Simon Kyaga och det galna geniet

Överläkaren och forskaren i psykiatri Simon Kyaga stod för ett intressant ”Sommar”-program i radio i slutet av juni. Med relevanta historiska utblickar och översikter av det samtida forskningsläget redogjorde han för hur det svenska forskarteam han tillhör kommit fram till slutsatsen att den från antiken härstammande föreställningen om ett samband mellan genialitet och galenskap är riktig.

I skarp polemik mot psykologen Judith Schlesinger menar Kyaga att det nu är möjligt att vetenskapligt fastställa att psykiskt sjuka inte bara är sjuka utan också uppvisar ökad kreativitet. Ledare för forskningsprojektet har varit psykiatriprofessorn i Göteborg Michael Landén, som kommit till psykiatrin från neurovetenskapen, och professorn i medicinsk epidemiologi och biostatistik vid KI Paul Lichtenstein. Teamet har också tillägnat sig den alltifrån femtiotalet framvuxna och idag etablerade kreativitetsforskningens resultat. Det är oklart för mig hur denna grupp förhåller sig till Fredrik Ulléns, som i hög grad forskat på samma område men som inte nämns av Kyaga. När Ullén, den kände pianisten och professorn i kognitiv neurovetenskap vid KI, medverkade vid den av mig arrangerade 12th International Conference on Persons i Lund förra året talade han om just detta ämne.

Utifrån ett unikt svenskt dataunderlag, som Ullén också hänvisar till, har man hursomhelst kunnat visa att släktingar till psykiskt sjuka oftare är forskare och konstnärer. Sambandet gäller enligt Kyaga för psykotiska sjukdomar, d.v.s. sådana där verklighetsuppfattningen är förändrad. Man har också funnit liknande förändringar i thalamus. Det är litet oklart i vilken utsträckning den förhöjda kreativiteten återfanns hos de sjuka och inte hos de friska i samma släkt – Kyaga säger att patienterna har samma typ av kreativ potential, men att dess förverkligande hos dem hindras av sjukdomen. Samtidigt tycks det för honom entydigt att de sjuka är bättre på ”divergent tänkande”, inklusive ”logiska slutsatser som står i kontrast med förutfattade meningar”; de är ”inte lika begränsade av sitt sunda förnuft för att göra korrekta logiska slutsatser”. Detta är påståenden vars innebörd förtjänar att utredas i filosofiska termer. Kyaga talar också om alla de patienter han träffat ”med helt fantastiska förmågor”.

Vi får höra om svårigheterna att få resultaten publicerade i de relevanta vetenskapliga tidskrifterna, men hur de nu i hög grad förefaller ha accepterats. En snart utkommande bok av James Kauffman, en ledande forskare på området som tidigare anslöt sig till Schlesinger, sägs visa hur han nu blivit tveksam till henne. Även Kyaga själv utkommer i höst med en bok där han i mer entydiga termer försvarar de nya svenska resultaten. Inte bara konstnärlig och vetenskaplig kreativitet står i samband med bipolär sjukdom, utan även ledarskap och i synnerhet politiskt ledarskap: motivation, beslutsamhet och ambition återfinns i förhöjd grad hos psykiskt sjuka. Churchill framhålls som exempel och förebild.

Emellertid måste, av de skäl jag angivit i tidigare inlägg om psykiatrin, på detta område centrala distinktioner göras, som signifikativt nog saknas också hos Kyaga. Denne är helt öppen med att han har ett syfte med såväl sin forskning som med sin strävan att sprida dess resultat, ett syfte som ligger bortom såväl det rent teoretiska vetenskapliga kunskapsintresset som t.o.m. de kliniska psykiatriska tillämpningarnas praktiska intresse. Kyagas syfte har att göra med den allmänna sociala perceptionen av psykisk sjukdom. ”Alla känner någon som lider av psykisk ohälsa”, skriver han. ”I Sverige drabbas idag var tredje person av psykisk sjukdom. Men det finns fortfarande många fördomar, och mycket vi behöver lära oss. Det är i det här sammanhanget som jag tror att idén om kreativitet och psykisk sjukdom är viktig.” (Min kursiv.)

I grunden är avsikten lovvärd. För det första är det naturligtvis verkligen oerhört anmärkningsvärt om det är riktigt att var tredje person i Sverige drabbas av psykisk sjukdom. Men här måste man rimligen gå in på definitionen av sådan sjukdom – snarast är det väl så att definitionen, och diagnoserna, ständigt utvidgats på ett sätt som inte är oproblematiskt. Kyaga nämner här bl.a. bipolaritet, som liksom schizofreni är en vag kategori men dock klart skild från den senare. För det andra finns utan tvekan också fördomar. Kyaga menar att de leder till ”en av vår tids största orättvisor”. Han berättar historien om sin judiske morfar och tibetanske far, och den intolerans de drabbades av i Tyskland respektive Tibet, och han jämför den med den orättvisa psykiskt sjuka, d.v.s. kreativa begåvningar, utsätts för i Sverige idag. ”Idag vill många inte leva nära eller arbeta med människor som har eller har lidit psykisk sjukdom”, förklarar Kyaga. ”De som har svåra psykiska sjukdomar lever 10-15 år kortare än befolkningen i övrigt. Deras kroppsliga sjukdomar upptäcks för sent, och de erbjuds heller inte vård i samma utsträckning som befolkningen i övrigt. När media talar om människor som är psykiskt sjuka så handlar det fyra gånger av tio om berättelser som berör våld och kriminalitet. Vi förfäras av så kallade vansinnesdåd, som vi ser som konsekvensen av svår psykisk sjukdom. Hur skulle vi annars kunna förklara dem? Det är bara det att det finns i princip inget vetenskapligt stöd för att psykotiska sjukdomar oftare leder till våldsbrott. Tvärtom. Det är i sanning en myt som alltjämt lever kvar och stigmatiserar psykiskt sjuka.”

Det faktum att en av de ”äldsta myterna i det västerländska samhället: idén om geniet som fött ur ett nära samband med galenskap” inte bara är en myt utan faktiskt sanning, att Aristoteles hade rätt om genialitetens väsen, kan hjälpa oss att bekämpa denna orättvisa: ”Det är i det här sammanhanget av fördomar mot psykiskt sjuka som jag tror att forskning om kreativitet och sjukdom skulle kunna erbjuda en förändring. Att som den brittiske psykologen Gordon Claridge säger, ge hopp och optimism tillbaka till dem som drabbas av psykisk sjukdom och till deras familjer.” Denna forskning, som fullföljer Aristoteles riktiga frågeställning om varför vad vi betecknar som psykisk sjukdom återfinns hos ”alla” som blivit framstående inom filosofi, politik, poesi eller konst, kan alltså bidra till att förändra den sociala perceptionen av de psykiskt sjuka. Orättvisorna kan minskas genom att de i stället ses som kreativa begåvningar. Deras anseende höjs helt enkelt om de förstås som genier eller åtminstone begåvningar, eller i alla fall som inte bara sjuka utan också genier och begåvningar. Därmed skulle de olyckliga förhållanden som Kyaga menar följer av den nuvarande sjukdomsperceptionen kunna försvinna.

Kyaga manar därför: ”Nu väntar vi bara på att en modig svensk politiker, liksom Churchill, träder fram och berättar om sin psykiska sjukdom. Så verkar det som om Aristoteles hade rätt: framstående inom poesi, konst, filosofi och även politik verkar oftare vara melankoliker än befolkningen i stort. I Sverige drabbas idag var tredje person av psykisk sjukdom. Alla känner någon som är drabbad. Trots det är det inget vi pratar om. Under hashtagen #allakännernågon på Twitter berättar därför jag och andra med mig om våra erfarenheter av psykisk ohälsa för att riva ned de fördomar som finns och för att hjälpa fler att berätta om sina egna erfarenheter. Det kan du också göra. Den psykiatriska forskningen har gjort enorma framsteg det senaste decenniet, och vi har nu tillgång till både evidensbaserad psykoterapi och en rad nya innovativa läkemedel. De senaste årens genombrott för genetisk forskning borgar för en framtid med personligt anpassad behandling, medan nya metoder för att studera hjärnan ger oss förståelse för själva grunden av vår varseblivning. Alla känner vi någon med psykisk ohälsa. Det är dags att vi bryter ned en av de stora orättvisor som alltjämt finns i Sverige. Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka. De är helt enkelt vanliga människor som drabbats av en sjukdom. Fast förstås, kanske lite mer kreativa och framstående än de flesta av oss.”

Det kan enligt min mening knappast finnas något tvivel om det empiriska och historiska samband Kyaga vill bevisa mellan genialitet eller kreativ begåvning och galenskap i vid mening. Lika säkert är att skapande begåvningar ofta missförstås och behandlas orättvist under den ensidiga perceptionen att de lider av sjukdom. Ja, diagnosen kan utan tvekan ibland vara rent felaktig. Kyaga antyder hur alternativa behandlingsmetoder i sådana fall är önskvärda, samtidigt som han diplomatiskt undviker polemik mot de nuvarande. Sådan kritik finns det dock andra som framför. Nathan Shachar har länge varit känd inte minst som framstående kritiker av psykiatrin i detta avseende, och särskilt av dess förhållande till läkemedelsindustrin. Effekterna av behandling med problematiska mediciner, i synnerhet naturligtvis vid lika problematiska diagnoser, har länge varit det mest påtagliga problemet med psykiatrin. Kyagas resonemang pekar delvis på möjligheter till avhjälpande av detta missförhållande, men tar inte upp det i sig.

Samtidigt saknas här alltså vissa enligt min uppfattning elementära distinktioner ifråga om galenskapen, sjukdomen, genialiteten och kreativiteten. Sannolikt förbiser Kyaga dem helt enkelt; eller så anser han dem relativt betydelselösa. Det är inte osannlikt att det vällovliga humanitära syftet i Kyagas ögon rättfärdigar deras nedtoning och utelämnande. Men risken är att den resulterande bristen på klarsyn i själva verket motverkar en del av hans syfte och försvårar hanteringen av sjukdom som verkligen kan betecknas som sjukdom. Den av större urskillning präglade syn jag vill föreslå är nödvändig både för själva kriterierna på sjukdom och hälsa, och för förståelsen av orsakerna till reell psykisk sjukdom.

Kyaga följer kort den antika uppfattningen att genialitet och kreativitet ”hör samman med annorlunda personlighet” genom historien. Han kunde här med fördel ha gått bakåt i tiden, åtminstone till Platon som hade relevanta saker att säga om det slags ”vansinne” som snarast hade samband med högre religiös intuition än skapande. Men i sak kan detta ändå sägas åtminstone delvis gränsa till den av Aristoteles och Kyaga bejakade kategorin filosofisk genialitet. Kyaga går hursomhelst i stället framåt i tiden: Seneca följde i De tranquilitate animi Aristoteles och hävdade att ”inget äkta geni har någonsin existerat utan ett stråk av galenskap”. Under renässansen skrev Dryden att Great wits are sure to madness near allied, and thin partitions do their bounds divide”. Allt detta är alltså även enligt min mening  okontroversiellt. Utan att på något sätt göra anspråk på genialitet kan jag entydigt säga att min egen blygsamma och begränsade erfarenhet bekräftar att det finns ett allmänt samband här. När jag vid sjuttiotalets slut börjat ägna mig åt meditation och yoga gjorde jag s.a.s. snabba framsteg i riktning mot galenskap inte bara i form av allmänt förändrad verklighetsuppfattning och inte minst religiös eller metafysisk intuition, utan också i form av intensivt skapande.

Det var en helt fascinerande erfarenhet. Under en längre tid skrev jag i oerhörd fart filosofiska utkast, anteckningar, essäer, noveller och romankapitel, helt absorberad i en högst intensifierad form av det skapande tillstånd som kreativitetsforskarna kallar flow, men samtidigt förenat med det mest konkreta andliga skådande. Utan tvekan var det förvirrande såtillvida som min tidigare uppfattning av tillvaron och det omgivande samhället så radikalt förändrades. Intuitioner av saker jag vid den tiden inte ens hade någon klar teoretisk kunskap om, förhållanden som jag först senare och endast genom långvarigt studium kunde fullt förstå och fastställa, kom till mig i överväldigande kaotisk rikedom. Onekligen blev det svårt att i detta tillstånd på adekvat sätt förhålla sig till och interagera med omgivningen. Förvisso skapade detta friktion med och problem för den senare, och såtillvida så småningom också visst lidande för mig själv. Tillståndet var definitivt i någon mening maniskt, men det omväxlade på intet sätt med depressivitet, d.v.s. det var inte fråga om vad som idag kallas bipolaritet. Det var s.a.s. en unipolär ”galenskap” och/eller ”genialitet” (och jag vill starkt betona citationstecknen här).

Mina andliga övningar har sedan dess fortsatt och fördjupats. Jag kan nu i disciplinerade former ibland återskapa samma intressanta tillstånd, även om det också i hög grad ligger bortom den medvetna kontrollens räckvidd. De initialt förvirrande inslagen och omständigheterna föll snabbt bort. Jag växte in i det jag mottagit. Första gången upplevde jag tillstånden främst som andlöst spännande; det hela var nytt, men det ligger i sakens natur att själva dramatiken i upptäckten av just de saker som då avhöljdes för mig inte på samma sätt behöver upprepas, även om det andliga livet är ett oändligt möte med och förverkligande av annat nytt. Insikterna och tillstånden har sedan dess konsoliderats, bekräftats och integrerats och är sedan länge min sant normala verklighetsuppfattning – återfall är endast tillfällig förirring och illusion. Jag kom inom inte alltför lång tid att inse att de nya insikterna i ett större historiskt och geografiskt-kulturellt perspektiv på intet sätt var abnorma, att de tvärtom representerade en sann, högre normalitet. När jag nödgades återvända till vanlig samhällelig funktion blev det redan från början denna verklighetsförståelse jag försökte förkunna, så gott jag förmådde.

Och det är vad jag har gjort sedan dess. Jag skulle kunna säga att jag gör anspråk på att vara en förkunnare av åtminstone en del av den högre ”geniala galenskapens” typ av insikt, i platonsk snarare än aristotelisk mening. I den mån något litet mått av kreativitet återfinns även hos mig, om än utan genialitetsanspråk, tillhör jag här på det hela taget också den centrala historiska linje Kyaga beskriver – den linje som i så hög grad kunnat glömmas av den sekulära moderniteten och inte minst psykiatrin. Men för det mesta är jag benägen att avstå från att se mig själv på detta sätt – för att inte tala om att presentera mig själv i sådana termer. Visst kan man ofta känna ett behov av att vara otämjd shaman, siare, bard och profet, sådana samtidsmänniskan i allmänhet ofta längtar efter dem, i motsats till den terapeutisk-manageriella modernitetens tröstlösa system. Men i alltför stor utsträckning skulle detta vara att hemfalla till och låsa sig i en djupare dialektik som är samma problematiska modernitets egna. I verkligheten leder det inte utöver denna modernitet.

Impulsen överlappar här förstås delvis med den romantisk-moderne konstnärens. Men inte ens Ekelöf i exempelvis Non serviam blir en i allo hållbar och tillräcklig alternativ- eller utanförskapsfigur – för att inte tala om Sven Delblancs konstnär Erik Jerobeam Ahlenius i Grottmannen. Författaren ger en obetalbar beskrivning av hur denne knäcks av psykiatrin – som del av det samtida Sverige – men Ahlenius i sitt vilda tillstånd av autenticitet före behandlingen, med sina visioner om ”den siste tasmaniern”, uppvisar inte bara tilltalande utan även, karaktäristiskt nog, motbjudande drag. Det här temat, det galna geniet som bryts ned av psykiatrin, sägs också vara vanligt i många filmer. Men samtidskulturen har en lång väg att gå innan den kan återfinna ens de förblivande giltiga inslag i den tidiga romantiken genom vilka originalitetsgeniet kunde kopplas till genuin traditionell insikt och därmed förvärva den kraft som erfordras för kulturkritikens verkliga effektivitet. Kanske har dessutom den västerländske vismannen eller -kvinnan inte ägt någon optimal form, eller etablerat någon mer allmänt accepterad modell, även om den klassiske filosofen i vissa skolor såväl som mystikern i sina mer disciplinerade former pekar i riktning mot vad som väl måste betecknas som idealet, guru. Vår tid ropar hursomhelst efter honom/henne.

Det följer av den beskrivning jag givit att den högre intuitionen såväl som kreativiteten inte i sig själva nödvändigtvis måste vara förbundna med symptom på galenskap. Det är en intressant fråga i vilken utsträckning den av Kyaga betonade kopplingen är ett distinkt västerländskt fenomen. Det skulle föra för långt att diskutera detta i komparativa termer här. Forskning saknas ju inte. Paralleller kan utan tvekan lätt hittas exempelvis till i vid mening shamanistiska traditioner. Men åtminstone när det gäller den av Platon mer betonade typen av andligt, religiöst, metafysiskt vansinne, eller ”sinne” som transcenderar det vanliga, även i klassisk mening rationella, frågar man sig om kopplingen inte har ett särskilt samband med såväl den klassiska som den moderna rationalitetens specifika dominans i västerlandet, i jämförelse med den högre intuitionen, eller för den delen i vis mån det förnimmande ”förnuftet” i den tyska romantikens och idealismens mening.

Mellan den filosofiska rationalismen och vetenskapen å ena sidan och den religiösa tron, uppenbarelsen och dogmatiken å den andra lämnades i väst endast ett relativt begränsat utrymme för mystiken och den högre intuitionen, bl.a. i vad som kom att bli den esoteriska traditionen – begränsat i jämförelse med den hinduiska traditionen, där såvitt jag vet de högre, i väst oftast som abnorma förnumna tillstånden på helt annat sätt är normala och icke förbundna med galenskap. Motsvarigheter till den helige dåren i väst finns förvisso i några riktningar, men på det hela taget är den andlige läraren, guru, som typ ganska radikalt skild från suprarationalitetens västerländska företrädare såväl som från ”primitiva” kulturers. Meditationens och yogas praktik förlöper på mindre dramatiskt sätt än den i början gjorde för mig.

Den del av den traditionella, alltifrån antiken uppfattade geniala galenskapen som förklaras av kulturell, spatiotemporal kontingens måste skiljas från de mer tidlösa tillstånd som inte nödvändigtvis behöver missförstås av vare sig samhället eller den person som för första gången upplever dem. Det som är en nödvändig del av de högre intuitiva eller kreativa tillstånden bör skiljas från sådant som även med traditionella kriterier måste bedömas som patologiskt – även om ett kontingent, empiriskt sammanhang föreligger. Sker inte detta riskerar Kyagas projekt att leda fel trots de goda intentionerna. Vår förståelse kan fördunklas snarare än bli klarare. Det är ingalunda förvånande att det är när vi, i den historiska framställningen, kommer fram till romantiken som konturerna av dessa problem tydligt börjar framträda.

Kyaga citerar bröderna Schlegel: ”Att avsäga sig rationellt tänkande innebär att transporteras till den mänskliga naturens primitiva kaos, dess vackra och nyckfulla fantasi”. Kyagas respons på sådana synsätt är typisk för den modernitet som på intet sätt är enbart rationalism, vetenskaplighet och materialism, utan även med denna på olika subtila och ibland svårgenomskådliga sätt växelverkande radikal romantisk irrationalism. ”Jag förstår så väl vad de pratar om, bröderna Schlegel”, säger Kyaga. ”Frihetskänslan, när man bara tillåter sig att släppa taget om vad som är rationellt möjligt. Den plötsligt intuitiva insikten om att det finns något annat, och ständigt den gnagande känslan av att allt är så skört.” Här tränger sig åter den oavvisliga nödvändigheten av sokratiska distinktioner på. Ja, det finns något annat. Ja, rationaliteten i modern mening, empirismens såväl som rationalismens, är för flera syften otillbörligt begränsande. Men vad är det andra som ligger bortom den? Är det bara ”den mänskliga naturens primitiva kaos”? Vad är detta kaos? Och är det – vad det nu än mer exakt är som avses – verkligen en ”vacker och nyckfull fantasi”? Det suprarationella sammanblandas här på typiskt sätt med det subrationella.

Kyaga skjuter dock här in en förklaringsmodell från senare historiker, enligt vilka ”anammandet av det galna geniet faktiskt var en helt medveten och kanske rationellt motiverad strategi av den globala intelligentian under romantiken. Efter Napoleons nederlag var revolutionära idéer om ett samhälle lett av en ny upplyst klass av människor inte särskilt attraktiv. Samtidigt som adeln, de ursprungliga sponsorerna av konst och litteratur hade tappat möjligheten att upprätthålla sina dyra vanor. På något sätt så var intelligentian tvungen att hävda sin särställning. Deras strategi blev att gå tillbaka till den gamla antika myten om geniet som besatt av galna demoner. Det gav dem en speciell plats bland sina samtida och en möjlighet att tala klarspråk med de kungliga på ett helt annat och annars mycket farligt sätt.”

Det är ett av många relevanta perspektiv. Klart står att det galna geniet, i många varianter och mer eller mindre långtgående gestaltningar, är en central figur i det västerländska samhället alltsedan denna tid. Så central att den sedan länge äventyrat och relativiserat alla rimliga objektiva kriterier rörande bland annat hälsa och sjukdom. Foucault och postmodernismen i den vida, amerikanska meningen är bara ännu en upplaga av samma gamla, med rationalismen intrikat samspelande romantik. Kyagas grundläggande intuition leder honom dock, oaktat den partiellt förklarande historiska förklaring han anför, endast till vad som från mitt perspektiv kan ses som ett alltför urskillningslöst bejakande av och försvar för detta galna geni.

Han tenderar helt enkelt att framställa geni och galenskap som ”två sidor av samma mynt”. Cesaro Lombroso, som mot 1800-talets slut hävdade att genialitet rentav var omöjlig utan galenskap, nämns, liksom Wilhelm Lange-Eichbaum som vid 1900-talets början insisterade på att ”det är bland gruppen av personer med enastående talang och en samtidig psykisk sjukdom som historiens största genier finns”, och uppräknade ”Michelangelo, Napoleon, Beethoven, Schopenhauer, Strindberg och många många fler…Det kan inte bara vara en slump att det bland dessa historiska giganter bara finns en minoritet som varit psykiskt friska, säger han med eftertryck.”

Jag ifrågasätter inte att den ”orättvisa” Kyaga är ute efter att bekämpa finns, att det finns fördomar mot personer med psykisk sjukdom och olyckliga konsekvenser av dessa av den typ han beskriver. Det är inte heller i sig fel att tillämpa de forskningsresultat jag alltså på intet sätt ifrågasätter utan tvärtom välkomnar på det sociala sätt han gör, vad som skulle kunna kallas deras opinions- eller attitydbildningsmässiga operationalisering. Men det galna geniets dominans, dess legitimering i alla tänkbara teoretiska (och icke-teoretiska), institutionella och andra kulturella former som vi sett alltsedan romantiken, och i ständigt accelererande takt i vår tid, gör att jag ändå måste ställa frågan om den beskrivning Kyaga ger av de rådande fördomarna och deras effekter verkligen är fullt rättvisande.

I början av sitt program uppehåller sig Kyaga med viss utförlighet vid en av sina patienter – som visar sig vara en uppburen konstnär. Är inte, frågar jag mig, den psykiskt sjuke idag ofta redan i hög grad respekterad i egenskap av galet geni, eller åtminstone potentiellt sådant? Betraktas inte många psykiskt sjuka som också ägnar sig åt någon form av kreativ verksamhet i stor utsträckning på samma sätt som konstnären alltifrån romantiken? Att vara exempelvis ett misslyckat geni är ju alltsedan dess enbart en merit, som bekräftar särställningen i förhållande till det förtryckande borgerliga samhället. På samma sätt kan sjukdomen, som missanpassning i olika avseenden, och inte minst det lidande detta skapar, uppfattas som s.a.s. meriterande. Ja, den kan bli attraktiv, den kan spelas ut som ett tillgång. Jag har sett flera exempel på detta, i den akademiska världen såväl som den litterära och konstnärliga. Det finns många mer eller mindre psykiskt sjuka som inte bara inte anses våldsmma och kriminella, utan som man uppenbart vill leva nära och arbeta med. Ja, det finns dessutom sådana som just genom sin sjukdom – i förening med deras skapande – framstår som intressanta, blir efterfrågade. Romaner skrivs om det egna psykiska lidandet. Detta lidande anses också mer eller mindre sammanhänga med eller vara orsakat av en social offerposition som ger särställning. Psykisk sjukdom förlänar helt enkelt viss status. Den kända idéhistorikern Karin Johannisson, som forskat om de psykiska sjukdomarnas historia, har varit inne på detta. Det hela kan rentav drivas till gränsen för narcissistiskt koketterande, ävenledes i den romantiska ”sköna själens” och dess många märkliga transformationers distinkt moderna tradition.

Kanske går jag för långt här, men mitt intryck är att Kyagas uppfattning om den orättvisa behandling och stigmatisering psykiskt sjuka möter i många fall är kraftigt överdriven. Och att rent generellt i högre grad börja betrakta psykiskt sjuka som skapande begåvningar inom konst, filosofi, vetenskap och politik är i sig ingen oproblematisk strategi för att hantera de problem han dock förtjänstfullt beskriver. För att den ska bli till verklig hjälp krävs att den inordnas i ett större sammanhang, en vidare helhetlig förståelse. Den psykiska sjukdomen är redan romantiserad och behöver ingen ytterligare romantisering. Om vi inte skiljer den geniala galenskap som i sig i verkligheten redan är frisk eller lätt, med vissa klassicistiskt moraliska och kulturella, och vid behov även andligt disciplinerande åtgärder, kan befrias från endast tillfälliga, ytliga symptom som kan ses som sjukliga, från den tvivelaktigt geniala som verkligen är övervägande sjuk, riskerar vi att göra lidandet värre. Att här finns många blandformer som förenar i sig frisk genialitet och i sig verklig sjukdom motsäger på intet sätt behovet av denna såväl teoretiska som praktiska distinktion. Svärmeriet för ”den mänskliga naturens primitiva kaos” är inte en väg till hälsa.

Om vi vill kan vi förvisso tolka det galna geniet i den första meningen i termer av den ”högre romantik” jag skrivit mycket om i andra sammanhang. Liksom i dessa andra sammanhang är det en romantik som konvergerar mot den klassiska förståelsen; alternativt kan man också urskilja en romantik avant la lettre under antiken. Nu kan naturligtvis den kreativa begåvning Kyaga studerar vara av många olika slag och uttrycka sig på många olika områden. Jag kan bara uttala mig om vissa av dem. Jag intygar dock att vi på dessa verkligen behöver detta geni, eller dess mer eller mindre nära approximationer. Det kan nå insikter vi behöver, och det kan gestalta dem på sätt andra inte kan. Det har ofta saker att säga oss som vi inte bara bör utan måste höra. Vi får verkligen inte förväxla det med och avfärda det som sjukdom. Men bejakar vi däremot den lägre romantikens helt dominerande förståelse av detta geni avhänder vi oss de redskap som ytterst krävs för att återställa eller ens igenkänna den verkliga psykiska hälsan. Vi binder fast de psykiskt lidande i en osund förståelse av intuition och skapande som bara kan förvärra deras tillstånd.

Och kanske än värre: vi fördunklar vår förståelse av den verkliga psykiska sjukdomens orsaker. All psykisk sjukdom är inte skapande genialitet. Om de psykiska sjukdomarna är så utbredda som Kyaga säger, om åtminstone en stor del av de han säger är psykiskt sjuka verkligen är det, har det i mycket stor utsträckning distinkta kulturella, psykologin påverkande orsaker som är specifika för vår moderna tid. Av samma skäl är den genuina högre skapande begåvningen i vår tid mer än någonsin koextensiv och sammanvävd med patologiska symptom. Men detta kräver likaledes mer än någonsin en strävan inte bara att skilja det ena från det andra, utan också att separat identifiera, förstå och hantera den reella sjukdom som väl åtminstone några lider av även utan tecken på genialitet – även dessa kan förvisso lida av orättvisa fördomar och missförhållanden som behöver åtgärdas. Och detta kan vi göra endast om vi går utöver vår tids konstitutiva romantik – och inte så att vi i stället bejakar vår tids lika konstitutiva, i dessa sammanhang förvisso begränsande och missvisande rationalitet, inom psykiatrin manifesterad i ensidig eller principiellt förfelad neuropsykofarmakologisk reduktionism. Vad som krävs är ett tillägnande och en tillämpning av de klassiska kriterier som endast den förmoderna traditionen på alla nivåer av mänskligt liv erbjuder.

Simon Kyaga begränsas av den moderna horisonten. Han är helt enkelt en modernist som ställer vetenskapens rationalitet i tjänst hos en grundläggande romantisk sensibilitet – ”Jag förstår så väl vad de prater om, bröderna Schlegel.” Hans användning av sina värdefulla forskningsresultat kräver därför en komplettering av ett slag som samtidigt i någon mån medför en modifiering. Men detta kan lätt tillhandahållas utan att denne sympatiske och kunnige forskares viktiga ansats på något sätt förringas och ogiltigförklaras. Jag vidarebefordrar därför hans uppmaning: skriv under hashtagen #allakännernågon på Twitter! Kyagas initiativ förtjänar mer uppmärksamhet och debatt.

1 Response to “Simon Kyaga och det galna geniet”


  1. 1 Helena Larsson March 20, 2017 at 9:55 am

    Och tyvärr glömmer alla bort klassperspektivet. I en högtravande medeklasskontext kan den psykiska sjukdomen med sin kreativa potential fungera som socio-kulturellt kapital medan den betraktas som stigma och verkar socio-kulturellt exkluderande i en en arbetarklasskontext.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi