Alf Ahlberg: Caliban, 1

I mina texter i kategorierna Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism har jag uppehållit mig mycket vid romantiken och de distinktioner som är nödvändiga för dess förståelse och värdering. I Alf Ahlbergs essä om Caliban, hämtad från samlingen Idealen och deras skuggbilder (1936), som jag nu publicerar i två delar, ser vi i karaktäristiken av Ariel, förstärkt av citatet från Frödings översättning av den utpräglade rousseauanen Shelleys Hymn to Intellectual Beauty, en del av skillnaden mellan Ahlbergs humanism och Irving Babbitts. Ahlbergs användning inte bara av termer som det renaste och det vackraste, utan av det ”skiraste” och ”vekaste”, antyder en viss ensidighet och, i några avseenden, svaghet i Ahlbergs uppfattning av det högsta mänskliga – även om de i någon mån senare balanseras av Döbelns manlighet hos Runeberg. Element av outredd romantik, eller närmare bestämt av en ofullständig variant av vad jag med Folke Leander kallar den högre romantiken, anas. Detta gäller delvis även Ahlbergs uppfattning av idealen i allmänhet, som vi ska se när jag så småningom publicerar även titelessän i den volym från vilken uppsatsen nedan är hämtad. Vi känner ibland ett behov inte bara av en striktare tillämpning av ”the inner check” och dess negativa urskillning, utan även en kompletterande dimension av den högre romantikens bejakade personlighetsdrag. I synnerhet handlar det här om fantasins högre och lägre orientering. Bristen är karaktäristisk för Ahlbergs anslutning – i motsats till den äldre humanistiska front som representerades av Wirsén –  till nittiotalisterna och, i filosofiska termer, sin lärare Hans Larsson.

Ändå kompletterar Ahlberg också på viktiga punkter Babbitt, och ger oss därmed en fullständigare bild av den sanna humanismen. I synnerhet i mina anteckningar om Rousseau i kategorin Personalism har jag antytt något av den här relevanta idéhistoriska bakgrunden: inte minst i perspektivet av Ahlbergs idealistiska personalism blir det nödvändigt att förhålla sig till den aspekt av den högre romantikens potential som vi delvis finner även hos Rousseau. I den signifikativa markeringen mot Brandes’ tolkning av Caliban ser vi också ett uttryck för den relativa fullheten av den djupare, antinaturalistiska förståelse som idealismen kvarhöll även i Ahlbergs mer liberala variant. Som en av flera förvaltare av den svenska humanistiska kulturens huvudtradition räddade Ahlberg mycket av dess arv till en stor del av nittonhundratalet. Inte minst genom honom förmedlades till den läsande allmänheten och inte minst folkbildningen en stark motvikt mot åttiotalismens och Strindbergs ensidiga och, alldeles oavsett de sociala missförhållanden de ville peka på, ofta låga och destruktiva anda. Som helhet är Ahlbergs uppsats naturligtvis ett uttryck just för den sanna humanismens essentiella, kritiska urskillning.

Liksom i min nyligen publicerade recension av Wirsén har jag moderniserat äldre verbformer.

Alf Ahlberg    Alf Ahlberg: Humanismen

När den kanske störste av alla människoskildrare, William Shakespeare, hade skapat sitt odödliga galleri av hjältar och helgon, narrar och skurkar, grubblare och viljemänniskor – hela denna värld, ur vilken allt det mänskliga klagar och jublar, älskar och hatar med tusen stämmor – synes han slutligen ha gripits av lust att mäta upp det mänskligas gränser, dess höjd och djup. Detta sker i den underbara dikten Stormen, som utgör hans avsked till liv och dikt.

Shakespeare har här vid den övre och nedre gränsen så att säga placerat tvenne gränsmärken, Ariel och Caliban. Mellan dessa båda gränser rör sig det mänskliga i dess outtömligt rikt nyanserade skala men städse med en blandning av bådadera i sitt väsen.

Ariel är symbolen för människans längtan uppåt mot de ljusa höjderna, mot klarheten, friheten, skönheten. Han är i släkt med allt det renaste och skiraste, vekaste och vackraste hos människan, med det, som för tankarna till daggens glitter i morgonljus. Han är den ”själiska skönhet”, som Shelley besjungit i den hymn, som i Frödings kända tolkning börjar så här:

En okänd andekrafts fördolda ham

är mitt ibland oss trolsk och aningsrik,

och luftig lik en vind och blomdoft lik

och lik den bleka glimt, som skymtar fram

månljus bakom bergens furutäckta kam,

den ger ett flyktigt, skirt behag

åt själar och åt anletsdrag.

Den är oss kär som minnet av musik,

som kvällens skimmer, nattens sus,

och skyars färd i stjärneljus,

ej blott för ljuvhets skull, men kär

för allting underbart den innebär.

Men vid det mänskligas nedre gräns möter vi Caliban, vidundret, som föddes av natten och är släkt med alla mörkrets makter. Han är icke djur, ty djuret befinner sig ännu helt i den oskuldsfulla värld, där man är bortom gott och ont. Egentligen är det därför absurt och meningslöst att tala om ”djuriska laster”, ty sådan kan endast förekomma, där det finns moraliska normer. Alla laster är alltså mänskliga. Det är knappast heller riktigt att såsom Brandes gjort beteckna Caliban som en ”elementarmakt”. Han är människan, som sjunkit till den nedre gränsen för det mänskliga, en avfällig renegat från kulturen och därför fylld av ett dovt, vanmäktigt, förbittrat och instängt hat mot alla kulturens värden. Prospero har försökt göra honom till människa, ge honom del av människans härliga skapelser. Han har lärt honom språket, denna underbara konst att forma tankar i ord, med vilken människan först höjt sig över det djuriska planet.

…Jag tog dig i mitt hägn,

fick dig med stort besvär att tala, lärde

dig stundeligen ett och annat gott.

När du, din vilde, icke visste ens

vad själv du ville, utan vrålade

som kreaturen, gav jag åt din mening

ord att förkunna den.

Du lärt mig tala; vad jag därpå vunnit

är att jag lärt mig svärja; pest på dig,

som lärt mig tala!

Caliban är det förkroppsligade uttrycket för de känslor, som psykologerna med ett oöversättligt ord pläga beteckna som ressentimentkänslor. Vad menar man med ressentiment? Det är exakt den inställning, som räven har till rönnbären. I djupet av sitt hjärta förstår ju räven att uppskatta rönnbären; men då de råkar sitta för högt för att vara åtkomliga för honom slår denna känsla om i en instängd förbittring mot rönnbären. Han smädar dem, kallar dem sura. Just denna samma inställning har Caliban till allt som är gott, skönt, högt, sant i livet. Innerst inne vet han, att det är värdefullt, men han vet också, att det är oåtkomligt för honom. Därför hatar han allt det ljusa och goda i livet, därför skymfar och smutskastar han det med trälens griska bakhat, därför vill han göra sin egen fulhet och vanskaplighet till livets egen norm. Tacksamhet är en för Caliban okänd känsla. Han är ständigt färdig att hugga sin välgörare i ryggen, såframt det kan ske utan risk, ty han är feg och strykrädd som alla servila maktdyrkare. Det enda språk han förstår är piskans. Det finns två slag av lydnad: den fria människans lydnad, när hon i vördnad böjer sig för överlägsenheten och trälens lydnad under piskan. Caliban är endast tillgänglig för den sistnämnda formen och detta av det skälet, att han aldrig vill erkänna någon överlägsenhet, värd att böja sig för utan blott lyder av trälaktig fruktan. Det finns två slags religiositet eller rättare, det finns religiositet och primitiva vrångbilder därav. För den förrra, den fria människans öppna, ljusa vördnad för det stora i livet – hon må nu nämna det Gud eller icke – ger Döbeln hos Runeberg ett uttryck, som kan kallas fulländat:

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

Caliban däremot tigger och kryper i stoftet för sin Gud, fyllbulten Trinculo eller rättare hans flaska och förklarar sig beredd att för honom utföra varje trältjänst. Han är och förblir en förrymd och strykrädd träl, som alltid ger sig i trältjänst åt den han för tillfället tror vara den mäktigaste. Detta kallar han frihet. När han uppsäger Prosperos tjänst för att i stället kyssa Trinculos fot, vrålar han i drucken yra:

Ej mer jag bygger damm åt fiskar

och slår upp eld,

när husbond vill;

ej heller tvättar tallrikar och diskar.

Ban, ban, ban – Caliban

Är ej din dräng, nu skaffa dig en ann’.

Frihet, hejsan! Hejsan frihet! Frihet, hejsan! Frihet!

0 Responses to “Alf Ahlberg: Caliban, 1”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi