Handke, Serbien och akademien

Nobelpriset till Peter Handke är överraskande. Det enda verk av honom som jag är förtrogen med, och bara delvis, är romanen Långsam hemkomst (Langsame Heimkehr), som jag åtminstone började läsa när den utkom i svensk översättning 1981. Men han har med all säkerhet gjort sig förtjänt av priset.

Handke

Vad som gör tilldelningen överraskande är att den sker trots Handkes kontroversiella försvar för Serbien under krigen i Jugoslavien på 90-talet, som ledde till en utdragen, skandalbetonad debatt.

Och det faktum att Svenska Akademien, som man kunde tro nu mindre än någonsin ville framstå som politiskt inkorrekt, kunnat bortse från och inte låtit sig påverkas av detta, utan i stället vederbörligen sett till Handkes litterära meriter, gör överraskningen glädjande.

Tolkningen har till och med framförts att det skulle vara ett avsiktligt provokativt val från akademiens sida, ett svar på vad Katarina Frostenson menar vara DN:s försök att genom sina angrepp på ledamöter styra dess inriktning, ett demonstrativt uttryck för att akademien tänker fortsätta värna sin integritet.

Den ibland utmärkte tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, som nästan ensam stod emot den politisk-opportunistiska mediahetsen och allra mest fick klä skott för allt akademien anklagades för, är dock NATO-vurmare, och skulle därmed kunna tänkas vara obenägen att sympatisera med Handke. Engdahl har gett intryck av att felaktigt uppfatta sitt ställningstagande för NATO som en del av den politiska obekvämhet som han började utveckla redan långt före Arnault-krisen.

Men det är svårt att se hur de andra ledamöterna, som alltså inte uppvisar Engdahls allmänna självständighet, skulle ha vågat fatta detta beslut om årets pris, ja mot hans vilja. Det mest sannolika är därför att Engdahl för Handkes litterära förtjänsters skull höjt sig över sitt märkliga och inkonsekventa NATO-försvar. Och kanske alltså rentav för att möjliggöra valet som en fullt medveten ripost till DN och andra media, där han visste att det skulle väcka skandal. Det är i så fall storartat och imponerande.

Handkes kraftfulla fördömande av den “västliga” bombpropagandan gör honom ovanligt intressant och viktig som europeisk intellektuell även bortom skönlitteraturen. Här är en artikel om honom i serbiska Telegraf. Simon O. Pettersson skriver om honom i Ny Tid, och på Twitter tipsar Urban Lindström om Kurt Gritschs bok Peter Handke und “Gerechtigkeit für Serbien”: Eine Rezeptionsgeschichte från 2009.

0 Responses to “Handke, Serbien och akademien”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi