människan, som har blick för tingens sammanhang, för den gudomliga nödvändigheten i allt och som ser på oss andra med våra svagheter och dårskaper sub specie aeternitatis. Hon dväljes i de klara rymder, från vilka man kan överblicka allt och inordna varje detalj i dess rätta samband. De egocentriska perspektiven – ”hålans villfarelse”, såsom en filosof kallar det, emedan var och en har en benägenhet att se tingen ”från sin håla” – är här borta och de egna ödena och misssödena bekymrar inte längre, emedan de drunknar i den eviga nödvändighetens svala ljus. Hon harmas icke utan förstår. Hennes liv är klarhet, ro och samling, ett liv i Det Hela.

Till detta livsplan har ingen nått för beständigt och ett fåtal blott i stora ögonblick. Men förändra blott obetydligt vismannens drag och ni skall se, att han får en betänklig likhet med sin ”apa”. Apan är klädd som skolmästare och har en pekpinne i handen. Det är den blodlösa principmänniskan, det egenrättfärdiga och självkloka dygdemönstret, den felfrie, som aldrig slår sönder någon gatlykta men heller aldrig tänder upp något ljus i världen. Det är människan utan starka lidelser och stolta drömmar. Hon deklamerar alltid med falskt patos (falskt, emedan hon överhuvud icke har något äkta patos) om ”dygden”, som för henne består i att hålla sig inom vissa, noga utstakade gränser. Och det faller sig icke svårt för henne att vara ”dygdig” emedan hon aldrig känt blodets oro och den äventyrliga dragningen mot djupens dunkel och höjdernas ljus. Men på bottnen av hennes dygdighet lurar hat och instängt groll, skelögdhet och avund, ty hon har en dunkel föreställning om att det finns marker, som hon gärna ville men icke vågar beträda. Hon är en glädjedödare av begynnelsen.

Och efter Stoas visman kan vi låta stiga fram för vår syn Epikurs människoideal, glädjemänniskan, som hon skulle kunna kallas. Även hon dväljs i de höga och rena rymderna, i det torra, svala ljuset som faller över ”Epikurs trädgårdar”. Helst vill man se henne belyst av en hög och klar septemberdags stilla ljus. Ty hennes glädje är stillsam, själfull, förandligad. Den har intet att skaffa med tingel-tangel från fåfängans marknad eller orgiers rusiga skrän. Ett gästabud, med ost och fikon och klart källvatten på bordet är i Epikurs smak. Kryddan skall vara visa och leende ord, växlade mellan goda vänner, som förstå varandra med lågmält tal och stillsamt minspel. Den epikureiska människan lever asketiskt, icke därför att asketismen i och för sig är något gott, utan därför att endast ett asketiskt levnadssätt kan förlikas med själens ro och ljusa glädje. Hennes ideal är Epikurs strålande gudavärld, den ”lätt levande skaran”, som den store tyske diktaren Hölderlin i en oförgänglig vision skildrat i ”Hyperions ödessång”:

Ni vandrar krönta av ljus

på vita vägar, saliga genier.

Glänsande gudafläktar

smeker er lätt

som kitharaspelerskans finger

heliga strängar…

Men hur har inte just denna epikureiska glädjemänniska förblandats med sin motbild, den vulgära njutningsmänniskan, svinet, vars högsta mål är ”köttets lust”. Detta var ju just vad epikureism redan i antiken kom att betyda, och denna betydelse har ordet fått bibehålla. Att njutningslivet drar nedåt och vulgariserar, medan glädjelivet drar uppåt och förfinar hör till de enkla sanningar, som dock ständigt på nytt behöver upprepas.

Och bortom den epikureiska glädjemänniskan med sitt fina, måttfulla leende ser vi stiga fram – det kristna helgonet. Det är den lille Frans från Assisi – legendernas helgon, ty om gestalten är historisk eller ej är i detta sammanhang likgiltigt. Han står i det vackra umbriska landskapet med de rena linjerna, som långsamt förtonar sig i kvällsljuset, den Kristuslike broder Frans, Guds fattige spelman med sin innerliga kärlek till allt levande, till ”broder sol” och ”syster måne”, till de svala vindarna och det klara vattnet, till träden och fåglarna. Det finns ingenting av den sjukliga världsfrånvändhet hos honom, som man gärna vill tillägga helgonet; inga dystra miner, domsord och rynkade ögonbryn. Där finns tvärtom en glädje, som lever i nuet som himmelens fåglar och markens liljor och som i allt, även det fulaste, vanskapligaste och mest föraktade och ringa ser en glimt av det eviga ljuset lysa fram. Dostojevski och Fröding har haft den blicken för livet och dess ting; den är närmast i släkt med humorn.

Men i helgonets sällskap kommer ynkryggen, ressentimentmänniskan, trälmänniskan. Hur ofta har inte de båda blivit förväxlade; Nietzsche kan ingalunda fritagas från anklagelsen att ha gjort det. Där helgonmänniskan lyfter sin klara blick mot dagen och ser den broderligt i ögat, går trälmänniskan med blicken mot jorden i dyster fanatism och hemlig, instängd avund och självförgiftning. Som glädjen från ”lusten”, så skiljer sig helgonets glada frigjordhet från trälasinnets dystra världsförnekelse. Helgonsinnet är i släkt med humorn, trälasinnet med fanatismen. Och dock blir de båda så ofta slagna tillsammans, ehuru de är varandras motsats.

Jag går nu vidare till ännu en uppsats av Alf Ahlberg, som jag återger i dess helhet med moderniserade pluralformer och några andra smärre moderniseringar, och uppdelad i fyra delar (det har klagats mycket på långa texter i denna blogg).

Denna gång är det titelessän, publicerad 1931 i tidskriften Studiekamraten, i samlingen Idealen och deras skuggbilder från 1936, ur vilken jag tidigare publicerade uppsatsen ’Caliban’. Den är starkt influerad av Ahlbergs lärare Hans Larssons åskådning, och fast etablerad i den klassiska humanismens tradition. Var och en som gjort sig förtrogen med mina filosofiska och politiska utkast här eller på annat håll vet att jag i några icke oväsentliga avseenden skiljer mig såväl filosofiskt som politiskt från både Ahlberg och Larsson, och bör snabbt kunna identifiera dessa punkter även i de texter av Ahlberg jag publicerar här; det gäller även sådant till synes centralt som de verkliga idealens djupaste väsen, hans kristendomstolkning, uppfattningen om socialismens ursprung, aspekter av Nietzschetolkningen, och naturligtvis mer allmänna aspekter av förståelsen av romantiken, liberalismen, moderniteten i dess helhet. Jag var inne på detta även i min inledning till ‘Caliban’. Men detta får på intet sätt tillåtas överskugga de genuina insikter som dominerar deras verk och som det idag finns ett så stort behov av att förnya, återupptäcka, nyformulera. Även på de punkter där jag avviker är Ahlberg ett under av nyansering, urskillning och djup i jämförelse med dagens nominellt identiska anhängare av riktningar han kunde bekänna sig till.

Ahlberg har vid tiden för denna uppsats tagit steget ut från den klassiska humanistiska lärdomens Lund, men också fört med sig dess tradition, med syftet att låta dess essentiella värden på andra sätt än genom blott den reguljära akademiska undervisningen, genom den folkbildning som vid denna tid var av stor betydelse för Sveriges utveckling, genomsyra och fortsätta forma en bildad allmänhet och upprätthålla en kvalificerad, genuint värdecentrerad humanistisk kultur. Det fanns personliga orsaker och problem i hans akademiska karriär bakom detta beslut, men också det förhållandet att den akademiska filosofin var på väg att tas över av helt andra riktningar än Ahlbergs – nu även i Lund. Under dessa omständigheter lyckades dock Ahlberg sannolikt göra en optimal insats för den äkta humanistiska kulturen i Sverige.

–

De s.k. idealen – ordet har nu missbrukats så mycket, att det ej utan skäl råkat i vanrykte – de s.k. idealen är flyktiga bilder och hägringar, som följt människor genom tiderna, symboliska önskedrömmar, födda ur verklighetens nöd, lidande, förtvivlan, smuts och blod, gemenhet och lumpenhet, förtryck och tyranni. Idealen är alltid kontrastbilder, och ju starkare en tid förnummit verklighetens nöd, desto mera har dess idealdrömmar lyst upp i ovansklig glans. Ur det romerska slavproletariatets förtvivlan föddes visionen om ”nya himlar och en ny jord, vari rättfärdighet bor”, och ur det första industriproletariatets elände vid början av förra seklet föddes de skira lyckodrömmarna om socialismens jordiska himmelrike. Det är så icke blott med de kollektiva utan även med de individuella idealdrömmarna. Den som går i mörker, drömmer om ljus; ”ingen som du kan drömma om sol och om salighet”, säger Karlfeldt med full rätt om den blinde. Ur känslan av svaghet födes hjältedrömmen och blir stundom skapande. Det var den andligen och kroppsligen utpinade Fröding som drömde de stolta Gral-drömmarna om ”den rätte hjälten, som komma skall”, och det var den sjuke och av livet slagne Friedrich Nietzsche, som drömde sin stolta övermänniskodröm. ”Jag kände mig illa till mods bland människorna”, säger han själv. ”Jag längtade efter människor och intet kunde stilla min längtan. Då gick jag ut i ensamheten och skapade övermänniskan.”

Det är blott i stora ögonblick och flyktiga visioner som dessa drömbilder, myter, ideal eller hur man vill kalla dem, skymtat i diktares och drömmares syner. Ingen har sett dem ta kropp och verklighet, ingen får heller någonsin se det, och förgäves har diktarna kämpat med uttrycksmedlen för att kunna fasthålla de flyende synerna. Och dock har de blivit starka och skapande makter i historien. Det är icke så mycket de stora vetenskapliga teorierna som de stora sekulardrömmarna, de stora myterna som bestämt det historiska livets riktning. Gammal människokunskap och modern psykologi enas i denna insikt. Det antika slavproletariatets dröm om ”den stad där rättfärdighet skiner i glansen av dagar som gry” har ungefär lika litet med vetenskaplig teori att skaffa som det moderna industriproletariatets dröm om det jordiska lyckoriket, och utsikterna är icke stora till att vare sig det ena eller det andra skall förverkligas. Men båda har varit makter, som drivit tider och sekler mot väldiga öden. Och båda har varit lyckokällor för miljoner. Ty människans tillvaro är byggd på hoppet och drömmarna.

Men sida vid sida med dessa ideal går tiderna igenom deras skuggor eller karikatyrer. Det är nu en gång människans tragik, att hon endast kan se det högsta i flyktigt skymtande syner och att hon förgäves bemödar sig att hålla fast det. Gör blott dessa idealbilder en liten aning grövre, mera vulgära, tarvliga, påtagliga än de verkligen skådats i flyktiga syner – och ni skall genast se dem förvandlas i sin motsats. Blott det slätstrukna och jämna kan man ta på med klumpiga händer utan fara att fuska bort det. Av det enkla skäl att där inte finns något att fuska bort. Men ett fint konstverk tål inte vid den minsta fläck utan att bli en vrångbild.

En gammal djupsinnig medeltidsmystiker säger om djävulen, att han är ”Guds apa”. Och om Gud är det namn, som människor tillagt sina högsta drömmar om det högsta mänskliga, så förhåller det sig verkligen så, att han alltid har sin ”apa”, som linkar vid hans sida och lätt förväxlas med honom. Alltid av motståndarna och rätt ofta även av anhängarna.

I Nietzsches bok Så talade Zarathustra berättas om en man, som folket kallade ”Zarathustras apa”. ”Ty han hade lagt märke till ett och annat i hans tals sats och rytm och lånade väl också ett och annat av hans visdom.” Efter att ha åhört hans ordflöde tilltalar Zarathustra honom sålunda:

”Hör då upp, ditt tal och ditt sätt har redan länge äcklat mig!

Varför har du bott så länge vid sumpen, att du själv måste bli groda och padda?

Flyter ej nu genom dina ådror ett ruttet, fradgande sumpblod, då du lärt dig att kväka och smäda?

Ditt förakt föraktar jag… Ur kärlek allena skall mitt förakt och min varnande fågel flyga upp, men icke ur sumpen.

Man kallar dig min apa, du skummande narr, men jag kallar dig mitt grymtsvin – med grymtande förstör du för mig till och med mitt lov över narraktigheten.

Vad var det då, som först kom dig att grymta? Att ingen smickrat dig nog – därför kom du på det orådet, att du hade skäl att grymta mycket.”

Men det är icke blott Zarathustra, som följes av sin apa som skuggan följer ljuset. Man kan se dem, hela raden av dessa övermänskliga gestalter, vari människan förkroppsligat sin längtan att växa och stiga ovan det ”alltför-mänskligas” dunstkrets, man kan se dem dra förbi sig – och se, alla har de vid sin sida vrångbilden, apan, karikatyren. Och eftersom denna är mycket lättare att få syn på och mycket lättare att beskriva, så är det i allmänhet den, som vi ser och beskriver. Och vårt mänskliga småsinne med dess naturliga avund mot allt stort och fritt och rakvuxet, skjuter alltid de pilar, som ämnats åt det stora, mot dess vrångbilder. Mot skyn stiger vår längtans pilar – och faller ned vid skogsbrynet som trötta fåglar. Men mot vrångbilderna nedom det mänskligas plan riktas de avundens och småsinnets pilar, som ämnats för det stora. Zarathustra får klä skott för sin apas krumsprång. Det skådespelet är gammalt och ständigt nytt.