Jan Olof Bengtsson

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.