Amerikanernas egna övervinnande av vad vi kallar atlanticismen är det viktigaste, påpekar jag igen eftersom jag väl förväntas skriva mest om Europa. (Och även jag är förstås amerikaniserad; medveten om det, har jag försökt hävda att eftersom amerikaniseringen är oundviklig, inte minst i Sverige, man måste göra det bästa av situationen, att man åtminstone borde vara amerikaniserad av rätt Amerika, det Amerika som är värt att vara amerikaniserad av.)
Jackson Hinkle har kanske mest framstått som en lättsam popularisator av vad som redan i sig presenterar sig som en populism eller, mer exakt, vill anknyta till en populism, nämligen Haz’ MAGA-kommunism. Åtminstone såtillvida som bakom detta namn, hos Haz själv, i verkligheten döljer sig också en i marxismens historia i hög grad filosofiskt och akademiskt initierad kraft, finns definitivt en plats för popularisering. Haz’ ofta grova, MAGA-populist- och althögeranpassade jargong och provokativa utspel är inte alltid tillräckliga för detta syfte. Hans långa liveströmmar präglas av en spektakulär, ny och oförmedlad enhet av denna jargong och det intellektuella innehållet, medan Hinkle är fri från jargongen, men samtidigt pedagogiskt förenklar åtminstone vissa aspekter eller resultat av Haz’ tänkande.
Hinkle är bara en av flera som ägnar sig åt popularisering, men inte minst p.g.a. hans annorlunda stil och form har han blivit den mest kände och framgångsrike: bl.a. har han intervjuats av Tucker Carlson, och han talade på den historiska, höger- och vänsterdissidenter förenande Rage Against the War Machine-demonstrationen i Washington i våras.
Jag har dock inte följt honom närmare och kan inte avge något allmänt omdöme om honom, om graden av hans seriositet, hans intentionsdjup. Men klippet nedan är i alla fall ett gott exempel på den kommunikativa förmåga som media kräver.
En del finns visserligen att tillägga till vad han säger om kommunismen, staten och the common good, om Kina och marxism-leninismen, om ägande av land i Kina. Men det väsentliga är den allmänna vision han presenterar och som det han säger om dessa saker är en del av. Den framstår inte som någonting annat än en vision av en sund konservatism.
Jan Olof Bengtsson 
Hinkle ger dessvärre alltför ofta intrycket av att vara en löjlig provokatör. Jag har sporadiskt följt honom i drygt två år nu, och han har sällan snålat med hopplöst kontraproduktiva, rent av obegripligt dumma, utspel. Du nämner Haz’ “althögerjargong”; tycker jag passar bra in på Hinkle också. Men den där intervjun med denne Tim Pool, som jag inte känner till så väl, var ju ganska bra. Den visar att också han, när han så vill och önskar, i likhet med Haz, kan hålla sig över slikt.
Jag förstår. Tack för viktig information. Jag hade tydligen helt fel om honom. Det var tråkigt. Troligen borde jag väl ta bort det här inlägget. Eller kan det kanske ligga kvar eftersom hans insats just här ändå var ganska bra?
Jag tycker du skall låta inlägget vara kvar. Liksom Haz har ju också Hinkle trots allt sina ljusa stunder, som intervjun ovan, och dem bör man väl således sätta värde på, och inte minst hoppas att han oftare håller sig till.
Nu har han 2.2M följare på X.
Hans följarantal har onekligen växt snabbt det sista. För ett par år sedan var det på kanske 20 000 eller mindre. Förhoppningsvis kan han då, med alla dessa följare, s.a.s. ”röja mark” för en ”röd konservatism”, som jag numera brukar säga. Ibland har jag undrat om han bara är ute efter att reta upp de förvisso lättretade ”syntetiska” horderna, än att erbjuda något riktigt och konstruktivt till genuina människor. Maupin kan han lära av.